Sista kvällen före avresa

Klockan är 01:27 och det har blivit onsdag den 17 oktober. Om ganska precis 2 timmar sitter jag i en taxi på väg ut mot Arlanda med jordens tyngsta och fetaste trunk och en liten ryggsäck. Trunken innehåller det som ska försörja mig i en månad med kläder, skor och hygienartiklar. Ryggsäcken innehåller pass, anteckningshjälpmedel och lite resegodis.

Jag vet inte hur jag ska beskriva denna sista dag och kväll. Sanningen att säga var och är den fortfarande hemsk. Runt omkring i huset sover min familj som jag snart lämnar för en hel månad, det längsta vi någonsin varit ifrån varandra utan att ens ha varit i närheten av något liknande tidigare. Dessutom utan möjligheter att kommunicera. Jag förstår att de är förtvivlade, jag känner likadant själv. Magen är i uppror, så jag kommer säkert skämma ut mig genom att kräkas på något olämpligt ställe … :(

Det som känns hemskt just nu är också att jag borde vara glad och taggad men känner mig bara eländig. När jag fick frågan under intervjuerna ”varför vill du göra det här?”, vad i helvete svarade jag då? Det måste ju ha varit något trovärdigt och bra, men jag minns inte alls vad jag sa. Jag undrar på seriöst allvar om det här verkligen är jag? Mina vänner säger att äventyret är typiskt mig, helt rätt och liknande. Undrar om det är dom eller jag som känner mig så dåligt?

Det här är nog äkta resfeber, rampfeber och så nära separationsångest man kan komma. Just nu vet jag inte vilket som är värst, att vara den som åker iväg eller att få vara den som är kvar hemma. Hemma finns ju all trygghet, bekvämlighet, ens saker, vänner. Dit jag ska har jag ingen aning om någonting och jag undrar om jag gillar det!?

Just nu tycker jag bara taxin ska komma så att jag kommer iväg någon gång för det går ju ändå inte att backa ur. Gick det skulle jag säkert gjort det i det här läget för nu känns det för läskigt.

Jag fick just ett SMS från ”I”, hon skrev ”lycka till och passa på och njut!” Jag hoppas verkligen jag kan det.

Idag har vi varit ute och ätit hela familjen. Ingen 5-stjärnig restaurang för det hade vi inte råd med — och passar inte där heller för den delen :) Det blev Sibylla, men det var gott och något alla gillar. Sedan gick vi hem och det mesta fortsatte som vanligt med lite te och TV. När barnen somnat packade jag om min packning och gick igenom utrustningslistan för 70:11:e gången utan att hitta något som saknas. Jag hoppas bagagevågen jag fått låna av MP visar rätt, 20 av 23 utnyttjade kilon. Vi får se om Arlanda tycker samma sak, det blir så jobbigt annars :)

Nu sover alla men jag har valt att hålla mig vaken till 03:15 då taxin kommer. Jag är rädd att jag inte skulle vakna annars. Om en knapp timme hoppar jag i duschen, rakar mig, borstar tänderna och sätter på mig mjuka prasselbyxor, T-shirt och en långärmad tröja och joggingskor. Kallt som fan här i Sverige, men inte i Miami och definitivt inte i ManaguaW. Där landar vi om ett dygn ungefär om jag räknat rätt.

Jag är glad för två saker, dels det jättefina halssmycket jag fick av min fru, ett sånt där pusselsmycke med våra namn och datum ingraverat. Dessutom hann yngsta dottern Miranda 7 år göra klart sitt armband till pappa med god hjälp från personalen på fritids. Jag ska ha det på mig för att jag ”inte ska glömma henne — och de andra i familjen”. Lilla söta varelse! Om hon bara anar hur liten risken är att jag glömmer!

Nu får vi se om en dusch, rena kläder och en tallrik fil till ”frukost” får mig att känna mig bättre. Det måste gå, för annars är det inte bra.

SVT – Mot Alla Odds

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

1 reaktion till “Sista kvällen före avresa”

  1. Ja fy, de var dom att uppleva de igen nu när jag läste ditt inlägg.. De var de värsta jag varit med om.. Så svaret på din fråga om de är värre att lämna eller att bli lämnad så är nog svaret desamma,,,, fruktansvärt!!! hoppas vi aldrig mer får uppleva de igen!!! Puss

Kommentera