Blindtarmsoperation del II

Nu är det eftermiddag och snart dags för operation. Jag har träffat läkaren som ska skära i mig och hon verkar trevlig och heter Mathilda. Min första lite suddiga reflektion var att läkarna heter moderna saker nu för tiden :) Operationen skulle ha blivit av i förmiddags men några akuta saker kom före och det är helt OK för mig. Jag har visserligen ganska ont men känner mig väldigt nöjd med att ligga här. Personalen verkade lite förvånad över att jag tyckte det var så OK att vänta. Jag har inga problem att tänka mig in i vilken sorts operationer och patienter som skulle kunna gå före lite magvärk. Jag ligger ändå inte här och dör.

Den här dagen har varit väldigt konstig. Min fru och äldsta dotter har varit här och det var nog inte deras roligaste sjukbesök genom tiderna. Jag hade väldigt svårt att hålla mig vaken. Det kunde bara slockna mitt i någonstans och jag kunde vara borta några sekunder och sedan tillbaka igen. Antagligen Morfinets kraft. De skrattade åt mig och pikade mig lite och till slut ledsnade jag, dom kunde lika gärna åka hem.

Jag har fått duscha idag inför operationen. När jag blev tillfrågad hur ont jag hade på den där skalan mellan 1 och 10, sa jag att det var 5 när jag reste mig och gick. Då blev dom förskräckta och stod och viskade lite utanför en stund och jag hörde fragment som duscha honom och så ont. Jag fick nästan känslan av att jag hade svarat fel och undrade om jag överdrivit. Hur ska jag veta vad 10 på skalan är, där det gör så ont så man inte står ut längre? När gör det det och vad gör man då? Jag tyckte jag var måttlig när jag sa en 5:a.

Så när det var dags för duschen fick jag förvisso duscha själv, men med personal i rummet. Jag bestämde mig lite smidigt där och då för att inte ens vara lite generad över att behöva klä av mig inför en främmande kvinna på ett sjukhus :) Men jag verkade sköta mig för jag fick genomföra tvättningen själv som är ganska noga inför operation.

Efter duschen fick jag sjukhuströja men konstigt nog inga underkläder :) Ett tag lät jag det vara men sen tog jag faktiskt på mig egna när mina anhöriga kom. Det kändes inte helt bekvämt att gå med rumpan bar under nattsärken :)

Men nu är det faktiskt dags för operation och den här gången blir det inte transport av någon vaktmästare utan personalen på avdelningen. Jag känner ett starkt obehag inför det här… Sövningen, att inte vakna igen, att inte ha kontrollen…

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

6 reaktioner till “Blindtarmsoperation del II”

  1. Nu förtiden så sägs det är att inte får slå läkare. Då blir man anmäld. Men hur mycket våld ska läkare få ta till? Det kvävs ialla fall över 5 läkare för att knäcka ryggraden på en 5-årig tjej. För övrigt hade jag skulle spräcka skallbenet när jag blev lurad att göra tryckmätning av ögonen utan bedövning! När jag gjorde det en gång när jag var liten så bedövade de ögat.

  2. Jag har inte läst om vad som har hänt vid tidigare operationer men jag kan gissa mej till det. Små barn kan man inte kommunicera med så de håller man fast :-( Jag har också blivit fasthållen. När jag vaknade upp ur narkosen efter den operationen så slog jag till sköterskan. Jag visste inte ens att det var en sköterska. Jag såg bara något vitt som lät konstigt. Jag var 5 år då.

  3. Jag har undrat varför du inte åkt in till akuten tidigare, när du alldeles uppenbart varit väldigt sjuk. Men när jag läser om ditt obehag och din ångest inför operationen förstår jag. Du har varit med om det här tidigare – när du var så liten att du inte kunde sätta ord på det. Kanske har du heller inga klara minnesbilder. Självklart var du, till synes utan orsak, livrädd för att något katastrofalt skulle hända. – Kanske går det bättre nästa gång (om det blir någon) nu när du fått ett alternativ till vad som kan hända.

    1. Hej Ingrid. Jo jag har varit med om det här som liten. Minns inget av det men speciellt positivt kan det inte ha varit. Senare i livet har jag dessutom varit med om det som förälder när min äldsta dotter gick igenom ett antal operationer. Sövning med masker, fasthållning och panik och ibland en pedagogik som Frankenstein själv skulle ha klarat bättre.

      Den här gången kände jag mig dock trygg. Inget hos personalen framkallade obehaget, det var bara inom mig.

    2. ”Bara inom dig” – det är väl inte så bara!!! Fr.a. inte om det hindrar dig från att söka sjukhusvård när du är sjuk. – Inte förrän det gått ett år insåg jag hur livrädd jag hade varit inför min höftoperation för 14 år – den höften som det varit så mycket krångel med när jag var liten – jag kommer inte ihåg de första sjukhusvistelserna. Höft nummer två var helt odramatisk, den hade aldrig varit inblandad. Så de där barndomsupplevelserna sitter i, de blir införlivade med en själv. Vet man om det kan man kanske bättre bemästra ångesten och dödsskräcken.

    3. För mig var det allra svåraste att beställa en taxi och åka iväg. Redan i bilen började valet kännas skönt och inskriven så undrade jag vad som varit så svårt. Just då tänkte jag inte så mycket på obehaget och rädslan att bli sövd. Men det spelade säkert in omedvetet.

Kommentera