Tankar om ledsagning och träning

Jag har skrivit ganska många inlägg här i bloggen genom åren om svårigheterna att hitta framför allt piloter för tandemcyklingen. Det har resulterat i att helt sluta tävla och till 99,9% cykla inomhus på trainer utan något direkt mål annat än att bli stark och må bra.

Mitt nästa mål är att springa Sthlm Marathon. Det har jag sagt länge att jag ska göra innan jag dör men aldrig sagt något år, men nu är det nästa år, 2020 som gäller. Det är ett jämnt och bra årtal, det är bara det.

Inom löpningen har det varit något lättare. Jag har haft en stadig ledsagare sedan vi fann det gemensamma intresset runt 2013 och vi springer fortfarande. För två år sedan sprang jag även med en löpare med väldigt hög kapacitet och förbättrade mig själv avsevärt, men satsningen ko av sig på grund av lite krångel med fötterna som förvisso gick över, men också på grund av att jag hamnade i en djup, långvarig svacka som det tog sin tid att komma ur. Nu är det samarbetet återupptaget igen och det känns kul.

Ikväll sprang jag med en ny kille som bor i mitt närområde och vi verkar fungera bra ihop och han verkar vara intresserad av fortsatt träing tillsammans. Det gör sammantaget att jag nu har tre stadiga och bra ledsagare så att träningen kan fungera både hemma och i anslutning till min arbetsplats. Det hänger minst lika mycket på att logistiken ska fungera inför träningspassen som att ledsagaren har en bra nivå. Eftersom de flesta passen ska vara lugna och ge mängdträning så måste ledsagaren nödvändigtvis inte vara på någon supernivå.

Det i kombination med löpbandet hemma gör att jag nu känner mig säker på att jag har möjlighet att få den mängd och kvalitet som behövs för att genomföra en Marathon nästa år. Jag har en ambition att klara den under 4 timmar, men jag kommer vara nöjd med ett genomförande, helst utan att krypa och gråta in i mål. :)

Jag har tänkt mycket på vad det beror på att det är så svårt att hitta ledsagare i sporter som annars är så populära och utövad av så många och även varför vi har så få aktiva med funktionsnedsättningar i vårt land. Det verkar se ut på ett helt annat sätt i många andra länder. Där har man förvisso flera människor med förvärvade funktionsnedsättningar, bland annat på grund av historia med krig och därmed många krigsskador. Har man haft ett exempelvis seende eller rörligt liv innan man fick sin skada, är nog steget kortare att åter bli aktiv efter att ha misst synen eller rörelseförmågan. I Sverige ser det inte alls ut på det sättet där många är födda med sina funktionsnedsättningar och där förutsättningarna då för att få ett aktivt träningsliv måste vara perfekta vad gäller både omgivning och samhälle. Där tror jag vi ligger efter i Sverige.

Sedan tror jag också inställningen hos ”vanligt folk” skiljer sig. Om det är rädslor, fördomar eller egoism som gör att vi är mindre benägna att hjälpa varandra i Sverige vet jag inte, säkert lite av varje. Att här få en proffscyklist att ”extraknäcka” som pilot åt en tandemcyklist har i alla fall för mig visat sig vara omöjligt. Rent krasst verkar man ofta hellre satsa på sin egen karriär eller att få en ännu bättre tid runt Vättern nästa år en chansen att åka som pilot på världscup eller Paralympics.

När jag följer funktionsnedsatta atleter i exempelvis England och USA så ser jag tandemteam på en fantastisk nivå och där proffscyklister tränar med paracyklister och av vad jag förstår har man inte dessa svårigheter att både få tag i intresserade piloter och ledsagare och dom verkar kunna kombinera sin karriär som piloter med egen karriär. Och under en del stora Marathon i USA pratar vi inte om enstaka, utan hundratals atleter med funktionsnedsättningar i olika klasser som korsar mållinjen och där både atleter och ledsagare är högt respekterade och hyllade. I Sverige kan jag kanske räkna till 5 Marathonlöpare.

Vi kan nog inte heller skylla på samhället. I USA verkar mycket vara baserat på ideella initiativ, bland annat den fantastiska organisationen Achilles International som arrangerar utbildningar för ledsagare och där aktiva kan få hjälp att hitta någon att exempelvis springa med.

Lite av det här kunde man se i Sverige fram till mitten av 90-talet då även vi hade stora arrangemang, framför allt inom GoalballW, friidrott, löpning, simning och längdskidåkning. I takt med att samhällets resurser försvunnit och några få eldsjälar försvunnit, har verksamheten till stor del upphört.

Och det är klart, har man som jag en synnedsättning är steget ganska stort och utmaningen stor för att kunna vara aktiv. För att nu hålla oss till löpningen, måste jag kunna utgå hemifrån eller ta mig till en mötesplats. Och så som färdtjänsten fungerar, åtminstone i Stockholm, riskerar jag att inte komma dit eller än värre, inte därifrån efter avslutat pass. Jag har provat att bli stående i timmar på en öde parkering invid ett elljusspår efter ett pass och väntat på taxi. Och än svårare blir det om man har en tandemcykel som ska fraktas till och från träningar eller tävlingar. Jag har otaliga gånger släpat tandemcykel själv, enbart utrustad med vit käpp på pendeltåg inklusive byten för att träffa ledsagare på annan ort för att träna. Att orientera i okända miljöer själv kan vara en utmaning, men en 2 meter lång cykel i ena handen och käppen i den andra, en helt annan sak.

Att jag kunnat springa med den Run Academy-grupp jag sprungit med ikväll, bygger på att samlingsplatsen är 200 meter från min bostad, att några fantastiska människor möter mig före och följer mig till porten efter avslutat träningspass. Självklart för dem och möjligt tack vare avståndet, men inte självklart för alla.

Visst skulle jag kunna käppa mig just till denna mötesplats med lite träning, men vart gör jag av käppen under löppasset?

Så det är mycket som ska till för att det ska fungera. Därtill ska jag lära känna och våga lita på nya människor jag aldrig träffat förut. Det visar sig nästan alltid gå alldeles utmärkt, men oron innan kan vara det som avgör om det ska bli eller inte bli något för många. Det kan vara enklare att sitta hemma och avstå från allt för att undvika obehaget.

Så vad är egentligen summan av det här? Egentligen bara en sak:

Om du är löpare, cyklist, promenadmänniska, simmare eller vad som helst och får en fråga eller hör talas om någon som behöver en ledsagare, våga prova! Det är oftast inte svårt eller farligt och vågar man ta sig över den tröskeln förändrar man en annan människas liv och jag lovar att man själv också mår så mycket bättre efteråt. Och om man undrar över hur det fungerar eller går till, sök upp någon av oss aktiva och fråga, vi är experter.

När jag träffat nya piloter eller ledsagare har jag försökt avdramatisera så mycket som möjligt. Informera om vilket jag tycker funkar bäst, exempelvis en kortare parlina mellan våra händer när vi springer, att jag behöver information om kanter och hinder och inte vill springa in i saker. Sedan tar vi en enkel och bra väg och provspringer eller provcyklar och låter resten utveckla sig.

Jag har länge önskat mig bättre informationsmaterial som skulle kunna användas om man känner sig osäker. En bra, lättsam rolig video om hur det är att ledsaga någon i löpning för att inte bara höra, utan också se rent praktiskt hur det går till och hur enkelt det faktiskt kan vara. Men det verkar inte finnas någon av de närmast självklara organisationerna som borde kunna ha intresse i det som vill göra det.

Så Sverige har lite att lära och bli bättre på. Under tiden hoppas jag att jag och andra inspirerar både andra aktiva och framtida ledsagare när vi syns ute.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.