Landstingets tillgänglighetskonferens ”Att undanröja hinder”

Idag har jag gjort premiär som paneldebattör, det var en intressant upplevelse.

Stockholms Läns Landsting har nu en konferens främst för chefer inom olika verksamheter. temat är ”att undanröja hinder”. Landstinget har en pott pengar för att få ut människor med funktionsnedsättning i praktik inom landstinget som man sedan hoppas ska leda till jobb. Så här står det i inbjudan:

Syftet med konferensen är att öka kunskapen i frågor om funktionshinder och funktionsnedsättning samt presentera vad landstinget arbetar med inom området.
Spännande talare som Claes Hultling, läkare, Måns Möller, komiker och Pär Johansson, initiativtagare till och ledare för Glada Hudik-teatern föreläser.
Konferensen vänder sig till chefer, HR-medarbetare och andra inom Stockholms läns landsting som arbetar med eller är intresserade av ämnet.

Min punkt på programmet började först 15:45, men jag anslöt efter lunch för att lyssna in lite vad det handlade om. Tre talare hann jag med och kände genast att jag velat vara med hela dagen. Bland annat lyssnade jag till Pär Johansson, initiativtagare till och ledare för Glada Hudik-teatern. Det var en oerhört inspirerande föreläsare som jag dels vill lyssna på igen och hoppas att många, många fler får höra. Inte minst vore det en höjdare på min egen arbetsplats. Det var så mycket av det han berättade om fördomar och motstånd han mött som jag själv kände så väl igen ifrån livet, så det stundtals faktiskt var svårt att hålla tårarna borta, blandat glädje och en sorg över hur det varit och hur det fortfarande är 2015. Det gav faktiskt en enorm styrka att lyssna till honom även om det tog en liten stund att vänja sig vid hans intensiva föreläsarteknik. Att han brinner för det han gör råder inte minsta tvekan om. Inte heller att han har mycket att lära andra.

Jag var inbjuden som paneldebattör och ämnet för panelen var ”På vilket sätt är Stockholms läns landsting en arbetsgivare som ser olikheter som en tillgång?” Övriga deltagare i panelen var:

  • Maria Englund, personaldirektör, Stockholms läns landsting
  • Mats Sternhag, tillgänglighetssamordnare, HSF
  • Kerstin Wallin, HR-specialist SLSO
  • Joakim Nömell, datapedagog, SLSO
  • Sabina Sjölander, Ledarskapskonsulterna
  • Moderator: Anna Bergholtz

Jag var ganska nervös inför det här. Debatt är något man behöver träna på och framför allt den korta tid man har på sig under 45 minuter med många frågor och paneldeltagare. Jag hade ett par punkter i huvudet som jag visste att jag ville få fram men försökte samtidigt lyssna på vad övriga sa för att kanske kunna knyta an till det och samtidigt hålla kvar mina punkter. Det var inte lätt och när det var min tur så tappade jag hälften och i mitt tycke det viktigaste, bristerna i landstingets IT-tillgänglighet och att man inte prioriterar det på grund av pengar. Nu tog en annan tjej från en annan verksamhet upp den tråden så det blev ändå sagt.

En annan liten mer komisk grej om hur det kan bli när man tänker för mycket på något; i min presentation skulle jag säga att jag var datapedagog och blind sedan ett års ålder. Jag hade bara en tanke i huvudet, säg för guds skull inte helt blind, säg bara blind. Man kan inte vara halvt blind. Och vad händer? Just för att jag tänkte så intensivt på att inte säga ”helt blind”, blev det ändå jag heter Joakim Nömell och jobbar som datapedagog på Stockholms Syncentral. Jag är helt blind sedan ett års ålder. Satan kort och gott!

Det där är helt säkert ingen annan som tänker på än jag själv och möjligen moderatorn Anna som också är blind men det visar hur viktigt det är att tänka på rätt saker och inte det man INTE ska säga.

För att vara första gången ger jag mig godkänt åtminstone. Jag fick ändå beröm av min chef för mitt lugn och det värmde otroligt mycket.

Ändå är jag rädd att vi inte skapat några underverk efter dessa dagar. Men kanske har några blivit inspirerade att tänka på annat sätt. Mest stolt är jag över mitt inlägg om att ett stort problem är att många funktionsnedsatta blir bortsorterade redan tidigt i rekryteringsprocessen och säkert aldrig ens får komma på intervju trots kompetens. Och skriver man ingenting om sin funktionsnedsättning i sin ansökan blir det väldigt konstigt om man kommer på intervju med sin ledarhund, vita käpp eller rullstol exempelvis. Jag har provat båda varianterna och båda är lika fel och förnedrande.

Nu ska jag försöka få Pär Johansson som föreläsare till jobbet. Det tror jag vore en höjdare.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.