Det är inte mycket som händer just nu och därför finns det inte mycket att skriva om. Tiden sniglar sig fram samtidigt som det känns som om den skenar ifrån mig och att jag inte orkar eller kan utnyttja den som jag skulle vilja.
Läkningen efter min blindtarmsoperation med efterföljande komplikationer går sakta men säkert åt rätt håll. Mitt öppna sår har minskat till hälften när det senast mättes i fredags och jag hyser gott hopp om att det ska ha krympt ytterligare till kommande fredagsundersökning.
Mitt brutna nyckelben verkar också läka även om vissa rörelser fortfarande gör ont och man kan fortfarande känna och se på min axel att det är snett och inte likadant som på andra sidan. Inte vet jag om det alltid kommer vara så eller om det bara tar sin tid. Jag får fortfarande kämpa för att själv kunna sätta upp håret. Jag kan inte börja träna armar och axlar ännu, det gör för ont och jag märker hur otroligt klen jag har blivit. Igår när jag skulle spänna fast cykeln i trainern fick jag ta i med båda händerna för att spänna åt spärren :)
I förrgår kom värmen och något nytt började blomma i naturen, för jag fick jordens pollenchock och kunde knappt andas genom näsan. Det lär vara GråboW som blomstrar vid den här tiden och den växten tål jag tydligen inte. En kort släng av allergi när våren kom med björkar och annat, men annars har det varit bra — tills nu. Det gör att kroppen orkar ännu mindre.
Allt blir som en ond cirkel. Det känns bra att träna även om sjukvården tycker att jag ska ta det lugnt. Däremot kan jag inte träna och duscha hur mycket som helst på grund av mitt bandage som bara tål vatten till en viss gräns. Så träning kan bara ske när jag ska till sköterskan för omläggning kommande dag. Jag antar också att man svettas under förbandet och svettas gör jag kopiöst mycket när jag tränar inomhus och ingen svalkande vind som torkar.
Trots att jag är ledig och egentligen vill göra saker, sitter vi mest hemma. Inget av de fyra barnen vill göra samma saker och allt de vill göra kostar pengar. Bara att åka in till stan och gå på Djurgården slutar alltid med hundratals kronor i mat, glass, dricka och fika och med mindre är det inte ens någon idé att föreslå något liknande. Vår ekonomi är inget jag gärna skriver om i detalj, men bra är den inte och inte blir det bättre av att vara sjukskriven.
Så det är inte mycket som händer som känns värt att berätta om. Inne är det åtminstone svalt och utanför känns det som om livet rusar förbi och jag kan känna att jag inte har kraft och energi nog att haka på. Så istället bara sitter jag, dricker en kopp kaffe till och tar ytterligare en varm nygräddad bulle och tuggar mig ytterligare lite längre bort från mina träningsmål som jag så hett traktar efter… Inte ens det orkar jag göra något åt just nu.
Jag vill ju göra saker. För att löpträna måste jag bli lite mera läkt först men cykla går bra. Men jag känner mig mest tjatig och i vägen av att fråga mina vänner om de vill cykla. Då sitter jag hemma tyst istället och tolkar den tysta telefonen som om mina tankar om att jag är tjatig därmed är bekräftade. Fortsätter jag såhär är semestern snart slut, jobbet och en lång höst och vinter väntar och jag sitter där och ångrar mig att jag inte gjorde något kul av min lediga tid. Jag skulle behöva ladda batterierna efter ett intensivt år och nog för att vila också är rekreation, men kanske lite mer positiv input skulle vara bra.