Gräsänkling och sjuk

Maria och barnen tog Kustpilen till Hultsfred för att hälsa på en kompis en vecka. Först hade jag glatt mig åt att få vara solo i huset, jobba, komma hem till ett tomt hus och bara rå om mig själv, läsa bok, ta en öl efter jobbet utan att någon väntar och tjatar :-) Men synden straffar sig själv, det blev inte så bra. Magsjuk så att jag inte kunde jobba men tillräckligt frisk för att tycka synd om mig själv. Jävligt ensamt och ruskigt tråkigt och tyst och jag saknar dom som fan.

Dessutom var Sussie här för vi skulle ut och fika och då upptäckte hon en knöl i Farris mun som visade sig vara en svår tumör, det kommer han nog inte att klara av :-(

[tags]Ledarhund, Gräsänkling[/tags]

Segelflygning med jobbet

Idag har vi varit nere i Gnesta och provat på segelflyg med jobbet. Det var grymt kul. Mia och en del andra respektive var också med och fick flyga. En otrolig känsla att bli dragen upp av motorflyg och sedan bli släppt på 700 meters höjd har jag för mig och sedan bara utnyttja vinden och susa fram!

Jag flög med en tjej i ett elevplan där eleven = jag satt längst fram och läraren bakom. Det var riktigt kittlande känsla i magen vid girar och dykningar med bara vinden som musik, helt suveränt! Det måste jag göra igen!

[tags]Flyga, Flygning, Segelflyg, Gnesta[/tags]

Västerviksresa

Jag är just hemkommen från en Västerviksresa och olusten kryper i kroppen!

Det började med att min gamla skåpsäng som jag hade när jag bodde i Hökarängen skulle få en ny ägare. Den har stått här i vår lägenhet ett halvår nu och är bara i vägen och det är ingen liten pjäs! Men det har känts synd att slänga den trots att den är lite defekt med ett krökt ben.

En av brorsans polare ville ha den så jag och Uffe bestämde oss för att ta en liten nöjestripp ner till småstaden, hälsa på min mor och bror och passa på att ha lite kul.

Efter mycket om och men fick vi in den där förbannade sängen i en skåpbil. Det var ett drygt jobb på två personer men det gick till slut. När vi kom fram blev det mat och vin och sedan vidare in till stan för att festa på krogen.

Där spårade allt ur för första gången. Min och brorsans kompis fick för mycket sprit i sig och provocerad till slagsmål. Vi var tvungna att hålla honom för att han inte skulle gå emot ett gäng på säkert 10 pers för att slåss. de stod där på torget och skalderade att han var en sopa och fegis. Då gjorde jag något som säkert var väldigt dumt. Helt ensam, med blindkäppen i högsta hugg, gick jag emot dom och frågade, förvisso väldigt snällt och vänligt, om de inte fått nog och kunde låta vår vän vara ifred. Jag tror gänget blev ganska paffa och blindkäppen var nog räddningen för att inte få rejält med stryk där och då. Men resultatet är det som räknas, med rop och skrän avlägsnade de sig. Kan kalsvättas fortfarande när jag tänker på vad jag utsatte mig för. Jag är inte feg eller rädd, möjligen lite dum…

Sedan bar det tillbaka ut till orten Ankarsrum igen. Denna inskränkta skithåla där jag är uppväxt, åtminstone 5–6 år av mitt liv. Väl där blev det så klart mer vin och kalas, svartsjukedrama och elände. Brorsans flickvän gav sig iväg till en av hans ”bästa” vänner och där hittade vi henne senare på kvällen. Tjafs och bråk uppstod i trappuppgången. Oklart vad vi hade med saken att göra.

Dagens efter, idag på morgonen, drabbades vi månne av efterklokhetens kranka blekhet. Det var slut på stoj och stim, sura och bakis, lastade vi ur den svintunga skåpsängen i snön utanför killens port. Eftersom det var killen som på oklart sätt kvällen innan huserat min brors — ja nu får man väl säga dåvarande — flickvän fick bära upp skiten själv, det brydde vi oss inte om.

Efter lunch och vila bar det av hemåt igen. Ett gräsligt väder och väglag och det var ganska obehagligt att åka skåpbil i snöyran.

Hemma igen hos min älskling och dotter och jag ångrar att jag över huvud taget åkte dit!

Läkarbesök, genomgång av gamla journaler

Det kändes lite udda att få en läkartid på den vårdcentral man arbetar på. Fast det var nog inte en äkta läkartid eftersom jag inte tillhör den vårdcentralen. Men jag frågade en läkare som jag tycker väldigt bra om hur man gjorde för att få tag i gamla journaler. Jag tänkte främst på min egen barndom och sjukdomsförlopp. Jag vet ju inte ens exakt när jag misste min egen syn på respektive öga, bara en sån sak.

Jag har fått vaga berättelser om att min mamma gick igenom allt helt ensam. Hur hon från landet skickats kors och tvärs till Göteborg och Linköping tror jag det var, och se sitt barn opereras och strålas och hon var helt ensam. Det måste ha varit hemskt! Men inget finns nedskrivet hos henne och inga foton från den tiden då foto var en lyx tror jag.

Så det bästa sättet var att rekvirera journaler från de sjukhus jag vårdats på. och det hjälpte hon mig med. Det var tydligen lite detektivarbete eftersom journalerna refererade till sjukhus jag inte ens hade en aning om att jag vårdats på. Nu har vi börjat gå igenom dem tillsammans men vi väntar fortfarande på journalkopior från något ställe.