Idag är det fyra veckor kvar till start i min utmaning Sverigetempot Ultra 2015. Det började som en lite rastlös frustration. Jag och kompisen Thomas planerar att köra det riktiga Sverigetempot nästa gång det går 2016 då vi just hade missat 2014 års upplaga. Det störde mig, jag ville göra något mer 2015, något som var lite mer utmanande än alla motionslopp vi kört förut och skulle köra igen, där ibland Halvvättern, Vätternrundan, Skandisloppet och Roslagshösten. Alla dessa lopp är mellan 12–30 mil långa och kändes inte längre som några stora utmaningar. Visst, man kan alltid cykla fortare och prestera bättre, men det är inte nytt.
Jag och Peter, som är en van långdistanscyklist pratade och någon sa att vi kunde köra Sverigetempot ändå 2015, men i så kallad ultrastil. Det vill säga på så kort tid, så snabbt som möjligt och med så lite sömn som möjligt. Ultralopp har sina regler att följa och man får bland annat ha följebil vilket man inte får under vanliga långdistanslopp.
Det vanliga Sverigetempot körs på 177 timmars maxtid. Varför vi just kläckte 96 timmar som ett mål för vår cykling tvärs igenom hela Sverige vet jag inte. Men det var nästan halva tiden och lät nästan omöjligt. I teorin skulle det fungera, men kommer det att fungera i praktiken? Det var den stora frågan. Skulle våra kroppar fysiskt orka en sådan lång cykling med minimalt med sömn och skulle psyket hålla för den mentala utmaningen att cykla så långt!?
Nu har arbetet pågått en längre tid att förbereda. Framför allt att hitta sponsorer vilket inte har varit så lätt. Vi har hittat två sponsorer för de viktiga stora kostnaderna, dvs följebil och bränslekostnad för en följebil. I övrigt har vi funnit flera mindre sponsorer som hjälper till med mat längs vägen, en godisleverantör som skänkt lite färdgodis och ett energiföretag som givit oss förmånliga priser på deras produkter. Men trots det återstår mycket vi får lägga ur egen ficka så som resor till start och från mål, kost till oss själva och personerna i följebilen och ännu är det inte klart med reservdelar som även det är en stor post bland kostnader. Idag träffar vi en tänkbar sponsor för detta.
Träningen har varit en annan viktig del, kanske den viktigaste. Det är så lätt att fastna i sponsorer och frågor kring det tekniska att man nästan glömmer att man kanske borde träna lite också. ;) Jag är inte helt nöjd för egen del. Mina möjligheter att sticka ut och cykla är tämligen begränsade och att sitta och långdistansträna timmar i streck på en trainer är inte så roligt. Det har blivit en del långa cyklingar och det har känts bra och några hundra mil har det blivit under året.
Såhär med en månad kvar börjar det kännas nervöst, minst sagt. Många gånger har jag frågat mig hur jag tänkte när det här bestämdes. :) Nu börjar det närma sig de praktiska lösningarna; att köra grejer till Köping där följebilen kommer utgå ifrån upp mot Riksgränsen, få dit packning och reservdelar, strajpa bilen och försöka få till gruppfotografering och så klart hög tid för ännu mer träning.
Här om veckan skickade vi ut ett pressmeddelande till hundratals adresser inom media i hopp om lite uppmärksamhet. Vi passar också på att samla in pengar till Barncancerfonden där jag sedan ett år tillbaka har en pågående så kallad egen insamling som jag startade i samband med en cykling tillsammans med Ride Of Hope.
Media har ännu inte visat något intresse förutom en intervju i P4 Jämtland som uppmärksammade oss via Twitter. Nu är det ännu lång tid kvar och mycket kan hända än, men jag undrar ändå ibland varför vissa saker fr så mycket utrymme och andra inget alls.? Jag sparar dom funderingarna till efteråt.
Rent praktiskt kommer det gå till så att cyklister och följebilspersoner tar sig upp till Riksgränsen på olika sätt. Vi Stockholmsbaserade tar ett natttåg på lördagen och ankommer söndagen den 19/7. Då kommer vi packa bil, testa utrustning och kolla så att allt är med och förhoppningsvis hinna njuta lite av miljön då jag aldrig varit så långt norrut tidigare. Vi övernattar på vandrarhem och måndagen den 20/7 är starten planerad till kl10. Då väntar en 13 mil lång sträcka innan nästa ort då fler i följebilen ansluter. Där är vi full styrka och färden fortsätter söderut.
För att klara det, måste vi cykla minst 52 mil per dygn, helst mer. Rullar vi i 30km/h blir det 17 timmar per dygn. Man kan förutsätta att det kommer gå långsammare och allt hänger på väder och vind. Det kan bli hur underbart som helst eller en fullkomlig mardröm. Allt som avgör är regn och vind eller sol och vindstilla. Vi kommer mestadels äta och dricka i farten och det kommer helt säkert mestdels bli mycket snabbmat.
Sova kommer vi göra där det ges möjlighet. På en bänk i en busskur, i vägrenen, i bilen. Först efter 94 mil då vi ankommer Östersund väntar säng, dusch och lagad mat innan färden fortsätter vidare. Nästa säng väntar vid målet i Smygehuk ca 115 mil senare.
Smygehuk hoppas vi nå före kl10 fredag morgon den 24:e juni. Då blir det faktiskt hotellsängar och jag tror mig veta att vi kommer spendera ganska mycket tid där i lägre eller högre form av dvala. Lördag 25/7 på eftermiddagen går tåget tillbaka hem. Det är planen i grova drag.
Andra bloggar om: Cykel, Cykling, Paracykel, tandemcykel, Sverige, Riksgränsen, Smygehuk
Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.