Betydelsefulla saker

Ett år har gått sedan resan i Mot Alla Odds började och i mitten av maj slocknade rampljuset när bilderna från avsnitt 8 fadade ut. Vi blev varnade för tomhetskänslorna efteråt när allt lagt sig vilket det gjorde väldigt fort. Jag har aldrig sett mig som någon som hör hemma i rampljuset och tänkte mig inte att det skulle bli tomt efteråt, bara som vanligt igen.

Men så klart blev det tomt när allt beröm och igenkännande lagt sig och människor allt mindre kom fram och pratade. Det var bara inom mig det fortfarande var lika stort och betydelsefullt. Däremot sa jag då och fortfarande, att jag kan hantera det. Jag måste inte göra något uppseendeväckande eller vara med överallt bara för att slippa hala flaggan. Tomheten känner jag av fortfarande men jag kan hantera det.

Nu under hösten har dock förfrågningarna om föreläsningar börjat komma. Inte många, men några och det ger mig möjlighet att hålla känslan vid liv och fortsätta försöka förmedla något till andra och det kommer jag göra så länge någon gitter lyssna.

Men det är konstigt hur det kan bli, vissa materiella saker har blivit heliga för mig. Jag har fortfarande kvar min stora väska som packningen kom i, jag har kvar i stort sett alla kläder och skor, vattenflaskor och övriga tillbehör som var med på resan. Klädernas loggor är övermålade och väskans logo är tejpad med tejp som jag inte får bort. Skorna som jag nu använder vid min utomhuslöpning luktar fortfarande svagt av mögel men är förvånansvärt fräscha efter de strapatser de varit med om. Det känns nästan som religion när det spöregnar ute och jag både kan ha gummistövlarna och regnstället från Nicaragua på mig.

Alla kläder ligger fortfarande sorterade i egen väska och även om jag använder dem när jag tränar, tvättas de separat och packas noga ner igen. När min fru vill låna det egna regnstället känner jag någon sorts fånig motvilja. Inte att hon använder dem, utan mot att risken finns att det går sönder eller försvinner.

Jag har väl inte försökt analysera mig själv så himla mycket. Egentligen är det väl självklart, saker som hjälper till att hålla minnena vid liv. TV-programmen finns kvar i datorn, DVD-skivorna ligger undanstoppade i säkert förvar och även om vi fått foton nu i ganska riklig mängd så kan jag inte ta del av dem på egen hand. Packningen blir väl som mina foton. De framkallar väldigt starka minnen, både lukter och känslor mycket mer än vad foton kan göra för mig. Men de har säkert liknande inverkan på övriga deltagare som de materiella grejerna har för mig.

Nu är det ett år sedan den där sista kvällen hemma. Känslorna var i uppror över att behöva lämna familjen så länge och helt utan kontakt och att själv kasta mig ut i det okända med en grupp helt okända människor i en TV-inspelning långt, långt hemifrån, en situation som var helt okänd för mig. Jag packade om väskan, läste igenom packlistan många, många gånger, både min egen och den produktionen satt ihop. Räknade kläder och packade kläder i vattentäta påsar efter ändamål. Regnkläder och varma kläder i en påse, underkläder och underställ i en påse, tröjor i en påse och reskläder i en. Ytterligare en påse innehöll toalettartiklar och den sista påsen innehöll de få tekniska saker jag fick ha med mig, anteckningsmaskinen, en liten ljudinspelare och en GPS-logger som jag smugglade med mig för att kunna spara vår position varje kväll.

Packningen blev min livlina och trygghet. Att ha den i full ordning var det enda jag kunde göra. Någon frågade mig under en intervju om jag hade kontrollbehov. Jag svarade spontant nej på den frågan eftersom ”kontrollbehov” för just mig och min uppväxt har så negativ betydelse. Men just detta tyder väl på en sorts kontrollbehov om något. Allt måste vara perfekt åtminstone på den punkten för att jag skulle kunna känna mig lugn.

Så det kanske inte är så konstigt egentligen att alla sakerna från den resan är så oerhört viktiga för mig. Något liknande kommer helt säkert aldrig inträffa i livet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Posted from .

Kommentera