Ett liv med ledarhund del IV

I det här inlägget hade jag tänkt försöka sammanfatta de första åtta åren, 1993 till 2001 då jag hade min första ledarhund med mig var dag. Det blir inte lätt. Kanske för att det var år som innehåll så mycket förändringar i livet, inte bara ledarhund, utan även studier, jobb och familj.

Jag har tidigare försökt beskriva skillnaderna i att gå med käpp jämfört med ledarhund och om det kan man säga mycket. Man kan säga att det finns två stadier för en ledarhundsförare. För somliga är stadierna mer eller mindre långa och påtagliga och väldigt olika och vissa av oss stannar kvar i det jag betecknar som det första stadiet. Inget är rätt eller fel i det, vi är bara olika och har olika hundar, lever i olika miljöer och under olika förutsättningar.

Det första stadiet är det när man får sin hund. Man tränar in ett begränsat antal streckor, mellan hemmet och rastplatsen, jobbet, affären och liknande saker man behöver och använder ofta. Då var det Hundskolan i Sollefteå som ansvarade för tilldelningen av ledarhundar, idag är det Synskadades Riksförbund, men råden och rekommendationerna är i stort sett desamma. Man vill helst att man håller sig till de inlärda streckorna det första året innan man börjar ”köra hund”, med vilket vi menar att man börjar röra på sig mer på fri hand och använda hunden på ett mer avancerat sätt. Sanningen att säga har jag själv inte varit så bra på att följa de rekommendationerna någonsin. Jag har ganska snart börjat göra utsvävningar, men jag har varit noga med att inte ”förstöra” hundens dressyr och jag har varit lyhörd både på min egen och hundens förmåga.

Det andra stadiet är det jag kallar för att ”köra hund”. Då börjar man själv på egen hand gå nya streckor och utnyttja hundens förmåga på ett mer avancerat sätt.

Att man kan göra det kräver dels så klart egen orienteringsförmåga, att man själv lär sig hitta och ta initiativ och inte lägger över för mycket ansvar på hunden. Det bygger på att våra ledarhundar tränas på ett speciellt sätt och vet man det kan man också lära sig att ta sig fram lättare.

Förutom att markera och om möjligt veja för alla sorters mark, höjd och sidohinder, så kan våra hundar markera avtagsvägar genom allt helt enkelt vika in på dem. Hundarna kan markera trotoarkanter, söka efter stolpar så att det ska bli lättare att hitta övergångsställen, både bevakade och obevakade, gå rakt över gator och upp på motsatt trotoar. Vidare kan de söka efter trappor, dörrar och bänkar. Kommandot ”sök in” och ”sök ut” är användbara när man vet att det ska finnas en dörr i närheten man ska in igenom eller om man befinner sig i en stor lobby och vill hitta ut. Det är ingen 100-procentig garanti att hunden väljer rätt dörr, men de är förvnansvärt duktiga på att välja just en ut- eller ingång just för att de ofta ser ganska lika ut.

Det här är extremt användbart om man går längs en skyltfönsterrad och ska hitta entrén till en butik eller ett hotell och allt bara är glas. det kan även vara svårt för hunden men de hittar ofta det som kännetecknar ingångar, handtag, små infasningar i fassaden och liknande. Att hitta ut från stora lobbys prydda av bänkar, blommor, små bord och fontäner är med käpp inte helt lätt. Men med hund ”flyter” man bara förbi och ut och för en utomstående ser det ofta enormt profsigt ut. Och jag lovar, det känns profsigt också!

En annan miljö där jag har stor nytta av min hund är på det båtvarv jag har min båt. Fullt med lyftkranar, båtar, utstickande master, smala bryggor och skräp på marken, en miljö som skule varit fullkomligt livsfarlig utan hunden. Och ja, det har hänt att blod strömmat ur sår i pannan när jag försökt utan hund.

Ytterligare en miljö som är väldigt rolig med ledarhund är skog och mark. Första gången jag provade på detta var på mina föräldrars landställe ute på Muskö. Där har vi en bergig sjötomt och enda sedan jag var liten hade jag svårt att hitta den bästa vägen ner till bryggan och upp igen. Då löste vi det med en lina som spändes mellan bryggan och huset via några fästpunkter som jag kunde följa. När jag fick min första hund och vi besökte landstället för första gången med honom, blev första saken att prova att gå över berget med hund.

Det är svårt att förklara hur man kan känna att en ledarhund ”jobbar” eller när den bara har en lätt uppgift och lite slött traskar på. Man känner allt i selen, hur frambenen rör sig, om de tar steg uppåt eller nedåt, om hunden är trött eller har den lite trippande glada gången. Man kan till och med känna om huvudet rör sig fram och tillbaka på hunden, om den tittar efter något. Selen är konstruerad för att förmedla hundens kropps rörelser som blir signaler till min hand. På det viset upplever man det extra starkt i komplicerade miljöer som där på berget. Hur hunden liksom överväger vägvalen, varje steg funderar över sin uppgift.

När berget blir slätt och lättare att gå på, går hunden lite fortare, när det blir brantare och grövre terräng, saktar hunden ner för att försäkra sig om att husse hänger med. Min andra och tredje hund vände sig ofta om för att snabbt titta på husse om allt gick bra. Åtminstone fick man den känslan, för antingen gick det dåligt och då avvaktade de lite, eller så gick det bra och då var det gasen i botten.

Det här är det jag kallar ett lite mer avancerat sätt att ”köra hund”. Man lär sig känna hunden och dess rörelser, förstå dess signaler, att känna i selen om hunden tvekar och behöver stöd eller om den är säker på sin sak. Om jag känner att hunden tvekar på stegen, är det min uppgift att peppa den och ge den stöd i att den antingen gör rätt eller kommendera en ny riktning. detta var inget jag begrep där den första sommaren 1993, åtminstone inte till en början. Däremot tror jag att särskilt min första hund var väldigt tydlig och noga och således lätt att läsa av.

Jag brukar alltid säga att under ledarhundens historia och fram till 1990-talet så var ledarhndsverksamheten väldigt mycket bättre på att marknadsföra ledarhunden och vad den kunde och vilken betydelse den hade. Till viss del var väl vi hundförare också bättre eftersom även jag tycker att man oftare mötte hundförare på buss och tunnelbana förr. Varför det är så vet jag inte. Det kändes som om vem man än mötte på stan de där första 7 åren jag hade hund, så visste de vad en ledarhund var. Ibland var föreställningen om ledarhunden aningen glorifierad och överdriven, men på det hela riktig. Om någon frågade vad selen var så var det alltid någon som svarade ”det är ju en ledrhund, de hjälper blinda!”

En vanligt förekommande vanföreställning både då och nu, var att hunden kunde se skillnad på grönt och rött ljud vid övergångsställen, bedömma trafiken och på så vis avgöra när vi kunde gå över gatan. Eller att hunden hittade överallt. En rimlig förklaring är nog bara så enkel som att det ser så ut när man ser ett ledarhundsekipage på stan. Vi står där vid övergångsstälet och jag har tryckt på knappen och väntar. När jag hör tickandet säger jag ”före” till min hund och den tar oss rakt och fint över vägen. Visst är hunden som vi människor ett vanedjur och vet efter ett antal gånger att när det tickar fort brukar husse vilja gå. Men om det ska vara helt rätt ska hunden vänta på mitt kommando ”före”. För även om det tickar grönt, vill jag gärna säkerställa att trafiken stannat så att ingen tänker köra mot rött.

Föreställningen om att hunden hittar är väl en sanning med modifikation. På nya platser hittar hunden lika lite som jag. En väg man går regelbundet lär sig hunden naturligtvis att hitta och man behöver inte i samma utstreckning dirigera hunden. Sedan kan vissa hundar ha bättre bildminne än andra. Speciellt min första hund Farris var känd för att komma ihåg platser flera år efter att vi besökt de senast. Sedan lär sig hunden rutiner och i och med att exempelvis en tunnelbana eller pendeltågsstation ser ganska lika ut vart man än är, så är hunden van vid att åka sådana färdmedel så vet hunden vad som förväntas. Kommer man med tunnelbana ska man nästan alltid upp för trapporna och ut genom spärrarna och till en uppgång. På samma sätt kommer man och ska åka tunnelbana så vet hunden att man ska leta efter en spärr eller biljettlucka för att ta sig in och ner.

Men kraven på mig som förare får man inte glömma bort. Att inte förvänta sig att hunden ska klara allt själv och när det samarbetet fungerar kan man göra underverk och uppleva det som om vi som ekipage hittar överallt och klarar precis allt tillsammans!

Många människor jag mött genom åren har ofta sagt att vi måste ha en speciell relation med våra hundar. Och visst är det så. Dels därför att vi har dem med oss jämt. Vi lämnar sällan våra hundar hemma när vi går till jobbet, då hade det inte varit så stor mening med hunden. Det som knyter oss ännu närmare tillsammans är dessutom det att vi arbetar tillsammans. Hela dagen när man jobbar med sin ledarhund är som ett enda långt, roligt dressyrpass. En vanlig privat hund som är med hela dagen, åker liksom mest med och det krävs inte så mycket. Varje gång min hund och jag gör något och löser något känner jag glädje och tacksamhet och jag känner mig lyckligt lottad. Det hunden hjälper mig med, hade jag annars fått lösa själv fast till ett mycket högre pris. Förutom bulor i pannan så hade allt tagit mycket längre tid. Och när man rör sig själv utan hund med vit käpp, kräver det ännu större koncentration för att hitta rätt. Åtminstone jag använder hörseln maximalt vid sidan av den vita käppen. Det kunde oftare då få
till resultat att man fortare blev trött och matt bara av en sådan enkel sak som att åka från centralen till Åkersberga med alla tunnelbane- och tågbyten. En prestation som inte är särskilt komplicerad för en seende. Det där är svårt att förklara, men jag vet att hundens hjälp med allt det här sparar min egen energi väldigt mycket.

Att i detalj komma ihåg vägen till jobbet, butiken, gymmet, bussen, tåget, vänner och släktingar, hålla i huvudet för varje strecka om man gick bakåt eller framåt i tåget, var utgången utanför spärrarna fanns, om tågperrongen var smal eller bred, delad av vägg eller pelare, hur många avtagsvägar det var innan jag skulle svänga, kännetecken som stolpar, brunnar och andra små saker längs alla vägarna. till slut började jag anteckna hur det såg ut och hur jag skulle gå på ställen jag kanske inte besökte så ofta.

Det kan jag göra än idag, hur jag tog mig till ett hotell, vart receptionen, frukostbuffén, baren och toaletterna var placerade. Men mycket sköter hunden. det är inte jättenoga att exakt i detalj veta i vilken vinkel från receptionen utgången ligger och om det stod en blomma eller bänk i vägen på väg ut.

Hur det i jämförelse känns att flyta fram i tillvaron? Begrepp så som ”wing, swosh, jiiha, yeah, joråsåatte” beskriver det väldigt bra!

Så visst har vi en speciell relation med våra hundar. Jag har förvisso haft hundar privat och sett de komma och gå. Men när min första hund Farris dog 2001, var det något väldigt tungt som föll över mig. En väninna fann en knöl i hans överkäke en dag, dagen efter konstaterades cancer i käken och ytterligare någon dag senare hade den vuxit och det hade kommit fler. Han blödde ur munnen, tänder började tryckas ur och när han knappt kunde äta var det som om han tittade på mig och frågade vad som var fel? Det var inte svårt att ta beslutet att han skulle få vila för evigt, men det var det värsta egna beslutet jag kan minnas. Jag har inga stora teorier om döden och ingen tro vare sig för människor eller djur. Dör man är det slut och det är värst för dom som är kvar. Därför tror jag att han fick det bra där han låg och somnade in på golvet på djurkliniken. Det var bara jag som satt kvar bredvid med en enorm tomhet, tacksamhet, sorg och saknad!

Jag visste att det snart skulle komma en ny hund och att vi skulle få vår egen speciella relation men aldrig någon likadan och min första hund var för evigt borta…

Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Väster Haninge:

Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Stockholm County, Sweden

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.