Besök på Svartkrogen

Svartkrogen interiörbildDenna helg är jag på ledarkonferens ute på Almåsa Konferens med föreningen Aktiva Synskadade och konferensen pågår i detta nu.

Kvällens middag intogs på Svartkrogen, som är just vad det låter som, en krog som är helt svart! För flera av oss som själva var synskadade var företeelsen att leva i ständigt mörker inte direkt ny, men det var spännande på ett annat sätt.

Vi samlades i entrén och hälsades välkomna av en av kvällens värdar. Han berättade om kvällen och upplägget, att bakom honom fanns ett draperi och bakom detta började en kort upplevelsevandring in till själva krogen. Hela middagen skulle genomföras i komplett mörker. Därefter släpptes vi in en och en eller två och två med jämna mellanrum och vi med lite rutin och vana väntade och släppte våra seende kollegor före. Vandringen till till matsalen ska jag inte avslöja för mycket om, annat än att det fanns saker på väggarna att känna på och underlaget under fötterna förändrades. Men som man sa vid presentationen, ingenting var farligt och det fanns inga snubbelhinder längs vägen.

När man kom in i krogen möttes man av en servitris som hälsade än välkommen och erbjöd ledsagning fram till en ledig plats vid något av långborden. Servitrisen som mötte denna kväll var Ulrika som jag känner väl sedan tidigare och synskadade emellan kunde vi skämta lite om fenomenet. Hela personalstyrkan på Svartkrogen är nämligen också blind.

Serveringen började som den brukar, man blev tillfrågad om dryck före maten och jag beställde en pilsner och betalade med min förköpta ölbiljett.

Här började utmaningarna för många i sällskapet som aldrig ätit och druckit helt mörklagda tidigare. Att få en liten flaska vin i handen och själv servera sig i glas var svårt för många. Fast egentligen började problemen lite tidigare, att ens hitta vinglaset :) Men det var glada skratt och tillrop runt bordet och tricket som jag själv gör när jag häller upp dryck, att hålla fingret över kanten för att känna när nivån stiger delade alla med sig av. Vid vårt bord var det faktiskt ingen som hällde ut vinet, men det förekom vid grannbordet. Det är så lätt att stöta till glaset när man inte vet exakt vart man har det.

När maten bars ut meddelade servitriserna Ulrika och Victoria vad det var för mat och det var gott kött med potatis. Tallrikarna ställdes framför de mörklagda gästerna som nu skulle äta med bestick på en tallrik, hitta maten, skära och sedan hitta munnen. Jag hade väldigt roligt, inte åt dem utan med dem för de som var ovana och gjorde fel hade nog roligast.

När måltiden pågick skulle det skickas kryddor och andra saker mellan sig och då fick man använda rösten för att påkalla någons uppmärksamhet och trevande händer sökte varandra över bordet för att räcka över det man sökte. Det var väl här någonstans grannbordet bjöd på ett klirr, plask och skratt!

Samma gällde under samtal med varandra. Här kände jag själv lite glädje för att andra kan få känna hur det är att inte kunna söka ögonkontakt med den man önskar konversera med utan måste söka den med rösten och ibland också till och med säga vem man är som ville prata för att man inte längre självklart kände igen varandra enbart med rösten. Jag märkte tydligt det fenomen seende brukar fnysa lite åt att blinda kan göra, man började prata rakt ut för att man inte längre visste hur man skulle söka kontakt.

När någon skulle gå på toaletten var man tvungen att söka kontakt med någon i personalen för att få ledsagning ut i ljuset igen. Vi talade mycket om detta, eftersom det är vardag för mig. Att så fort jag behöver gå på toaletten och befinner mig på ett nytt ställe så måste jag be om hjälp. Nu först var det flera som insåg att det på sätt och vis var en liten förnedring. Normalt sett kan man som seende bara smyga iväg. Alla vet ju att man ska gå och kissa eller bajsa, men ingen behöver säga det. Nu var man tvungen att säga ”Ursäkta fröken, skulle ni vilja hjälpa mig för jag behöver gå på toaletten?” Ett av de mest naturliga behov vi har, hur en sådan önskan kan bli lite förnedrande eller kännas lite pinsam. Men upplevelsen skulle inte vara allt för svår, så toaletten var ljus och fin och man kunde åter använda sin syn som man är van vid =). Även det till min stora glädje fick jag denna kväll för ovanlighetens skull hjälpa en kamrat ut i ljuset.

Under middagen uppträdde 2 i personalen, Joakim och Ulrika som även till vardags spelar i bandet Synliga – det blindaste bandet i landet (här hittar du Synliga på Facebook) och sjöng låtar med texter som just handlade om ämnet syn. De är väldigt duktiga musiker både de 2 och hela resten av bandet.

När kvällen var slut var det ett glatt sällskap som letade sig ut ur lokalen och det där gav nog inttryck som många av dem bär med sig länge. Själv gick där därifrån betänksam och väldigt sugen på att börja jobba extra på Svartkrogen. Får se om jag tar tag i det i framtiden. Vilken känsla att för en kväll få servera och serva mina seende medmänniskor och för en kort stund ha ombytta roller och känna lite ”övertag” på ett positivt sätt. På det sättet att man kan lära andra något, och göra skillnad och skapa större förståelse. Många av mina vänner tycker nog en av mina små fobier är just detta med toalettbesök på krogar och inte minst konserter. Att ständigt behöva be om hjälp om och om igen, få kommentarerna om detta ständiga pissande och hur åtminstone jag blir tvångskissnödig just för att jag vet att jag inte hittar själv. En sorts brist på trygghet, säkerhet och kontroll som jag tror mina vänner fick känna av lite ikväll.

Om man som seende gör ett besök på Svartkrogen tror jag inte man i dess rätta mening ”förstår hur det är att vara blind”. För när vi ska äta, dricka, hitta och gå så har jag som barndomsblind väldigt stor erfarenhet som en som provar för en kväll inte har. Jag har mina knep att hälla upp dryck, att hitta besticken, att hålla koll på servetten, att orientera mig på tallriken, skära och äta med gott bordsskick. Det är något jag haft ett helt liv på mig att lära mig. Men vissa saker, som är lika för mig som för dem, att hitta till toaletten eller bordet, att söka kontakt med någon en bit bort vid bordet, det är saker som jag inte kan helt hitta perfekta lösningar på. Att höra ett enormt sårl av röster, klingande bestick, glas och skratt och sedan lite musik på det. Hur svårt det då kan vara att höra vad folk säger en bit bort, vilka som ens är närvarande.

Det bästa jag upplevde som själv är helt blind under kvällen, var hur flera både då och nu senare under kvällen sagt. Ett av de starkaste intrycken var att ”jag kände mig så ensam när jag inte kunde se mina kamrater. Jag ropade på Lisa men visste inte om hon hörde att jag ropade eller ens vem jag var, det kändes så ensamt!” Den känslan känner jag ofta i sådana sammanhang och jag blev så lycklig att flera lyckades identifiera den känslan och blev så tagna av den. Då tror jag det här besöket på Svartkrogen fyllt en väldigt stor del av sitt syfte som jag tänker mig det.

Så planerar du en aktivitet med jobbet, vännerna eller en grupp, tycker jag allvarligt ni ska titta på Svartkrogen. För det är säkert väldigt både roligt och givande.

Här kan du läsa om en annan Svartkrogsbesökares upplevelse, Jag jobbar svart ikväll av Nattens bibliotek.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

1 reaktion till “Besök på Svartkrogen”

  1. Hej!
    Vilken bra beskrivning av besöket på Svartkrogen och av hur det är att vara blind och hur det är att vara seende! Ett besök på Svartkrogen är oförglömligt och nyttigt. Ett måste för alla! Tack också för länkkärlek!

    Ha det gott!
    /Siri

Kommentera