På egen hand med Flinga del VI

I söndags firade jag och min vovve fyra veckor på egen hand. Det blev inget stort kalas men en känsla av att tiden går hejdlöst fort vilket den ju gör när man har roligt!

Och visst har vi fortfarande roligt. Men förra veckan kändes det som om smekmånaden var på väg mot sitt slut =) Jag kände mig missmodig och dålig och det var generellt ingen bra vecka. Det var inte alls hundens fel, även om hon precis som jag förändrats. Vi båda har börjat komma in i vår vardagslunk och det där nya och spännande är inte så nytt längre.

Normalt sett behöver det inte innebära något dåligt, men några dagar förra veckan kändes det inte riktigt bra. Vad värre var, var att det tydligast kändes att felet låg hos mig. Trött, småsjuk och huvudvärk som kom och gick med bristande koncentration och inspiration till följd. En dos av pessimism inför hösten bidrar nog också lite ;)

Det problem som förra veckan kändes oöverstigligt är egentligen ett vardagsproblem för oss ledarhundsförare, eller ett av dem snarare. Och det är att inte veta om hunden är på väg att göra rätt eller fel samt korrigera i rätt läge. Som exempel i mitt fall som har en hund med ett visst hundintresse som definitivt varierar från ganska lite till ganska mycket beroende på vilken individ vi möter. Ibland slutar Flinga helt arbeta och bara vill fram till sin nya kompis, ibland passerar hon som om inget hänt. Ibland kan den andra hundens ägares beteende också vara avgörande, om han eller hon håller sin hund väl undan eller mer eller mindre släpper fram sin hund mot oss. ”De vill bara hälsa” är en allt för vanlig fras.

Det kan också vara svårt i storstadsbuller att höra detaljer. Annars kan man ha nytta av att höra en flåsande och morrande hund och då vet man varför ens egen hund beter sig konstigt. Men ibland kan det ske helt i det tysta och på lite avstånd och då vet man inte. Det är i yttersta undantag som en hundägare själv berättar ”det var min hund som störde” som hände förra veckan vilket jag skrev om.

Men i bullret på Gullmarsplan förra veckan mötte vi i alla fall en hund. Jag fick en kraftig reaktion från min hund men hörde den andra hundens ivriga klor och flåsande så jag förstod upphovet. Men efter mötet gick Flinga och vände sig om, om och om igen för att följa den andra hunden med blicken. Den måste ha varit väldigt intressant :)! När hunden beter sig så förstår jag att min egen trygghet väger lätt när jag har en hund som inte alls är koncentrerad på sin uppgift vilket är extra viktigt i en sådan miljö.

Så jag gör det enda rätta, stannar, sätter hunden ner och pysslar lite för att låta henne koppla av lite. Jag rättar till väskan, viker ihop käppen, plockar fram busskortet och bedömer sedan att tiden är mogen att fortsätta. Men hunden fortsätter spana omkring sig och gör plötsligt en hastig högersväng vilket jag tolkar som en ny distraktion. Då korrigerar jag hunden och ber henne skärpa sig och fortsätta rakt fram — in i en stolpe!

Jag slår mig inte så illa eftersom det inte gick så fort. Att jag skäms och är arg på mig själv gör nog mer ont i själen än smällen i pannan som med tiden bara blir en mindre bula. Men jag vill någonstans känna mig så normal som det bara går, flyta med strömmen och vara en del i den. Men det där kändes inte särskilt snyggt…

Då hade jag redan korrigerat hunden och försent förstått att den kraftiga högersvängen hon gjorde var för att undvika hindret. Må vara att hon själv på grund av okoncentration upptäckte den väl sent, men hade jag den gången följt henne hade det blivit rätt. I det läget är det helt fel att banna hunden eftersom hennes fel redan passerat för länge sen och hennes senaste åtgärd var rätt och felet var mitt. Så det var bara att börja om, ta några steg tillbaka och ge kommandot för arbete och gå vidare. Stolpen passerades utan problem.

Men efter det där var det inte mycket som gick bra. Inte förrän fredag var vi på banan igen och allt flöt på som det skulle på nytt.

Resten av veckans problem var egentligen bara småsaker som kanske i mitt huvud växte sig större än dem i själva verket var. Miljön vi tränat in och jobbar i börjar bli gammal, tråkig och invand. Rundorna vi gör hemma har av nöden tvingats att utökas och då är det omöjligt att inte korsa någon av de invanda vägarna. Det kan till exempel få till följd att där vi ska svänga höger till bussen, vill Flinga istället gå rakt fram till glasskiosken eller vänster till ett grönområde och när man säger ”höger” till henne, spelar hon oförstående som om någon väg till höger över huvud taget inte existerar och att jag är korkad som kan påstå något så dumt! Hade hon kunnat prata hade hon nog sagt ”är det du eller jag som ser?” Och när jag envisas med mitt höger, svänger hon höger, rakt ut i gräset bara någon meter från själva vägen. Det är ju inte det att hon inte vet vart vi ska egentligen =)! Inte tror jag heller att bussen och resan till jobbet är så tråkig, bara de andra vägarna som erbjuder lite variation.

Jag vet ju att både vi människor och hundarna behöver lite ombyte. Jag hade nog tänkt att variera mina vägar till bussen just för att skapa lite spänning och glädje, men jag har inte kommit dit än. Men det verkar som om jag får jobba med det lite nu. Men det gäller att inte ha bråttom till bussen så att man inte behöver ha den stressen eftersom den förmedlas direkt genom kroppen och rösten raka vägen till hunden, och då fungerar sen ingenting :)

Även om den lätta förkylningen är kvar i kroppen och jag känner mig seg och sliten så känns åtminstone resten bättre denna veckan.Jag får själv försöka finna lugnet och harmonin mitt i rusningsstressen så jag hinner höra och göra rätt, stanna upp och göra om om det blir fel. Det går fler tåg och bussar, men det är allt för lätt att smittas av tempot.

Att lära sig lita på sin hund kan vara svårt både för nya hundförare som aldrig använt ledarhund tidigare, men också för oss ”vana” förare. Att lära sig lita på en ny hund tar sin tid. Igår när vi steg av bussen och gick gångvägen hemåt mötte vi en liten trasa i koppel som flåsade, skällde och försökte rusa mot oss. Min hund höjde svansen, ökade tempot och andningen steg, men som jag mådde bättre bestämde jag mig för att lita på henne och se vad som hände. Hade jag korrigerat henne då hade jag gjort fel, för nu visade det sig att hon inte hade minsta avsikt att gå fram till hunden utan fortast möjligt passera men med flaggan i topp! När vi passerat fick hon MYCKET beröm och husse fick en puss på handen!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera