Nu är vi i London och byter flyg till ett med destination Miami. Det känns ännu inte helt bra i kroppen. Jag känner mig förtvivlad för att jag är på väg så långt bort, så länge från min familj och nu är det oundvikligt!
Men jag sitter nu i min flygstol som snart ska ta mig tvärs över Atlanten och samlar alla krafter jag har för att skärpa mig! Ingenting blir bättre av att jag känner mig ledsen och ensam. Jag ska vara borta en hel månad och måste göra något bra av den långa tiden eftersom den är för lång för att gå runt och längta hem.
Inför den här resan har jag nojat för många saker som jag inte skrivit om. En av dem var att jag skulle vara den enda som behöver hjälp. På Arlanda började det redan, jag behövde ledsagning direkt. Jag gick med någon ur vår blivande crew ibland och två av deltagarna ibland. Det var nog bara jag som tyckte det kändes konstigt. När vi klev av flyget här i London fick vi stå och vänta på de två killarna i rullstol. De skulle tas av flyget sist av alla och då slog det mig att även de behöver hjälp. Visst, de kan rulla obehindrat när vi förflyttar oss på flygplatserna men på och av planet, in och ur bilar etc. måste de ha hjälp. Alltså är det inte bara jag som behöver! Det fick det hela att kännas lite bättre.
Ändå sitter jag här och kämpar med tårarna när alla runt omkring mig känns så glättiga och glada! Nu känns det så jävla definitivt, värre än Arlanda och jag undrar vad jag är för jävla mes som sitter här och gnuggar mig i ögonen med riktig panikångest i bröstet för första gången på länge. När vi började boarda satt jag och hoppades att skiten skulle bli inställt på grund av någon naturkatastrof eller nåt …
Men nu är det faktiskt hög tid att bestämma sig och det finns bara ett alternativ så det borde inte vara så svårt! Resan har börjat, jag har valt det själv och jag kommer aldrig få uppleva något liknande och jag tänker inte sura och gråta bort den här chansen. Jag tror heller inte att jag är sådan, eller hoppas inte, vi får väl se.
Nu är det en stor Boeing vi sitter i, en sådan där 747-800 eller 747-400 eller vad de heter. Dock finns ingen ström vid stolarna och inget wifi så jag får hushålla med strömmen i mobilen så den räcker till den sista kommunikationen och musik under flygningen.
Ready to take off!
Andra bloggar om: Mot Alla Odds, TV, SVT, Sveriges Television, Mastiff, Realityserie, Reality-TV, Dokumentär, Media, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog