Det var 1991 och vår i Österskär norr om Stockholm. Jag hade flyttat hit permanent från de småländska skogarna och jag hade fyllt 18 år. [Heta Linjen (telekommunikation)] var dåtidens sociala medie. Man ringde ett nummer och blev ihopkopplad med okända människor och man kunde prata med alla. För er som var med då minns säkert alla snuskgubbar som ringde. Det var som det är idag fast på internet och i större skala.
Jag hade egen telefonlinje hemma. Mina föräldrar ansåg att mitt dåvarande datoranvändande och kompispratande tog upp familjens telefon alldeles för mycket. Och visst ringde även jag Heta Linjen och det var roligt.
Oftast var det oseriöst trams. Jag och mina kompisar lekte unga tjejer och lockade snuskgubbarna att göra bort sig. Men några gånger blev det seriöst och trevligt och ledde vidare till vänskap.
Donna och Marina var två tjejer i min egen ålder från Huddinge. Vi pratade mycket på linjen innan vi bytte telefonnummer för att kunna prata direkt och utan att störas av andra. Bara processen att lämna ut sitt telefonnummer på en offentlig linje med massor med människor var ett projekt i sig. Vi ville ju inte att våra nummer skulle hamna i orätta händer. Vi pratade några dagar vid olika tillfällen och lämnade enstaka siffror varje gång tills vi till slut hade kompletta telefonnummer. Även idag kan jag tycka vi var oerhört smarta. Vi förstod helt klart faran med att numren skulle komma ut där. Även då fanns ju nummerupplysning.
Donna, som skulle uttalas ”Dåna” blev jag närmast vän med. Vi spenderade mycket tid i telefonen dag som natt och pratade om skola, fritid, musik, vänskap och kärlek. Vi pratade om familjetrassel och jag som just bytt familj hade stort behov av att prata med jämnåriga i liknande situationer. Om jag minns rätt var Donnas föräldrar skilda. Det var inte riktigt samma vardagsmat som det är idag när merparten av barnen i en skolklass verkar vara skilsmässobarn.
Men vi hade aldrig träffats. En gång, när jag, Donna, min kompis Martin och Marina pratade i gruppsamtal, bjöd de hem oss på spontan pizza när Donna hade ”F F”. Jag vet inte vem eller vilka som bangade, men jag tror jag var den som fegade ur och en av anledningarna var att Donna och Marina inte visste att jag var blind.
Det som med åren blivit ett så vanligt dilemma för mig, allt från kontakt med människor via internet till anställningsintervjuer var då helt nytt och blev för första gången ett problem för mig. Jag kunde kommunicera med de här tjejerna, vännerna utan att behöva tala om att jag hade ett handikapp. Jag kunde prata och skämta med de som vem som helst utan att behöva kämpa mot fördomar och rädslan att bli lämnad på grund av mitt handikapp.
Tiden gick och vi pratade länge, säkert flera månader och Donna började prata på allvar om att ses. Jag blev allt mer obekväm vart efter tiden gick. Ju längre, desto svårare blev det att säga jo du förresten, måste bara berätta att jag är blind
, det gick inte…
Jag minns speciellt en dag när jag kom hem från skolan, då hade jag fått en nallebjörn och en röd ros som Donna varit där och lämnat vid mitt hus. Jag var i skolan då och när det blev sådär konkret blev jag livrädd att dom skulle upptäcka ”vem” jag var. Det var också stort på ett annat sätt. Det var första gången en seende flicka givit mig en ros. Men jag kände det som om jag lurat henne eftersom hon saknade en så stor pusselbit av vem jag var. Eller visste hon redan?
Så det är klart att hon tröttnade och vänskapen rann lika sakta ut i sanden som den byggts upp där på telefonlinjen. Jag gjorde det jag skulle, tränade, gick till skolan och hem igen med en klump tjock som en tegelsten i magen och till slut blev telefonen tystare och tystare.
Egentligen kan jag inte svära på att det jag sedan trodde egentligen hände. Donna hade sedan länge min adress eftersom vi länge pratat om att ses och hon redan varit där och lämnat en ros. En dag när jag gick från skolan som vanligt genom gatorna i Österskär, kom jag fram till infarten till vår stora tomt. Jag skulle som vanligt kolla posten i brevlådan och jag är helt säker på att någon stod där alldeles nära. Jag kunde höra hur någon tog några steg bort när jag närmade mig brevlådan. Jag kände närvaron, kände en svag lukt av någons parfym men inga obehagskänslor alls. Jag plockade sakta ur posten ur brevlådan, visste att jag borde säga något, hej kanske, för jag visste, eller trodde mig veta vem det var. Men jag vågade inte och förblev tyst.
Varför jag tyckte mig veta att det var Donna som stod där visste jag egentligen inte riktigt. Hon var ledsen och besviken för att jag inte verkade vilja ses och för att jag inte förklarade varför. När stressen över att jag snart måste berätta ökade, gjorde jag mig otrevlig. Jag gjorde allt för att stöta henne ifrån mig istället för att bara säga som det var. Kanske hade inte varit någon stor grej? Jag tyckte ändå att hon var annorlunda, inte lika ytlig som andra.
Efter den dagen hördes vi aldrig mer. Hon ringde inte mig, jag ringde inte henne och så vitt jag vet hörde jag heller aldrig av hennes väninna Marina. Min existens hade skapat osämja dem emellan vilket gjorde mig än mer bestämd att aldrig berätta, hellre offra vänskapen. Jag var övertygad om att om de visste att de slogs om en handikappad, blind kille, hade de genast blivit sams och enats igen om att han inte var något att ha.
Jag ska inte säga att det var där min dåliga självkänsla började för så var det så klart inte. Men det var första gången jag ställdes inför det problemet och gjorde ett val. Med åren blev det där vardag. Man chattar med någon som plötsligt vill fika och då har man inte sagt allt om sig själv. Man söker ett jobb och skriver man att man har ett handikapp blir man säkert inte kallad. Skriver man ingenting blir det jobbigt om man blir kallad. Alltid dessa båda dåliga val.
Det är klart att jag tänker på Donna och Marina. Jag minns de båda tydligt, Donnas röst minns jag fortfarande, självklart som den var då :) Jag hade länge ett band kvar från min telefonsvarare (ja vi hade sådana på den tiden med band i) där hon och andra pratade in långa meningslösa meddelanden när man hade tråkigt och den man ringde till inte svarade. Bandet fanns kvar genom ett par flyttar innan det försvann.
Jag minns tydligt för att det var just det där valet, för att det var en okänd kär vän som jag delade så mycket med men aldrig fick träffa. Alla dessa timmar och dagar i telefon utan att ses trots att det var Åkersberga och Huddinge.
Jag undrar vem hon är, vad hon gör idag och om det var hon som stod där vid brevlådan. Tanken slog mig när jag kom in med posten, att om det var hon, sa hon inget. Det blev i så fall en bekräftelse på att jag gjort rätt som inte sa något om mitt handikapp. Hon valde ju bort. Eller var det annat som gjorde att det blev så? Det är konstigt hur jag kunde tänka att ”hon valde bort” när det var jag som valde att inte berätta, att inte ge henne en chans att välja.
Om en liten internetfågel kvittrar i hennes öra, så är det här min hälsning och önskan att hon har det bra.
Andra bloggar om: Heta Linjen, Tonåring, Tonåringar, Barn, Ungdom, Barndomsminnen, Ungdomsminnen, Vänskap, Kärlek, Minnen, Åkersberga, Österskär, Huddinge, 1988, 1989, Handikapp, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionsnedsättning, Funktionshinder
Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.