Träffat Rickard

Bild: Joakim Nömell i en cab Bild: Joakim Nömell & Rickard Forshäll vid en cab på ett torg

Det är alltid roligt att träffa hela eller delar av gänget igen. Tyvärr händer det alldeles för sällan.

Men idag träffades jag och Rickard äntligen. Vi tog en biltur i hans cab i det växlande vädret. Drack en kaffe på söder och for på omvägar hem igen.

Jag har känt mig lite nere ett tag till följd av mina skador med brutet nyckelben och blindtarmsoperation som gjort att jag haft ont länge och inte kunnat träna och gått miste om större delen av den här säsongen. Strul med en tonåring och tankarna på hur man är en bra förälder har inte gjort det bättre. Det känns verkligen som en styrkekick att träffa någon av deltagarna då. Jag satt och tänkte på oss 10 som for iväg till Nicaragua, 10 stycken med olika livsöden och där alla vänt olika negativa saker till något bra. Ibland med nästan omänskliga krafter. Det finns så mycket styrka att hämta hos allihopa och det är bara synd att vi ses så sällan. Men när det sker är det riktigt bra!

Rickards livshistoria är precis som många andras, oerhört stark. Att vända ett långt liv med kriminalitet och missbruk till ett rent och hederligt liv visar på en inre styrka som man bara inte kan låta bli att fascineras av. Dessutom en varm och väldigt humoristisk och godhjärtad människa. I Nicaragua brukade han säga att han jobbade med sitt ego, men av det märker man över huvud taget ingenting.

Men så är det för alla oss 10 deltagare och alla ni andra där ute med någon funktionsnedsättning, oavsett om den är fysisk, psykisk, intellektuell, medfödd eller tillkommen senare i livet. Jag, Pax, Nina, Petra, Maria och Arkan som så många andra kämpat med våra medfödda funktionsnedsättningar och allt vad det innebär i form av fördomar och förändrade livsvilkor och förutsättningar. Rickard, Sonia, Niclas och Titti som fått sina funktionsnedsättningar senare i livet som måste kämpa med den stora omställningen och de nya förutsättningarna. Alla går igenom en enorm resa, både inre och yttre. Gemensamt för alla oss och många, många andra är att det är OK att tappa sugen, orken, gråta, skrika och känna den totala hopplösheten. Men ändå sedan igen, resa sig upp och ta nya tag och försöka igen och på ett annat sätt.

Det är i det här jag finner min egen styrka när jag faller och blir svag.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

1 reaktion till “Träffat Rickard”

  1. Så himla bra skrivet Jocke. Du är så ärlig med alla dina känslor å tankar. Det är en styrka i sig att ”tappa taget” ibland. Skitsvårt, för man vill inte belasta sina närmaste om samma sak om om igen. Dumt tänkt? Självklart men det e så vi fungerar ofta. Nära vänner o familj finns där å plockar upp en när man rasar ihop. Det har jag insett under mina år efter operationen. En arbetskollega t ex som helt enkelt skrev på FB att hon kommer förbi för å hämta upp kryckorna från källarn. Tar beslutet åt mig att det var snarare en ambulans in till SÖS som behövdes. Det värmer än idag. Kram till dig å familjen o snart e vi ute på cykeln och/eller löpspåret.

Kommentera