Nytt löpband, Sole Fitness F85

Bild: Löpband Sole fitness F85

Jag skaffade Mitt första löpband 2009 för att kunna träna hemma. det blev enklare och mer tillgängligt på så vis eftersom det är ganska omständigt att ta mig till ett gym. Jag har haft turen att ha det utrymmet hemma och det har med åren expanderat med träningscykel och roddmaskin.

Löpbandet har gått ganska konstant i 11 år och många tusen kilometer innan det slutligen gav upp i brist på reservdelar och någon som kunde utföra service. När det till slut tvärstannade med en smäll och vägrade starta igen var det slutligen oundvikligt.

Det blev ett nytt i den högre klassen för hemmabruk, ett Sole Fitness F85 som jag tror har potential att klara den mängd träning det är tänkt för. Det är också utrustat med Bluetooth-anslutning så att det kan kopplas till träningsprogram så som Zwift för att överföra hastighet och lutning. Då slipper jag i fortsättningen springa med sensorer på skorna för att överföra hastighet till träningsprogrammet. det kommer göra att informationen till träningsplattformen kommer bli väldigt exakt.

Men det var ett riktigt monster till paket som DHL lämnade av nere i porten. Jag fick fantastisk hjälp av fastighetsskötarna i mitt hus för att släa in det och det är jag dem evigt tacksamma för, annars hade det blivit tufft. :)

Så var det dags för invigning. Monteringen gick utan större problem och när det var dags för första passet var det en fantastisk känsla. Jag vet inte hur man bäst beskriver det, men att ta ett steg från ett 10–12 år gammalt löpband i lägre medelprisklassen till ett helt nytt i övre konsumentprisklassen var verkligen en enorm skillnad.

Inget skrammel och vibrerande, gediget underlag att springa på och framför allt tyst motor och bra dämpning av löpstegen. Motorn på 4hk hade inga som helst problem att bibehålla hastigheten vid fotisättningarna.

Att ändra lutningen var förvisso något långsamt vilket är en säkerhetsfiness, men helt ljudlöst utan ”knorrande” och ”knirkande” ljud från hydraulpump och kolvar.

Ska jag ändå säga något negativt handlar det bara om småsaker:

  • Den integrerade fläkten är helt onödig och ger ingen som helst effekt. Den ger ingen svalka på mer än 1 decimeters avstånd. Det hade varit fint med en fläkt med lite mer tryck i rakt i ansiktet.
  • Surfplattehållaren hade lite svårt att hålla min 12,9-tums iPad på plats. den glider lätt i sidled och måste fästas på något mer sätt för att inte riskera att falla ur.
  • De integrerade högtalarna var förvisso lite klena men glad att de finns där. Dock sitter ingången för ljudkälla nere på höger sida av konsolen så att kabeln som så klart går till surfplatta eller någon annan ljudkälla, måste gå rakt över konsolen. Den ingången hade gott kunnat sitta på baksidan.
  • Den integrerade USB-porten är lite klen. Den orkar ladda en smartphone men knappast en iPad. Den porten hade gott kunnat få lite mer effekt.

Men i övrigt känns detta som toppklass för privatpersoner. Det känns som ytterst gedigen byggkvalitet som förhoppningsvis kommer hålla länge.

Årskrönika 2020

Ett år har passerat och det råden väl inget som helst tvivel om att detta varit det märkligaste, mest skrämmande år min generation upplevt i och med Coronapandemin som drabbade världen i slutet av februari i år. Jag har valt att inte skriva om det alls då det finns tusen och åter tusentals artiklar i ämnet och jag har inte haft något att tillföra.

De som känner mig vet att jag är lite dystopiskt lagd. Jag har alltid känt mig säker på att det relativa lugn vi tror vi lever i kommer att ruckas endera dagen. Klimatet har varit väldigt diskuterat de senaste åren, framför allt i och med vår fantastiska klimataktivist Greta Thunberg som verkligen drog igång en stor rörelse och det inte en dag för tidigt. Snarare tvärt om, kanske lite sent.

Ett av mina favoritpoddprogram är P3 Dystopia från Sveriges Radio. De har under drygt 1½ år nu publicerat avsnitt om ytterst verkliga hot vi står inför och hur det kan se ut om dessa hot blir verklighet. De har haft avsnitt så klart om klimatet och om vattnet stiger, multiresistenta bakterier, överbefolkning, om maten tar slut, övervakning och liknande. Det är saker vi redan ser runt om oss i världen men som inte drabbat oss än.

programmet inleds alltid med en dramatisering som handlar om hur det skulle kunna vara. När Malmö översvämmas och man får paddla till sjukhuset där antibiotikan är slut och vattnet orent och liknande. Dessa dramatiseringar följt av vetenskap gör det hela så otroligt bra och begripligt.

Jag vet attmånga stoppar huvudet i sanden och tycker att det är överdrivet och framför allt händer det inte oss. Om klimatet blir lite tufft söderut så klarar vi säkert oss bättre här uppe. Men vad händer om flera miljoner klimatflyktingar börjar välla uppåt Europa, kanske beväpna sig för att få komma in i andra länder och om vi då väljer att skydda oss och våra gränser?

Jag tror att grunden är att vår välfärd och vårt sätt att leva på många sätt gått för långt och eftersom vi inte riktigt tror på eller orkar sätta oss in i allvaret och vilka konsekverna kommer att bli, äljer vi att avfärda det som överdrifter. Och det som många upplever som stora steg tillbaka – att inte längre köra bil överallt, äta annorlunda och ha ett annat konsumtionsmönster. Jag behöver bara gå till mig själv; köpa ett nytt löpband eller träningscykel, att avstå från det påverkar mitt liv väldigt negativt.

Ett av avsnitten handlade om när havet stiger. I den inledande dramatiken handlade det om en kille som skulle till jobbet men framme vid tunnelbanestationen så var stationen översvämmad med vatten och han fick gå istället. Under hösten har vi bara haft regn och blåst i Stockholm och inga soltimmar sedan slutet av november. Den 18:e december nåddes jag av nyheten att det var stopp i tunnelbanan för att det forsatt in vatten vid Stadshagen och det var totalstopp i tunnelbanetrafiken. felet kunde vara avhjälpt först ett eller två dygn senare. Ute blåste det 11 sekundmeter och regnade i sidled, +5 grader den dagen. Året 2020 går till historien som det varmaste året någonsin…

Verkligt otäckt blev det när P3 Dystopia onsdagen den 22:a januari publicerar avsnittet Pandemi. Då visste ingen vad som skulle drabba oss med full kraft bara 6–7 veckor senare. Det var kanske ingen överraskning för forskare. De flesta var väl överens om att en pandemi skulle drabba oss förr eller senare. Men timingen var otäckt perfekt.

Sedan dess har naturligtvis mycket hänt och jag tänkte inte rekapitulera året som gått. vi hade en första våg med fruktansvärt många döda och ekonomiska konsekvenser. Nu är vi mitt uppe i den andra vågen och runt 8000 döda och inga tecken på förbättring. Ett vaccin finns och man börjar redan nu vaccinera, men man hör också om muterade virus.

Arbetslivet

När pandemin kom och samhället drog i nödbromsen kan man säga att allt tvärstannade. Alla möten och besök blev inställda och det handlade mycket om att bokstavligen sitta av tiden. Jag tillhör ändå de lyckligt lottade som inte blivit permitterade så som många, många andra i andra branscher. Påverkade lär vi bli ändå när ”räkningen” ska betalas.

Men jag trivs otroligt bra på mitt jobb och med mina kollegor. Senaste månaden har jag som många andra jobbat hemifrån vilket trots allt känts bra för att minimera resandet. Just mitt jobb har inte mycket som faktiskt binder mig till kontoret och samma med min fru. Så vi har haft varsitt hörn här hemma och om man nu får tala om att trivas i den här situationen vi befinner oss i så har det här åtminstone varit bra både för vår oro och säkert hälsa samtidigt som det skyddat andra och avlastat trafiken.

Privatlivet

Det största som hänt i år är givetvis att jag blivit morfar. Vårt första barnbarn kom till världen i april i år, en glädje i allt mörker.

Jag och min familj har inte drabbats av Coronaviruset. Vi har sluppit vara sjuka och har heller inte haft det nära inpå oss. Den första tiden höll sig alla i familjen undan andra människor och undvek publika sammanhang, men allt för fort började springet i centrum och klädaffärer igen. Man måste påminna sig var dag och fråga sig om just det jag nu ska ut och göra verkligen är viktigt. Samtidigt har det varit svårt att näthandla. Har inte tiderna för utkörning varit slut så har betalsystemen krånglat eller varorna varit slut.

Träning

Ja, även träningsåret började konstigt. Planen var att springa Stockholm Marathon och en satsning hade påbörjats, men allt sådan kom av sig när evenemang efter evenemang ställdes in. Det bidrog väl till att det här träningsåret inte går till historien som det mest produktiva. Nu får man väl se om det blir några nya satsningar för min del. Även om Stockholm Marathon 2021 blir av så har jag inte förberett mig för det, så det blir kanske i framtiden.

5 år med Zwift

Idag är det precis fem år sedan jag började <a href=”/2015/12/23/premiarcykling-med-zwift/”cykla med Zwift</a>. Under dessa fem år har det hittills blivit 19000km cykling och 2400km löpning på denna fantastiska digitala träningsplattform. När jag började använda Zwift hade det precis gått ur betastadiet och blivit en betaltjänst som kostade $10 i månaden. De första åren var det till en början kanske 30–40 användare online samtidigt och man var tvungen att befolka plattformen med ”spökcyklister” för att man inte skulle känna sig för ensam. Det fanns bara ca 15km vägar att cykla på men det var precis hur roligt som helst.

Nu har det vuxit till en gigantisk plattform och beroende på tid på dygnet är det mellan 2500 och 30000 samtidiga användare online som springer och cyklar. Man har hundratals km vägar att cykla och springa på och den virtuella världen Watopia har utökats med repliker av London, New York, Frankrike, Richmond med flera.

<a href=”/2016/12/11/lopning-i-zwift/”>Löpningen i Zwift</a> lanserades i december 2016 och det var ytterligare en stor förändring och vi var några som redan då längtade efter rodd. Dessa tre sporter var de självklara att ha i Zwift och där det redan då fanns träningsutrustning som möjliggjorde det i form av trainer till cykeln, stegsensor till löpningen och roddmaskiner kopplingsbara till dator.

När jag tänker tillbaka på min upptäckt av Zwift får jag en konstig känsla i kroppen, som någon sorts obegriplig pirrande lycka, ungefär som när man tänker på ljuva barndomsminnen eller sin käresta. Jag har funderat en del på varför och det är nog så att vissa saker i livet sätter tydliga milstolpar där något i ens liv radikalt förändras, i det här fallet till det klart bättre. Det var en vinstlott som kom vid alldeles rätt tidpunkt i livet och något, som utan att veta det, jag längtat efter och behövt väldigt länge.

Det här med uppkopplad cykel var förvisso inte nytt, jag hade kört med min cykel kopplad till datorn för automatiserad träning nästan 2 år vid det laget, men nu tillkom alla avgörande aspekter som jag saknat, ljudupplevelsen, att cykla online med andra som samtidigt satt och svettades i sina vardagsrum och garage och inte minst något som bra nära liknade verkligheten.

Det kom också i en tid när min motivation var obefintlig och jag undrar om jag någonsin tagit mig ur den svackan om inte Zwift kommit i min väg just då.

Och nu, 2020, detta sjuka år med pandemi i världen så har antalet användare fördubblats och det har så klart varit även nu en räddning för mig. Rodd har fortfarande inte lanserats trots att funktionen tagits fram och det frustrerar mig väldigt mycket. Baksidan av det här är att jag har svårt att sätta mig på roddmaskinen när det inte går att köra i Zwift. Ett helt vanligt roddpass har blivit väldigt knepigt att genomföra. :)

I dagarna nu innan jul öppnades några ytterligare kilometer vägar som jag ska utforska. Det ska bli intressant att se vart utvecklingen tar vägen i framtiden.



Posted from .

Vintertäckning av båten

För några veckor sedan togs båten upp, i god tid till skillnad från tidigare år vi haft båt. Och idag vintertäcker vi den. Trots att det är lite blåsigt idag, så är det i vart fall helt OK och inget snöblandat regn eller liknande hemskt väder.

Det var ett antal år sedan vi täckte båt senast. I år valde jag att köpa en färdig täckställning istället för att bygga en själv med reglar och vinkeljärn. Det blev en Easytec täckställning som skulle vara väldigt lätt att montera.

och det var den, får man nog säga. Vi hade lite bekymmer med att hitta plats för stöttorna och d 4 stöttor som ingick kanske hade kunnat vara några fler med en så stor båt. Hur bra vi fick till det lär väl visa sig när höststormarna och snön kommer.

Men när vi drog åt de sista tamparna så känns det åtminstone stabilt och bra.

AIS-transponder

Idag monterade vi en AIS-transponder i båten. En True Heading Graphene Plus klass B-transponder. Det är ingen nyhet för familj och vänner att jag gillar teknik i båtar och detta var roligt och således inget undantag. :)

Men jag ska inte säga att jag är någon klippa på installationer. Det blir ofta lite halvdant vad gäller kabeldragning framför allt. Jag tycker att andra får till det mycket snyggare.

Idag hade jag i och för sig bestämt att prioriteten skulle ligga på att få det att fungera för att sedan i lugn och ro fundera på hur jag vill ha det.

Och det blev inte så illa. Transpondern fick en bra plats invid VHF-radion och nära antennen så att det går att korta av flertalet kablar. Kabeln till GPS-antennen fick tills vidare fästas längs en kant med eltejp och GPS-antennen i toppen av jösstaken.

Och visst fungerade det. Båten dök genast upp i sjökortet i Seapilot och följde med i kortet när vi förflyttade oss.

men jag verkar ha någon sorts antennproblem. Ibland klagar transpondern på antennen och den mest troliga orsaken som anges är problem med så kallad stående våg. Varför det skulle vara det förstår jag inte riktigt. Det är en specifikt anpassad antenn för marin VHF och kabeln är bara några decimeter lång så det borde verkligen inte vara några konstigheter. Men man får börja undersöka det mest självklara, egenhändigt klämda kontakter och sedan jobba sig vidare.

För den som inte riktigt vet vad en AIS-transponder är så är det en sändare som regelbundet skickar båtens fart, kurs, namn, längd och bredd så att övrig sjöfart i närområdet kan se båten i sina sjökort. All yrkestrafik är skyldiga att ha den här tekniken och sedan några år är det möjligt för fritidsbåtar att frivilligt installera sådana transpondrar. Och tittar man i sjökortet har det blivit väldigt vanligt på senare år som det verkar.

I AIS-systemet syns inte bara båtar, utan även väderstationer, bojar och liknande.

Framför allt är tekniken tänkt för sjöfart i ens närområde så klart. Men AIS-signalerna fångas upp av basstationer runt kusterna och görs tillgängligt globalt över nätet. I sjökortsprogram och plottrar kan man därför se dessa fartyg och stationer runt hela världen om man vill. På motsvarande sätt som man kan sitta med sin surfplatta eller telefon och följa flygtrafik runt hela jordklotet.

Så nu syns även vi och det är inte bara coolt utan även en säkerhet också.

Tekniken testade vi genom en tur till Nynäshamn där vi la oss i gästhamnen och intog middag på en av restaurangerna. Vädret var verkligen toppen idag och det var skönt eftersom det har lyst med sin frånvaro de senaste veckorna.

Segling

Idag hängde jag och en dotter med min kollega ”P” och hans två barn ut och seglade. Det var verkligen inte igår, jag kan inte ens riktigt minnas när jag seglade senast annat än i ungdomsåren.

Båten var en Maxi 77, väldigt klassisk och välplanerad familjebåt. Vädret var lite mulet och i alla fall lite vind. Vi kryssade ner till en närbelägen ö och la till vid en klippa. Där tände vi grillen och grillade korv och njöt en god stund.

Hemfärden gick betydligt fortare då vi länsade hela vägen tillbaka.

En bra och trevlig dag till sjöss som jag gärna gör om.h

Växeljustering och kort båttur

Idag åkte vi ut till båten hela gänget för att se om vädret medgav en liten båttur. Men först var jag tvungen att försöka justera manöverreglaget så att det gick att få i fram och back ordentligt.

Efter en hel del pyssel fick jag till det så pass att jag kunde känna mig något nöjd, växlarna gick i men inte riktigt med den exakta precision jag vill ha. Man bör kunna lita på det, annars kan det hända grejer vid framför allt tilläggning om man plötsligt inte får i backen. Då kan den gamla repliken ”sikta på något billigt” verkligen komma väl till pass. :)

Men jag bestämde att det var tillräckligt tillförlitligt och det var helt vindstilla i viken så vi kunde ta det hur lugnt som helst.

Så nu var det Emilias show på egen hand för första gången fast med mig, Denise, Miranda och Sebastian som gastar. Och allt gick så klart hur bra som helst. Vi körde en tur upp i Yxlö kanal och vände sedan hem igen för att hinna bada innan det skulle bli sämre väder. Men regnet mötte oss så vi fick avstå från badstopp.

När det var dags att lägga till hade givetvis regnet upphört. Emilia tyckte jag såg nervös ut när vi svängde in mellan båtarna, men jag kände mig faktiskt inte så nervös. Och in i Y-bomen kom vi också utan minsta missöde eller stress.

Och givetvis höll sig regnet borta även när vi knäppte igen båten, men något badväder var det kanske inte även om det kändes behagligt i vattnet. Jag hade lätt kunnat bada.

Om en vecka börjar semestern och då hoppas jag på det fina vädret igen.

Övernattning och övningskörning

Igår kväll packade jag en kylväska med enkel middag, ”fredagsmys” och frukost för att övernatta i båten. Vädret lovade regn i stor mängd under natten och det tycker jag är supermysigt.

Ute på marinan var det ganska mycket andra bryggseglare i flera andra båtar, något jag tycker var väldigt ovanligt förra perioden vi hade båt. Då tyckte de flesta man var en idiot som hade båt för att ligga vid bryggan. Men nu tycks alltså fler ha uppskattat den underskattade njutningen.

På plats stökade jag runt i båten lite innan det började bli ruggigt och jag stängde in mig i ruffen, vred upp värmen och satt mig med lite chips, en kall öl, amatörradion och lyssnade på Lustans Lakejer. Det var ett bra tillfälle att köra värmaren lite mer ordentligt för att se så att den fungerade och hur den klarade att hålla värmen. Det fungerade bra och den behövde inte gå så ofta.

När jag kröp ner i min sovsäck stängde jag av värmaren eftersom jag inte gärna ville sova med den igång. Men framåt natten kom regnet och det var ett ordentligt ösregn som gick ut hårt för att sedan öka. Ljudet mot kapell och rufftak blev nästan öronbedövande men som sagt, mysigt. Jag väcktes av det och då hade temperaturen sjunkit i båten så jag var tvungen att dra igång värmen igen för att inte frysa och driva bort fukten. Sedan fick den gå till morgonen.

På förmiddagen vid halv elva-tiden kom Emilia ut för att vi skulle övningsköra båten och min bror med några av barnen kom för att bistå oss.

Vi övade på att lägga ut och sedan körde vi ett varv runt Herrö och Yxlö med ett stopp i en vik för kaffe och kaka. Där anslöt mina föräldrar med sin båt en stund för att hälsa.

Sedan fortsatte färden tillbaka till marinan och Emilia fick öva på tilläggning i Y-bom. det gick alldeles utmärkt förutom att det började bli svårt att få i framåtväxeln. Så imorgon blir det till att justera manöverreglage.

Kort sagt en lyckad båttur och med en strålande lärare i min bror som inte blir stressad av särskilt mycket.

När vi lagt till körde vi samma vända igen men i brorsans RIB-båt. Det gick lite fortare i 35–40 knop, klart roligt.

Natten i båten var också helt OK. Lite ensamt och inte riktigt samma sak som ens mjuka varma säng där det inte är kallt och fuktigt. :)

Blåsigt och brustna förtöjningar

Vårt nya båtägande höll på att sluta tråkigt idag och det var ren tur att det slutade som det gjorde.

Det har blåst kraftigt hela helgen. Redan i lördags när vi körde hem båten blåste det runt 12m/s i byarna och idag blåste det nog ännu värre.

när vi la till i lördags var jag inte helt nöjd. Det handlade bara om estetiska frågor som att vi hade 4 olika förtöjningstampar och sådant stör mig. Vi tyckte också det var lite dåligt med förtöjningsringar i bryggan då vi fick dela med en båt bredvid.

Igår var målet att köpa nya tampar men affären var stängd. Vi åkte ändå ut och tittade till båten och allt såg bra ut då.

Men idag var min ena dotter ute vid båten för att fixa lite småsaker och just som hon sitter där rycks ena förtöjningsringen som vår och båten bredvid var förtöjda i ur bryggan. Min dotter hoppar i land för att hålla i båtarna medan vi ringer till marinan för att de ska skicka ut hjälp till henne. De kommer snabbt och sätter i nya pollare så att vi kan förtöja om de båda båtarna. Hade hon inte varit där hade vi helt säkert haft två väldigt skadade båtar och det hade inte varit någon kul start.

Samtidigt noerar hon att vår ena aktertamp börjar bli sliten av nötandet då vi saknade ordentliga karbinhakar. Så ikväll åkte vi och kompletterade med för det första 4 likadana tampar, shacklar och hakar så det blir enhetligt och framför allt hållbart.

Sedan är det ”fantastiskt” att 4 ”snören” och lite ”järnskrot” kan kosta nästan 1300kr, men ni båtägare vet att det inte finns någon gräns på vad saker kan kosta. Och man får skylla sig lite själv när man handlar i en båtbutik och inte på Biltema eller liknande.

Hemtransport av Bonum 25

Igår sjösattes båten av säljaren och jag, Egge och Emilia åkte ut till dess hemmahamn för en sista besiktning när den låg i sjön. Vi gick igenom den grundligt alla tre från för till akter och öppnade, petade, luktade och kände precis överallt. Det var nog en av de mest omfattande besiktningar jag någonsin gjort tror jag. :)

Vi tog även en provtur och allt fungerade mycket bra, lät precis som förut.

Så jag åkte hem åter igen med båtnycklar i fickan, dessutom samma båtnycklar för tre båtar sedan.

I veckan har det varit lite jobb med att förbereda en båtaffär för att ha klart med försäkringar och båtplats för sommar och vinter. Det märks att det är pandemitider och att många firar semester hemma och i skärgården, för det var inte helt lätt att hitta båtplats där vi ville. Det blir lite bökigt såhär första säsongen med sommarplats på en marina och vinterplats på en annan. Inte optimalt, men de ligger åtminstone bara några kilometer ifrån varandra.

Idag var det dags för ännu en hemtransport av båt, den femte i ordningen faktiskt. Jag, min ena dotter, Egge och hans ena dotter fick skjuts ut till Gålö vid 11-tiden med kaffe, fikabröd, flytvästar och sjökort. Det här har man gjort förut, och dessutom med samma båt, men första turen är ändå speciell och nervös. Det var dessutom ganska långt att åka och inte helt bra väder idag.

Vi packade båten och gjorde oss redo. Det var mulet och ganska blåsigt och vi skulle få en rätt guppig överfart. Den planerade streckan var ca 18 sjömil och skulle ta knappt tre timmar.

Det blev också mycket riktigt guppigt ganska omgående så fort vi kom ut på Mysingen. Så fort vi lämnat Gålö bakom oss hade vi hela vägen ner till norra Muskö med höga vågor och stark motvind. Däremot slapp vi det mesta av regnet. Några skurar lättare regn fick vi då och då men vi körde ändå med kapellet uppe då det stänkte ganska ordentligt från vågorna.

När vi nådde norra Muskö tog den kraftiga sjön tvärt slut och det blev lugnt och stilla. Vi ankrade i en vik och drack vårt kaffe eftersom vi inte riktigt kunnat dricka kaffe tidigare då vi skulle fått det mesta över oss istället för i oss. Det var riktigt fint att ankra och fika igen och jag kan bli hög på dofterna och ljuden av små vågor mot skrovet och skriet från sjöfågel.

När vi fikat alldeles för länge tog vi kurs vidare söderut igen över Horsfjärden på insidan Muskö och in i Yxlö kanal och till slut svängde vi runt Herröns södra udde och in i Torsviken med kurs på vår gamla hemmahamn Wik-Inn Marina.

Vid ankomsten väntade resten av familjen på bryggan och tog emot oss. Vi lastade genast alla och tog en kort tur runt en närbelägen ö innan vi la till vid vår nya båtplats. Jag känner mig trött men nöjd efter hemresan. Ingenting krånglade trots den hårda prövningen.

Ny hotspot, Openspot3 från SharkRF

Idag kom äntligen Openspot3 från SharkRF som jag beställde i slutet av april. Det har varit långa leveranstider på grund av den pågående Corona-pandemin.

Openspot3 är en så kallad ”hotspot”, en sorts mini/hemmarepeater. Den ansluts till amatörradionätet via internet och lyssnar och sänder på en amatörradiofrekvens man själv bestämmer och sedan kan man kommunicera även om man inte har någon vanlig repeater inom räckhåll. Det är perfekt exempelvis i skärgården eller när man är ute på resa så behöver man inte längre bekymra sig om att hitta repeatrar längs vägen eller vara utan täckning långa sträckor.

Det är en väldigt kompetent hotspot som har stöd för flera olika digitala moder och den kan dessutom köra så kallad ”cross mode” från ett system till ett annat.

Det här är verkligen ytterligare ett sådant tillbehör som gör digital amatörradio så väldigt mycket roligare.

Titta på ny båt

Idag har vi varit och tittat på en ny båt. Det är faktiskt lite märkligt, ödets nyck så det kändes värt att berätta.

Jag har mina preferenser gällande vilken båt jag skulle vilja ha och så klart en budget. Jag har haft bevakning på Bonum 25-båtar eftersom vi haft en sådan tidigare. Den försäljningen ångrade jag och det var också efter den försäljningen som båtägandet började gå på tok och sluta vara roligt.

En Bonum 25 dök upp som såg bra ut, med rätt utrustning och som det verkade ett bra skick. Annars finns det så många vrak där ute. Vad som var än bättre var att båten låg inom några kilometer från där jag bor, så att åka och titta skulle inte bli någon stor grej.

När jag kontaktade säljaren för att höra om objektet fanns kvar visar det sig att det är vår gamla båt som vi sålde i januari 2009. Hon har haft samma ägare sedan dess. Att den båten skulle bli till salu just nu i år när jag börjar leta båt igen, 11 år senare är inget annat än ett märkligt sammanträffande. :)

Ikväll var jag, 2 av döttrarna och ena dotterns sambo där och tittade och det visade sig att den var i så fint skick som annonsen antydde. Det var en njutning att se rent allmänt och speciellt som det var vår gamla båt som jag kan var enda vinkel och vrå på. En del av utrustningen var densamma.

Så nu ska vi hem och fundera och gå till slutgiltigt beslut.

Midsommar 2020

Midsommar är förbi och den går till historien som en av de bästa på länge med sol, värme och otroligt vackert väder.

Vi spenderade midsommarhelgen för andra året på rad ute på Rånö utanför Nynäshamn där vi hyrt stugor. Det har bara varit väldigt lugnt med vila, läsa bok, sola, bada, basta, äta, gå på skärgårdsrestaurrang och promenerat. Jag har självklart haft min amatör- och VHF-radio med och lyssnat och pratat lite då det är perfekta förhållanden här ute.

Nu åker vi hem igen. Det är alltid skönt att komma hem till dusch och sin egen säng, men det har varit en riktigt bra avkoppling. Och jag har premiärbadat i havet precis som rutinen är här ute. Kallt och uppfriskande.

Ny rigg, Anytone D578UV

Idag har en ny rigg flyttat in, en Anytone D578UV mobilstation. Det är samma fabrikat som min portabla radio som är en Anytone D878UV.

De kan i stort sett samma saker, men denna har högre uteffekt och extern antenn. Antennen har jag monterat på taket här på 8:e våningen så räckvidden blir riktigt bra.

Nu börjar det kännas ganska komplett för att komma igång ordentligt igen.

[{tags]Amatörradio, Radio, Anytone, VHF, UHF, DMR[/tags]

Ledarhunden Flinga har somnat in :(

Idag får före detta ledarhunden Flinga somna in, 11,5 år gammal.

Flinga kom till mig sensommaren 2011 och var en fantastiskt trogen vän och arbetskamrat i 8 år hos mig innan hon gick i pension för ganska precis snart ett år sedan. Sedan dess har hon bott hos en familj, vänner till oss där hon fick ett härligt och kärleksfullt sista år i livet. Vi hade alla hoppats att hon skule finnas med oss längre så klart och njuta av ledigheten.

Flinga dog av en cancertumör i munnen, förmodligen samma som min första ledarhund dog av.

Jag är enormt tacksam att hon fick spendera sin sista tid i ett hem där hon verkligen var välkommen och omtyckt och jag kände mig så himla nöjd med den placeringen medan jag väntar på ny hund.

Ny rigg, Anytone D878UV

Med denna rigg är jag on-air igen efter lång tids uppehåll. Det är en Anytone D878UV köpt via FB Radio som erbjuder mycket snabba leveranser och god service.

Radion är en duobands VHF/UHF-radio som klarar både analog och digital (DMR) trafik.

Bland specarna hittar man bland annat max 7 watts uteffekt, 4000 kanaler uppdelat på 250 zoner (kanalgrupper) för enklare indelning. Radion har GPS för positionering och Bluetooth för anslutning av bland annat headset.

On-air igen

Jag tror faktiskt det var 2014 jag senast tryckte på PTT-knappen och sände på amatörradiobanden. Det kan möjligen ha varit ännu längre sedan. Det låter helt galet länge sedan för att ha varit en så viktig hobby för mig. Det berodde på flera saker; vårt gamla gäng blev mindre och jag hade flyttat från hus där mina möjligheter att ha antenner och fast utrustning försvann. Det jag tyckte var lite trist med radio då var att räckvidden var så begränsad och det var sällan man kunde nå de man ville prata med för att de var ute och reste eller på helt andra sidan stan och man kunde sällan vara på samma kanaler. Det kändes ovärt helt enkelt att ladda och släpa med sig en radio överallt för litet nöje.

Min kompis gick snart över till DMR, digital amatörradio och tjatade på mig att göra detsamma. Just då kände jag mig lite själsligt trött och jag orkade inte läsa på och sätta mig in i hur det fungerade. Ett par inbrott i mitt källarförråd där min radiolåda blev stulen och bara några sladdar blev kvar, dog min inspiration totalt.

Men som varje vår när solen börjar lysa över våra frusna själar så väcks suget hos mig, oavsett om det gäller båtlivet eller radiointresset. Min vän la in en stöt i helt rätt tillfälle precis i det läget där jag var som mest mottaglig. Jag kände mig mer sugen på nya tekniska utmaningar och som ofta när det gäller mig, är det allt eller inget.

Jag satte igång att läsa på samtidigt som jag bombade min vän med nybörjarfrågor och till slut började jag förstå att det här nog kunde vara en vändpunkt. Den nya tekniken kunde ge mig det som jag främst av allt tyckte var tråkigt med amatörradio när jag la av.

Så det gick fort. bara för någon dag sedan beställde jag en kopia av mitt certifikat, ansökte om digitalt ID och ikväll har jag varit hos min vän och programmerat min första digitala amatörradio och är on-air igen. Det känns riktigt roligt. Jag känner mig fortfarande förvirrad och lite bortkommen vad gäller hur det digitala upplägget är, det kommer ta en stund att lära sig. Det handlar inte längre bara om en frekens för sändning och en för mottagning och val av rätt repeater. Nu när systemet är globalt och anslutet till internet finns en massa nya saker att lära sig om talgrupper, tidsluckor och ”färgkoder”.

Nu är det däremot ingen begränsning längre. Jag når jem jag vill på jorden som är i närheten av en repeater som är digitalt ansluten och har man ingen sådan i närheten kan man skapa en själv med en så kallad ”hotspot” som man ansluter itll det digitala amatörradionätet och vips är man online. Jag kan knappa in en så kallad talgrupp för Stockholm,norrland, Sverige eller vilket land, stad eller byhåla som helst som har en egen grupp och kommunicera jorden runt utan långa antenner och starka sändare.

Men nu känner jag mig fullmatad med information och som tur är har jag en kompetent och van användare nära till hands som lär få stå ut med mina frågor ett tag till. :)

Årskrönika 2019

Nyårsafton igen och dags för en liten sammanfattning.

Under året har det bara blivit 3–4 inlägg så jag vet inte varför jag gör det här. :)

Arbetslivet

I förra årskrönikan 2018 skrev jag om att jag blivit utlånad till en annan avdelning på min arbetsplats för att det fanns för lite att göra för två personer som vi var på min funktion. Utlånet var väl tänkt att vara kortvarigt men förlängdes först med en månad, sedan med två och slutligen fram till midsommar.

Det var i vår kundtjänst och förutom att det inte alls var så flexibelt som jag varit van vid under hela mitt yrkesliv, så var det väldigt roligt och fartfyllt. Telefonen öppnade 08 och stängde 16:30 och vi var i huvudsak två personer som bemannade den och det var ofta runt 120 samtal per dag, ibland mindre, oftast mer. Då var lunch och toabesök något man behövde planera och att ta hand om sjukt barn eller komma sent på grund av försenade pendeltåg fick konsekvenser. Men det är många vars arbeten som är så, bara jag som var ovan.

Men det var kul och aldrig långtråkigt och jag kändes mig genuint duktig på det jag gjorde. Också att som funktionsnedsatt sitta i telefon där bara mitt bemötande och min kompetens räknades kändes väldigt befriande. Verkliga möten med människor kan ibland vara betydligt med stressande på grund av människors fördomar.

Men jag saknade min avdelning och mina kollegor. Jag åt i mitt gamla personalrum, men att fika och prata skit fanns det ofta inte tid till och det kunde gå veckor innan jag träffade vissa kollegor.

Vid midsommartid slutade min kollega och jag flyttade tillbaka till min gamla funktion och där är jag allt sedan dess. Eftersom jag är ensam så finns tillräckligt med arbetsuppgifter. Det händer att jag ibland hoppar in och hjälper kundtjänst under möten eller sjukfrånvaro och det är kul för att hålla kunskaperna vid liv.

Träningen

2019 har även det varit ett år med mest löpning. Det blev bara Halvvättern och <a href=”http:///2019/09/01/sthlm-bike-2019>Sthlm Bike vad gäller cykling och bara en utomhusrunda med en ny pilot och en eller två träningsrundor med ”MP” som är en av två piloter jag brukar cykla med.

Så det var tunt på cykelfronten. Inför Halvvättern tränade jag en hel del inomhus och även om det blev en lugn runda så kändes formen OK.

Men jag springer med 2 personer sedan tidigare och det går att få till en hyfsat bra och regelbunden utomhusträning som kan varvas med inomhus på löpbandet, vilket ändå passar mig utmärkt såhär års. :)

Mitt mål inför nästa år är, eller kanske snarare har varit att springa Sthlm Marathon i maj 2020. Jag har inte anmält mig ännu och är tveksam till om det går att genomföra. Mest hänger det på mig. Jag vet inte om jag mentalt kommer orka skaffa mig den träningsmängd jag kommer behöva för att kunna genomföra det på ett bra sätt. 5–6 mil löpning i veckan är svårt att få till samtidigt som ett heltidsarbete. Kanske är det synnedsättningen som gör att dagarna kräver mycket mer energi och att det känns nästan omöjligt att byta om och kliva upp på löpbandet direkt när jag kommer hem. Dessutom är det inte klart om jag skulle ha ledsagare till ett sådant evenemang som antingen kräver en som orkar springa en hel Marathon och vara i bättre form än mig för att vara alert och orka ledsaga hela vägen, eller att ha 2 eller flera ledsagare som löser av längs vägen. Men det är förmodligen min egen ork till träningsmängd som är det avgörande problemet. Jag vet hur fruktansvärt sugen jag kommer vara när solen börjar värma och fåglarna börjar kvittra och vägarna torkar, men jag vill vara i sådan form att jag klarar det på runt 4 timmar utan att vara allt för trasig efteråt.

Vi får se, det beslutet är inte fattat ännu.

Familj

Jag är tacksam för att alla mår bra och är friska. Första halvan av 2019 var tung, det känns väldigt vemodigt när man inte kan hjälpa ens barn som mår dåligt och som det inte går bra för. Det jobbigaste är nog att tvingas backa och inse att man inte kan göra något och med största sannolikhet bli anklagad för att man inte gjorde något eller fanns där om några år när förhoppningsvis allt löst sig.

Det börjar kännas annorlunda att vara förälder. Det började förvisso för några år sedan när dom äldsta lämnade hushållet, bilda egen familj och nu också vänta barn. Dom som är kvar hemma blir äldre, klarar sig allt mer själv och tilltalas mer som unga vuxna mer än barn. Allt sammantaget tydliga tecken på att tiden går och att jag blir äldre. Det konstiga är att det inte känns så inuti. Men det är inte oangenämt egentligen. Det jobbiga är väl att det är tydliga påminnelser om att det inte alls är oöverskådligt lång tid kvar tills huset är tomt och en rädsla för den tomhet som kanske kommer infinna sig då. Förhoppningsvis är det en stund kvar tills dess.

Summering

Så det här året får väl avslutas med ett gott betyg kort sagt.

Tankar om ledsagning och träning

Jag har skrivit ganska många inlägg här i bloggen genom åren om svårigheterna att hitta framför allt piloter för tandemcyklingen. Det har resulterat i att helt sluta tävla och till 99,9% cykla inomhus på trainer utan något direkt mål annat än att bli stark och må bra.

Mitt nästa mål är att springa Sthlm Marathon. Det har jag sagt länge att jag ska göra innan jag dör men aldrig sagt något år, men nu är det nästa år, 2020 som gäller. Det är ett jämnt och bra årtal, det är bara det.

Inom löpningen har det varit något lättare. Jag har haft en stadig ledsagare sedan vi fann det gemensamma intresset runt 2013 och vi springer fortfarande. För två år sedan sprang jag även med en löpare med väldigt hög kapacitet och förbättrade mig själv avsevärt, men satsningen ko av sig på grund av lite krångel med fötterna som förvisso gick över, men också på grund av att jag hamnade i en djup, långvarig svacka som det tog sin tid att komma ur. Nu är det samarbetet återupptaget igen och det känns kul.

Ikväll sprang jag med en ny kille som bor i mitt närområde och vi verkar fungera bra ihop och han verkar vara intresserad av fortsatt träing tillsammans. Det gör sammantaget att jag nu har tre stadiga och bra ledsagare så att träningen kan fungera både hemma och i anslutning till min arbetsplats. Det hänger minst lika mycket på att logistiken ska fungera inför träningspassen som att ledsagaren har en bra nivå. Eftersom de flesta passen ska vara lugna och ge mängdträning så måste ledsagaren nödvändigtvis inte vara på någon supernivå.

Det i kombination med löpbandet hemma gör att jag nu känner mig säker på att jag har möjlighet att få den mängd och kvalitet som behövs för att genomföra en Marathon nästa år. Jag har en ambition att klara den under 4 timmar, men jag kommer vara nöjd med ett genomförande, helst utan att krypa och gråta in i mål. :)

Jag har tänkt mycket på vad det beror på att det är så svårt att hitta ledsagare i sporter som annars är så populära och utövad av så många och även varför vi har så få aktiva med funktionsnedsättningar i vårt land. Det verkar se ut på ett helt annat sätt i många andra länder. Där har man förvisso flera människor med förvärvade funktionsnedsättningar, bland annat på grund av historia med krig och därmed många krigsskador. Har man haft ett exempelvis seende eller rörligt liv innan man fick sin skada, är nog steget kortare att åter bli aktiv efter att ha misst synen eller rörelseförmågan. I Sverige ser det inte alls ut på det sättet där många är födda med sina funktionsnedsättningar och där förutsättningarna då för att få ett aktivt träningsliv måste vara perfekta vad gäller både omgivning och samhälle. Där tror jag vi ligger efter i Sverige.

Sedan tror jag också inställningen hos ”vanligt folk” skiljer sig. Om det är rädslor, fördomar eller egoism som gör att vi är mindre benägna att hjälpa varandra i Sverige vet jag inte, säkert lite av varje. Att här få en proffscyklist att ”extraknäcka” som pilot åt en tandemcyklist har i alla fall för mig visat sig vara omöjligt. Rent krasst verkar man ofta hellre satsa på sin egen karriär eller att få en ännu bättre tid runt Vättern nästa år en chansen att åka som pilot på världscup eller Paralympics.

När jag följer funktionsnedsatta atleter i exempelvis England och USA så ser jag tandemteam på en fantastisk nivå och där proffscyklister tränar med paracyklister och av vad jag förstår har man inte dessa svårigheter att både få tag i intresserade piloter och ledsagare och dom verkar kunna kombinera sin karriär som piloter med egen karriär. Och under en del stora Marathon i USA pratar vi inte om enstaka, utan hundratals atleter med funktionsnedsättningar i olika klasser som korsar mållinjen och där både atleter och ledsagare är högt respekterade och hyllade. I Sverige kan jag kanske räkna till 5 Marathonlöpare.

Vi kan nog inte heller skylla på samhället. I USA verkar mycket vara baserat på ideella initiativ, bland annat den fantastiska organisationen Achilles International som arrangerar utbildningar för ledsagare och där aktiva kan få hjälp att hitta någon att exempelvis springa med.

Lite av det här kunde man se i Sverige fram till mitten av 90-talet då även vi hade stora arrangemang, framför allt inom GoalballW, friidrott, löpning, simning och längdskidåkning. I takt med att samhällets resurser försvunnit och några få eldsjälar försvunnit, har verksamheten till stor del upphört.

Och det är klart, har man som jag en synnedsättning är steget ganska stort och utmaningen stor för att kunna vara aktiv. För att nu hålla oss till löpningen, måste jag kunna utgå hemifrån eller ta mig till en mötesplats. Och så som färdtjänsten fungerar, åtminstone i Stockholm, riskerar jag att inte komma dit eller än värre, inte därifrån efter avslutat pass. Jag har provat att bli stående i timmar på en öde parkering invid ett elljusspår efter ett pass och väntat på taxi. Och än svårare blir det om man har en tandemcykel som ska fraktas till och från träningar eller tävlingar. Jag har otaliga gånger släpat tandemcykel själv, enbart utrustad med vit käpp på pendeltåg inklusive byten för att träffa ledsagare på annan ort för att träna. Att orientera i okända miljöer själv kan vara en utmaning, men en 2 meter lång cykel i ena handen och käppen i den andra, en helt annan sak.

Att jag kunnat springa med den Run Academy-grupp jag sprungit med ikväll, bygger på att samlingsplatsen är 200 meter från min bostad, att några fantastiska människor möter mig före och följer mig till porten efter avslutat träningspass. Självklart för dem och möjligt tack vare avståndet, men inte självklart för alla.

Visst skulle jag kunna käppa mig just till denna mötesplats med lite träning, men vart gör jag av käppen under löppasset?

Så det är mycket som ska till för att det ska fungera. Därtill ska jag lära känna och våga lita på nya människor jag aldrig träffat förut. Det visar sig nästan alltid gå alldeles utmärkt, men oron innan kan vara det som avgör om det ska bli eller inte bli något för många. Det kan vara enklare att sitta hemma och avstå från allt för att undvika obehaget.

Så vad är egentligen summan av det här? Egentligen bara en sak:

Om du är löpare, cyklist, promenadmänniska, simmare eller vad som helst och får en fråga eller hör talas om någon som behöver en ledsagare, våga prova! Det är oftast inte svårt eller farligt och vågar man ta sig över den tröskeln förändrar man en annan människas liv och jag lovar att man själv också mår så mycket bättre efteråt. Och om man undrar över hur det fungerar eller går till, sök upp någon av oss aktiva och fråga, vi är experter.

När jag träffat nya piloter eller ledsagare har jag försökt avdramatisera så mycket som möjligt. Informera om vilket jag tycker funkar bäst, exempelvis en kortare parlina mellan våra händer när vi springer, att jag behöver information om kanter och hinder och inte vill springa in i saker. Sedan tar vi en enkel och bra väg och provspringer eller provcyklar och låter resten utveckla sig.

Jag har länge önskat mig bättre informationsmaterial som skulle kunna användas om man känner sig osäker. En bra, lättsam rolig video om hur det är att ledsaga någon i löpning för att inte bara höra, utan också se rent praktiskt hur det går till och hur enkelt det faktiskt kan vara. Men det verkar inte finnas någon av de närmast självklara organisationerna som borde kunna ha intresse i det som vill göra det.

Så Sverige har lite att lära och bli bättre på. Under tiden hoppas jag att jag och andra inspirerar både andra aktiva och framtida ledsagare när vi syns ute.