Nicaragua, dag 1

La Fe

20:53

Vår första dag i djungeln är över och det har redan hänt mycket. Dagen började tidigt, redan klockan 06:15. Vi gick ju och lade oss tidigt igår och jag somnade sittande när jag skrev dagbok. Sedan sov jag ryckvis från 23 till 03 kanske men sedan var jag klarvaken. Intrycken och jetlagens förtjänst.

Jag började messa med Mia vid 4-tiden då ju klockan var 12 dagen efter i Sverige. Precis innan jag skulle äta frukost ringde hon upp mig. Vi pratade lite men det är ganska dyrt men det var gott att höra henne en sista gång på okänd tid. Frukosten var fin men för min del bestod den av kaffe, juice och yoghurt. Jag kände mig pigg och utvilad redan vid 03.

Vår värdinna eller vad det kan tänkas heta, heter Maria H och verkar vara en underbar tjej. Hon kommer ansvara för gruppen under hela expeditionen. Men just nu var hon inte så underbar när hon samlade in våra mobiltelefoner, pass och andra värdesaker :)

Efter frukost checkade vi ut från hotellet och åkte buss till flygplatsen. Där tog det sin tid att checka in. Folket här tar det verkligen lugnt, allt tar en evinnerlig tid. Vi gick ombord på ett privat propellerplan som tog 12 passagerare. Vi flög till Bluefields som är en liten stad på ostkusten. Där började teamet filma oss när vi gick ur planet. Även här var värmen påtaglig och flygplatsen var en liten flygplats. Kändes mer som om vi landade på en åker eller grusplan än en flygplats.

Jag gick med Sonia i dessa första kameraögonblick och alla andra lät oss mer än gärna ta täten :) Tankar som ”hur ser jag ut?” ”hoppas jag inte snubblar eller råkar peta näsan, vore trist start för en TV-stjärna” och liknande absurda saker snarare än nervös. Allt kändes ändå så osannolikt så det fanns inget att vara nervös över :)

Efter toabesök och vattenpåfyllning fick vi lasta på oss på en lastbil som körde oss in till staden och de första intrycken strömmade emot oss. Åka öppet lastbilsflak med alla nya bekantskaper, smala gator, lukterna, värmen, människorna, det är svårt att beskriva.

Vi hade uppdraget att bli avsläppta i stan och leta oss ner till hamnen och fråga efter en kapten vid namn Makoy. Det var inte så svårt. Lastbilen stannade bara ett kvarter från hamnen. Väl där hittade vi snart båten vi skulle åka med. Men först när vi frågade oss fram så pekade folk åt olika håll. Ibland rakt från hamnen. Till slut förstod vi att man inte hade någon aning utan folk bara pekade på måfå utan att ha någon koll. Vi har pratat om det hemma i något sammanhang att en del människor i andra länder hellre verkar svara fel för att verka hjälpsamma än att säga ”tyvärr jag vet inte” så att man kan fråga sig vidare. Här verkar fel information bättre än ingen information och en halvtimmes väntetid hemma betyder tre timmars väntetid här :) Fast jag upplever det redan som annorlunda snarare än störande. Allt vi gör hemma hos oss är inte rätt.

Sedan vidtog en ny spansk typisk väntan. Vi fick lite mat och flytvästar men annars var det rätt oklart vad vi väntade på. Till slut lastade vi i oss i en öppen båt och åkte upp för en flod. Först var det väldigt mycket fram och tillbaka för att filmteamet skulle få sina bilder. På väg upp för floden stannade vi till vid en liten stad. Där var barn och beväpnade poliser som mötte på bryggan. Oklart varför polisen var beväpnad, tungt beväpnad dessutom. Där köpte vi godis och vatten innan vi fortsatte upp mot lägret. Även där togs det lite omtagningar innan vi fick kliva ur och träffa Oskar för första gången.

Där lastade vi ur vid en by. Där hade vi lite genomgång och de som ville äta fick lite mat. Sedan gick vi ca en kilometer in i djungeln till vårt första läger. Just den promenaden var ingen konstighet faktiskt. Jag gick med Niclas och hjälpte till med rullstolen. I lägret satte vi upp tält, små enmanstält man bara skakade till så vek de upp sig själva. Vi inkvarterades 2 och 2 förutom jag och den döva tjejen som sover i egna tält. Kändes lite sådär, som att inte bli vald men det känns lyxigt med eget tält. Det var sjukt mycket mygg så vi höll oss i tälten tills det var mat. När vi ätit gjorde vi upp lägereld och pratade och Oskar informerade om vad som gällde för regler och sådant. Ingen ska helst gå upp på natten. Ska man pinka får man göra det innan, och måste man till nöds under natten bör man helst ha flaska. Risken för ormar och spindlar är för stor om man går ut och kliver in i buskarna. Teamet filmade givetvis.

Sedan gjorde vi kväll. Jag fick göra kameradagbok nyss och några intervjuas, eller ”synkas” som vi fått lära oss att det heter. Kameradagbok var inte så svårt att göra. Jag pratade lite om alla fascinerande ljuden från djungeln som jag känner redan nu att det kommer bli underbart att sova till.

Ikväll har jag känt mig rätt vimsig, framför allt här i lägret. Det är ju det här som blir det svåra för mig, med ständigt nya platser och svårigheten att lära sig hitta och här finns liksom inga stigar. Vart jag än försöker gå ligger det tält och väskor och jag känner mig inte alls till någon nytta. Det kommer bli helt omöjligt att hitta mina grejer utan hjälp. Men det är första kvällen, jag är trött och allt ordnar sig säkert.

Tänkte jag skulle berätta kort om alla deltagare som jag börjat känna allt mer.

Titti är runt 50 år, från Skåne och har en vänsterarm amputerad efter en tågolycka. Henne träffade jag på slutcastingen och var helt säker på att hon skulle bli en av deltagarna. Hon känns glad och hjälpsam mot allt och alla.

Rickard likaså, träffade även honom på slutcastingen och gillade honom direkt. Rickard har ett amputerat högerben efter att ha blivit överkörd av ett arbetståg. Han jobbar på järnvägen. När vi tre satt och fikade inför intervjuerna och det kändes direkt som vi blev ett litet ”gäng” och vi sa när vi skildes åt, att vi ses igen!

Den tredje jag lärde känna tidigt var Sonia, en glad tjej på typ 32 som skrattar hela tiden. Hon och Titti var de första som självklart ledsagade mig tidigt. Sonia har ett amputerat vänsterben till följd av en motorcykelolycka.

Den fjärde deltagaren jag lärde känna var Nina, en lätt CP-skadad tjej på typ 23. Hon och jag hamnade bredvid varandra både på Londonflyget och USA-flyget. Hon verkar också vara en humoristisk och intelligent tjej som jag gillade direkt.

Den 6:e deltagaren jag lärde känna var Niclas, en rullstolsburen gotländsk kille på typ 46 år. Han verkar lättsam och som min typ. Det verkar inte vara några problem att be honom om hjälp med ledsagning och som sagt första lilla vandringen ut i djungeln fick vi hjälpas åt lite med ledsagning och rullstolskörning.

Den 7:e är Arkan, också rullstolsburen kille som är c*ol.

Den nionde deltagaren är Maria. Vet inte om hon är kortväxt. Mitt första intryck var ganska blyg, precis som jag i början, men under båtresan hit började vi småprata lite med varandra och jag tror hon kommer ta en stund att lära känna, men när jag gör det är jag säker på att jag kommer gilla även henne :)

Den 10:e och sist deltagaren är Petra, en döv tjej, det är allt jag vet ännu så länge. Hon kommunicerar med papperslappar och har delat ut teckenspråkskort så vi får väl se vilka som lär sig teckna. Jag har inte vågat visa ännu att jag kan handalfabetet.

Nu har lugnet sänkt sig och jag ligger och slumrar till mellan orden. Det har varit en lång dag med många intryck. Bäst jag blundar. Natt!

Relaterade länkar:

• Karta över platserna där resedagböckerna är skrivna.
• Samtliga inlägg om Mot Alla Odds
• SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Mot Alla Odds, Reality-TV, Realityserie, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Amputerad, Amputerade, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Resa, Reseskildring, Reseskildringar, Reseberättelse, Reseberättelser

Posted from .