Så var då dagen här. Som min kollega mycket passande uttryckte, att när jag sade upp mig i mitten av december, kändes den här dagen väldigt avlägsen. När man själv säger upp sig försvinner också ofta sugen att över huvud taget jobba vidare och tiden fram tills nu har släpat sig fram i meningslöshetens tecken och ju närmare idag det blev, desto långsammare gick tiden.
När jag var här förra helgen och slutgiltigt packade ihop min arbetsplats kunde jag inte hålla mig längre. Det var av praktiska skäl lättare att göra det på en helg så klart. Men då letade jag efter någon sorgsen, vemodig känsla som jag kanske tyckte borde finnas där när man slutar efter sex år. Men jag hittade ingen direkt. Jag känner mig bara färdig och med en känsla av att mitt bidrag till denna utveckling är borta.
Och idag var det så dags att lämna nycklar, spela in något passande hänvisningsbesked på telefonsvararen och sätta upp autosvar på mailen, kändes det inte heller på annat sätt än att en ganska lång väntan är över. Ska man sätta några ord på situationen att jag snart går ut genom dörren för sista gången med rätt att beträda den igen utan att ha blivit bjuden, så är det väl ”märkligt”. Och om jag någon gång återvänder som gäst blir det nog svårt att känna sig som just gäst.
Nu ska jag och min kollega snart gå ut och äta och dricka kvällen lång. Det blir en liten miniavtackning lokalt för Stockholmskontoret. Ännu så länge har jag bara fått ett tack via telefon med option på en avtackning senare i vår. Vi får se hur det blir.
Nu går jag mot nya mål och utmaningar, men ikväll är det party på Charles Dickens på söder, SKÅL!
Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Anställning, Anställningsintervju, Anställningskontrakt, CV, Intervju, Lön, Löneanspråk, Löneförhandling, Förhandling, Charles Dickens