Ibland blir det bara så väldigt fel men roligt! Jag brukar försöka tänka på att inte vara oförskämd eller snäsa av människor och det tycker jag egentligen inte är så svårt. Jag har ju skrivit förr om bemötande och hur man kan ta människor även de som har en lite taskig attityd själva.
Men idag blev det ganska ofrivilligt fel men lite roligt. På vägen till min lilla rastplats vid jobbet sitter ofta alkisar och hänger och oftast stör de ingen även om de ibland kan vara lite störiga mot förbipasserande.
Och idag satt en kvinna där och när jag och min kollega gick förbi frågade hon om vi rökte. Jag svarade nej, och skulle just säga ”som tur är” när hon först hann fråga ”är ni blinda?” Mitt svar ”som tur är!” kom lagom som svar till den frågan :P Eftersom jag samtidigt ville visa att mitt svar var ”trevligt” kryddade jag det med ett leende som, som det blev, fick helt fel innebörd :)
Det var verkligen inte meningen men jag kunde ändå inte låta bli att skratta åt det! Lite fånig är frågan till någon som passerar med ledarhund och vit käpp i handen på en av Stockholms mest ”blindtäta” gator. Och jag kan också undra över frågans syfte.
Ungefär som här om dagen när jag stod på tunnelbanan på väg hem. Det var trångt av bara fan och varmt och jag var rätt uppe i tankarna med min nya ledarhund. Plötsligt frågar någon bredvid mig ”vad har hänt med ditt öga?” Självklart förstod jag att det var mig och mitt högra öga kvinnan syftade på. Jag mest irriterad på mig själv som trots så lång erfarenhet blev tagen på sängen och dessutom blev generad och röd i ansiktet! Men samma sak där, frågar man folk vad som helst, utan ett inledande hej, eller, ”får jag fråga en privat sak” eller något liknande. Nej rakt upp och ner, på tunnelbanan mitt i rusningen till en vilt främmande människa.
Jag svarade givetvis att jag haft en form av ögoncancer när jag var liten, utan att snäsa av. Men det där gnagde lite sen. Det värsta är att jag nog inte vet precis varför. Kanske lite för privat, eller lite för plötsligt på fel plats och vid fel tid när jag var helt oförberedd och ofokuserad.
Jag kan heller inte avgöra om det är jag som ständigt ska vara en levande reklampelare och frågelåda och i alla lägen vara beredd på alla typer av frågor. Samtidigt vill jag ju vara en ”god medmänniska” och utseendet på mitt ena öga kanske inte är så väldigt privat eftersom det typ verkar vara det första folk ser när de möter mig.
Lite kanske det också touchar min största livssorg, att inte se. Den är förvisso ganska invand och inte skaver så värst längre, inte konstant i alla fall. Men ibland när man hamnar i tvivel om sin förmåga och sitt syfte så är nog åtminstone jag lite extra sårbar för sådana påhopp. Och de senaste åren har det nog kanske varit så, känslan av att inte riktigt duga till eller behövas i arbetslivet och jag med mina säregna intressen som båtar, foto och video som är grymt olämpliga för en blind :)
Så kanske var det lite privat ändå. Om folk frågar om hunden eller något annat är jag bara glad att folk vågar och vill ta kontakt. Det kan kännas så förbannat ensamt allt som oftast. Jag menar, man rusar runt mitt i rusningstrafiken utan den där viktiga ögonkontakten med folk. Och när någon frågar något så självklart som ”är du blind?” med alla de attribut jag dras med, kan jag inte låta bli att tycka att man är lite onödigt korkad…
Men jag blir alltid glad när folk över huvud taget vågar prata med mig, fråga om jag vill sitta, ha hjälp eller bara den vanliga terrorna på en del tunnelbanestationer i Stockholm. Oftast frågar de även mig om jag vill ha någon reklamyougurt eller tidning på väg ner i myrstacken. Då känner jag mig alldeles vanlig och normal!
Andra bloggar om: Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Handikapp, Handikappade, Ledarhund, Ledarhundar, Fördomar, Människor, Samhälle, Tillgänglighet, Tunnelbana, Stockholm