Det är väldigt mycket events på Zwift såhär runt jul och nyår. Mycket är PR-grejer där man kan vina fina priser, allt ifrån en cykeltur online med Zwifts VD till trainers, AppleTV med stor skärm och en ”make over” av träningsrummet hemma. Även om chansen är ganska liten att vinna något, är det en bra morot, i alla fall för mig. Och visst är det lite spännande OM man skulle vinna något.
Idag var ett av de planerade eventen Maratona dles DolomitesW. Jag tror det är för andra året i rad på Zwift och det var populärt förra året. Jag anmälde mig till mellandistansen, 72km med över 1300 meters klättring i bergen. Redan igår såg man hur antalet anmälda bara ökade hela tiden och Zwift satte upp ett andra event idag kl16 för att så många anmält sig.
Vi var flera som anmälde oss med lite skämtsamma kommentarer om att man kunde förbereda sig på sovmorgon med anledning av allt strul som varit under de senaste månaderna när det varit stora event på Zwift. Servrarna har kraschat när många loggat in samtidigt och man har märkt att folk har blivit lite irriterade. I samma nivå höjde Zwift priset, förvisso med $5 motsvarande knappt 50kr.
Men idag när jag gick upp och åt min frukost bestående av risgrynsgrät verkade allt fungera. Vi provade att logga in några gånger och det var inga problem. Jag själv loggade in på riktigt runt 08:40, ca 20 minuter före racet startade och då var bara 80 av 1100 inloggade i mellangruppen. Totalt skulle över 3000 stå på startlinjen 20 minuter senare.
Men allt flöt på och startfållan fylldes på allt mer och jag såg inga klagomål på Facebook och min frus testinloggningar fortsatte fungera bra utan minsta problem när klockan närmade sig start.
En stor blobb av 1100 cyklister släpptes iväg kl09:02 då mellangruppen startade. Allt fungerade fortfarande bra och jag satte mig till rätta med nästan 3 timmars cykling framför mig.
Första turen upp för berget, drygt 10km och 600 meters klättring började redan efter några kilometer. Jag fick hela tiden pressa mig själv att inte trampa som om det vore ett race. Jag vet vilken form jag är i och måste anpassa mig efter det. Men upp gick bra och när det började gå utför den snöklädda toppen igen kändes det helt OK.
Därefter följde några mil på platt mark. Jag kom ikapp några av mina kompisar som legat före upp för berget där jag valde att hålla igen.
Sista platta milen innan andra klättringen uppför baksidan av berget började det kännas tungt. Givetvis i benen, men mest stör mig nog svetten som forsar över kroppen och rinner snarare än droppar ner för pannan och smaken i munnen är inte kul. Dessutom känner man lukten av sig själv efter en stund och tänker oavkortat på dusch. :)
Andra etappen upp för berget tog jag det lugnt. Jag försökte räkna backarna för att hålla koll på hur långt jag hade kvar upp till toppen, men tappade räkningen och glömde dessutom hur många backar det skulle vara. :) ”Bara en till” fick jag upprepa för mig själv för att inte ge upp. Men när backarna blev mindre branta förstod jag att toppen inte kunde vara långt borta. Men då fanns inte mycket pulver kvar i benen.
När jag rullade över krönet gick det knappt att veva runt benen och rumpan gjorde ont och illamåendet var ett faktum. När man funderar starkt över att ge upp när det bara är 1,5 mil och nedför kvar, är det ganska illa. Min fru räddade mig med ett stort glas kall appelsinjuice som omväxling till vattnet och en rejäl sockerkick som nästan var fysisk. Framför allt stilladet det illamåendet helt och det kändes inte längre som om jag skulle kräkas.
När jag kom ner på platten igen såg jag hur en av de jag följer närmade sig oroväckande fort bakifrån. En stark tjej som jag haft en bit bakom mig men nu nere på platten tog hon in på mig. Jag gjorde ett halvhjärtat försök att öka. Det gick att trycka på förvånansvärt mycket igen med målet inom räckhåll, men med ett par 3km kvar tog hon mig och jag hade inte en suck. :)
När jag rullade i mål kände jag mig mycket fräschare än när jag rullade utför berget. Benen kändes klart möra och jag drack en bra dos vatten innan dusch och tvätt av stinkande kläder inleds ganska omgående.
Priset i dagens event är två biljetter till det riktiga fondot med samma namn i Italien som går första veckan i juli.
Det var sista passet för i år och även om jag blir lite fundersam när jag jämför mina turer uppf ör berget nu med de från oktober och tidigare, så känner jag mig ändå riktigt nöjd. Visst, man frågar sig varför man gör det, men nästa fondo är redan bokat till den 21:a januari. Då blir det samma rutt som idag. Tiden idag blev ändå 2 minuter bättre än samma rutt för några veckor sedan. Så det går i alla fall åt rätt håll.