Gotska Sandön 2009

gotska-sandon-satelitbild

Hoppa direkt till bildgalleriet

Jag har alltid velat åka till Gotska Sandön. Jag tror drömmen började när min pappa berättade om ön, att den låg straxt norr om Fårö där han var uppväxt eller haft sommarstuga, jag måste fråga honom hur det var =)

En gång var vi på väg till Sandön i samband med att vi skulle till Gotland med vår Windy 22DC, men jag tror att vädret styrde vår väg direkt till Visby istället, eller om det var de begränsade/obefintliga bunkringsmöjligheterna som gjorde att vi inte skulle klara Nynäshamn -> Sandön -> Fårö utan att behöva släpa med en massa bränsle. Och vi var ganska många så det gick inte.

Sedan dess har jag såklart sett filmen ”Husbonden” som handlar om gotberg som levde på att plundra skepp, läst boken om Madame Söderlund från Gotska Sandön och läst en mängd reseberättelser på forum och annat. Målet har ändå alltid varit att jag ska dit!!!

Egentligen har jag velat åka dit i egen båt och jag började nästan planera en resa när vi hade vår gamla stålbåt Galadriel som var stor nog att frakta oss dit med övernattning även om vi skulle tvingas stanna längre på grund av dåligt väder. Men den långa resan dit i 7–8 knops fart. Det blev helt enkelt aldrig av.

Men i januari bestämde vi/jag att nu MÅSTE det ske och vi frågade våra vänner Egge och Karin om de ville följa med. Det är alltid roligare att åka flera! Och dom var såklart på. I mitten på februari bokades resan. Vi frågade våra vänner Egge och Karin om de ville följa med vilket dom såklart ville. Under våren försökte vi planera inför resan med mat och packning men det slutade ändå med att allt spikades några dagar innan och det funkade jättebra.

Här följer en dag-för-dag-skildring av vårt äventyr och längst ner finns ett galleri med många bilder. Lämna gärna en kommentar om du gillar det vi skriver och/eller bilderna, eller om du själv varit där!

Gotska Sandön Dag 1

Så har ett stort äventyr äntligen börjat och det har pågått en hel dag redan! Det kommer bli svårt att beskriva hur det känns att äntligen vara här, men stormförtjust är nog nära sanningen! Dels att äntligen vara här men framför allt, att verkligheten med råge än så länge överträffat alla tankar på hur det ska vara. Och även om de berättelser och böcker jag läst inte missvisat på något vis, känns dom ändå som klara underdrifter. Ön ska verkligen upplevas, det har jag alltid vetat!

Förberedelserna har varit underbara dom också. Att gå och köpa dom där extra stora ryggsäckarna, planera packningen och maten är som en liten extra försmak. Igår när vi packade inför resan och insåg att allt skulle få plats och att det dessutom fanns gott om plats kvar. All mat som såg så mycket ut uppställt på bordet, fick plats i en kylväska, en ICA Maxipåse och i väskorna. Tungt blev det men inte så mycket lösa extragrejer.

En annan rolig förberedelse var att åka ner till Nynäshamn igår och lämna Jespers födelsedagspresenter som vi firade idag på väg ut.

Morgonen började tidigt 05.30 men det var inte svårt att sova och inte svårt att gå upp. Det kändes väldigt bra att allt var packat och klart, det var bara att duscha och stoppa ner tandborste och nycklar och gå när klockan blev dags. Till och med frukost hanns med utan brådska.

Egge och Karin kom klockan sju och lastade in några barn och väskor i sin bil samtidigt som taxin kom så vi alla kom iväg i tid. En första plan var att vi alla skulle åka tåg ner till Nynäs men det här kändes som ett enklare arrangemang. ”Gudarna” ville nog prova vårt tålamod eftersom regnet kom just i den stunden efter flera dagars hätta. Men det påverkade i alla fall inte mig. Om jag så ska vandra i hagel och snöstorm, så ska jag vandra och känna glädje!

Jag hade nog tagit tag i överkant vad gällde tidsmarginalen eftersom vi var framme i Nynäshamn nästan en timme innan båten gick. Hade väl gjort mindre om det varit vackert väder men rökeriet alldeles vid båtplatsen erbjöd tag som skydd mot regnet. Att ha för bråttom och känna stress och komma springande i sista sekund hade känts värre. Och när det var dags att gå ombord slutade regnet.

Fartyget var ganska litet, alla data finns på deras sida under rubriken Resa. Vi fick ett reserverat bord i aktersallongen eftersom vi planerat vårt barnkalas för Jesper. Vid ombordstigningen bestämde vi lite diskret med sytrman att det skulle ske vid 10-tiden. Vi hann fika och gå på däck innan det var dags och plötsligt stod kapten Torsten Lindqvist där och frågade efter födelsedagsbarnet och med sig hade han presenter som han överlämnade och hälsade oss välkomna upp på bryggan när vi ätit tårta. Tårta och saft kom servitören/matrosen med och Jesper var tyst men väldigt glad =).

När tårtan var uppäten gick jag, Egge och barnen upp på bryggan och Jesper fick ta plats i kaptenens stol och överta spakarna med hjälp av styrman Irene. Han fattade snabbt hur navigationsinstrumenten fungerade så som radar, AIS och sjökort, men så har han ju lite förutsättningar från sin båtgalne far ;) Där uppe stannade vi ända tills Gotska Sandön växte fram borta i horisonten då Jesper lämnade tillbaka kommandot till styrman och kapten och vi gick ner för att förbereda avstigningen.

Vid lugnt väder och en våghöjd under 30cm och rätt vindar, brukar båten angöra stranden ”Las Palmas” på öns nordost-sida. Båten kör med fören rakt upp på land och tillsyningsmän och lägervärdar hjälper till med landgången. Alla passagerare bildar langningskedja ända från båtens bagageutrymmen, över däcket och landgången och på land fram till traktor och vagn. Vi såg till att hamna bland de 15 som stod i kedja på land och urlastningen gick fort och ganska smidigt. Många ganska tunga väskor, lådor med öl och vin var det men det var roligt och många skojiga kommentarer om folks val av packning och sätt att packa på =). Vi kände viss glädje över att vi valt bort papperspåsar som packmetod eftersom de såklart blir våta eller fuktiga och lätt går sönder.

När urlastningen var klar klev de få ombord som skulle tillbaka mot Fårö och därefter la båten ut och försvann mot nordost.

Här började intrycken som nog kommer bli svåra att beskriva. Strumpor i sandaler var inte helt rätt. Men sanden, stora vågor mot stranden och lukten av ett stort och friskt hav! Det var otåligt att vänta på lägervärdinnan Erika som hälsade oss välkomna och berättade vart alla skulle bo samt en mängd regler som gäller på ön. Bland annat med rökning och eldningsförbud, att inte plocka med sig ”stenar och grenar” från ön och liknande.

När informationen var över tog vi lägervärdinnan på orden att ”ta gärna en promenad, packningen väntar vid lägerplatsen”. Strumpor och skor åkte av och hängdes upp på ryggsäcken och sedan gick vi mot nordost, åt motsatt håll mot lägerplatsen som låg 4km åt andra hållet. Vädret var fortfarande mulet men uppehåll och barnen hade badat innan ankomstinformationen ens var över. Och när vi gick mot Säludden, badade dom som galningar i de halvstora vågorna. Stranden Las Palmas var kanske inte en besvikelse men inte som jag tänkt mig, lite stenigare och inte så skön att gå på. När det gjorde för ont att gå i strandbrynet gick vi uppe i den lösa sanden vilket var mycket jobbigare.

Att komma fram till Säludden var ett ”antiklimax” om något sådant nu finns ute på den ön. Några sälar såg vi i alla fall inte. Man fick inte gå ända fram till udden för att inte störa dem.

Vägen tillbaka beslutade vi ta genom skogen istället för stranden i tron att det skulle bli en lättare promenad. Den blev helt klart annorlunda. När vi klättrat över sanddynen som skilde stranden från skogen, blev det en annan sorts tystnad. fågelkvitter och vinden, men havet hördes inte annat än som ett dovt muller i marken när vågorna slog mot stranden. vi trodde först det var åska på avstånd.

Marken bestod även här av övervägande sand, ljung och tallar. Det var drygt 5km att gå och det tog sin lilla tid. Jesper och Emilia ledsnade på allt vårt fotograferande och sprang i förväg och vi hoppades att dom inte skulle gå vilse. Men det var bra skyltat och till slut kom vi fram aningens trötta i benen efter en dryg 7km lång promenad. Vi hittade vårt hus — Madame — som vi skulle bo i. Jag slogs av ödet eftersom jag läst boken om Madame Söderlund och hennes liv ute på ön och så fick jag bo just i huset uppkallat efter henne.

Huset bestod av två rum med 2 våningsängar i varje. I mittendelen fanns ett kök med både stor kyl, spis och mikrovågsugn och rinnande vatten, en klart förvånande standard. Hade sett framför mig att bära vatten och diska snålt som ute på Rånö.

När vi hämtat all vår packning satte vi igång med en lite tidigare middag som bestod av köttfärssås på burk och spagetti. Lunchen hade vi hoppat över till förmån för vår långa vandring så alla var hungriga som vargar!

Efter mat och disk gick vi ner till stranden som låg närmast lägerplatsen, ca 500 meter bort. Barnen badade såklart. Stranden var mer belägen mot nordväst och klart mer som jag trott att den skulle vara. Sanden var som potatismjöl, och knarrade som det, eller mycket kall snö när man gick barfota på den. Där satt vi och inväntade solnedgången men gav upp och gick tillbaka mot lägerplatsen igen och åt lite godis, chips och drack ett par kalla pilsner. Nu är det sovdags och kroppen känns väldigt mör, både ryggslutet och benen efter ett klart annorlunda och mer intensivt sätt att ta sig fram. Men lycka är det enda ord jag kan tänka nu när jag börjar blunda. Och jag tror inte det kommer ta så lång tid att somna.

Gotska Sandön Dag 2

Nu har jag inte bara fått resa till, gå på och somna på Gotska Sandön. Nu har jag även fått vakna en gång här! Alla vaknade av sig själva vid 8-tiden och jag kände mig märkligt nog utvilad. Frukost är kanon på sådana här ställen. Jag brukar inte vara hungrig eller uppleva att det är gått förutom i skärgården. Nu får jag väl revidera det där med ”skärgården” till ”mitt ute i havet” =) Risifrutti, filmjöl, bröd och kaffe. Jag skulle till och med kunna få en bit bark att smaka gott i den här miljön!

Planeringen av dagen slutade med beslutet att gå till stranden vi besökte igår på förmiddagen och se lite sevärdheter på eftermiddagen. Jag är inte så mycket för att ligga och pressa på stranden några längre stunder. Jag hade hellre spenderat en dag på att gå runt ön i sin helhet, men inser att det inte kommer hinnas med denna resan.

När vi kom ner över sanddynerna slogs jag av hur konstiga människor är. Svenskt eller tyskt, eller bara mänskligt syndrom. Men precis nedanför stigen ner på stranden, låg alla människor utspridda. 3 mil strand, heltoändliga möjligheter att vara ensamma, och så sker detta fenomen =) Dessutom satt somliga nakna mitt i klumpen av människor och bara det behovet om jag hade ett sådant skulle få mig att gå längre bort för att få vara ifred. Men vi är alla människor — tydligen…

Vi tog av mot nordost och gick säkert någon kilometer längs stranden med en liten udde som mål. Jag kan inte riktigt beskriva känslan. Det var som en miniatyrvariant av hur det nog är att gå runt hela ön. Att gå kilometer efter kilometer, mil efter mil i ett vattenbryn på hårt packad sand som känns som betong. Några meter upp, små trappformade kanter skapade av vågor och hög- och lågvatten och ovanför dessa kanter, potatismjölssanden som knarrar under fötterna. Bitvis bestod sanden som av någon sorts skare som på snön på vintern. Säkert samma fenomen, våt ovanpå och mjuk torr under. Man kunde skala av små kakor av det översta lagret, eller ta fuktig sand under och rulla till ”snöbollar”!

Framme vid udden slog vi oss ned en bit bort för att inte sitta bland alla fåglar som höll till där ute. Barnen ledsnade fort och gick snart hem medans vi fyra stannade kvar. De tre halvsov där i solen medans jag satt och faktsikt kände mig lite rastlös, men lyckades ändå slapna av och lyssna in det stora. ”Tyst” är fel ord även om det kändes just tyst. Hur det nu kan vara tyst vid ett hav. Men det var väl bara det att det inte fanns några tunnelbanor, bilar, gräsklippare eller högtryckstvättar. Bara naturens egen milda storhet. Och om man nu kan känna hur ett batteriladdas upp, energi fylls på, vattendunken blir tyngre och kallare eller gasballongen fullare och fyllare och till slut stiger, så kände jag mig ungefär så!

Jag önskade att jag hade en bra inspelningsmaskin som kunde föreviga ljudet även om jag tvivlar på att någon sådan skulle kunna göra det rättvist. Jag försökte ändå låta kameran spela in så får vi se hur det blir sen. Det var i vart fall det enda jag hade.

19 grader i vattnet och strålande sol, vore väl fan om inte jag skulle bada! Solbrännan gjorde nog att jag kände mig mer frusen än vad jag var för skönt vore nog synd att säga att det var. men jag har nu även badat på Gotska Sandön! Vandrat på en undervatensdyn långt utanför stranden där vågorna bryts och kände att just det här vill jag se även i storm någon gång!

Ett fenomen vad gäller vågor upplevde jag igår kväll men glömde skriva om. Jag låg där i sanden och lyssnade på evighetens ljud och plötsligt trodde jag öronen och hjärnan fått nog. Det lät som rasslande grus långt ute i vattnet. Det visade sig vara långa vågor över en sanddyn som inte bröts men som antagligen just flyttade tonvis med sand fram och åter över bottnen. Jag lyckades inte höra det igen idag, fel sorts vågor. Ett ljud som jag aldrig glömmer. Ett ljud som förklarar allt, hur ön skapades, hur den formas, ombildas och flyttas hela tiden. Det är just så det låter, öns eget liv!

När vi återvände från stranden blev det sen lunch bestående av ravioli alternativt spagettiringar i tomatsås. Karin sa något om att sova middag och då blev jag akut trött och somnade väldigt ovaggad, en liten powernap i en halvtimme.

Vid halv fem tiden gav vi oss iväg för att titta på lite sevärdheter. Först blev det kapellet. Vi hade som målsättning att även besöka gudstjänsten. Inte för att någon av oss är det minsta troende, utan som med bröllop och dop, för att det är fint. Men det hanns inte med. På väg mot Petter Gottbergs lada där det sägs att han lockade in sjömän från strandade fartyg, bjöd dem på mat och dryck och sedan skjöt dem genom små hål i väggarna för att sedan plundra deras fartyg. 2 bröder som levde ute på ön, tror jag under 1900-talet lär ha hittat blykulor i ladans väggar och hålen han ska ha tillverkat själv för att skjuta igenom, fanns där. Detta har för övrigt skildrats i TV-serien Husbonden – piraten på SandönW. En underbar TV-serie jag mycket gärna skulle vilja se igen men som jag inte lyckats få tag i.

Näst sist på kvällens schema stod visningen av fyren klockan 18 vilket vi inte ville missa. Jag och Mia fick leta lite efter barnen så att de inte skulle missa det. Det passade tydligen att vara på stranden när mamma och pappa inte var det =). Jag tror detta var min andra fyr jag varit i, den första var den på Landsort men det var så länge sen så jag knappt minns det. Fyrar fascinerar mig lika mycket som annat som har med havet att göra. Vi såg till att få gå upp sist av alla. Det blev lite väntan men mindre stress. Vi klättrade upp för den smala spiraltrappan och sista biten som mer liknade en stege. Där uppe kunde man gå runt fyren och det fotograferades så klart en massa.

På väg hem från fyren passerade vi öns museum. Vi tittade på lite saker men det var inte så spännande tyckte jag. Vi tittade på den infofilm som gick på TV som inte helt otippat handlade om — Gotska Sandön =). Den var rätt sumarisk och innehöll inget nytt.

På kvällen åt vi sen middag vid 21-tiden bestående av makaroner och köttbullar, tyvärr utan ketchup men som vanligt smakade det gott. Efter middag satt vi och drack ur våra sista pilsner för att ”slippa släpa hem dom” och åt chips och godis och spånade. Egge och Mia lekte mörkerfotografering. En sån spångrej som väl bara är rolig där och efter några öl, var att vi funderade på att lägga i förslagslådan att man borde ha en sandlåda för barnen, öhh, ja.. Som sagt då var det kul och lite kul är det fortfarande =). Eller varför inte en skyld nere på stranden som deklarerar Sandstrand bara så att man vet =)!

Ungefär på den nivån låg humorn nu när kvällen avslutas till musiken av havet på avstånd och en kraft känsla av att JAG VILL INTE ÅKA HEM!

Gotska Sandön Dag 3

Sista dagen på detta nyupptäckta paradis och vi sitter på båten på väg hem. Värre än så, vi är snart framme. Stockholms skärgård med Nåttarö på styrbord sida och snart lägger vi till i Nynäshamn. Det känns trist, vemodigt, för kort och känslan ”vill ha mer, längre” är påtaglig.

Dagen har varit kanon såklart! Vaknade som vanligt vid 8-tiden av barnen som började röra sig ur sina sängar och ville gå och se vilka sovenirer som fanns att köpa. Jag kände mig åter igen sådär utvilad men varm och svättig och en smärtande solbränna och en rygg som bar djupa spår av träpanelsvägg i skinnet =).

När vi ätit frukost började vi förbereda packningen. Det kändes inte som om allt var över och ”då kan man lika gärna åka hem”-känslan. Det var gott om tid kvar och mer att utforska. Men himlen var inte alls lika positiv som igår. Och straxt före lunch kom ovädret. Ett fascinerande fenomen. Först hörde man hur havet reste sig på avstånd, sedan började det dansa ner kottar från träden och därefter kom vinden. Efter vinden passerat blev det helt tyst sånär som åska på avstånd. Och när vi åt vår lunch bestående av nudlar kom regnet och vräkte ner. Men allt kändes bra! Vi satt där vid långbord under tak och åt, det var inte kallt och alla var glada. Några entuseaster vid bordet sjöng barnsånger och maten var god. Och inte fan tänkte jag sura för lite regn, det är bara vatten.

Att det ”bara var vatten” kanske inte var något tröstens ord sen när Egge försökte göra en välgärning och tömma segeldukstaket från sina vattenpölar och några fick det över sin packning =). Till Egges försvar kan man säga att han faktsikt varnade, frågade om alla var med på det. Ändå låter några sina väskor stå kvar. Jag ljög om jag sa att jag inte njöt lite av skadeglädjen. Tyckte bara lite synd om Egge som kände sig skyldig, jag hade gärna gjort det själv =).

Efter maten kom de nya hyresgästerna till vårt hus så vi fick frakta iväg vår packning bort till släpet märkt ”Nynäshamn”, hur fan man nu åker traktor dit från en ö? Jaha, släpet kanske gick till båten?! Sedan gjorde vi oss klara att gå och då hade regnet helt upphört och ovädret passerat.

Båten skulle komma 16.30 och vi bestämde oss för att gå en om väg för att se Schipkapasset som är ett handgrävt pass genom höga åsen som skiljer öns norra och södra delar åt. Passet byggdes av fyrpersonalen för att underlätta fyrbygget på Tärnudden. På Wikipedia kan man läsa om Gotska SandönW och hur passet fick sitt namn.

Vägen i sig var ett par kilometers omväg men vägen visade sig vara jämn och bra för att vara en sandväg på ön. Inte så mycket pulsande. Passet i sig var inte så spännande i sig. Men om man betänker att det är handgrävt förstår man vilken enorm insats det måste ha varit. Vi tänker ju utifrån dagens mått mätt, att det där fixar en sprängare och en grävmaskin på ett kick. Men att handgräva och genom sand som ständigt rasar och rör sig, det är imponnerande!

Vägen tillbaka till stranden ”Las Palmas” gick på en skogsstig och var ca 3km. Först tänkte jag att trassla sig genom skogen så långt kunde bli ett drygt arbete. Men stigen var smal men vältrampad och jämn. Tack vare öns unika vegitation och att den inte växer så fort gör att stigen inte växer igen. Det gör det ju också viktigt att inte förstöra någon vegitation utanför stigarna eftersom det är den som ”håller ihop” ön. så marchen gick fort och smidigt och vi kom fram till stranden 45 minuter innan planerad ankomst av båten.

Men båten var en halvtimme försenad så där satt vi och njöt av de sista minutrarna av ön och bara sög in allt om igen. Att ligga där i den låga vegitationen ovanför stranden och bara höra havet (ja och barnskrik…) var kanon. Våra barn badade såklart.

När båten kom in bildades langningskedjan utan oss denna gången, det var fullt tillräckligt med folk. Så det var bara att kliva ombord och inta samma bord och platser som på utvägen. En stund på däck för att vinka av vårt nya paradis men det var också prioriterat att vänta på den beställda maten. Här kom väl några små besvikelser om dom ens är värda att kalla det. Maten var god men trots att den var ganska dyr saknades sylt till barnens pannkakor och på resan ut tog den kokta korven slut tidigt förutom att både sylt och grädde saknades då. Men kanelbullarna var bara halvgräddade och alldeles smetiga och degiga inuti och jag hade kunnat äta flera 100! Funderade på att be serveringspersonalen att låta dom vara inne ytterligare lite kortare tid. Dom och kaffet var kanon liksom laxröran och de bakade potatisarna som möjligen var lite små.

Men nu kändes det att det var slut och det var en tråkig känsla. Att bara vara här tre dagar var för kort. Men nu vet vi det till nästa gång, för en nästa gång, nästa år, blir det garanterat!

Nästa gång ska jag gå runt hela ön, en promenad på ca 3 mil av stränder, ängar, tallskog. En bit av södra stranden innehåller klappersten och ytterligare än är svårtillgänglig och måste gås runt. Men annars 3 mil längs havet. Det lär ta cirka en dag att gå säkert med mat och fikapuaser och kanske stannar barnen på lägerplatsen just då. En annan dröm jag nog ska uppfylla om man får, är att sova en natt på stranden, precis utom räckhåll för havet. bara en sovsäck och ett liggunderlag. Man får bara tälta inom inringat område, men kanske får man sova under bar himmel, vi får se. Sedan har vi husen, gamla gården på södra ön kvar att se. Och jag vill ha sol och vackert väder, men jag vill se ön och havet i storm. Dom där mätkiga vågorna som bryter och slår in, dånar, så mäktigt!

Bättre kärleksförklaring än såhär kan jag inte skriva med ord. Resten sitter i huvudet och ni andra som varit där, gå gärna in på vår sida om gotska Sandön och lämna en kommentar.

Kanske blir det en ”Resa till Gotska Sandön del IV” när jag kommit hem och sorterat tankar och intryck om det går att säga på ett nytt sätt eller finns något att tillägga. Vi får se.

Vi ses igen ön!

5 reaktioner till “Gotska Sandön 2009”

  1. Fin berättelse om din resa dit, min far var där några gånger på 70talet, och undersökte bla just dom där kulhålen i Gottbergs lada (innan den blev renoverad) och därför ligger det i mitt vitrinskåp här idag en stor blykula som är ganska deformerad, jag har tyvärr inte själv lyckats ta mig dit än, men jag hoppas att det någon gång blir så…..

    1. Roligt att höra. Kan verkligen rekommendera ett besök.

      Jag vill verkligen tillbaka dit och stanna åtminstone någon dag till.

  2. Så fina bilder!!!! och vilken nostalgi det var att gå igenom dem, har ju gått på de där strandremsorna och letat vrakfynd =)

    1. Ja visst är det fint. Vi är inte klar med alla bilder än, det kommer MYCKET mer. Strul med uppladdningen bara men det kommer.

Kommentera