På egen hand med Flinga del V

Idag har det varit en rolig dag, vi körde in vår första riktiga sträcka tillsammans. Vägen från pendeltågsstationen Stockholms södra, upp till Medborgarplatsen samt Östgötagatan bort till Skanstull där jag jobbar. Vi pratade om sträckan under inkörningstiden då min instruktör fortfarande var här men vi valde bort den för att köras in senare. Sträckan är ingen sträcka jag egentligen behöver i min vardag då jag redan har två alternativa resvägar till och från jobbet och både husse och hund hade nog med intryck under de två första hektiska veckorna :)

Men nu kändes det mer moget och som ett lagom söndagsnöje när vi skulle ta en sväng förbi kontoret. Nu närmar sig vintern och långa stadspromenader kanske inte är helt lockande men de två normala resvägarna innebär egentligen inte så mycket gå. Det är mest tunnelbana, tåg och bussbyten vilket för hund och husse mer är hjärngympa.

Den här sträckan är lite tuffare. Jag har gått den hundra gånger förut med mina andra hundar så jag hittar och känner den väl. Men förutom att den innehåller mycket mild stadskörning i form av trottoarer, diverse konstiga korsningar, torg och trappor, så håller man dessutom på att renovera fasader längs vägen. Så vi får också utmaningen av byggnadsställningar.

Jag hade min fru som hjälpande ögon bakom om något skulle behöva förklaras. Det känns fortfarande viktigt att så mycket som möjligt för oss blir rätt på en gång. Men det var verkligen roligt! På väg till jobbet gick det självklart lite sämre eftersom hunden inte visste vart vi skulle gå. Vi hade inte gått sträckan i koppel först vilket kanske hade underlättat. Men jag dirigerade henne i vägvalen och hon var väldigt nyfiken och glad i den nya miljön. Vi fick lite störning av andra hundar under vägen, och ofta reagerade hon men släppte ganska lätt och fort när husse påminde om att det var jobb som gällde. Och kanske gick nosen lite extra i den nya miljön.

vägen tillbaka gick betydligt säkrare. Åter igen fascineras jag av vilket otroligt bildminne våra hundar har även om det har varierat lite på de jag haft. Flinga har ett grymt bildminne vilket gör det ännu viktigare att det blir rätt på en gång så här i början.

Jag har tidigare skrivit hur hon i ett gytter av tunnelbanespärrar alltid väljer samma lilla utgång och här hemma där vi bor hur hon alltid kryssar mellan samma par av pelare i en lång rad av pelare.

Dessutom verkar hon höra och förstå väldigt mycket. På Medborgarplatsen finns även där en rad pelare och min fru gick bakom och sa ”vi brukar gå in mellan de två här framme” varpå Flinga direkt tog sikte på rätt pelarpar och gled in mellan dem och upp på trottoaren :) På väg tillbaka till Stockholms södra valde hon exakt samma par av stolpar när vi kom i motsatt riktning, Det är lite imponerande!

Idag mötte jag också en sån där människa man blir glad av att möta. När vi korsade Folkungagatan för att fortsätta korsa Götgatan åt vänster, fick Flinga syn på något åt höger och ville dit. Givetvis förstod jag att det var en hund och korrigerade henne. Hon var inte så svårövertalad och satte snart kurs på nästa övergångsställe. Då kom en kvinna ifatt oss och berättade att det var hennes lilla hund som ”stört” min hund men att hon när hon sett oss, hållit sin hund åt sidan. Hon såg att jag korrigerade Flinga vänligt men bestämt och ville antagligen förklara orsaken. Otroligt tacksam för det! Givetvis förstod jag av Flingas kroppsspråk att det var en hund hon fått syn på av hennes iver, men det kunde ju ha varit något annat.

Det är inte så dumt att ge sig ut och träna lite i helgtrafiken. När jag normalt sett åker till och från jobbet brukar det vara trångt, stressigt och mycket folk och inte särskilt avslappnat. När jag fortfarande hade instruktör till hjälp, kom vi på den briljanta idén att träna i vårt köpcentrum när alla butiker utom två hade stängt. Vårt centrum stänger kl20 varje kväll, men alla butiker utom en mataffär och McDonalds stänger kl19. Visst är det lite folk som spatserar runt där ändå men inte på långa vägar så många som när alla butiker är öppna.

På samma sätt känns det att vara ute i kollektivtrafiken under helgerna. Det finns sittplatser, och det är inte långa köer ut och in genom spärrar. Det ger Flinga en chans att känna miljön och veta vad jag förväntar mig av henne så att hon vet det när det går tuffare till under rusningen. Då kan hon behöva kämpa lite för att ta oss fram till en spärr när hela hennes värld bara består av en massa ben och knän.

Så idag har vi vuxit några centimeter till tillsammans, men hon känns inte så trött ändå där hon nu sitter bredvid min fåtölj, med framtassarna på armstödet och tigger morot ;) Men snart är det en ny dag med nya tag igen!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.