Tre år på Syncentralen

Jag blir ofta pikad, ständigt dessa återblickar. Jag vet inte varför jag är så förtjust i dom? :) Men det kanske är bra att stanna upp ibland och summera bakåt och se om man är nöjd eller om man behöver göra en kursändring i livet.

Och idag kunde jag inte låta bli trots att treårsdagen på Stockholms Syncentral egentligen inte skulle få en sådan här sammanfattning. Men när jag på dagen firar tre år och samtidigt sker en stor förändring så gick det inte att låta bli.

enda sedan jag började och långt innan dess har diskussionen om sammanslagning av Stockholms båda syncentraler pågått. Hittills har det funnits en enhet i Långbro söder om Stockholm som har haft ansvar för människor i arbetsför ålder samt datoranpassningar. Den andra enheten har legat på Sabbatsbergs sjukhus och haft ansvar för barn och seniorer.

Jag har nog tyckt att en sammanslagning verkat bra, men med tanke på att det är landsting man jobbar i så har jag tagit det med ro och stora nypor salt och tänkt att det händer när det händer och inget jag ligger sömnlös över.

Nu då, exakt på dagen tre år sedan jag började här på Syncentralen och det var ett bra steg i livet och det känner jag fortfarande och som om jag blir allt mer övertygad vartefter tiden går. Visst har det varit stökigt här periodvis men det har inte varit tungt att gå till jobbet en enda dag under dessa år.

Vissa perioder har jobbet varit rätt enformigt. Under nästan 2 års tid gjorde jag inget annat än att utbilda på iPhone med skärmläsaren VoiceOver. Den ena avlöste den andra och journalskrivningen började nästan kännas som en upprepning. Å ena sidan väldigt viktigt och tekniskt ganska häftigt att det fungerar även om man har en synnedsättning, å andra sidan rätt trist att bara sitta och nöta grunder på en pryl man kan i sömnen sedan snart 6 år.

Hösten 2014 började fler intressera sig för Mac-datorer och dess tillgänglighet och plötsligt hade jag 20 personer på min lista för Mac-utbildningar. Då ökade variationen och utmaningen. Det är fortfarande otroligt mycket och övervägande iPhone men det bryter allt oftare av med det andra jag gillar mest, Mac :)

Det slog mig här om dagen när jag låg och skulle sova och funderade över vad jag skulle skriva, att jag faktiskt trivs bättre och bättre med det jag gör och har ingen längtan någon annanstans. Jag kan inte komma på vart det skulle vara och ute i den vanliga internet- och telecom-branschen har jag nu tappat 9 år i utveckling och skulle ändå inte ha lätt att återgå dit och känner heller ingen längtan tillbaka.

Det jag kan längta tillbaka till har mindre med jobb att göra och mer med umgänge, jämnåriga arbetskamrater med liknande intressen och kunskap och att ha lite roligare på fikaraster och fritid. Dom jag umgås med nu är mina gamla arbetskamrater från tidigare arbetsplatser.

Flytten då. Själva flytten skriver jag om i ett eget inlägg, den är i full gång men den känns rolig och den har jag sett fram emot. Jag och en kollega har delat rum i tre år och det har absolut fungerat smärtfritt och är också trevligt att ha någon att bolla med. När vi haft elever har vi gått iväg till dedicerade utbidlningsrum och arbetsrummet har just bara varit arbetsrum.

Nu blir det egen kupé som också blir mitt ”mottagningsrum” — låter som jag ska bli doktor eller sjukskötare :) Det tror jag kommer innebära stora fördelar rent praktiskt i arbetet. Min forna sambo kommer att bli min granne så det kan bli dörrposthäng för att utbyta erfarenheter.

Vägen till och från jobbet de närmaste två åren innan Citybanan invigs blir också lättare. Pendeltåg raka vägen och en kort promenad. Den största nackdelen blir bristen på möjlighet till rastning för hunden. Någon park finns i närheten, men det är en stadspark. Det är det enda som oroat mig och känns bekymmersamt, men kommer helt säkert att lösa sig.

Så ska man värdera läget så är det gott. Bara inte sammanslagningen nu innebär nya ruckningar i samvaro. Överdriven kontroll av kollegor har jag förvisso haft lite problem med men inte så mycket. Vidare hoppas jag att rutiner och styrning inte ändras allt för mycket eftersom jag trivs med det relativt fria arbetssättet vi haft hittills. Det gör i alla fall mig mest produktiv. Hur man ska få bort ”vi och dom”-känslan är ett annat problem :)

Så, händer inget mer så blir det inga fler sådana här sammanfattningar på det här ämnet. Men för den som väntar, behöver bara vänta till september ungefär. Då kommer en ny för då firar jag.precis 20 år i arbetslivet. Det blir en sammanfattning och rekapitulation det :)

Andra bloggar om: ,

Posted from Fleminggatan 48, 112 33 Stockholm, Sverige.

Fleminggatan 48, 112 33 Stockholm, Sverige

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.