Det känns väldigt konstigt, nu är det bara lite drygt ett dygn kvar innan väckarklockan ringer och taxin hämtar mig 03:15 för färd mot Arlanda. Fan vet förresten om det är någon idé att gå och lägga sig. Sitta och pyssla med datorn ett par timmar, hoppa i duschen och sedan iväg och sova på flyget kanske är ett bättre alternativ.
Det känns som en vanlig kväll. Klockan är 20:29 och ett barn sover redan och de andra är på sina rum, någon tittar på TV och vi sitter i favoritfåtöljhörnet och dricker kaffe. Ute regnar det och man tänker ”fy fan vad blöta vi kommer bli när vi går sista svängen med hundarna”.
Allt verkar precis som vanligt och jag undrar om det bara är jag som mår konstigt? Jag har ont i magen och känner mig orolig för att lämna de här hemma så länge, ledsen för barnen som ömsom gråter ömsom är arga för att jag ska åka och orolig för vad som väntar. Jag känner mig samtidigt lite mesig som borde vara glad och taggad och jag skäms för att skriva det men gör det ändå. Hade jag sparat det till efteråt hade jag kanske tonat ner den här oroliga sidan en smula för att verka cool :)
När jag försöker tänka lite positivt om de svårigheter jag oroar mig för och kanske kommer stöta på, så tänker jag att jag åtminstone på allvar kommer att få testa mig själv och jag kommer helt säkert lära mig en massa nya saker om mig själv och förhoppningsvis bli starkare och tuffare på riktigt efter den här utmaningen. Och det är väl det som är en stor del av hela grejen med programmet.
Sedan undrar jag så klart vilka de andra deltagarna är och om de känner ungefär samma som jag inför det här? Kanske sitter de också med magont och inte kan sova eller slappna av och oroar sig för allt?
Om cirka 31 timmar träffas vi och då kommer jag att få veta.
Andra bloggar om: Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Familj, Barn