Ett litet bakslag

Jag kände mig så nöjd efter gårdagens löppass då jag sprang min längsta och bästa distans någonsin. Jag hade känt av ena lårmuskeln, tendens till problem med benhinnorna på ena vaden och värk i en häl, men som vanligt försvann all värk efter någon kilometers löpning och jag hade inte mer besvär av det.

Idag ville jag genomföra en längre distans igen i ett lugnare tempo. Jag borde kanske lyssnat på kroppen lite bättre och vilat. Grundregeln att inte öka mer än 10% per vecka hade jag brutit redan innan dagens pass.

Efter dagens 12,8km runt Kungsholmen och Långholmen kändes det inte alls lika bra längre. Värk i båda hälarna och ömmande muskelfäste över ena knät i höger lår gjorde sig väl påmind.

På vingliga ben tog jag mig hem idag och inser att jag får cykla ett par dagar och ta det lugnt med löpningen och verkligen hoppas att det inte blir långdraget. Läser man på om HälsporreW kan läkningen ta allt från tre månader upp till 1,5 år om man har otur.

Jag har aldrig haft problem med hälar förut så jag hoppas på att det är tillfälligt och på grund av dom längre distanserna och hastiga ökningen av både distans och tid som gör det och att det ger med sig fort.

Imorgon blir det vilodag och sedan får det bli lite cykling i helgen.

[tags]Löpning, Träning, Hälsporre]/tags]

Ett löppass när det är som bäst

Kvällens löppass var ett sånt där perfekt pass där allt bara stämde och det kändes som om jag skulle orka springa hur långt och länge som helst.

Målet för kvällen var ett lite längre distanspass. Det längsta jag sprungit någonsin är 13km vid ett tillfälle, annars har passen legat mellan 8km och 10km. Temperaturen ute var perfekt, runt 18° och svag vind. Målet var att ligga runt 5:50 minuter per kilometer men farten ökade genast till runt 5:30 i genomsnitt. Efter 10km löpning var pulsen fortfarande låg och jag och min ledsagare kunde hålla i princip normal samtalston.

Först på den 13:e kilometern började jag känna hur ansträngningen ökade och även hur lårmusklerna började kännas, men det var långt ifrån jobbigt. Sista kilometern gick ännu fortare. Ändå handlade det mest om det jag kallar för ”toaeffekten”, det där med att man blir mer och mer kissnödig ju närmare en toa man kommer. På samma sätt ökade tröttheten oproportionerligt sista kilometern i och med vetskapen att det snart var över.

Inte så lite nöjd med min insats tryckte jag på stopp på klockan. 14,8km på 1;20:38 med en genomsnittsfart på 5:26 minuter per kilometer. Ännu mer förvånad blev jag av att titta på min pulskurva. 161 slag i genomsnitt och max på 172bpm. Det gör att jag sprungit bara lite i överkant på min pulszon 3 vilket känns helt otroligt!

Tränar man blir man bättre, så enkelt är det. Och i samband med att jag försöker få kontroll på mitt matintag så kan jag verkligen se att det ger resultat. Det ger också resultat inom cyklingen naturligtvis. När jag sprungit några pass och sedan sätter mig på cykeln, märker jag en tydlig skillnad i prestation.

Jag är verkligen glad över mina två numera stadiga ledsagare som gör att det är lätt att få löpträning utomhus istället för löpband. Snart kommer tiden med kyla, väta och halka då jag hellre håller mig inomhus.

här kan man se min aktivitet på Strava.

Andra bloggar om: ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Invigning av Citybanan

Egentligen skedde invigningen av detta fantastiska projekt igår med pompa och ståt, men jag valde att viga in Citybanan på första resdagen då tågen rullar för allra första gången genom den nya, 6km långa tunneln från S´ödermalm till Tomteboda.

Bygget har pågått ett antal år nu och jag har besökt bygget i olika omgångar, allt ifrån när det bara var en tunnel med sprängsten och arbetmaskiner till färdiga perronger. I våras avslutades visningarna för min del med Stockholm Tunnel Run där vi fick springa igenom en av servicetunnlarna före förseglingen av dessa.

Jag har faktiskt sett fram emot den här dagen. Pendeltåg och tunnelbana har legat vitt åtskilda på Stockholms Centralstation, det har varit långt att gå med mycket trängsel. Nu blir det klart lättare när de båda färdmedlen är i nära anslutning till varandra.

Det blir en liten spännande känsla när vi rullar ut från Södra Station och tågvärdinnan meddelar att vi nu rullar igenom den nya tunneln och mot den nya stationen Stockholm City. Tåget går långsamt och det är helt klart nya ljud utifrån än vad jag är van vid.

Första stoppet blir att utforska nya Stockholm City. Där har jag bara varit innan spåren var lagda och platsen där rulltrapporna skulle gå uppåt, bara var branta backar som slutade i en vägg högt, högt där uppe. Allt luktade då berg, blöt betong och damm. Nu var det rent och fint och luktade nytt.

Först öppnas tågets dörrar och kort efter öppnas glasdörrarna utanför på perrongen. När tåget stängt sina dörrar igen, ljuder en varningssignal och glasdörrarna åker igen och man knappt hör när tåget lämnar stationen.

Ljudnivån är helt annorlunda. Nu är det förvisso väldigt lite folk på grund av semestrar, men glasväggarna bidrar verkligen till en underbar akustik.

Det här med perrongväggar är nog det som gör mest intryck på mig. Som vi har önskat oss detta i Stockholms tunnelbana och pendeltåg, både för säkerheten, ljudnivån och klimatmiljön. Nu har vi äntligen fått våra två första stationer med sådana väggar och det är verkligen ett lyft.

Dagens besök på Stockholm City blir inte så långt. Vi går upp i några av uppgångarna för att se vart man hamnar. Att komma direkt upp i tunnelbanenätet kommer göra underverk i rusningstrafik tror jag.

Eftersom stationen ligger 45 meter under jord, är det bara rulltrappor och hissar upp. Det kommer göra att vi med ledarhund givetvis här hänvisade till hissarna som jag hoppas både ska få förbli hela och rena så att min hund slipper kliva runt i massa gammalt piss och annat mänskligt avskräde man annars tvingas till i kollektivtrafiken. Just nu är hissarna givetvis rena.

Färden går vidare mot Stockholm Odenplan, en ny station som ska ersätta Karlbergs station. Här har jag varit på två visningar efter att stationen blivit färdigställd. Vi provar uppgången mot tunnelbanan. Även här finns dom nya perrongväggarna monterade.

Min vän Joche har också besökt den nya stationen Stockholm City och haft lite synpunkter på tillgängligheten. Jag kan skriva under på några av punkterna och ändå känna mig nöjd med att man ändå nått mycket längre och en mycket högre standard med dom nya stationerna. Varför man gjort taktila markeringar i golvet framför alla nya dörrar på Stockholm Odenplan men bara satt vita plattor framför dörrarna på Stockholm City kan jag inte förstå. Man borde göra lika naturligtvis. Det skulle det göra det lättare för någon med vit käpp att hitta dörrarna innan dom öppnats. Sedan kan man tycka att hissarna kanske är lite få och kanske knepiga att hitta i början. Men med allt sammantaget, ledstråk, punktmarkerade hissknappar, pipande glasdörrar och väl placerade högtalare för utrop gör att jag ändå tycker att tillgängligheten fått en stor plats. Allt kan alltid bli bättre samtidigt som det är mycket som ska vägas in. Jag vet också att hur tillgängligt vi än bygger det, kommer det ändå finnas klagomål och dom som inte utnyttjar kollektivtrafiken.

Under semestern ska jag åka in igen och utforska mer de olika uppgångarna och alternativen så att man lätt hittar. Men det kommer ta sin tid. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Västerås, Västmanland, 721 69, SE.

En första längre distans på rangliga ben

Igår körde jag mitt första hårda pass på länge, ca 9km i 5:16-tempo. Jag kände mig i rätt bra form och jag och min ledsagare kunde prata ganska normalt nästan hela rundan.

Idag skulle jag och min andra ledsagare försöka oss på ett längre distanspass. Vi utgick från Fleminggatan på Kungsholmen, upp på Västerbron via Västerbroplan, ner över Långholmen och Reimersholme, över Liljeholmsbron och bort längs med vattnet. Där korsade vi Skanstullsbron och sprang tillbaka längs Årstaviken.

Mina ben var rejält rangliga idag även om den värsta träningsvärken i vader och lår släppte efter några kilometer. Men jag märkte att stegen var lite tyngre och jag snubblade några gånger på mikroskopiska ojämnheter i marken som fick min ledsagare att få lite dåligt samvete. :)

När vi passerade Tantolunden på väg tillbaka började det bli tungt och det blev en paus för vätskepåfyllning. Men mina små 1,5dl-flaskor i vätskebältet hjälpte inte långt mer än att skölja munnen. Ändå var kilometertiderna fortfarande bra. Men backen upp mot Västerbron blev tuff och när vi nådde trapporna upp på bron var benen rejält stumma och illamåendet påtagligt.

Ändå gick det rätt bra över Västerbron och tillbaka över Västerbroplan. Men när klockan slog över till 13km ungefär vid Drottningholmsvägen var jag tvungen att ge upp och gå sista kilometern tillbaka. Jag kände mig lätt yrslig efter så lång tid med rätt hög medelpuls, men rätt nöjd ändå. Det längsta jag sprungit tidigare, har varit 12km på löpband för några år sedan.

Jag tror att första gången man provar en ny väg och en ny distans alltid är värst. Nästa gång vi kör samma varv kommer det säkert att gå lättare. Och det handlar väl som vanligt om att vänja kroppen vid nya förutsättningar. Rutten vi valde är verkligen suveränt trevlig och varierande och fascinerande mitt i Stockholm.

Nästa pass är redan i övermorgon och då hoppas jag verkligen att benen hunnit återhämta sig något. :)

Andra bloggar om: , ,

Inget Paracykel-SM för mig 2017

Idag gick startskottet för paracykel-SM 2017, men jag står inte på startlinjen. Det känns lite sorgligt och jag hade gärna varit där i Burseryd i Småland för att försöka försvara min titel.

Det har flera orsaker, men den främsta är att när säsongen inleddes, hade jag ingen pilot som var intresserad av att tävla. Jag som nog provat det mesta när det gäller att ragga piloter, hade helt enkelt inte energi till att göra ett nytt försök. Därför ansåg jag det inte vara värt pengarna att lösa en tävlingslicens.

Så jag valde att satsa på min egen träning den här säsongen och försöka satsa på nytt nästa år istället. Det fick tyvärr till följd att det inte blev någon SM-status i klassen tandem på grund av för få tävlande. Kravet är minst tre startande från minst 2 olika klubbar.

Det känns som sagt tråkigt eftersom formen känns bra. Men nu får jag mer tid på mig att bli ännu bättre.

Jag säger så varje år känns det som, men det ser ut som att det kan finnas en lösning till samarbete för nästa års säsong. Och i så fall ska vi ändå ge våra motståndare en match och se hur långt det räcker.

Det goda i det här är att jag fortfarande är regerande svensk mästare i paracykel klassen tandem, så jag har fortfarande något att försvara nästa år. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Vätternrundan 2017

Igår lastade jag och ”Egge” bilen för att för femte gången åka till Motala och starten i Vätternrundan. Det mesta kändes perfekt. Väderleksprognosen utlovade det bästa vädret hittills bland mina fem rundor runt Vättern, nästan ingen vind, halvklart runt 20° och sol i Motala vid beräknad målgång.

Vidare planerade vi att göra ett försök på att komma runt under 9 timmar genom att köra med ett litet gäng från klubben SMACK. Jag kände mig stark i kroppen efter all träning under vintern och våren trots en svacka i början på året.

I motala var proceduren den samma som tidigare; lasta ur packningen i vår hyrda lägenhet, promenera ner till evenemangsområdet i stadsparken för att kvittera ut våra nummerlappar och inhandla lite energitillskott. Vi träffar lite bekanta och möter upp Rickard som ska dela boende med oss. På kvällen blir det middag på en närbelägen pizzeria men just denna kväll blir maten en besvikelse.

Det är alltid svårt att somna inför dom här utmaningarna. Hjärnan tuggar planerat upplägg på högharv och den där pirriga känslan i magen. Det jag ändå är mest rädd för är att frysa och det kommer jag åtminstone inte göra den här gången.

På något sätt har jag ändå lyckats somna men vaknar av mig själv en halvtimme innan klockan ringer 04:30. Rickard har redan försvunnit till sin start 03:45. Vi går upp och jag försöker trycka i mig en tallrik risgrynsgröt, men det går trögt och jag får inte i mig det sista. Men alla kläder ligger framme och utrustningen är klar, så det är bara att klä på sig och ge sig ut i den tidiga morgonen. Vi har bara ett par minuters rull ner till starten. Det är inte kallt, men lite ”rysigt” så det blir armvärmare men bara ben. Efter lite letande hittar vi vårt lilla gäng på 4–5 personer och inom kort är det vår tid att rulla ut ur staden. En motorcykel leder oss en bit ut ur staden innan farten släpps fri. Vi bevittnar en första vurpa bara kort stund senare.

Den här stunden känner jag igen och tycker om. Det luktar gott och är friskt, man känner sig förväntansfull men oron är borta, nu är man ändå på väg. Leden av cyklister glesnar. Det är ganska tyst, folk säger inte så mycket men hjul susar mot vägbanan och växlar rasslar. Vi kör om, blir omkörda och vår lilla grupp strukturerar sig i det upplägg vi har bestämt. Någon minut långa förningar var.

Efter en stund kommer en grupp och passerar oss på utsian. Vi tycker deras fart verkar bra så vi glider upp bakom dom och lägger oss där. Det dröjer inte länge förrän någon i gruppen rullar upp bredvid oss och frågar om vi vill vara med och hjälpa till i deras klunga som kör Belgisk stil i rotationen. Jag och min pilot Egge blir positivt överraskade. Att bli direkt tillfrågad av en främmande grupp har nog aldrig hänt oss. Vi brukar tvärt om känna oss ganska oönskade och brukar få nöja oss att ligga i svansen på alla klungor.

När vi börjar rotera med dom får vi veta att dom planerar att hålla ca 36km/h flack väg vilket känns som ett tempo vi borde kunna hänga med i utan minsta problem. Att hålla den farten skulle hjälpa oss att nå vårt mål på under 9 timmar med råge. Och genom att få gå med i rotationen kan vi verkligen dra fördel av att ligga i en klunga.

Milen rullar på och det går fort men känns lätt. Jag blir glad över gänget som verkar vara nöjda med vårt bidrag till gruppen och inte störa sig på att vi är ett tandemteam. Tiden går fort och vi passerar den första depån utan att stanna. Men strax före Gränna känner jag det klassiska tecknet på punktering, små ojämnheter i asfalten börjar slå igenom i fälgen och jag inser att det roliga för oss är slut. Vi skulle tappa vårt gäng redan efter ca 7 mil. Det är bara att rulla ur gruppen åt sidan, vinka och tacka. En fot sätts ned i vägrenen och vi står stilla.

Medan vi byter slang i bakhjulet susar cyklister förbi. En större klunga passerar och bara ett 20-tal meter framför oss går en tjej i marken. Det är ett ljud som är svårt att beskriva men det gör faktiskt fysiskt ont att bara höra det. Vi står långt ute i diket för att inte vara i vägen för passerande cyklister men det är inte svårt att känna att vi ändå kan ha stört koncentrationen. Självklart kan vurpan berott på något helt annat men bara råkat hända just vid oss. Hon har sina vänner omkring sig så det är ingen mening för oss att ingripa och inom någon minut anländer en funktionär i bil. Jag beundrar verkligen evenemangets snabba insatser när något händer. När vi sedan rullar vidare står tjejen upp och verkar i och med det inte vara allvarligt skadad.

Nu vet vi att vi får rulla dom dryga 21 milen som återstår själva. Vi kan bara hoppas på att vi inte får några fler punkteringar och att vi hittar stora och bra klungor att hänga efter för att få draghjälp. Men jag känner att något är fel med mitt däck eller hjul. Två punkteringar under Halvvättern förra helgen och en redan nu efter 7–8 mil. Ändå har hjulet just varit inne på service för att få en trasig eker utbytt och samtidigt däcket genomgånget för att se så det inte sitter något i. Och det ska visa sig under resan att jag har rätt.

Vi rullar igenom Grännas gullerstensgator och ut på vägarna igen. den grymma backen vid Kaxholmen som är en av tre utmanande lutningar runt Vättern tar vi oss ann lugnt och metodiskt. Ändå får vi ett nytt personbästa i cykeldatorn uppför backen. Det är bara ett av alla kvitton på att all träning under året ger resultat. Jag kommer senare känna mig nöjd med att vi bara körde 4 sekunder långsammare än Skoda Team även om likheterna upphör där. ;)

Efter varje tuff uppförsbacke kommer en bra nedförsbacke. Det är en bra tanke att ha i huvudet när man jobbar sig upp. Och inget motlut varar för evigt och när denna är slut behöver vi bara andas helt kort för att vara tillbaka i puls igen. Farten stiger ner mot Jönköping och vi har ändå en ambition att jaga ifatt våra vänner från SMACK och Lidköpings Cykelklubb.

I Jönköping hör jag en bekant ropa efter oss och jag vinkar. Den familjen har stått längs vägen tre år i rad bara för att se oss swisha förbi. Sådant värmer extra. men vi rullar förbi depån som annars erbjuder varm mat. Vi jagar vidare och nu har vi klarat av en tredjedel av loppet, 10 mil av 30 och bara resten kvar… :)

Vi gör ett kort stopp i Fagerhult för att fylla våra vattenflaskor och rullar sedan vidare upp mot Hjo. Kort före Hjo får vi punktering igen och står åter vid vägkanten och ser vårt mål och gamla sällskap försvinna allt mer i fjärran. Vi har ändå kört ikapp nästan all tid vid förlorat och kunnat hålla mycket hög fart trots att vi legat helt själva och bara blåst på i ytterfilen. Vi fräser vidare upp mot Karlsborg och vidare uppför den välkända ”hallelulia-backen” där vi blir välsignade på vår färd. Jag tänker lite vanvördigt att det kan vi behöva just idag och att det bästa med Jesus just nu är att det betyder att stigningen tar slut och det börjar gå utför igen. Bättre relation med Jesus än så har jag inte. ;) Men det är en milstolpe längs rundan som måste finnas där för att vara just Vätternrundan. :)

Vi stannar till i Boviken för påfyllning av vatten innan vi rullar vidare. Vi bestämmer först att revidera vårt mål till 9 timmar och 30 minuter, men när rundans näst sista depå Hammarsundet närmar sig gör det ont i rumpa, korsrygg och nacken. Klunkarna ur vattenflaskan blir större och vi har ändå misslyckats med vårt mål. Vi stannar därför, får kedjan oljad och tar en kaffe, vetebulle och en mugg varm blåbärssoppa. Att tänja lite på rygg och låren känns bra men med bara 5 mil börjar man få målkänslor och den där bilden i huvudet där man ligger i gräset i parken och njuter av smärtan överallt. :)

Vägen till Medevi är inte lång, bara knappa två mil. Precis före Medevi får vi vår tredje och sista punktering. Det är tur eftersom alla slangar är slut och lagningssatsen ligger kvar hemma. Får vi punktering en gång till får vi antagligen gå i mål. En funktionär stannar till med sin bil och frågar om allt är OK. Klungor och enstaka cyklister passerar på löpande band men snart är även vi på rull igen.

Vi kör förbi depån i Medevi och nu är det knappa tre mil kvar. Vägen går först på en slingrig skogsväg, sedan en kort bit ute på landsvägen innan det bär av in i skogen igen. Det är nog den roligaste vägen längs hela rundan. Bara lätt kuperad och lite kurvig. Vi kör ikapp en klunga från Ride Of Hope och lägger oss bakom dom ett tag. Dom håller en hög och bra fart som passar oss och vi kan ”vila” lite mer än när vi sliter själva.

En knapp mil kvar och det bär ut på landsvägen igen in mot Motala. Vi trycker på det sista vi har och passerar klungan. Vi kämpar mot det sista motlutet innan det blir lättare igen. Nu finns ingen anledning att spara på krutet längre. In i Motala sjunker farten successivt innan det blir för kurvigt och trångt för att köra fort.

Att rulla över mållinjen är en fantastisk känsla. Publiken lyfter än verkligen den sista biten in och allt lidande är glömt och förlåtet. Tidtagningen piper när vi passerar, vi trycker av våra cykeldatorer och sparar upplevelsen i deras minnen.

Det är mycket folk i målfållan. En stor grupp kör en ramsa för att fira sin prestation och det är lätt att känna ren lycka både för än själv och andras skull. I högtalarna intervjuas människor som gått i mål, som gjort sin 51:a runda, som klarat sin klassiker eller sitt första varv runt Vättern Senare när vi ligger i parken med mat och kaffe får vi även höra ett frieri. Hon svarar ja och ja, jag blir lite blank i ögonen. ;)

Ledet sniglar sig fram genom målfållan. Alla pratar om det man upplevt oavsett varför man är där. Bara för att ta sig runt och njuta eller för att prestera i grupp. 19000 startande med olika anledningar och olika prestationer men med det gemensamt att alla går igenom här.

Vi får våra medaljer. Eftersom vi båda kör vårt femte varv runt Vättern får vi en specialmedalj. Sedan är det akut att hitta en gräsplätt för att sträcka ut sina möra ben och sträcka på sin värkande rygg. Egge hämtar mat och kaffe åt oss, vi äter och strax ansluter Rickard som gick i mål någon minut före oss.

Vår sluttid blev 9 timmar och 50 minuter. Räknar man bort våra oönskade stopp hade vi en effektiv rulltid på 8:55 och det är 15 minuter bättre än förra årets rulltid på 9:10. Det är ändå något att känna stolthet över och ta med sig hem.

Nu väntar en skön, varm dusch, en stund i solen ute på gräsmattan och sedan sen middag innan det är dags att sova. Imorgon går färden av hemåt igen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Zwift får mer liv i ny uppdatering

Idag släpptes en ny, efterlängtad uppdatering av Zwift. Det var över en månad sedan sist och jag började längta efter lite nyheter.

Här om dagen började det komma bilder från den nya sträckningen i London och det nya schemat för juni antydde också att det skulle bli en hel del mer tid i London än vanligt. Jag som inte ser miljön kan inte redogöra för vilka nya gator som lades till idag.

Men något som gläder mig otroligt, är att man börjat införa åskådare längs banorna och även fotgängare. Som Zwift själva uttrycker det:

We’ve also done some work to the course to make it feel a little less post-apocalyptic by adding spectators and pedestrians to the London sidewalks.

Det är något jag önskat väldigt länge och skickat in som förbättringsförslag. Mina förslag har mest handlat om ljudbilden och idag kom det. Nu kan man höra människor heja och prata på olika platser längs Londons gator.

Något jag stör mig på är att man lagt till kanske 2–3 olika typer av ljudpålägg. Det gör att man hör samma röster, lösryckta fraser och heja-ramsor om och om igen oavsett vart man befinner sig. Det är säkert något bara jag tänker på som är så oerhört beroende av ljudet. Samtidigt är det här bara en början och jag hoppas att det ska utvecklas ytterligare.

Som seende måste det givetvis också vara viktigt med allt runt omkring. Att cykla i ett öde London är inte så verklighetstroget.

Vidare har man lagt till en ny rutt i den virtuella världen Watopia. Den kallas ”Three Sisters” och är en rutt som sträcker sig över alla dom tre stigningarna, totalt dryga 800 höjdmeter. Den kommer jag premiäråka så snart Watopia står på schemat och den tror jag kan bli tuff. Men en bra träning.

Men jag vill ha mer… Jag vill ha en bra ljudbild till löparmodulen och jag vill ha en modul för rodd, något man antydde kunde komma som nästa sport i Zwift. Ser verkligen fram emot kommande uppdateringar.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Halvvättern 2017

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel i stadsparken i motala inför Halvvättern 2017

Igår lastade jag och ”MP” tandemcykeln i bilen och for mot Motala för ännu en upplaga av Halvvättern. Framme i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och åt middag innan vi avslutade kvällen med att se till att allt var i ordning för morgondagen.

Väckarklocka 06:30, grötfrukost och sedan rullade vi ner mot starten. Redan vid 8-tiden var det 15 grader och sol ute men med en del sydliga vindar.

Första dryga 3 milen ner till Borghamn rullade vi med en klunga i ganska lugnt tempo. Det skulle inte bli några världsrekord i den farten, men det kändes skönt att få igång kroppen. Vid Borghamn hoppade vi över första depån och tog genast itu med stigningen upp för Omberg. Den är ganska jobbig men vi låg i vänsterled och skapade nytt personligt rekord även om det är svårt för oss där i trängseln. Klungan vi kört med spreds för vinden, dom flesta tror jag hamnade bakom oss.

Väl uppe får vi vår första punktering. Lite dålig asfalt men inte så väldigt skumpigt så jag blev lite störd. Men det var bara att stanna i vägkanten och byta slang. Där såg vi vår möjlighet att slå förra årets tid krympa. Sedan rullade vi vidare med bara ca 5 bars tryck, det var vad vi orkade handpumpa i just då.

Ner för Omberg är skojigare än upp. Vi tog det ändå lite försiktigt på grund av kvaliteten på vägen och trycket i däcket. Väl ute på landsvägen igen mot vårt första stopp i Ödeshög kom motvinden. Vi hade också tappat vår klunga och det blev glest mellan cyklisterna. I Ödeshög mötte ”MP”s föräldrar oss. Vi var över 20 minuter försenade så stoppet blev kort. En pratstund, kaffe, solbulle, en halv banan och saltgurka innan vi rullade vidare.

När vi rullade ut på vägen kom en klunga farande som vi anslöt på för att få lite sällskap. Vi hade motvind en stund till innan vi bytte riktning igen in på en trevlig, kurvig väg. Där lämnade vi sällskapet bakom oss och rullade ensamma en stund tills vi åter hör ljudet av rop och carbonhjul bakom oss och en klunga från Ride Of Hope passerar. Dom verkar hålla ett bra tempo runt 40km/h, så vi ökar farten och lägger oss bakom dom. Där ligger vi i lugn och ro fram till vattendepån vid Boet. Både jag och ”MP” behöver fylla våra vattenflaskor men klungan visar inga tecken på att göra uppehåll. Det finns inget val, vi behöver vatten. Vi inser att ens det kortaste stoppet kommer bli svårt att ta igen och det känns surt att man alltid tappar bra klungor när man äntligen hittat en.

Vårt stopp vid Boet blir ca 30 sekunder, den tid det tar att fylla två vattenflaskor innan vi rullar vidare. Vi sätter upp farten och även om förhoppningarna är små, så är målet att hinna ikapp vårt sällskap igen.

Vi får en svans efter oss på ett tiotal cyklister och farten är hög, oftast mellan 45–50km/h. Vägen är bra och lagom kuperad och ingen motvind. Även om vi jobbar ganska hårt känns det bra och roligt.

Plötsligt säger ”MP” att vi är ikapp klungan och vi kan sänka farten till runt 40km/h igen. Vi klarade det och jag är förvånad över hur lätt och bra det kändes. Jag känner mig stark idag fortfarande efter över 90km och ”MP” har även han ett fruktansvärt bra tryck i benen. När vi ökar farten går det undan och det är som musik i högprofilhjulen.

I Rök efter dryga 10 mil gör klungan ett stopp och vi gör detsamma. Vi fyller vatten och tar en halv banan till, vaksamma på om vår klunga ger sig av. Men dom tar ett längre stopp och vi bestämmer efter någon minut att rulla vidare. Vi hinner upp en annan grupp cyklister som vi ligger med en god stund tills vi hör det välbekanta ljudet bakom oss igen. Där kommer samma klunga och passerar oss.

Det är en speciell känsla som jag älskar. Det blir som en kick i kroppen. Den där stunden när en stor och bra klunga passerat och vi vinklar ut vänster, växlar upp och farten stiger. Cyklisterna vi legat bakom ropar uppmuntrande när vi kör förbi och åter ansluter bakom Ride Of Hope. Nu är det bara ca 40km kvar till mål!

Farten är fortsatt hög fram till Skänninge efter dryga 120km. Där kör vi bara rakt igenom och farten sjunker genom staden. När vi kommer ut på landsvägen igen får vi en massiv motvind och farten sjunker i hela klungan, men vi hänger fortfarande med.

Vi viker av och får medvind igen på en ganska rolig, krokig väg men med dålig asfalt. Jag vet att våra däck utsätts för högre påfrestningar vid sådant underlag och jag håller tummarna för att vi inte ska få en ny punktering. Med ca 10km kvar till Motala blir det tyngre igen. Motvind och svagt uppför och kraft i benen som inte är outtömlig. Men vi trampar ur det sista och de sista 10km känns långa. GPSen visar att det är 13km kvar vilket visar sig stämma bättre än skyltningen.

När vi rullar in i Motala känner jag det typiska genomslaget i bakhjulet när vi åker över ojämnheter och farthinder. Vi har punka igen… Men vi rullar vidare och farten har ändå sjunkit nu när vi är inne i Motala. När vi kör över farthinder reser jag mig upp och lutar mig framåt över ”MP” för att minska belastningen på bakhjulet och det hjälper.

På målrakan släpper vi klungan dom sista hundra metrarna och rullar försiktigt i mål. En minut till och vi hade inte haft tillräckligt med luft för att kunna fortsätta. Och att byta slang eller gå i mål när man är så nära hade inte varit speciellt roligt.

Vår officiella sluttid blev 4:58, 2 minuter sämre än förra året. Däremot hade vi i år en rulltid på 4:28, över 8 minuter bättre än förra året. I år hade vi dessutom längre stopp på grund av punktering. Det innebär att vi rullade ungefär 34km/h utan att slita särskilt hårt förutom vissa sträckor med stark motvind.

Pulsen var också ungefär som förra året. Däremot lämnade jag wattmätaren hemma i år men det tycker jag inte är lika intressant under motionslopp där man rullar och glider med klungor långa sträckor.

Sammantaget kände vi oss väldigt stolta och nöjda när vi intog mat i Stadsparken i Motala. Ett lätt duggregn började falla och vinden var ganska sval.

Nu rullar vi hem mot Stockholm igen. Jag återkommer om en knapp vecka för att ta itu med den långa Vätternrundan. Precis just nu undrar jag varför jag gör det, men jag vet hur det kommer kännas igen när jag åter har musiken av carbonhjul, rasslande växlar och glada människor omkring mig.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Familjens andra student

Så var det dags för vårt andra studentfirandei idag tog sonen studenten!

Dagen började med champagnefrukost hos kompis och för oss började det kl12 med utspring utanför skolan. Det var i och för sig en ganska tråkig upplevelse som förstörde för oss och för ungdomarna.

Några killar i publikhavet laddade upp med fem duktiga flaskor skumpa med syftet att spruta ner allt och alla. Vi och många andra sa till att det fanns både barn, barnvagnar och studenter med dyra fina kläder som inte ville få dom förstörd. Till och med rektorn sa till i högtalarna att de fick sluta men det hörsammades inte.

Vi stod längst fram för att kunna fotografera. Men efter första utspringet och nedsprutningen började, tvingades vi backa då både vi, barnvagn och kamera dränktes i skumpa. Stämningen blev ganska irriterad. Killarna var av den dryga sorten som var fullkomligt ointresserade av allt och alla.

När utspringet var över samlades vi vid studentflaken och efter en stund kom ungdomarna iväg. Jag blir alltid lika glad och avundsjuk och minns tillbaka. Vi hade inte flak. Då var det mer populärt med individuella spektakulära transporter.

Under eftermiddagen och kvällen har det varit mottagning hemma, enkelt men trevligt.

Andra bloggar om:

Svenska Zwift-gänget har designat egna kläder del II

Den svenska gruppen av Zwift-cyklister tog tidigare i vår fram en egen design av cykelkläder. tanken var både att ha ett virtuellt kit för det datorbaserade träningsprogrammet och att även kunna beställa ett riktigt kit cykelkläder.

Nu kom kläderna jag beställde, lagom inför Halvvättern på söndag. Det ska bli kul att få köra i dom nya kläderna även om åsikterna tycks vara blandade huruvida dom är coola eller inte. Just nu kör jag gärna med reklam för Zwift.

Vad tycker ni? :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Första barnet flyttar hemifrån

Äldsta barnet har stått i diverse bostadsköer i några år nu och varit taggad på att flytta hemifrån, såklart. Men som det ser ut på bostadsmarknaden har det väl inte funnits något hopp om en snabb lösning och det har inte heller varit någon panik för vår del.

Men plötsligt händer det, som man säger. För ungefär två veckor sedan anmäler hon intresse på ett par objekt i en nyproduktion och ett par dagar senare är kontrakt underskrivet och tillträdesdatumet bestämt till en vecka senare. Idag gick det sista lilla flyttlasset och idag har vi möblerat och ställt i ordning och plötsligt har barnet flyttat.

Jag tror det känns konstigt för alla, både oss som blir kvar och för barnet som plötsligt, utan någon direkt tid att vänja sig vid tanken, har een lägenhet och ska stå på helt egna ben. Nåja, helt egna är väl inte nödvändigt, vi finns här så länge det behövs. Men det är klart man oroar sig för det plötsliga ansvaret, en kraftig förändring i ekonomi och att plötsligt vara ensam från att ha bott i en stor och ganska bullrig familj med många syskon och begränsat privat utrymme.

Hemma behöver vi så klart utrymmet med ett barns om sovit i ett avdelat vardagsrum och som givetvis vill ha eget rum nu. Det gick därför fort att inta det lediga rummet och en väldig aktivitet bröt ut när det flyttades runt hemma. Det kan säkert kännas som om alla bara väntat på att man ska försvinna, men så är det självklart inte.

Att kalla det för en kris vore väl att överdriva. En kris är något helt annat, men lite jobbigt känns det för oss föräldrar och syskon när familjen delar på sig. Inte för att det är mer än några kilometer mellan oss och barnet fortfarande kan komma och gå som hon vill med egen nyckel och vi så klart kommer hälsa på ofta. Men ändå en förändring som tydligt påminner om att livet går sin gilla gång. Precis som det ska och man vänjer sig.

Jag minns själv när jag flyttade hemifrån, men det var helt annorlunda. Mitt i sommarlovet mellan första och andra året på gymnasiet var jag inte välkommen hem längre på grund av en skitsak. Det var kanske något mina föräldrar sa i vredesmod och jag blev ledsen och arg och samtidigt otroligt stolt tog det bokstavligt och vägrade be om att få komma hem igen. Under några månader bodde jag i ”kappsäck” i olika vänners gästrum, liftade med min svenskalärarinna till skolan och allt var bara sjukt jobbigt.

När jag väl fick egen lägenhet var det en otrolig lättnad med något eget som bara var mitt och på mycket vingliga ben och lite för ung och utan något direkt stöd, började jag mina trevande försök till ett eget liv. När jag idag läser mina dagböcker från den tiden blir jag bara ledsen och känner hur tragiskt det egentligen var.

Det är märkligt hur olika det kan vara. Nu när hon flyttar känns det ändå bättre. En liten vänlig knuff ut i verkligheten men utan att bli övergiven. Det är så mycket att tänka på med försäkringar, hyllor som ska skruvas upp och nya möbler som behöver anskaffas. Det ska bara vara roligt att flytta, så långt det går.

Andra bloggar om: , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Roslagsvåren 2017

Idag var det så dags för Roslagsvåren. Jag och min pilot ”MP”, Patrick och Thomas hade planerat att köra ihop.

Vädret var kanon med sol och måttliga, men lite svala vindar. Vi konstaterade direkt att det definitivt gick att köra barbent men behöll långa ärmar då det kändå kändes lite svalt.

Idag var vi på plats i ovanligt god tid och det kändes skönt. Normalt sätt hatar jag att stå och vänta och frysa, men idag var det bara lugnt och trevligt att vara där. Vi kvitterade ut våra nummerlappar och fixade ihop cykeln i lugn och ro och hälsade på bekanta.

Starterna började kl09:30 och vi ställde oss ihop med ett gäng som skulle köra ca 32klm/h. Vår egen plan var att ta det lugnt eftersom det var första långa rundan för oss alla. Ändå kände jag mig pigg och fräsch efter all inomhusträning.

När vi rullade iväg kom det här lyckoruset över att åter vara ute på vägarna i solsken och varmt väder. Däck mot asfalt och rasslande växlar bakom, framför och bredvid. Glatt prat och varningsrop för dåligt underlag eller trafik.

Samtidigt blir starten en chock i kroppen. Andningen ökar och pulsen stiger och jag undrar hur i hela friden jag ska orka när det känns ”såhär” efter bara ett par kilometer. Låren skriker i första backarna. Men ganska snart kommer kroppen in i flytet. Pulsen stabiliserar sig och värmen kommer ut i benmusklerna och andningen stabiliseras och istället känner jag mig stark.

Klungan som vi uppfattade skulle hålla en snittfart på 32km/h håller en betydligt högre fart. Cykeldatorn visar mil efter mil ett snitt på 35km/h. Det går rasande fort men ändå känns det lätt att hänga med. Min pilot ”MP” berättar efter målgång att det kändes obehagligt att ligga i klungan som körde ganska ryckigt. Tappade fart i uppförsbackarna så vi behövde bromsa även där och stack iväg över krönet så att vi behövde jaga ikapp. Även jag var lite spänd när vi låg i högra ledet med cyklister utanför oss. För oss är det bättre att ligga i ytterled så att vi lätt kan vika ut om det sker snabba inbromsningar framför oss. Nog för att vi har bra bromsförmåga men det är ändå något sämre bromsverkan med karbonfälgarna jämfröt med aluminiumfälgar. Jag kunde känna hur min pilot tog det försiktigt och jag försökte känna noga efter i pedalerna för att inte ta i för mycket i fel tillfälle.

Men allt gick bra fram till strax före 6 mil. Då kände jag hur vi började få genomslag i bakhjulet och jag förstod att det var nära punktering. Den dåliga vägen är inte bra för någon cyklist men ännu sämre för tandem och den dubbla vikten. På 6-milsdepån stannade vi för att fylla på med luft i hjulet och lite energi och kaffe. Jag övervägde att byta bakslang på en gång medan vi ändå fanns i en depå men mina teamkamrater röstade på att luftpåfyllning borde räcka.

Vi kom någon mil innan vi körde över ett gruskorn och då var det slutgiltigt farväl med trycket i bakdäcket. Det var bara att stanna och byta slang. Det har man ju börjat få lite flyt på så det innebar inga stora problem. Vi hade sådan tur att det bara 300 meter längre fram stod en flaggvakt utrustad med en riktig pump. När vi var klara rullade vi fram till honom och fick fullt tryck i bakdäcket igen och kunde rulla vidare. Det kändes bra eftersom det inte är bra att rulla med för lågt tryck på mina fina favorithjul.

Vid 8 mil stannade vi vid nästa depå för kort vattenpåfyllning och en bulle. Där stod flera bekanta, vland annat Peter. Depåerna är väldigt trevliga och kul stämning i. Men det blev ett ganska kort stopp innan vi jagade vidare med bara 5 mil kvar till mål.

Nästa strecka är en av mina favoriter. Rialavägen. Den är kuperad men med små uppförs- och nedförsbackar och kurvig. Det är väl variationen jag gillar, att det inte bara är mil efter mil lång, rak landsväg. Man får utmana sina explosiva muskler lite för att direkt efter bli belönad med en skön nedförsbacke.

Jag satt där och njöt och sa just till min pilot att det var en underbar väg, när vi fick stanna för att kaos utbröt framför oss. Nu såhär bara kort tid efteråt är det svårt att minnas. Vi bromsade in och stannade för att en mötande bil framför oss stannat för den klungan vi hade framför oss. Minst en cyklist rasade i tiket, men nu så här efteråt förstår jag det som att det bara var en vejningsvurpa och ingen kom till skada. Det gick inte heller särskilt fort.

Kort senare, precis när vi stannat, hörs en duns, ett skrapande otäckt ljud, en motorcykelmotor som stannade och ett hjul som snurrade tills det stannade. Sedan kom bensinlukten.

En motrcykel hade kört in i den stillastående bilen och välte på vägen mitt bland alla cyklister som tursamt nog inte blev träffade. Motorcykelns passagerare hamnade på vägen och hade gjort sig illa.

Det som hände sedan kändes väldigt proffsigt och som om allt gick rätt till. Föraren av bilen var samlad och ringde efter hjälp, andra hjälpte motorcykelpassageraren och flera andra, cyklister och motorcyklister gav sig iväg åt båda håll för att stoppa upp bilar och cyklister så att ingen skulle råka fara in i olycksplatsen. en läkare kom tursamt nog i en klunga cyklister. Kort sagt kändes allt under kontroll och passageraren verkade inte vara illa skadad, var i vart fall lugn och vaken.

Vi blev stående vid olyckan en stund eftersom en i teamet agerade trafikvakt, men när ambulanshelikopter närmade sig rullade vi vidare då vi inte kunde göra mer på plats. Självklart kändes det jobbigt att sådant ska behöva händaoch den underbara känslan hade fått sig en kalldusch.

Vid 10-milsdepån serverades korv och då var det bara tre mil kvar hem. Vid 12 mil stannade vi i den berömda ”godisdepån” för att både tanka energi inför sista slutspurten och ta en sväng ut i nturen till närmaste buske för några av oss.

Sedan rullade vi vidare. Den sista 1,5 milen gick snabbt och bra och med 6km kvar började jag och ”MP” trycka lite trots motvinden. Vi fick en klunga framför oss som det tog lite tid att komma förbi på den smala vägen, men sen var det raka rör och det sista benen kunde bjuda på in i mål.

Att rulla förbi målbågen för sluttiden är alltid lika skönt. Pipen när systemet registrerar att man passerat och man kan trycka på stopp på cykeldatorn. Man rullar fram och får sin medalj, ställer av cykeln och hämtar kaffe och korv, . Idag blev vi kvar onormalt länge på grund av det fina vädret, men till slut lastade vi cykeln och rullade hemåt.

Som vanligt att fantastiskt arrangemang av Fredrikshof. Trevlig bana, trevliga funktionärer och ett fantastiskt väder var veställt. Ca 700 cyklister lär ha ställt upp idag.

Hela teamet var nöjda och lite överraskade över vårt tempo som var det högsta någonsin även om tiden blev sämre på grund av något långa depåstopp och framför allt olyckan. Ändå var det ingen som var i närheten av att vara utpumpad vid målgång och vi minnes alla tillbaka på dom första motionsloppen vi deltog i för 5 år sedan, när det tog dagar att repa sig. Visst känner man sig lite mör i benen, lite värk i ryggslut, nacke och rumpa, men ingenting som ens liknar det som var då man började som cyklist på allvar.

Nu laddar vi för Halvvättern och Vätternrundan i juni. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

Anmäld till Roslagsvåren 2017

Idag anmälde jag mig och min pilot ”MP” till Roslagsvåren 2017 som går nu på söndag. Det är ett av Stockholms trevliga mitonslopp. 134km med start och mål i Upplands Väsby. Loppet går på söndag och vi ser ut att få behagligt väder, varmt och lite molnigt.

Det blir årets första motionslopp. Dom tidigare loppen som vi brukar köra, Skandisloppet och SMACK-rundan blev inte av i år.

Vi har bara hunnit med ett utepass i år, så målet blir en första, trevlig långrunda med gott sällskap av trevliga cyklister och funktionärer.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

KfS Kungsholmen runt

Då har jag genomfört mitt första motionslopp i löpning. Eller mitt andra om man ska räkna med Väsby Duathlon 2015, men det var ändå inte riktigt samma sak.

Idag kom det vackra vädret tillbaka. Solen sken och vinden var måttlig men lite kallt i skuggan. Men vårsolen värmde ordentligt så det blev halvlånga tights och tunn kortärmad T-shirt. Det skulle visa sig sen att det hade gått lika bra med korta tights och T-shirt utan långa ärmar.

Starten gick i Rålambshovsparken på Kungsholmen. Det var tjockt med folk och en kul stämning. Jag hade kanske inte trott att det skulle vara så populärt. Jag funderade över lite hur det skulle gå att springa med ledsggare i trängseln, särskilt i början innan leden glesnat ut.

Vår start gick 11:05. Det gick mycket riktigt trögt i början och det gällde att vara lite försiktig för att inte råka trampa någon på hälarna. Vi och ett litet gäng till vek ur trängseln och sprang en bit på sidan av vilket underlättade. Ändå hände det ett par gånger att jag törnade i framförvarande. Det känns som att det lika ofta berodde på mig som ibland har en tendens att hålla ett halvt steg före min ledsagare för att jag är så taggad, som andra som vinglar och tränger sig in snävt framför.

Men allt gick bra och även om det var många runt omkring glesnade det snart och när vi kom ner längs Karlbergskanalen var det inga problem längre. Det här är en strecka jag sprungit många gånger vid det här laget och tycker riktigt mycket om.

Springa är så skönt. Man kommer snabbt in i det och huvudet rensas snabbt på allt annat och det är bara fokus på känslan i kroppen. Andningen som första kilometern stiger men sen stabiliserar sig och detsamma med pulsen. Idag kände jag mig stark och pigg och ingen tendens till värk i benhinnor som kan vara mitt enda problem vid löpning.

Vi hoppade över första vätskedepån efter drygt 3km och fortsatte. När vi var uppe vid Kristineberg hade vi inte alls lika många runt oss och när vi gjorde ett kort stopp vid nästa depå för en flaska vatten tappade vi det gäng vi sprang med och efter det hade vi bara enstaka löpare omkring oss.

Sista kilometrarna in mot mål gick bra även dom. När vi kom in i Rålambshovsparken på nytt för upplopp hade jag mycket kraft kvar och då kändes det som att det får bli en halvmara nästa år.

Tiden blev den planerade, med trängsel i starten och ett kort depåstopp sprang vi in på 1:01. Jag kan bara konstatera att det här var helt klart lika roligt som motionslopp på cykel. Motion över huvud taget genererar så otroligt många positiva ämnen i kroppen så att jag känner mig nästan hög efteråt. :)

Det här motionsloppet kommer jag definitivt komma tillbaka till.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Zwift för Apple TV beta

Idag bjöds jag in till betatest av Zwift för Apple TV. Det kändes stort och roligt. När Zwift för iOS släpptes i början av december nådde man otroligt många fler användare. Då krävdes inte längre en kraftfull gaming-dator med bra grafikkort och hög prestanda för att köra Zwift med en bra upplevelse. Nu räckte det med en iPad eller iPhone.

Sedan har nästa steg varit Zwift för TVOS och nu är det alltså dags för betatest för en begränsad skara användare. Det kräver en Apple TV 4 där man kan installera appar och det kräver sensorer med Bluetooth eller en brygga från ANT+ till Bluetooth.

Så jag gick och hämtade dotterns 46-tumspanel och vår Apple TV och monterade i träningshörnan. :) Det blir en ganska mäktig lösning för den som har nytta av stor och bra bild. I och med att Zwift kommer till Apple TV gör man det ännu enklare om man redan har en Apple TV och en storbildsskärm.

Nu är det första betaversionen jag kört ikväll, men allt gick förvånansvärt bra.

Min första förhoppning att gränssnittet skulle vara tillgängligt med skärmläsaren VoiceOver uppfylldes inte. Jag blev inte så förvånad i ett så supergrafiskt interface och en marknad som inte tänker tillgänglighet. Men jag tänkte ändå att chansen fanns i och med Apple TV’s enkla gränssnitt och att det borde gå att kombinera grafik med VoiceOver-funktionalitet. Så jag fick ta hjälp med att para sensorer och välja bana, sedan var det bara att börja trampa.

Känslan i trainern var lite konstig. Det gavs inga större utslag mellan platt och uppför på samma sätt som anslutet till dator. Men efter att vi kopplat isär och ihop sensorerna några gånger gav trainern ändå tydligt utslag i backarna.

Bilden, som jag själv inte är alls beroende av var tydligen bra och grafiken flöt på utan problem. Jag hade valt att slutföra veckans mission på 41km tempo vilket kanske var lite modigt i en betaversion, men allt flöt på bra och jag gick i mål och aktiviteten sparades och överfördes utan problem till Strava.

Jag blev svettig den här gången också även om jag inte var nöjd med min prestation idag, men det var knappast Zwifts eller Apple TVs fel. :)

Hur jag själv kommer göra i framtiden vet jag inte. På vissa områden är jag lite gammalmodig. Jag vill ha en dator vars filer jag har full kontroll över, möjlighet till tangentbord där jag kan ta skärmfoton och skicka glada tillrop till andra cyklister i närheten. Dessutom finns möjligheten på datorn att samtidigt lyssna på musik i samma hörlurar som Zwifts ljud.

Men upplägget med en Apple TV och en stor skärm är väldigt enkelt. Jag kommer köra det nu ett antal pass för att se hur det fungerar.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Första utepasset 2017

Idag bestämde jag och ”MP” för att ta årets första utepass på tandem tillsammans. Senast cykeln rullade var under Velothon Stockholm 2016. Punkteringen vi drog på oss då var inte lagad, nummerlapparna satt kvar och till och med vattenflaskorna med gammalt vatten satt kvar på ramen. Just när cykeln såg ut så kändes det tråkigt, men när allt sådant var ordnat och kedjan rengjord och oljad igen, slangen i bakhjulet utbytt och trycket åter uppe så steg lusten lite.

Idag var det lite svalare än igår med nordliga, kalla vindar men i solen var det skönt.

Vi bestämde oss för ”Segersängsrundan motsols” som är en trevlig, varierande runda på ca 55km. Det fick bli en lagom utmaning för dagen.

Efter timmar och tusentals kilometers inomhusträning kom känslan av cykling ”på riktigt” snabbt tillbaka. Hjulen mot vägbanan, fartvinden och klicket av växlar. Vid en hembygdsgård efter ca 20km tog vi en kaffe i lä i solen och det var underbart. Andra cyklister rullade in för att göra det samma och allt var som vanligt, bara en ny säsong. :)

När vi rullade vidare hemåt igen fick vi vinden emot oss och det blev faktiskt lite kallt om benen och det kändes som om det inte gick så fort. När vi kom hem och sumerade passet slutade snittfarten ändå på dryga 31km/h utan att vi var helt slut.

Det kändes skönt och var roligt. Det är numera helt OK för mig att slita ensam inomhus med mina Zwift-kompisar online, men lite utomhuscykling då och då livar upp tillvaron.

Nu i maj kör vi 1 av 3 planerade motionslopp följt av både Halvvättern och Vätternrundan i juni. Sedan blir det till att träna upp sig inför höstens upplaga av Sthlm Bike och Velothon Stockholm för att försöka göra det ännu bättre än förra året.

Andra bloggar om: , , , , ,

Svenska Zwift-gänget har designat egna kläder

Den svenska Zwift-communityn har växt sig stor på kort tid och är väldigt aktiv vad gäller både gruppcyklingar och race online. Både gruppcyklingarna och racen är väldigt populära även internationellt.

Nu har några i gruppen designat egna kläder både till avatarerna online och på riktiga kläder från Trimtex. Kläderna kommer gå att beställa under en period av några veckor och idag är sista dagen att beställa för den här gången.

Jag som alltid är ute i god tid la min beställning. Det här bara måste man ju ha. Kläderna levereras lagom till Halvvättern.

Nu hoppas jag bara storlekarna passar då man inte kunnat prova och inte heller kommer kunna byta om något blir fel. Men jag har haft Trimtex kläder många år och hoppas på att storlekarna är dom samma. Annars blir det ytterligare en anledning att plocka bort några kilon, vilket ändå är ett måste.

Så, nu är det bara att vänta. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Sweden Bike Expo 2017

En perfekt dag att börja tänka på cykling när solen skiner och temperaturen börjar stiga över 15 grader. Vägarna har börjat sopas lite varstans och jag som säger att inneträning är perfekt, börjar också längta lite efter lite utecykling.

Jag och äldsta dottern, ”MP” och hans äldsta son gjorde gemensam sak idag och åkte till Älvsjö och Stockholmsmässan. Väl inne kändes det som om det var betydligt mindre i år än tidigare.

Vi gjorde ett par varv och tittade på lite landsvägscyklar, downhill och MTB och jag kikade även på trainers. Det var första gången jag såg en Tacx Neo i verkligheten vid ett besök hos Evalds MTB. Egentligen hade jag velat prova en funktion i den trainern där man kan få vägunderlaget simulerat i trainern, men det var inte så lätt ordnat då. Dock hade man 3 trainers inkopplade och igång med Zwift och det var gott om besökare. Jag är väldigt sugen på en sådan trainer även om jag är väldigt nöjd med min nuvarande. Men ljudnivån var imponnerande och det är sådant som familjen klagar på hemma.

I en annan monter såg jag en trainer jag bara läst om tidigare. Den bygger på magnetiskt motstånd. En kraftig magnet på vardera sidan av fälgen som skapar motståndet utan att trainer och bakhjul har någon fysisk kontakt. Det blir såklart otroligt tyst med bara ljudet från drivlinan som hördes, men inget kontrollerbart motstånd från dator eller surfplatta. Det var hur som helst kul att ha sett den också i verkligheten.

Så mycket mer var det inte som intresserade mig. Kläder, skor och andra tillbehör var inget jag kände att jag behövde uppdatera mig på. Vi deltog alla i en tävling för att vinna en cykel, så nu är det bara att hoppas på vinstlycka. :)

Besöket blev så kort att vi inte ens kände oss värda kaffe och bulle

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.

Stockholm Tunnel Run Citybanan 2017

Bild: Joakim Nömell i löparkläder inför Stockholm Tunnel Run Citybanan 2017

Idag var det dags för Stockholm Tunnel Run Citybanan, ett evenemang där man fick möjligheten att springa i servicetunnlarna till den nybyggda Citybanan som invigs i juli i år.

Starten gick uppe vid Karolinska Sjukhuset. Jag och en kollega hade starttid 10:30 och vi höll tiden perfekt så det bara var raka vägen från tåget in i startfållan med 10 minuter till start. Vädret var OK men lite blåsigt, men i solen och i lä var det riktig vårkänsla i luften.

Första 2km av loppet gick ovan jord i området runt Karolinska innan det bar av ner i underjorden där ungefär 4km tunnlar väntade. I tunneln uppträdde en kör där en annan kollega deltog och en del ljud- och ljusshower under vägen med information om nya Citybanan.

Det var en rätt häftig känsla att springa långt under Odenplan, centralstationen, under vattnet och en bit under söder. Efter några branta stigningar på upp emot 14% kom så upp i dagsljuset igen i Fatbursparken vid Södra Station. Här blev det påfyllning av vatten och energidryck innan vi gick raka vägen till tåget för hemfärd.

Själva löpningen är ingenting att skryta med. Dels tappade min träningsklocka 1km av distansen i övergången mellan GPS-spårning och stegräkning under jord, så den loggade kilometertiden blev inte så lysande. Det var dessutom väldigt mycket folk och inte helt lätt med ledsagning att hålla tempot uppe. Men så var det inte heller någon tävling utan mer en häftig grej. Jag hade rätt hög puls ändå, antagligen för att det var premiär för löpning utomhus för mig i år så det gjorde nog en hel del nytta i alla fall.

Den 10:e juli invigs Citybanan med en ny station för pendeltågen under Stockholms Central och en ny pendeltågsstation vid Odenplan. Karlbergs station läggs ner. Den dagen ska jag ut och nöjesåka pendeltåg, det ska bli häftigt att se. Odenplans nya station har jag sett två gånger nu, men nya centralstationen, Stockholm City har dom inte visat för allmänheten vad jag vet.

Andra bloggar om: , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.