Så var det då dags för sista avsnittet. Efter att 5 av oss klarade av att bestiga den aktiva vulkanen och vi åter hade fastlandet under våra fötter fortsatte vi från byn La Virgen. Övernattningen skedde på en stor öppen gräsplan och var en av de mer bekväma vi upplevt under resan.
Under natten vaknade jag av känningar i magtrakten, en början på smärta jag känner igen allt för väl och som oroade mig en hel del. Jag brukar få sådan smärta någon gång vart eller vart annat år och blir de rejält sjuk och stillaliggande ett par dagar. Jag har inte sökt vård för det men flera gånger ringt sjukvårdsupplysning för att smärtorna varit så outhärdliga periodvis. Man har gissat på gallstensanfall. Men ofta har det tagit sådan tid att få läkartid så problemen har oftast försvunnit innan det funnits möjlighet att på allvar undersöka. Och om sanningen ska fram är jag kanske inte den typen som går till äkaren i första taget.
Så när jag vaknar försöker jag analysera och det känns ändå ganska OK. Jag känner mig förtvivlad över att det ska komma just nu, med så kort tid kvar till resans mål. Det jag var mest rädd för var att det skulle bli ett av de värre anfallen som gör att jag inte ens kan gå själv.
När vandringen börjar får jag hjälp av Niclas som tar min packning på rullstolen så jag kan gå själv utan belastning. Jag klarar ändå av att gå med Nina och ge henne lite stöd och samtidigt få ledsagning. Det är ganska lätt terräng till en början men snart blev vägen kuperad igen och ganska lerig på sina ställen. Oskar går med mig i förväg till nästa läger på grund av mina magsmärtor och gruppen blir utspridd. Det har hänt förr att gruppen intte hållit ihop när det behövts, men vid det här laget borde vi ha lärt oss. Men jag tror att alla siktade på målet som kändes så nära trots att det var tre dagar kvar och underskattade de utmaningar som fortfarande återstod. På kvällen blev det gråt och långa diskussioner. Frågan är bara om de verkligen knöt oss hårdare samman eller bara tillfälligt för att nå målet…
Den näst sista dagen kändes det bättre för mig och min mage och vandringen gick till en början längs lite jobbig och lerig terräng men vart efter blev den lättare. Men magen molade och kroppen kändes trött och med mindre än 48 timmar kvar fick jag jobba lite för att hålla fokuset rätt, på nästa hinder.
Nästa hinder, fick vi veta när vi vaknade var att fira oss ner för en 15 meter hög klippvägg. Den vägen skulle spara oss många timmars vandring. Sista hindret var som Oskar sa, inget fysiskt tufft hinder, men mentalt tufft för många. Att gå baklänges ut för ett stup med en sele och lina, väcker larmsignaler i kroppen hos de flesta. Jag själv har gjort detta även om det var länge sen och visste att det bara är över kanten som är jobbigt. Väl ute över kanten med fötterna på den lodräta väggen känns det genast mycket bättre. Många av deltagarna kämpade hårt för att övervinna detta och det var med glädjetårar i ögonen jag satt nedanför stupet när jag kommit ner och väntade på de andra. Pax och Titti var nog de som övervann sina största hinder denna dag och glädjeskriket Titti gav ifrån sig eller ”lök-sången” Pax började sjunga mitt ute över stupet, var obetalbara!
Det sista lägret slog vi upp på en övergiven grusväg invid en bondgård. Vi satte upp vårt sista läger, tillagade vår sista middag och satt runt vår sista lägereld tillsammans. Expeditionsledaren Oskar Kihlborg och expeditionsläkaren Ingrid Didriksson sa några ord till var och en, vilket tyvärr inte kom med i TV. Kanske på grund av att det blev för långrandigt eller på grund av regnet som kom och tvingade kamerateamet att ta skydd. Men de orden jag fick med mig på vägen av vår expeditionsläkare bär jag med mig än idag. Det var det absolut finaste någon sagt till mig i hela mitt liv!
Vi somnade och vaknade som så många andra gånger till ljudet av galna galande tuppar som inte hade vett nog att hålla tyst under nattens mörka timmar. Och när vi vaknade slog vi ihop våra tält, packade våra väskor och lagade vår allra sista frukost tillsammans. Jag satt på marken och skrev in allas adresser. Snart kom Oskar Kilhlborg för att ta oss de sista 6000 metrarna ut till Stilla Havet, den allra sista vandringen. Den gick längs enkel landsväg och för sista gången klaffsade vi genom bäckar som korsade vägbanan och blev blöta om fötterna. Men vad gjorde väl det?
Kanske var det magen som fortfarande ställde till det för mig, kanske var det stundens allvar, men när vi gick där längs landsvägen kände jag mig inte glad längre. Jag vet att jag borde varit det för att vi snart var framme vid slutet av en mycket lång och prövande resa. Jag skulle snart få återse mina kära vilket jag givetvis såg fram emot. Men det var slutet på något stort, det största i mitt liv som aldrig kommer att kunna ersättas av något större. Samtidigt var jag så trött och sjuk och ville bara till en varm säng och dusch och flygplanet hem. Det var så sjukt mycket blandade känslor så att det gjorde fysiskt ont i hela kroppen.
Avtagsvägen från stora vägen spärrades av en grind och skylt om privat mark. 1000 meter kvar och efter ett tag hördes havet. Inte i luften utan liksom i marken. Det var som ett dovt muller underifrån. Lyssnade jag bortåt, uppåt hörde jag ingenting till en början.
Kanske var jag påverkad av mina tunga känslor där när vi fick havet i sikte och vi släpptes lösa för den sista språngmarschen ut i havet, men då var vi ingen grupp längre. Jag hade sett scenen framför mig hur vi som slutgiltig prestation sprang tillsammans ut i havet, men så blev det inte. Kanske betyder det inte det jag kände då.
Det första jag tänkte när jag slängt av mig skor, strumpor och byxben och rusade ut i vattnet var ”fy fan vad kallt!” Jag hade inte alls förväntat mig den kylan och inte heller det enormt salta vattnet. Vi skrek, jag dök i vågorna och vi gruppkramades!
Men så var plötsligt allt slut. Badandet varade bara några minuter och plötsligt gick vi upp på stranden och jag kände mig förvirrad. Dånet från vågorna gjorde att jag inte hörde vart de andra var och antagligen sprang folk som yra höns. Jag hade ingen aning om längre vad som hände. Vi samlades, tog gruppfotografier på både oss deltagare och hela teamet och sedan dukades dryck i mängder upp och någon sorts mat jag inte minns och antagligen inte åt så mycket av. Trots min mage drack jag mängder med Coca Cola och kunde inte få nog av det söta och kolsyran och kylan som rev i halsen.
Efter det följde några timmar av ”synkar”, intervjuer medan andra solade och några badade mer men jag hade fått nog av bada.
Så var det dags att åka. Vi fick plötsligt bråttom att packa in oss i bilarna och åka. Tillståndet från markägaren att vara på stranden gällde bara en viss tid. Jag fick hjälp av Petra att plocka stenar från Stilla Havet som jag lovat mina döttrar och sedan for vi iväg.
Som vanligt har responsen på nätet ikväll varit otrolig både på Facebook och Twitter. Jag och min fru hade för avsikt att som vanligt se avsnittet i förväg för att i lugn och ro kunna koncentrera oss på de sociala medierna men inför det sista och åttonde avsnittet hann vi inte med det. Så när ni tittare såg det på TV var det nytt även för mig.
Det var allt om dessa 8 avsnitt. Snart kommer jag lägga ut den riktiga dagboken, dag för dag daterade med rätt datum och då får man bläddra i arkivet för att läsa vad som hände mer än vad som syns i TV.
Ett stort äventyr började den dagen då vi sågs på Arlanda där i oktober och tog slut i mitten på november när vi åter landade på svensk mark. Ett andra stort äventyr började den 27:e mars när avsnitt 1 sändes och tog slut idag. Båda äventyren har varit fantastiska och samma känsla nu som på stranden vid Stilla Havet, tomhet och saknad och sorg. Vad ska hända nu? Att det snabbt kommer tyna bort och tystna förstår jag och förbereder mig på så gott jag kan. Men jag kan inte säga att jag vet vad jag vill mer med detta. Mitt liv återgår nu nog ganska snart till det normala och jag får försöka lära mig att se det här som något stort som varit och inte kommer igen. Något som jag är otroligt stolt över och tacksam för.
Ingen vet vad som händer sen!
Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
Andra bloggar om: TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media
Skulle bara ögna igenom inlägget (sitter ju på jobbet) men var tvungen att läsa hela. Tack för dina härliga inlägg om resan, som att uppleva dessa avsnitt ytterligare en gång genom dina ord och tankar.
Jag hoppas att sorgen och tomheten numera lagt sig och att du känner ro och glädje i detta igen. Vilket äventyr, vilka människor, vilka upplevelser. Detta kommer du att bära med dig ”til the bitte end” och jag avundas dig. Jag hade aldrig pallat, vågat, orkat, men ändå skulle jag också vilja vara med om något så stort.
Du är en helt fantastisk människa Jocke, glöm aldrig det !!
kram
Carro