Det var nog länge sedan jag hade en gråtande kund i telefon och jag är glad att det inte händer så ofta. Mitt starkaste minne är nog från UUNET-tiden när jag satt med registry (domänhantering och IP-tilldelning) och en av våra stamkunder ringde in och grät hysteriskt och skrek ”jag pratar bara med han Joakim” varpå samtalet kopplades till mig. I vissa situationer har jag ett gudomligt tålamod och tio minuter senare närhennes ärende var löst och hon slutat gråta ocdh åter var glad, ringde hon alltid till mig och vägrade prata med någon annan. Spelade ingen roll om det gällde fakturering, internetsupport eller annat. Det var en rätt kul händelse sådär i efterhand. Man kan förstå när människor vars främsta kompetensområde inte är datorer inte kommer någon vart och frustrationen stegras. Det kan man ju själv känna även om man både kan och vet hur man ska lösa det man inte kan =)
Idag hände det igen. Den kunden har alltid haft en gråtmild ton, sådär som när barn är på gränsen till gråt men att det inte brutit ut ordentligt. Och jag har känt mig säker på att det någon gång ska ske. Och idag gjorde det det…
Dels blir man tagen på sängen och dels är det ju lite svårt att bedriva någon sorts konstruktiv support med en kund som gråter och snyftar ”det går inte”. Då har man god lust att be dom att ta en långpromenad, lugna ner sig och ringa sen. Den här gången löste det sig inte lika smidigt som där på UUNET för en massa år sedan. Så antingen har jag legat av mig eller så har även solen sina fläckar. Och att Word kostar pengar, att vederbörande inte kunde en epostadress i huvudet, att adressboken försvunnit vid en hårddiskkrasch och att filer man ville bifoga inte låg där man trodde att dom skulle ligga, är ganska lite jag kan påverka =)
Andra bloggar om: Arbete, Support, Kunder, Kundsupport, Datorer, Frustration, Frustrerad