Farris

Farris
ras: Labrador Retriever
Färg: svart
Född:
Avliden:

Se längst ner på sidan för bilder.

Farris var Jockes första helt egna hund och dessutom ledarhund. Farris var född och dresserad på hundskolan i Norge och Farris är norska varianten på Ramlösa :-)

Jag ställde mig i kö för ledarhund hösten 1992 när jag gick mitt tredje år på Röllingby Gymnasium, ekonomisk linje. Jag fick besök av en konsulent från Synskadades Riksförbund som undersökte hur jag bodde och min förmåga att hitta i min närmiljö, möjlighet till rastning och mortion och liknande. Sedan hamnade jag i kö och en lång väntan började — åtminstone tyckte jag det då :-). Jag fick åka på en informationskurs där vi fick prova hur det var att gå med hund och såklart testade om vi passade för hund. Kursen ägde rum på dåvarande hundskolan i Solefteå.

Men sista året på gymnasiet gick fort och våren var bara en enda lång fest, fylla och bakrus :-) Rätt vad det var blev jag kallad till grundkurs 1 för att få min första hund tilldelad. Jag till och med missade min egen klass studentfest. Men jag hade nog festat så det räckte ändå :-). Förr om åren fick man sina hundar i ett samlingsrum men det nya upplägget jag fick vara med om så skulle vi få våra hundar på våra enskilda rum. Jag minns att Farris var mycket reserverad i början och mest låg i sin korg. Men efter ett par utfodringar och rastningar så kom han självmant och sökte up mig.

Under kursens gång var Farris — korrekt med tråkig :-) Han gjorde allt som förväntades av honom, sökte kanter och stolpar, gick rakt över vägar och följde kanter och letade efter bänkar och diskar i butiker. Men inte med någon vidare glöd och inget tempo alls. Jag tänkte att detta kommer ta död på mig som var ung och i farten medans min instruktör Gunilla sa att det här kommer vi lösa hemma, du ska se att det blir fart på honom. Jag var klart skeptisk men glad såklart :-)!

Avslutningen på kursen firades med middag och dricka och balansgångstävling på räcke mellan kursdeltagare och instruktörer och vi hade väldigt roligt. Enligt dåvarande ordning åkte man hem själv utan hunden och jag kom hem sent kvällen före min student. Just då hade jag ganska sura rellationer med min familj, så jag var helt inställd på att få fira studenten själv utan varesig gäster eller bjudning. Men när jag kom hem var lägenheten full av de mest oväntade människor inklussive mina föräldrar som fixade och stod i och fixade inför studenten. Och jag blev hämtad och firad och på helgen efter festades det på olika håll.

På söndagen efter studenten infann jag det jag vetat skulle komma och det jag kallade ”den stora ödsligheten”. Skolan var slut, inget jobb, inga tankar, inga planer, inga vänner och ingenting som band oss ihop längre. Det kändes verkligen riktigt trist. Så det var tur att min hundinstruktör kom på måndagen med Farris i bilen. Under kursens gång hade jag även fått stifta bekantskap med den norrlänska ölen Zeunerts som då bara bryggdes i Solefteå men numera även finns på Systembolaget. Jag tyckte den var god och förutom hund och foder till hunden, hade även Gunilla en back sådan dricka i skuffen. Det var verkligen kul på alla fronter :-)

Den kommande veckan då vi skulle samträna med hund och instruktör på hemma plan blev verkligen rörig. Jag visste ju inte vart jag skulle jobba eller vad jag skulle göra och därför tränade vi mest vägen till och från centrum och tåget till stan, mina föräldrars jobb och lite sådant. Min instruktörs far dog den veckan varför hon behövde avbryta lite. Men jag och Farris redde oss ganska bra och tränade vidare på det vi börjat med. Jag fixade dessutom praktik på Österåkers Dykarskola där min klasskompis Magnus redan fått jobb. Det var såhär i efterhand kanske inte ehlt lysande varesig för karriären eller vår vänskap där inget dera fördes frammåt och utvecklades, snarare tvärt om. Men jag hade någonstans att gå och något att göra.

Så träffades jag och farris. Under åren 1993 till 2001 var han min ledarhund och kompis som verkligen följde mig överallt. De första åren var det mycket sprit och kalas och han var med överallt. Han var redan rutinerad ledarhund när jag fick honom eftersom han varit ute ett år redan hos en husse som avled. Då blev Farris ompalcerad till mig. Farris hade som ledarhund ett skrämmande bildminne. Vi rörde oss flitigt i Stockholms tunnelbane- och tågnät och han lärde sig varenda station utantill och gick man en väg med honom en gång och improviserade vilket vi gjorde väldigt ofta, så kunde han den vägen sedan. Helt ointresserad av andra hundar.

I juni 2001 avled han 11 år gammal av cancer i munnen. Men han hade ändå fått vara med rättvist länge och vi minns honom tydligt fortfarande. Man glömmer nog aldrig sin första hund och definitivt inte en hund som Farris.

Andra bloggar om: , ,

Kommentera