Under våren 1993 levde klass E3C på Röllingby gymnasium i Åkersberga i Österåkers kommun ett vilt och mestadels glatt liv. Förutom att vi förlorat en klasskamrat i en tragisk trafikolycka, stundade studenten och det var fester, mösspåtagning, sprit och kalas och klassresa till Berlin i tyskland. När jag för detta inlägg läser tillbaka i mina ganska detaljerade dagböcker, blir jag lätt nostalgisk!
Men något annat stort hände också. Dåvarande Hundskolan i Sollefteå ringde den 13:e maj och meddelade att man hade en hund som man trodde skulle passa mig och frågade om jag möjligen var intresserad! Det var en svart Labrador-hane vid namn Farris som var tre år gammal och hade varit ute hos en förare ungefär ett år när hans första husse avled. Farris var för ung för att få bli sockerkaksätande Labrador på rygg i någon bred och skön familjesoffa — ansåg man! Jag tänkte att det ena utesluter inte det andra, och tackade så klart ja!
Jag tyckte jag hade en osannolik tur. Jag hade förvisso satt upp Schäfer på min önskelista men de var svårare att få tag på och kunde generera längre väntetid. Och vänta hade jag min själ ingen lust med!
Grundkurs 1 ägde rum på Hundskolan i Sollefteå i två veckor och oturligt nog just mina sista två veckor i gymnasiet. Det skulle inte göra varesig till eller från på betygen, men min egen klass studentfest skulle jag missa och jag skulle få lämna kursen en dag tidigare för att över huvud taget hinna hem till utspringet.
Den 31:a maj skramlade ett litet SAAB-plan norrut, förmodligen ett SAAB 2000 turboprop, men det störde inte mig. I det läget var det vår och skolan var i princip slut och till och med klassens fest vägde lätt just då!
Vi fick inte våra hundar första dagen. Det var information och inkvartering och först dagen efter satt ett tiotal nervösa förare på sina rum och inväntade den efterlängtade knackningen på dörren då ens tilldelade instruktör skulle komma med hunden! Tidigare år hade man tydligen haftutdelningen i en gemensam samlingslokal men av olika praktiska själ hade man nu börjat göra det individuellt istället.
Men instruktör hette Gunilla och hon hade varit min instruktör även på informationskursen ett år tidigare och det skulle visa sig att hon skulle följa mig genom åren och även lämna över min fjärde hund Fassi 2007 innan hon bytte jobb och flyttade söderut i Sverige.
Nu när jag sitter och läser tillbaka i dagböckerna från 1993, hade jag datorn med mig till Sollefteå med målsättning att skriva dagbok och ett specialarbete, men datorn packades aldrig upp under vistelsen i Sollefteå. Det ger en viss antydning om att jag hade annat, och mycket roligare saker för mig.
Men sammanfattningen vid hemkomsten berättar en del. Kursens upplägg påminde om de kurser jag genomgick senare år både för uppföljning och inkörning av nya hundar. Schemat var ganska glest för att kunna ta vara på alla intryck både för förare och inte minst hundar. Förutom vila, promenader och rastning började man med lätt lydnadsträning, inkallning, linförighet i koppel och senare lydnad med frisläppt hund.
Det var många enkla promenader längs rak landsväg både med hund i sele och i koppel för att mjukstarta men eftersom varje elev hade en egen instruktör var upplägget väldigt individuellt och jag och Farris avancerade fort. Jag var 20 år och ivrig att lära mig och jag hade fått en lugn och sansad arbetshäst till blivande vän för lång tid framåt!
När träningen blev mer avancerad både vad gäller lydnad och själva ledarhundsarbetet, kom hinderbanor och stadsträning in i bilden. Jag har lagt upp två stycken videoklipp på Youtube (se längst ned i inlägget) som togs med min andra hund Teodor som visar ett pass i hinderbana och ett pass på dressyrplanen som väl beskriver hur det kunde se ut. Hinderbanorna byggdes upp av sådant som kan förekomma i ens vanliga miljö, konor och pinnar i olika variationer, höga och låga, utstickande sidohinder och snubbelhinder. Betänker man hur dessa hinderbanor ser ut förstår man vad hundarna klarar.
När vi går hinderbanor är de givetvis väldigt kompakta. Så många hinder hittar man sällan på en och samma trotoar på en gata i stan, inte ens Stockholm, men varje hinder var för sig är vanligt förekommande. Ta en titt nästa gång du går en sommar i en stad som både har uteserveringar och byggnadsarbeten.
Den stadsträning som fanns tillgänglig var Sollefteå. Det var förvisso ingen stor stad om man jämför med Stockholm där jag skulle leva och jobba med min hund, men det fick duga. Det fanns korsningar, övergångsställen, uteserveringar, entréer till butiker och parker.
När kursen led mot sitt slut utsattes vi för ett litet ”slutprov”. Det var nog inte så allvarligt som det lät och kändes. Men man fick i uppgift att ta sig genom stan längs en strecka på egen hand med hunden utan hjälp och stöd av sin instruktör. Givetvis fanns stöd längs vägen men vid en lyckad vandring skulle de inte behöva ge sig till känna.
För oss var slutprovet ingen konst, jag slogs åter igen av känslan av att flyta fram jämfört med hur det var att gå med vit käpp. Alla knixiga rörelser runt hinder man själv gör, knappt märktes när hunden i god tid gjorde små korrigeringar runt och förbi saker. En annan sak som också var slående och underbart var tempot vi kunde hålla. Det gav en frihetskänsla som än idag är helt omöjlig att uppleva med enbart vit käpp. Lite extra väl förspänt hade jag det eftersom min hund varit ute ett år tidigare och levt i norra Stockholm och han var jämfört med många andra hundar på kursen rutinerad och allt var lätt som en plätt för honom.
När kursen led mot sitt slut hade jag min student framför mig. Mitt utspring ägde rum fredagen den 10.e juni 1993 och dagen innan flög jag hem sent från Kramfors. Hunden fick jag inte med mig, den skulle komma senare under helgen i bil med instruktören. Meningen var att instruktören var tvungen att hjälpa till att lära in rastplatser och sådant viktigt så att man inte skulle klara sig helt själv de första dygnen och instruktörerna behövde också lite helg. Men det var tomt att åka hem utan min nya vän och jag saknade honom och längtade till vår kommande framtid som jag bara kunde ha en aning om hur den skulle bli, en väldigt glad aning!
Eftersom jag varit borta i två veckor och kom hem dagen innan, hade jag inte kunnat förbereda något alls annat än att köpa studentkläder innan resan. Inga planer för mottagning eller ens visste om någon skulle möta mig vid utspringet. Men när jag kom hem till min lilla lägenhet i Åkersberga, möttes jag av den glada överraskningen att allt var klart! Mina föräldrar och syskon hade förberett allt!
Efter utspring och mottagning blev det något fel på fredagskvällen. jag hade varit borta och missat all festplanering. Jag hamnade på någon liten fest men satt rätt snart hemma själv och det slutade med att jag följde mina föräldrar ut till lnadstället på Muskö istället. Det gav en tomhet som gjorde riktigt ont, men jag koncentrerade mig på min framtid och om bara någon dag, skulle jag vara hundägare!
På söndag eftermiddag, den 13:e juni kom instruktören Gunilla med sin bil lastad med min hund och en överraskning från Solefteå, en back med ölen ZeunertsW som då bara såldes i Sollefteå och en ölsort jag lärt mig gilla under kursen. Exakt hur det gick till kommer nog inte att redovisas här =)
när vi ätit pizza — utan öl — kunde vi sätta igång arbetet! En vecka hade vi framför oss med träning och inlärning på hemmamiljö. En träning som skulle påminna om den på kursen i alla vässentliga delar, men på riktigt!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:
Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:
Andra bloggar om: Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Hundskolan, Synskadades Riksförbund, SRF, Sollefteå, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Hundinstruktör, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet
Posted from Stockholm County, Sweden.