Telefonmöte med chefen

Gud så fruktansvärt, fan jag mår verkligen skit! Ändå i allt kaos är jag så sjukt glad att jag har vår lokala personalchef B som stöd. Hon är verkligen rar och det känns verkligen som om hon hajar! Men idag var det jobbigt. Hon insisterade på att vi skulle ha ett telefonmöte med min chef stationerad i Tyskland. Och jag fattar verkligen varför, men gud så jobbigt det var :( Vi samlades i ett konferensrum på jobbet och ringde. Hjärtat slog som en stångjärnshammare och pulsen kändes ända upp i öronen.

När han svarade började B att återigen förklara läget för honom. De har haft egna samtal före så man tycker att han borde ha snappat upp läget. Men svaren hon fick var verkligen ”goddag yxskaft”. Och när han bad mig förklara gick det inte särskilt lång stund innan tårarna kom. Vafan hur ska jag kunna förklara att ett av problemen är han själv, att han inte förstår eller ens vill förstå, att jag inte trivs med mina arbetsuppgifter, att jag känner att jag inte riktigt behärskar det som förväntas av mig och att jag mest av allt vill byta avdelning!

Till slut fick B avsluta samtalet, jag var så jävla ledsen och fick inte fram ett ord. Det kändes att först då, förstod hon hur illa det egentligen var med mig och först då förstod hon nog hur jävla lite han bryr sig. Hon sa till och med att vi nog har lite annan syn på det här med personal i Sverige och, att det var den synen som gällde nu också. Sedan kramade hon om mig, vi drack kaffe och torkade tårarna och sen åkte jag hem.

Nu har jag huvudvärk satan och känner mig bara tungsint och ledsen. Men ändå känns det bra på något konstigt sett, att hon sett och hört det som jag bedömer som kall likgiltighet. Han skulle nog fatta om han bara ville och i ett så stort företag ganska lätt göra något åt det.

Jag vet inte riktigt vad som händer nu. Detta är min första vecka tillbaka på jobbet efter sjukskrivningen och mitt mål är att ta det väldigt försiktigt!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Kommentera