Blindtarmsoperation del III

God kväll. Nu är jag tillbaka på avdelningen och jag överlevde! Jag känner en stor skillnad i kroppen även om jag inte orkat känna efter så mycket ännu.

Färden ner till operation var lite ångestladdad. Jag fick jobba lite med mig själv för att hålla paniken på tillräckligt avstånd. Det gick ganska bra, jag kände mig i säkra och trygga händer, men ändå…

Från sängen fick jag själv krypa över på operationsbordet. Jag talade om för dom att jag har en tre veckor gammal fraktur på höger nyckelben så dom fick vara försiktiga när de lyfte tillbaka sen.

Sedan blev det aktivitet runt omkring. Jag fick kudde, värmande mössa på huvudet, EKG-lappar och sladdar på bröstet, filt och remmar över benen, stöd för armarna, smärtstillande i min nål i armen och personal som ständigt pratade lugnande. En höll mig på armen, en annan sprutade in medicin som jag inte skulle sova av ännu. Jag tänkte att det var trögt att andas ur syrgasmasken. Man fick liksom ta i för att dra in andetag. Jag trodde mer det skulle pysa och flöda syrgas och att det skulle vara lättare. Jag bestämde mig för att jag skulle se hur länge jag kunde hänga med, men nu såhär efteråt tror jag inte att jag minns att de sa när det var dags att sova. Det måste ha blivit en liten minneslucka där.

Nästa minne är från uppvaket, röster som sakta tonar in och jag har inga problem att förstå vart jag är. Gummituta på fingret som mäter syreupptagningen, två tunna slangar i näsan för syre och en blodtrycksmanschett på höger arm. Den startar med jämna mellanrum och när den klämmer åt max för att börja släppa på trycket igen, klämmer den så nålen i armväcket gör ont. Men jag orkar inte säga till.

En sköterska pratar med mig, säger något om att allt gått bra och frågar hur jag mår, att jag snart ska få komma tillbaka till avdelningen. En maskin bredvid mig piper för att något är fel, en sköterska kommer och ber mig ta djupa, lugna andetag. Maskinen slutar pipa. Efter en stund piper den igen och jag försöker komma ihåg att andas själv. Jag känner att jag tar grunda, lätta andetag och att maskinen klagar över syresättningen i min kropp. Ibland lyckas jag få tyst på eländet själv, ibland får sköterskan komma och påminna mig om att andas djupt. Jag vill fråga om varför det är så, vad jag har för puls och blodtryck, be henne flytta manschetten men jag orkar inte… Däremot känner jag att jag mår bra, att allt är lugnt.Klockan sägs vara halv nio och jag verkar ha legat här i två timmar.

Personalen från min avdelning kommer och hämtar mig och kör mig upp igen. Jag kommunicerar med de där hemma om att allt gått bra.

Nu har jag vaknat några timmar senare, känner mig nästan lite pigg en kort stund men behöver gå på toa och klarar inte att resa mig själv.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.