Jag är stolt över att vara jag!

Nattliga funderingar som jag försöker skriva ner. Men det är faktiskt så jag känner och det är en mycket märklig känsla som vuxit fram under Mot Alla Odds-seriens gång.

I flera intervjuer i tidningar och radio har jag fått frågan ”vad har du med dig hem från resan, vad har du lärt dig om dig själv?” och liknande. Jag fick alltid panik light när jag fick sådana frågor för det kändes som om man borde ha ett bra svar, men jag tyckte inte jag hade något. Ni vet, det kan bli sådär när det låser sig fullkomligt. Man bara hittar inte det där engelska ordet och ju mer man behöver ha det, desto svårare blir det att fånga.

Jag tyckte mina deltagarkamrater hade så bra svar på dessa frågor. Själv kunde jag först bara prestera det vanliga klyschiga standardsvaret att jag lärt mig skilja på det stora från smått, att inte gnälla över småsaker när det finns så mycket värre. Vad är väl ett litet duggregn mot en Nicaraguansk störtskur? Och det ligger en hel del i det för en svensk regnskur är verkligen som en piss i Atlanten, eller Stilla havet i jämförelse :)

En sak lärde jag mig under själva resan och den lärde jag mig av vår expeditionsläkare Ingrid. Alla dagar var inte slit och släp i djungel och lera eller över höga berg och vulkaner och dessa dagar fanns tid att prata. Ingrid var en av de jag fastnade direkt för. Dels för att jag kunde prata fritt med henne och dels för hennes enorma visdom, empati och enorma erfarenhet. Jag har alltid så svårt att definiera människors egenskaper med ord, men hon var och är kort sagt underbar!

Jag berättade för henne om mina rädslor som begränsade mig i min vardag. Att om jag skulle besöka en ny butik som jag inte hittade till eller bara varit på några få gånger, så fanns rädslan där att gå fel, göra bort mig, behöva fråga om vägen eller hjälp. Eller som så ofta när jag stött på orättvisor, hört folk säga elaka saker och velat säga ifrån eller gripa in men avstått för att jag inte vågat. Och sedan det dåliga samvete och skammen som alltid kommer som ett brev på posten.

Det Ingrid lärde mig kan låta enkelt och man kan tycka att jag borde hittat det själv innan, men så var det inte för mig. Hon lärde mig att ifrågasätta sig själv om vad man egentligen var rädd för? Vad blir konsekvensen om jag gör det här ändå och är det något jag kan leva med och stå för? Om jag går fel blir konsekvensen att jag behöver fråga om vägen. Säger jag ifrån om någon är dum, blir kanske konsekvensen att jag gör någon lycklig och någon annan kanske inte kommer älska mig. Kan jag leva med det i ena vågskålen och den lyckliga människan och avsaknaden av skammen och det dåliga samvetet i den ena? Ställer man upp det just så är det lätt och den uppställningen lärde jag mig.

Om jag lärt mig fullt ut att leva efter det är mera tveksamt men sättet att tänka, värdera och analysera finns alltid där från dessa samtal och jag känner tydligt att det hjälper mig på vägen mer och mer för var dag. Det får mig att öka min självkänsla och gör mig starkare hela tiden.

Inför resan ner till Nicaragua hade jag ingen aning om vad som väntade, varken under själva expeditionen eller vad som väntade sedan när allt började rulla i TV. Att då försöka fundera hur jag ville ha det och hur jag ville vara, var nästan en omöjlig uppgift. Ville vara, jag ville så klart vara mig själv, oklippt och oskalad på längden och bredden. Jag hade däremot väldigt dålig koll på vem och hur jag själv egentligen var. Vad är mina positiva och negativa egenskaper? Vad gör mig arg, glad eller ledsen? Vad brinner jag för? Alla dessa frågor jag skulle svara på inför mig själv och till produktionen kändes omöjliga, för det kändes som om jag inte hade någon aning.. Jag insåg att jag bara lever mitt liv utan att kunna beskriva detta om mig själv och det ville jag ändra på. Jag förstod att denna resa skulle ge svar på frågor jag gärna ville ha svar på.

Jag blev ständigt varnad för att en så lång resa, i så begränsat sällskap och under tuffa förhållanden helt säkert skulle locka fram helt okända sidor hos mig. Jag skrev, mest på kul ner en lista som jag kort och gott kallade för ”att inte…”-listan. I ren desperation av bristen på punkter på listan och på skämt, skrev jag som första punkt ”Att inte ligga med alla kvinnliga deltagare” som om det var Big Brother eller Paradise Hotell jag skulle vara med i :)

Men med tiden före resan fylldes listan på med några seriösa punkter, men de blev inte så många. Jag skrev bland annat att jag alltid ville vara hjälpsam, finnas för alla, inte bilda pakter, prata skit och liknande. Jag ville skriva ner det jag trodde på innan resan för att se om jag verkligen var sådan när det väl gällde. Inte ha den som bibel eller påminnelse varje kväll. Faktum är att listan inte ens följde med ner till Nicaragua.

Hur gick det då? Ja, när jag kom hem och läste listan och tänkte efter visste jag inte. Jag var helt säker på att jag hade varit riktiga jag under hela resan. Kamerornas närvaro hade inte alls påverkat mig och jag kände att jag inte kunnat gjort många saker bättre. Visst fanns det några situationer där jag inte vågade leva upp till mina egna förväntningar. Trots det Ingrid börjat lära mig, var det två tillfällen jag ville stå upp för någon men inte vågade. Det var den där förbannade rädslan igen och när jag i efterhand, när allt var försent analyserade konsekvensen om jag ingripit, kom skammen ännu mer så klart. Jag hade kanske inte varit så populär hos alla men kanske omtyckt och uppskattad av få och inte minst mig själv. Men jag lärde mig helt säkert något av det också.

Sedan följde en lång tid av tystnad och tomhet från dess vi kom hem tills programmet började rulla den 26:e mars. Känslan som jag kände där på stranden till Stilla havet, att den där starka gemenskapen upphörde där och då fanns kvar under hela vintern. Ingen eller få ringde eller hörde av sig, inte ens jag själv. Det där med att vi inte skulle kunna leva utan varandra utan stor saknad verkade inte stämma. Kanske var det bara jag som varit naiv.

När programmet sedan började sändas började äventyret på nytt, ett nytt äventyr! Det sa jag hundra gånger veckorna innan och det lät även det som en klyscha. Men när det väl var ett faktum stämde det. Resan som då började var en ego-boost utan dess like :) Oron inför att se och höra sig själv på TV byttes sakta mot känslan av stolthet. Jag fick med egna ”ögon” eller öron för er som föredrar den terminologin, se hur jag var utifrån liksom. Och att samtidigt se och höra alla människor runt omkring kommentera och berömma, på Facebook och Twitter verkade som en extra bekräftelse.

Jag trodde aldrig det skulle vara så ”skönt” att se sig själv i TV. Jag vill inte låta högmodig eller skryta, det är inte det jag menar. Men det jag tycker mig ha sett har givit mig en bättre bild om vem jag är och hur jag är mot mig själv och andra. Jag var bara vanliga jag där nere framför kamerorna, ändå fanns jag där för alla, högg i när det behövdes, tröstade och stod upp för någon som hade det svårt, tog avstånd från sådant jag inte tror på utan att fördöma människor helt. När orättvisor förekom vibrerade kroppen av obehag.

Det fanns egentligen bara en scen i något av de första två avsnitten som jag skäms över och som fortfarande gör att det knyter sig i kroppen :) Det är när vi sitter i djungeln och dricker ur en kokosnöt och jag hjälper Nina att hålla i nöten. Hon ber om ursäkt för att hon sörplar och som vanligt klämmer jag ur mig ett citat ur en Emil-film där Emil i Lönneberga säger något om att ”hur ska man annars veta att man äter soppa” :) Och är det det enda jag skäms över så må det väl vara hänt :)

Nu börjar den tredje resan i detta äventyr. Om den första var själva resan, den andra när allt gick på TV, så blir nu nästa att se vad som händer efteråt.

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Kommentera