Ledarhundar och tillgänglighet del III

Jag har tidigare nämnt att den stora bristen i Sverige för oss ledarhundsförare är ”marknadsföringen” av våra hundar och vilken funktion de fyller. Information är färskvara men aldrig har det väl varit så lätt som det senaste årtiondet att sprida information, lätt och snabbt och effektivt — och framför allt — helt gratis!

Ändå har ingen gjort någonting. Det som under 1980- och 1990-talet var inslag i TV, uppvisningar på mässor, festivaler, hundtävlingar av olika slag, i skolor etc, har idag blivit i stort sett ingenting. Man kan ibland se någon enstaka ledarhundsförare i den årliga tillgänglighetsmarchen. Men i stort sett är det rena skämtet.

Problemen för oss med ledarhundar ökar för varje dag och det är edan nu mer en begränsning och ett hinder att ha ledarhund än underlättar. Jag kan aldrig gå ut och äta med kunder och kollegor när jag är på tjänsteresa och måste välja hotell med omsorg och finns inget hotell som tillåter gäster med ledarhund, blir även boendet och därmed hela resan försvårad.

Det som fascinerat mig mest under åren har varit att den organisation som idag har myndighetsutövningen för ledarhundsverksamheten, Synskadades Riksförbund inte lyft många fingrar för att rätta till problemen. Varken dom eller någon av producenterna som tar fram hundar som ändå lever på detta, har visat stort intresse ens för de enklaste åtgärderna.

Denna vår finns det rykten som säger att det någonstans är på väg att förändras vilket man får glädjas åt. Ledarhundens dag som inträffar den sista onsdagen i april varje år har tidigare inte resulterat i några direkta aktiviteter anordnade av Synskadades Riksförbund, men i år verkar de slå på stort vilket är glädjande.

Men i ett pressmedelande om ledarhundens dag från 2009 säger man att ledarhundsförare måste visa hänsyn, att vi är många grupper i samhället som ska ha tillträde. Det är förvisso sant, men att uttalandet kommer just från SRF som ska jobba för oss och dessutom när vi redan idag är så ordentligt undanträngda i samhället säger en del om våra egnas inställning. Genom åren har det varit flera diskussioner om ledarhundsförares tillträde till bland annat SRF-aktiviteter med hänsyn till allergiker! Har man missat sin egen överenskommelse med Astma- och allergiförbundet?

I höstas fick jag i uppdrag av Sveriges Ledarhundsförare – SLHF att sätta samman en grupp som tittade just på hur arbetet med tillgänglighet skulle kunna förändras och förbättras. Det var inte svårt för mig efter alla dessa år att sätta upp en lång lista med aktiviteter man skulle kunna tänka sig var för sig eller allihop. När jag själv satte samman listan slogs jag av att den bara bestod av enkla självklara saker som föredragsvis SRF men även SLHF borde ha kunnat utföra tidigare.

Min första tanke jag haft i många år var att översätta det medgivande som finns från Livsmedelsverket som tillåter ledar-, service- och signalhundar i serveringslokaler till flera språk. Restauranger drivs inte sällan av människor som inte har svenska som sitt huvudspråk och att då trycka en stolpig svensk lagtext under näsan på dem är inte juste! Så med hjälp av ett antal hemspråkslärare i Haninge kommun som översatte på sin fritid, fick vi ganska fort texten översatt till 5 nya språk, bara genom att fråga. Jag har inte kunnat prova översättningen på någon i praktiken än men ser fram emot det.

Andra förslag på listan var mer högflygande, att jobba med Livsmedelsverket direkt. dels för att få dem att uppdatera sitt medgivande som har en del gamla icke gällande formuleringar om rökning bland annat. Förvisso bara ovidkommande passager, men sådant folk reagerar på och tolkar texten som ogiltig. Vidare kunde man tänka sig ett sammarbete med Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare som kanske kunde hjälpa oss att utan att ta egen ställning om de inte önskar det, sprida informationen till sina medlemmar, kanske på flera språk. Som specifika utskick eller i sin bransch-tidning Restauratören. Just den tidningen har vi mailat för att förhöra oss om de skulle ha intresse i att delta i en ”restaurangvandring” på stan men har så klart inte fått något svar.

Men bland de mer enkla åtgärdspunkterna finns det som också ligger mig varmt om hjärtat, marknadsföring! Att åter visa folk och berätta om ledarhunden, både i text som nu, men framför allt i bild vilket är ännu bättre. Hur svårt är det att gå ut och filma en hundförare i lite olika situationer och sedan publicera på Youtube och låta det sköta sig mer eller mindre själv? Synskadades Riksförbund gjorde en DVD-film för några år sedan om vilket man kan säga mycket. Men med tanke på att den kostade över 100kr att köpa kan man framför allt undra vem de trodde skulle köpa den? De borde lagt ut den på nätet, spridit den och gjort fler sådana filmer!

SRFs motsvarighet i Norge, Norges blindeforbund har redan insett och gjort något åt problematiken och dessutom med ett nytänkande som SRF saknar. Det är ju bara en av många punkter där vårt lilla grannland i väster ligger långt före! De har redan flera klipp ute på Youtube, skapade med kvallitet och genomtänkt. SRF kallar det för ”komisk film” och ja visst, det stämmer. Det är väl en framtoning som SRF inte varit så intresserade av. Men man kan vara komisk på många sätt och Norges blindeforbund för det till fördel för oss synskadade anser jag. titta bara på klippen nedan!

Så jag har dragit mitt eget strå till stacken! Vid genomgång av gamla videoband som digitaliserades hittade jag egna inspelningar från övningar med en av mina ledarhundar. Inte mycket, men förvånansvärt bra. Och det kommer komma mer från mig. Detta är bara en början.

Teodor i hinderbana