Kvällens löppass var ett sånt där perfekt pass där allt bara stämde och det kändes som om jag skulle orka springa hur långt och länge som helst.
Målet för kvällen var ett lite längre distanspass. Det längsta jag sprungit någonsin är 13km vid ett tillfälle, annars har passen legat mellan 8km och 10km. Temperaturen ute var perfekt, runt 18° och svag vind. Målet var att ligga runt 5:50 minuter per kilometer men farten ökade genast till runt 5:30 i genomsnitt. Efter 10km löpning var pulsen fortfarande låg och jag och min ledsagare kunde hålla i princip normal samtalston.
Först på den 13:e kilometern började jag känna hur ansträngningen ökade och även hur lårmusklerna började kännas, men det var långt ifrån jobbigt. Sista kilometern gick ännu fortare. Ändå handlade det mest om det jag kallar för ”toaeffekten”, det där med att man blir mer och mer kissnödig ju närmare en toa man kommer. På samma sätt ökade tröttheten oproportionerligt sista kilometern i och med vetskapen att det snart var över.
Inte så lite nöjd med min insats tryckte jag på stopp på klockan. 14,8km på 1;20:38 med en genomsnittsfart på 5:26 minuter per kilometer. Ännu mer förvånad blev jag av att titta på min pulskurva. 161 slag i genomsnitt och max på 172bpm. Det gör att jag sprungit bara lite i överkant på min pulszon 3 vilket känns helt otroligt!
Tränar man blir man bättre, så enkelt är det. Och i samband med att jag försöker få kontroll på mitt matintag så kan jag verkligen se att det ger resultat. Det ger också resultat inom cyklingen naturligtvis. När jag sprungit några pass och sedan sätter mig på cykeln, märker jag en tydlig skillnad i prestation.
Jag är verkligen glad över mina två numera stadiga ledsagare som gör att det är lätt att få löpträning utomhus istället för löpband. Snart kommer tiden med kyla, väta och halka då jag hellre håller mig inomhus.
här kan man se min aktivitet på Strava.
Andra bloggar om: Löpning, Träning
Posted from Stockholm County, Sweden.