Hur det är att vara kändis?

Drygt halva serien har gått och jag har de senaste dagarna fått frågan hur det är att vara ”kändis”? Jag var tvungen att stanna upp och fundera lite..

Innan resan i oktober fick vi en massa information så klart. En del av den handlade om media. Man sa att man planerade att gå ut med deltagarna till media straxt efter vår avfärd och flaggade för att vi kunde vänta oss vad som helst vid hemkomsten. Överfulla telefonsvarare, anbud från media, fotografer på Arlanda.. Inget av detta inträffade eftersom SVT gick ut med deltagarna några veckor efter vår hemkomst.

Men inte ens då bröt någon storm ut. Jag var med på Expressens löpsedel hemma i Haninge och tänkte att jag satsar fullt här i bloggen och startar en Facebook-sida. Jag visste inte vad jag ville göra med mitt kändisskap, bara att det skulle vara något vettigt och bra. Jag hade och har en ganska bra uppfattning om hur jag inte vill göra :)

Men jag tänkte att tiden lär visa hur det blir men det var alldeles tyst. Jag fick så klart kommentarer från släkt och vänner, men i övrigt var det tyst. Inte ens kritiken som jag oroade mig för och försökte förbereda mig på kom. Det var kanske ganska begripligt. Inte så roligt för media att prata med någon som inget får berätta. Jag blev intervjuad av några synskaderelaterade tidningar under vintern.

I början på februari träffades vi alla igen för första gången på SVT för att få information inför sändningsstarten. Vi fick tips och råd från psykolog och lite mediaträning och det var lite drygt en månad kvar tills programmet skulle börja sändas. Sedan såg vi det första avsnittet tillsammans och det kittlade verkligen till i magen :) Sedan blev det tyst och lugnt igen några veckor fram till den 26:e mars.

Jag som är van vid sociala medier sedan många år hade tidigt klart för mig hur jag ville göra. Jag såg avsnittet några gånger före så att jag kunde det utantill och när det sändes satt jag och min fru och bevakade flödet av kommentarer på Facebook och Twitter. Där var anstormningen klart mycket högre än från media och responsen var till 99.9% positiv.

Så har det varit sedan dess. I förrgår sändes det femte avsnittet och bara tre återstår. Programmet ses av runt 800000 tittare varje vecka och trafiken på Twitter och Facebook är massiv. Enda skillnaden är att några få kritiker och ”troll” börjat visa sig och ta lite mera plats, men inget som är besvärande på något vis och jag trodde det skulle vara betydligt mer.

Under tiden som gått har jag varit med en kort stund i Sveriges Radio P4 Stockholm, P4 Extra och i denna veckan en stor artikel i lokaltidningen Mitt i där jag är med i Haninge-delen.Ett par synskaderelaterade taltidningar också men de stora pamparna har inte hört av sig :) Några av deltagarna har varit med i Aftonbladet och Expressen och mestadels spridit sitt missnöje över olika saker och det är inget jag är stolt över eller imponerad av. Om det är det som krävs för att få synas i de stora tidningarna håller jag mig tacksamt utanför. Rickard Forshäll har varit välförtjänt omnämnd på grund av sin livshistoria och där har många mycket att lära.

Det enda som står på min dagordning är ett besök hos psykologen Eva Rusz i Radio1 vilket verkligen inte är fy skam.

På jobbet och bland vänner och bekanta märker jag så klart av seriens genomslagskraft. Jag har blivit kontaktad av gamla vänner som sett mig på TV och velat återuppta kontakten och det har gjort mig enormt glad. Jag har blivit kontaktad av okända människor både via internet och brev och är väldigt tacksam för all fin respons.

Ute på stan märker jag nästan ingenting. Grannar har kommenterat och i mataffären där vi handlar varje dag har personalen kommenterat och på cykelaffären där jag är trogen kund kommenterade man också. Bara en gång har någon helt okänd människa vid en busshållplats jag passerade, ropat efter mig och sa att det var bra gjort :)

Så mycket mer än så märker jag inte. Det kanske tittas och pekas mycket ute på stan, igenkännande ögonkast som jag på grund av att jag inte ser inte kan notera.

När jag berättade detta för en vän frågade denne om jag var besviken, om det var som jag trodde och tänkt mig? Jag vet faktiskt inte vad jag trodde. Det pendlade nog en hel del mellan ingenting och köer av skrikande småtjejer ;) Nej, just det senare trodde jag faktiskt inte :)

Besviken är jag inte heller. Jag har ingen bestämd önskan med vad jag skulle göra med min karriär. Jag har ett jobb som funkar och ingen aning om vad jag skulle vilja göra annars. En roll inom media eller TV har jag aldrig tänkt eller drömt om och kan inte föreställa mig vad ddet skulle vara. Jag skulle möjligen vilja föreläsa mer, men mitt arbete hindrar mig från att vara ledig med lön och de som hittills frågat efter mig har varit ideella organisationer där möjlighet till kompensation för utebliven lön varit liten eller obefintlig.

Det är möjligt att läget kommer förändras för mig under resan även om den snart är slut. Avsnitt 8 närmar sig med stormsteg och jag förbereder mig faktiskt på den där tomheten psykologen varnar för. Det är klart jag blir glad, rörd och hög på uppmärksamheten, alla fina ord och kommentarer från folk. Det sprider sådan värme i kroppen som nog bara kan jämföras med att få barn och det har jag upplevt 4 gånger i mitt liv. Den glädje och värme jag känner är jag verkligen inte bortskämd med.

Jag är lite fundersam över hur det ska kännas sen. Jag vet att jag och de andra deltagarna är färskvara och ganska snart efter sista avsnittet kommer fokus flyttas till andra saker. Jag tror och hoppas jag kan hantera det. Jag har nya mål framöver, jag ska cykla Vätternrundan i juni och några liknande cykellopp framåt hösten. Jag har en skärgårdsvecka och lång semester med familj och vänner att se fram emot och framför allt har jag kvar min familj och mitt jobb. Även om uppmärksamheten försvinner, finns alltid de kvar.

Mitt kändisskap har givit mig andra saker. De som följer just mig på min Facebook-sida betyder otroligt mycket och de kommer helt säkert inte försvinna direkt och jag hoppas jag kommer ha något intressant att säga dem även efteråt.

Det största som hänt mig har nog skett inuti. Innan serien började sändas fick jag frågan om hur jag förändrats eller vad jag fått med mig hem från resan. Då var det faktiskt väldigt svårt att svara på den frågan trots att jag varit hemma flera månader redan. Men det kändes inget inuti just då. När jag såg första avsnittet började det hända saker i kroppen, en väldigt ödmjuk stolthet och självsäkerhet började göra sig hörd. Det kändes jättekonstigt och givetvis väldigt bra. Mitt i den insikten och processen är jag nu och mer om det efter sista avsnittet om 3 veckor lite drygt. Inlägget just nu går under arbetsnamnet ”jag är stolt över att vara jag”, vi får se om det kommer heta så när det publiceras :) Då ska jag djupare försöka beskriva den där känslan och förvandlingen.

Men ännu har jag inte svarat riktigt på frågan vad jag vill göra med mitt kändisskap, eller har jag det? Jag vet inte. Jag vill göra något bra och det enda jag känner när jag säger så är att sprida kunskap, ta bort så många fördomar som möjligt, stilla så mycket nyfikenhet som möjligt och förmedla styrka och känslan av att mycket mer än man tror är möjligt. Det är nog något jag bara kan göra medan programmet pågår och innan man faller i glömska igen. Efter Mot Alla Odds har jag nog inte den plattformen längre. Då ska jag fortsätta försöka vara en bra medmänniska fast lite starkare och lite bättre.

Men ingen vet vad som händer sen. Antingen händer ingenting vilket är det mest troliga. Eller så har jag hoppat på ett tåg som leder någon helt annanstans. Men sådär är ju livet, man missar en buss och vet inte vad man gick miste om. Eller man tog den där bussen och missade ett möte med någon ny människa som blev kvar på busshållplatsen. Det är det många kallar ödet eller slumpen. Det här tåget är jag dock glad och oerhört tacksam att jag inte missade eller avstod från.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media