Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #5

Ikväll gick denfemte deltävlingen i SZ Auumn Race Series 2017. Idag på in favoritbana, Watopia Figure 8. cCa 30km ganska platt men lit lätta pp- oh nedförsbacar.

Jag hängdesom vanligt med entor gruppden första tredjedelen av varvet när jag kände mig fräsch, men sedan blev det so tidigare, svår att trycka på ochhänga med. Jag låg och pendlade runt 3,0 wat per kilo. Det lade mig påen 97e placering av totalt ca120 startand i B-gruppen, så det var inget vidare och jagär inte särskiltnöjd.

Jag undrar så klart vad det beror på, men egentlien är förklaringen enkel. Idag bytte jag effektmätare från mna Garmin Vector-pedaler till min tainer som har sama precition men det gjorde ingenskillad. Det var i och försig bra att veta att det är mig det är felpå och inte tekniken.

Men tittar g i min statistik så har jag halvrat min cykelmängdunder sommar och höst jämfört med i våras. Jag är därför långt ifrån min topp som jag nådde i vintras.tillbaka dit och jag har tid på mig.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #4

Ikväll gick den fjärde deltävlingen i SZR Autumn Race Series 2017. 42km på Londons långa, platta bana.

Jag hade en del teknikstrul före start. Jag hade inte tänkt värma upp så länge eftersom jag inte gick in så hårt för något annat än ett bra träningspass idag. Men efter några hängningar och omstarter så blev uppvärmningstiden mindre än 5 minuter.

På startlinjen stod 653 cyklister denna gång, varav 207 i B-gruppen där jag körde. Det känns som någon sorts otroligt reckord, fantastiskt roligt att vår serie blivit så populär.

När racet väl rullade igång blev det just så hårt och plågsamt som förväntat. Jag tog det ändå lite lugnt för att orka hela vägen in i mål. Vi skulle köra tre varv på den platta banan och den innehåller inte mycket motlut. Vi som väger lite mindre har något svårare att hävda oss på de här platta banorna och det märktes också när jag körde om många i uppförsbackarna och blev direkt omkörd på platten igen. Samtidigt är dessa platta snabba banor också väldigt roliga på lite kortare distanser.

Jag ramlade snabbt ner och pendlade mellan plats 60 och 90.Mot slutet tryckte jag på så mycket jag förmådde och slutade på en 63:e plats. Jag är inte helt nöjd med min insats men det kan bara bli bättre.

Nästa vecka går racet på Watopias Figure 8 som är en av mina favoritbanor. Den rutten kan benen utan och innan och det hoppas jag ska hjälpa mig planera fördelning av uttaget lite bättre.

Här kan man se hela resultatlistan.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Zwift – SZR iTT Race 03/10/2017

Idag fick jag äntligen till höstens första tempolopp. Jag har tvingats avstå ett par tre lopp på grund av andra aktiviteter, men nu kände jag mig taggad. Förvisso har jag 8km löpning i benen från lunchtid idag och förväntade mig inga stordåd.

Loppet gick på London Classic-banan som är den kortaste och plattaste banan. Dryga 16km, fullt ös från start till mål. Man kan tycka att 16km och dom dryga 25 minuter loppet tog borde vara så svårt, men pulsen är snart hög och mjölksyran i benen ett faktum.

Jag rullade in på plats 22 och kände mig nöjd med det. Här kan man se aktiviteten från Strava:

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Zwift- Bicycling Fall Classic 2017

Idag var det dags för Bicyling Fall Classic i Zwift, ett virtuellt Gran Fondo. 72km längs Watopias tuffaste bana, ”The Pretzel” som går över den vanliga backiga banan och bergen, både baklänges och framlänges. Det innebär en total höjdmeter på 1333 meter.

Jag var lite ”rädd” för passet då jag inte kört så långa sessioner på länge och då det gått ganska dåligt för mig under de senaste racen, med kramp och illamående. Det hänger i sin tur ihop med alldeles för lite cykling dom senaste 2 månaderna.

Så målsättningen för idag var att ta det lugnt och metodiskt. Det var ingen tävling utan mer ett ”motionslopp”. Jg har nog bara kört The Pretzel en gång tidigare för ett drygt år sedan. Då tog det mig 2 timmar och 41 minuter att ta mig runt och inkluderade en del vilopauser upp för bergen. Det är som sagt en mycket fostrande rutt.

Den här gången ville jag ta mig runt utan pauser och helst utan att behöva bryta på grund av kramp och illamående.

Det började sådär med att jag blev stående i startfållan när starten gick i någon minut. Min wattmätare och trainer fungerade, men min avatar kom inte iväg direkt. Det berodde säkert på att det var närmare 600 anmälda och över 1000 inloggade och min dator är inte den modernaste.

Men efter en stund fick min cykel fart och jag rullade iväg. Jag bestämde mig för att inte jaga utan ta det i mitt tempo med enda målsättningen att gå i mål.

Första svängen upp för berget kändes lätt och jag fick tvinga mig att hålla igen. Ca en mil uppför är en bra bit och det tog mig idag ganska precis 40 minuter att nå toppen, 3 minuter sämre än mitt personbästa tror jag. Så jag kände mig ganska nöjd ändå. Men jag fick ligga på lilla klingan fram för att inte göra slut på benen.

Sedan väntade några mil utför och lätt kuperad terräng jämfört med bergen. Jag tog in på många iB-gruppen där jag startade och tryckte på lite extra på väg ner för berget där jag hann ifatt ett stort gäng.

När den femte milen närmade sig var det dags att klättra upp för berget igen, från baksidan denna gång. Man passerar inte den snöklädda toppen förbi radiotornet längs den vägen och den extra klättringen klarade jag mig bra utan kände jag.

Utför berget för sista gången gick bra och jag orkade fortfarande ställa mig upp och trycka på i dom små knixarna uppför. När jag kom ner för berget och hade ca 7km kvar till mål var det förvisso platt, men också lite mört i benen. Det blev ändå en liten slutspurt i mål där jag tävlade med en tysk, men efter att jag kört om honom med några hundra meter kvar till mål, tog låren slut och han tog mig på slutet. :)

Som sagt, i juli förra året rullade jag runt på 2:41 och idag blev det 2:18. En ganska rejäl förbättring och jag var ändå inte ”död” när jag klev av cykeln. Lite stumma ben och kläderna kunde vridas ur, men i övrigt kändes det bra. I min grupp där det kanske var 120–130 anmälda, rullade jag i mål på plats 51. Ett snitt på 214 watt och 22 minuters personlig förbättring känner jag mig mycket nöjd med och det blev ett ordentligt träningpass. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Haninge Municipality, Stockholm County, Sweden.

Zwift – SZR Autumn Race Series 2017 #3

Bild: Zwift race

Bild: Zwift race före start

Bild: Zwift race start

Bild: Zwift race

Bild: Zwift raceDagens Zwift SZR Race var den tredje deltävlingen och gick 2 varv på banan i Richmond, en förädiskt platt bana fram till slutet då det går konstant uppför hela vägen in i mål.

Mitt race idag kan även det sammanfattas som en usel prestation. ”Håll”, kramp och illamående. Och, utan att ge för mycket oönskade detaljer, med bara ett par kilometer kvar till mål fick jag ta en paus på ett par minuter och fick sedan mest för syns skull rulla i mål på en usel tid. Jag blev lite full i skratt i all förödelse när jag tänkte att det ändå är tur att man cyklar online mot andra hemma i vardagsrummet i sin ensamhet så att ingen ser vad som händer. :)

Första varvet gick bra, då blev det personligt reckord. Jag kände mig stark och hängde med en stor grupp. Jag snittade 237 watt med en puls på 165bpm. Målsättningen var just att ta det lite lugnare första varvet för at orka med motluten och framför allt andra varvet. Men det är allt för lätt att köra på när det känns bra.

Men när motluten kom på första varvet blev det inget reckord, men väl 265 watt i medeleffekt. Men jag kände mig onaturligt mör när jag påbörjade mitt andra varv. Det gick ganska fort innan det vart klart att jag inte skulle orka hålla i resten av loppet. Jag rullade ut på andra varvet utan ork i benen och jag kände mig rätt frustrerad. Sedan blev det bara värre och slutade som det gjorde. Andra varvet blev ca 4 minuter sämre än det första och 3 minuter av dessa berodde på min nödvändiga paus.

Ändå valde jag att rulla i mål på en 89:e plats av ca 105 startande i B-gruppen. Det är ganska långt ifrån vad jag presterade under förra hösten och våren.

Men det har blivit lite cykling dom senaste 2 månaderna till förmån för löpningen och det märks tydligt. Krampen och illamåendet kommer sig helt säkert av dålig kosthållning, särskilt den senaste veckan.

Det är bara att bita ihop och cykla mer. Förra hösten körde jag också många flera långa pass vilket jag har lite svårt at motivera mig till nu.

Här kan man se resultatlistan från dagens race. Riktigt kul race och tydligen reckord i antalet anmälda. 431 personer anmälda, 358 av dessa kom till start och 295 tog sig över mållinjen, riktigt grymt! Det märktes också på min dator som inte har optimal prestanda, att det laggade en hel del, särskilt vid start.

Nästa vecka är det dags igen för den fjärde deltävlingen.

Här är dagens race på Strava:

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Velothon Stockholm 2017

Inför årets upplaga av Velothon Stockholm hade jag som vanligt velat slå förra årets tid, förutsatt att väder- och vindförhållandena var gynnsamma. Men jag kände när det närmade sig start att planen kanske skulle få revideras. Jag och min pilot har inte fått till särskilt många träningspass tillsammans den här säsongen och ingen av oss har kört särskilt många träningspass med längre distanser.

För egen del som tränar till 99% inomhus, är det svårt att få till motivationen att sitta längre än 1,5 timmar på trainern. Sedan börjar den väldigt statiska miljön och sittställningen påverka.

Men Velothon Stockholm är ett av dom bättre loppen med ett fantastiskt arrangemang och en suveränt trevlig och varierande bana, så det är ändå alltid lika roligt att köra.

Klockan ringde 05:50 och det dröjde en stund innan jag förstod varför den ringde. Jag reste mig ur sängen inställd på att åka till jobbet och det tog några sekunder att ”vakna till” och inse att det var söndag och cykling. Och som vanligt inför sådana här händelser sover jag ganska oroligt, mest rädd att försova mig. Jag sover ryckigt under natten, men just när klockan ringer har jag alltid lyckats somna.

Allt var förberett för att minimera stress och risken att glömma något. Frukosten bestod av risgrynsgröt som är svår att få i sig i den mängden vid den tiden på morgonen. Sedan återstår bara att smörja benen med liniment och… ja… rumpan med lite Medevisalva, kontrollera att GPS, pulsband och hjälm är med.

Väl inne vid start har vi knappa 15 minuter på oss. Det är OK så länge allt flyter, men lite kort om tid annars. Men idag gick det bra. Vi hittar våra kompisar i startfållan och behöver inte stå så länge så att man hinner börja frysa. Det var inte ens kallt idag och jag tar av vindjackan innan vi rullar iväg.

Känslan är alltid densamma, god stämning och grupp efter grupp som rullar iväg. Snart är det vår tur att ligga där mitt i en stor grupp och rulla ut mot ett antal mil.

När starten går kommenterar vi någon som står vid vägen alldeles efter start för att laga punktering. Vi säger att det är surt att råka ut för redan nu. Bara några minuter senare längs Ringvägen får vi punktering på framhjulet, det är lite udda. Vi rullar åt sidan och en trevlig funktionär ansluter och hjälper oss lite. Nu är det vi som står här längs vägen bara någon kilometer från startfållan och grupp efter grupp rullar förbi tills det inte kommer några fler.

Jag har fått viss rutin på att byta slang men har bara en handpump. Men snart rullar vi på igen och då finns ingen bakom oss. Vi är helt sist iväg i hela Velothon Stockholm. Funktionärerna har till och med börjat släppa på trafik när vi kommer farande ner i Södra Länken. Behöver jag förklara hur det känns? :)

Det dröjer en liten stund innan vi kommer ikapp dom sista cyklisterna. Vi jagar på och passerar många även om det bitvis är svårt att köra fort på grund av vägarna och oordnade grupper av cyklister som fladdrar över vägbanan. Det är egentligen först när vi kommer till Brandbergen som det börjar bli glesare framför och vi kan börja köra lite mer fritt. Men då har jag nog dragit på mig lite mjölksyra och dessutom krampkänning i ena benet. En del i det är kanske att jag inte vilat dagarna innan loppet som jag borde. Men det blir säkert också ett stresspåslag när man vill jaga ikapp. Men 15 mil är en ganska lång sträcka att jaga på och även minutrar tar lång tid att jaga ikapp. Och nu är vi minst 10 minuter bakom vår grupp. Det kommer ta mil att ta igen.

Det är här vi drar ner ambitionsnivån. Vi måste orka hela loppet och vi är inte tillräckligt tränade för att ligga och köra fullt solo i flera timmar. Så här långt bak finns inga grupper att köra med då vi fortfarande passerar dom som ligger i ett lägre tempo. Ett tag lägger vi oss bakom grupper som kör runt 30km/h för att vila oss lite, men så fort det blir platt och fritt så blir det för långsamt för oss och vi ligger ensamma igen.

Vi ligger ensamma större delen av vägen ner till Nynäshamn och slås av att alla stora grupper är borta. Vi passerar mest enstaka cyklister eller mindre grupper. Dom andra ligger fortfarande för långt fram.

Vi tar korta pauser på varje depå vid Årsta Havsbad och inne i Nynäshamn för att sträcka på benen och fylla på vatten.

När vi vänder i Nynäshamn och är på väg hemåt igen blir terrängen mer kuperad en stund genom Stora Vika och Sorunda. Ett par rejäla backar som vi känner att vi får kämpa med idag. Jag minns förra året då vi gled upp för samma backar med en knappt märkbar pulsökning, så skillnaden är stor i år.

Vid den näst sista depån vid ca 12 mil hittar vi Patrick från vårt gäng som släppt dom övriga och vi rullar vidare tillsammans. Nu blir det lite lättare och aningen plattare igen, men också kroppen började svara bättre. Krampen i ena benet försvann och pulsen låg stabilt även i motluten. Det var så jag hade velat känna från start.

I Handen stod våra familjer och skrek på oss och sen var det bara att slita dom sista 20 kilometrarna in mot mål. Sträckan in till stan är både knixig och guppig av dålig asfalt. Vi tog ett sista kort depåstopp i Länna.

Liljeholmsbron, Hornsgatan och slutsporten längs Ringvägen i mål kändes bra. Vi rullade i mål på 5:04 officiell tidtagning och det kanske jag inte är helt nöjd med. Men efter förutsättningarna ett bra träningspass. Det blev som vanligt kaffe, kycklingsoppa och vila i gräset en stund innan vi på lite vingliga och stela ben tog oss upp och iväg till pendeltåget.

Vädret var perfekt, funktionärerna glada och trevliga och ungdomarna som hjälpte till i depåerna var väldigt glada och taggade. Särskilt i Älta, Brandbergen, Nynäshamn och Handen var det mycket folk ute men så klart även på andra ställen. Dom skulle bara förstå hur roligt och peppande det är med det stöden.

Jag ger åter igen Velothon ett stort minus för att det inte fanns kaffe i depåerna. Godis, banan, sportdryck och chokladbollar, men man är aldrig så kaffesugen som när det inte finns något. Och dom släta solbullarna hör liksom till på något vis. Men kaffet är viktigt tycker jag, både för värmen och koffeinet. Lite mer pyssel att hålla kaffe klart, det inser jag, men det har andra klarat.

Annars finns verkligen ingenting att klaga på. En underbar bana med stor variation både profil och miljö. Orter och landsväg, platt och kuperat och en lagom distans. Varje delsträcka hinner inte bli tråkig som det kan bli p en del andra lopp där man ser staden 2 sekunder och sedan försvinner ut i ingenting ett antal timmar och kan cykla flera mil på en och samma väg, dessutom utan att se en enda cyklist varken bakom sig eller framför sig. Här kunde det också långa stunder bli tomt och man hamnade i ”ingenting” och man undrade vart alla människor tog vägen. Men ett par tusen cyklister fyller inte en sträcka på 15 mil.

Slutligen vill jag bara säga något kort om hat. Alltså det näthat som förekom både före och under loppet i sociala medier gör mig både förvånad och ledsen. Jag har åter igen valt att inte alls lägga mig i. Ingen kan vinna en sådan strid bland tangentbordskrigare och det är nog klart som vatten att merparten inte skulle uttrycka sig så i verkliga möten. Bakom datorn kan man skriva vad som helst utan eftertanke eller minsta ödmjukhet. Och jag kan bara hoppas att dom som drev det så frenetiskt, att ni verkligen har ett bättre liv än vad det ser ut för. Sett er framför datorn och läs igenom det ni skrev och fundera över proportioner och om den energi man lägger ner på att ondgöra sig över sånt här, kanske kunde läggas på något lite bättre. Exempelvis ta cykeln en sväng? ;)

Och jag älskar verkligen alla er som istället gick ut och ropade, hejade, klappade, bankade i saker, blåste i instrument, poppade musik och slog på tamburiner. Nynäshamn vann min tävling för bästa stöd igen tätt följd av de andra orterna som istället för att vara bittra, valde att ha kul tillsammans med oss com cyklade. För vi hade verkligen skitkul mer er! :)

Vi ses nästa år!

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Sthlm Bike 2017

Klockan ringer 05:00 och som vanligt sådana här dagar, har jag sovit ganska oroligt, rädd att försova mig. Så jag vaknar och flyger ur sängen klarvaken. Jag känner mig inte ens trött längre.

Det blir ingen frukost idag. Frukost får vi vid målgång och loppet kommer ändå bli av det lite lugnare slaget och inte så förfärligt långt så jag kommer orka köra på reserverna.

Alla kläder ligger framlagda i rätt ordning. Bara att smörja in benen med liniment eftersom det inte längre är högsommarvärme ute såhär tidigt. Alla förberedelser och lukten av linimentet får nästan kroppen att gå igång, pulsen stiga och svetten att börja rinna. :)

05:40 kommer min pilot ”MP”. Vi pumpar rätt tryck i däcken och promenerar den korta vägen till pendeltåget. Förvånansvärt många som ska ut och resa såhär dags men ingen cyklist i sikte ännu. På Stockholm Södra kliver vi av och där stöter vi på dom första deltagarna. Vi rullar ner till start och för en gångs skull är vi ute i väldigt god tid med över en halvtimme till start. Området är än så länge ganska tomt på folk, men fler tillkommer hela tiden. Jag hälsar på min chef som ska rulla med sitt kompisgäng och sedan går vi fram och ställer oss i den svarta, snabba gruppen längst fram och inväntar våra kompisar.

Thomas, Patrick och Patrizia ansluter och vi är redo. Patrick och Patrizia ska köra på sina nya MTB, bara den en prestation ett sånt här lopp. Dom kommer inte riktigt hålla vårt tempo.

Starten går och vi rullar iväg. Jag skriver ofta om den här känslan när starten går, hjul mot asfalt, växlar som rasslar, glada människor runt omkring och staden luktar fantastiskt och är så tyst en sådan här tidig söndagsmorgon. För mig är det så häftigt att få cykla i stan som alltid annars utomhus bara rullar på landsvägar och idag dessutom i en biltom stad på avstängda vägar för oss cyklister.

Färden går över Djurgården upp mot Gärdet och Frihamnen. Vi rullar förbi dom flesta men ute på Djurgården får vi vårt klassiska kedjehopp där kedjan fastnar innanför kransarna och det tar en stund att få ordning på. Det är ett problem tandem dras med verkar det som. Många av dom vi passerat rullar förbi igen. Men vi är snart igång igen och kör på lite.

Vid Stora Skuggan är banans första depå och vi stannar för en kaffe och chokladboll. Fikastoppet blir lite längre än vad jag egentligen gillar, men jag fryser inte, det är ingen tidtagning och staden inbjuder inte till allt för snabbkörning. Vi träffar Patrick och Patrizia igen innan vi rullar vidare upp mot Bergshamra och vändningen vid Ulriksdals slott.

En av mina favoriter längs banan är nog när vi får trycka på längs en helt avstängd Sveavägen. Det går undan och är som gjort för lek och att jaga varandra. I år tar Thomas oss fram till första rödljuset trots trasig bakväxelvajer, men jag skyller på att jag inte riktigt var taggad idag och inte riktigt hade klart för mig hur jakten såg ut. :)

Färden går vidare runt Kungsholmen, över Västerbron och Söder Mälarstrand för att sedan ta en sväng upp över Södermalm innan slutspurten. Det blir inte så mycket spurt på grund av korsningar och lite dålig asfalt.

Vi gick i mål på 1:51 med en rulltid på 1:39. Således ungefär 12 minuters stopp med kedjetrassel och fika. Det kändes väldigt långsamt, men ändå visade det sig att det var 3 minuter snabbare än förra året. Huvudsaken är att man åtminstone försöker förbättra sig själv hela tiden. Så jag är nöjd.

Frukostserveringen flöt på bra och bestod av kaffe, yougurt, fralla och lattedryck. Jag blev också intervjuad av Sthlm Bike och nu är det dags att rulla hem.

Sammanfattningsvis; ett kanontrevligt lopp olikt många andra. En lagom distans som passar dom flesta oavsett ambition och en otrolig miljö. Stockholms cykelbanor har ju en del att önska på sina ställen med dålig asfalt med kanter och gropar som inte är optimalt för carbonhjul i högre farter.

I år startade ungefär 1500 och det blir fler och fler varje år. Jag kan verkligen rekommendera det här.

Här kan man se dagens aktivitet:

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Vätternrundan 2017

Igår lastade jag och ”Egge” bilen för att för femte gången åka till Motala och starten i Vätternrundan. Det mesta kändes perfekt. Väderleksprognosen utlovade det bästa vädret hittills bland mina fem rundor runt Vättern, nästan ingen vind, halvklart runt 20° och sol i Motala vid beräknad målgång.

Vidare planerade vi att göra ett försök på att komma runt under 9 timmar genom att köra med ett litet gäng från klubben SMACK. Jag kände mig stark i kroppen efter all träning under vintern och våren trots en svacka i början på året.

I motala var proceduren den samma som tidigare; lasta ur packningen i vår hyrda lägenhet, promenera ner till evenemangsområdet i stadsparken för att kvittera ut våra nummerlappar och inhandla lite energitillskott. Vi träffar lite bekanta och möter upp Rickard som ska dela boende med oss. På kvällen blir det middag på en närbelägen pizzeria men just denna kväll blir maten en besvikelse.

Det är alltid svårt att somna inför dom här utmaningarna. Hjärnan tuggar planerat upplägg på högharv och den där pirriga känslan i magen. Det jag ändå är mest rädd för är att frysa och det kommer jag åtminstone inte göra den här gången.

På något sätt har jag ändå lyckats somna men vaknar av mig själv en halvtimme innan klockan ringer 04:30. Rickard har redan försvunnit till sin start 03:45. Vi går upp och jag försöker trycka i mig en tallrik risgrynsgröt, men det går trögt och jag får inte i mig det sista. Men alla kläder ligger framme och utrustningen är klar, så det är bara att klä på sig och ge sig ut i den tidiga morgonen. Vi har bara ett par minuters rull ner till starten. Det är inte kallt, men lite ”rysigt” så det blir armvärmare men bara ben. Efter lite letande hittar vi vårt lilla gäng på 4–5 personer och inom kort är det vår tid att rulla ut ur staden. En motorcykel leder oss en bit ut ur staden innan farten släpps fri. Vi bevittnar en första vurpa bara kort stund senare.

Den här stunden känner jag igen och tycker om. Det luktar gott och är friskt, man känner sig förväntansfull men oron är borta, nu är man ändå på väg. Leden av cyklister glesnar. Det är ganska tyst, folk säger inte så mycket men hjul susar mot vägbanan och växlar rasslar. Vi kör om, blir omkörda och vår lilla grupp strukturerar sig i det upplägg vi har bestämt. Någon minut långa förningar var.

Efter en stund kommer en grupp och passerar oss på utsian. Vi tycker deras fart verkar bra så vi glider upp bakom dom och lägger oss där. Det dröjer inte länge förrän någon i gruppen rullar upp bredvid oss och frågar om vi vill vara med och hjälpa till i deras klunga som kör Belgisk stil i rotationen. Jag och min pilot Egge blir positivt överraskade. Att bli direkt tillfrågad av en främmande grupp har nog aldrig hänt oss. Vi brukar tvärt om känna oss ganska oönskade och brukar få nöja oss att ligga i svansen på alla klungor.

När vi börjar rotera med dom får vi veta att dom planerar att hålla ca 36km/h flack väg vilket känns som ett tempo vi borde kunna hänga med i utan minsta problem. Att hålla den farten skulle hjälpa oss att nå vårt mål på under 9 timmar med råge. Och genom att få gå med i rotationen kan vi verkligen dra fördel av att ligga i en klunga.

Milen rullar på och det går fort men känns lätt. Jag blir glad över gänget som verkar vara nöjda med vårt bidrag till gruppen och inte störa sig på att vi är ett tandemteam. Tiden går fort och vi passerar den första depån utan att stanna. Men strax före Gränna känner jag det klassiska tecknet på punktering, små ojämnheter i asfalten börjar slå igenom i fälgen och jag inser att det roliga för oss är slut. Vi skulle tappa vårt gäng redan efter ca 7 mil. Det är bara att rulla ur gruppen åt sidan, vinka och tacka. En fot sätts ned i vägrenen och vi står stilla.

Medan vi byter slang i bakhjulet susar cyklister förbi. En större klunga passerar och bara ett 20-tal meter framför oss går en tjej i marken. Det är ett ljud som är svårt att beskriva men det gör faktiskt fysiskt ont att bara höra det. Vi står långt ute i diket för att inte vara i vägen för passerande cyklister men det är inte svårt att känna att vi ändå kan ha stört koncentrationen. Självklart kan vurpan berott på något helt annat men bara råkat hända just vid oss. Hon har sina vänner omkring sig så det är ingen mening för oss att ingripa och inom någon minut anländer en funktionär i bil. Jag beundrar verkligen evenemangets snabba insatser när något händer. När vi sedan rullar vidare står tjejen upp och verkar i och med det inte vara allvarligt skadad.

Nu vet vi att vi får rulla dom dryga 21 milen som återstår själva. Vi kan bara hoppas på att vi inte får några fler punkteringar och att vi hittar stora och bra klungor att hänga efter för att få draghjälp. Men jag känner att något är fel med mitt däck eller hjul. Två punkteringar under Halvvättern förra helgen och en redan nu efter 7–8 mil. Ändå har hjulet just varit inne på service för att få en trasig eker utbytt och samtidigt däcket genomgånget för att se så det inte sitter något i. Och det ska visa sig under resan att jag har rätt.

Vi rullar igenom Grännas gullerstensgator och ut på vägarna igen. den grymma backen vid Kaxholmen som är en av tre utmanande lutningar runt Vättern tar vi oss ann lugnt och metodiskt. Ändå får vi ett nytt personbästa i cykeldatorn uppför backen. Det är bara ett av alla kvitton på att all träning under året ger resultat. Jag kommer senare känna mig nöjd med att vi bara körde 4 sekunder långsammare än Skoda Team även om likheterna upphör där. ;)

Efter varje tuff uppförsbacke kommer en bra nedförsbacke. Det är en bra tanke att ha i huvudet när man jobbar sig upp. Och inget motlut varar för evigt och när denna är slut behöver vi bara andas helt kort för att vara tillbaka i puls igen. Farten stiger ner mot Jönköping och vi har ändå en ambition att jaga ifatt våra vänner från SMACK och Lidköpings Cykelklubb.

I Jönköping hör jag en bekant ropa efter oss och jag vinkar. Den familjen har stått längs vägen tre år i rad bara för att se oss swisha förbi. Sådant värmer extra. men vi rullar förbi depån som annars erbjuder varm mat. Vi jagar vidare och nu har vi klarat av en tredjedel av loppet, 10 mil av 30 och bara resten kvar… :)

Vi gör ett kort stopp i Fagerhult för att fylla våra vattenflaskor och rullar sedan vidare upp mot Hjo. Kort före Hjo får vi punktering igen och står åter vid vägkanten och ser vårt mål och gamla sällskap försvinna allt mer i fjärran. Vi har ändå kört ikapp nästan all tid vid förlorat och kunnat hålla mycket hög fart trots att vi legat helt själva och bara blåst på i ytterfilen. Vi fräser vidare upp mot Karlsborg och vidare uppför den välkända ”hallelulia-backen” där vi blir välsignade på vår färd. Jag tänker lite vanvördigt att det kan vi behöva just idag och att det bästa med Jesus just nu är att det betyder att stigningen tar slut och det börjar gå utför igen. Bättre relation med Jesus än så har jag inte. ;) Men det är en milstolpe längs rundan som måste finnas där för att vara just Vätternrundan. :)

Vi stannar till i Boviken för påfyllning av vatten innan vi rullar vidare. Vi bestämmer först att revidera vårt mål till 9 timmar och 30 minuter, men när rundans näst sista depå Hammarsundet närmar sig gör det ont i rumpa, korsrygg och nacken. Klunkarna ur vattenflaskan blir större och vi har ändå misslyckats med vårt mål. Vi stannar därför, får kedjan oljad och tar en kaffe, vetebulle och en mugg varm blåbärssoppa. Att tänja lite på rygg och låren känns bra men med bara 5 mil börjar man få målkänslor och den där bilden i huvudet där man ligger i gräset i parken och njuter av smärtan överallt. :)

Vägen till Medevi är inte lång, bara knappa två mil. Precis före Medevi får vi vår tredje och sista punktering. Det är tur eftersom alla slangar är slut och lagningssatsen ligger kvar hemma. Får vi punktering en gång till får vi antagligen gå i mål. En funktionär stannar till med sin bil och frågar om allt är OK. Klungor och enstaka cyklister passerar på löpande band men snart är även vi på rull igen.

Vi kör förbi depån i Medevi och nu är det knappa tre mil kvar. Vägen går först på en slingrig skogsväg, sedan en kort bit ute på landsvägen innan det bär av in i skogen igen. Det är nog den roligaste vägen längs hela rundan. Bara lätt kuperad och lite kurvig. Vi kör ikapp en klunga från Ride Of Hope och lägger oss bakom dom ett tag. Dom håller en hög och bra fart som passar oss och vi kan ”vila” lite mer än när vi sliter själva.

En knapp mil kvar och det bär ut på landsvägen igen in mot Motala. Vi trycker på det sista vi har och passerar klungan. Vi kämpar mot det sista motlutet innan det blir lättare igen. Nu finns ingen anledning att spara på krutet längre. In i Motala sjunker farten successivt innan det blir för kurvigt och trångt för att köra fort.

Att rulla över mållinjen är en fantastisk känsla. Publiken lyfter än verkligen den sista biten in och allt lidande är glömt och förlåtet. Tidtagningen piper när vi passerar, vi trycker av våra cykeldatorer och sparar upplevelsen i deras minnen.

Det är mycket folk i målfållan. En stor grupp kör en ramsa för att fira sin prestation och det är lätt att känna ren lycka både för än själv och andras skull. I högtalarna intervjuas människor som gått i mål, som gjort sin 51:a runda, som klarat sin klassiker eller sitt första varv runt Vättern Senare när vi ligger i parken med mat och kaffe får vi även höra ett frieri. Hon svarar ja och ja, jag blir lite blank i ögonen. ;)

Ledet sniglar sig fram genom målfållan. Alla pratar om det man upplevt oavsett varför man är där. Bara för att ta sig runt och njuta eller för att prestera i grupp. 19000 startande med olika anledningar och olika prestationer men med det gemensamt att alla går igenom här.

Vi får våra medaljer. Eftersom vi båda kör vårt femte varv runt Vättern får vi en specialmedalj. Sedan är det akut att hitta en gräsplätt för att sträcka ut sina möra ben och sträcka på sin värkande rygg. Egge hämtar mat och kaffe åt oss, vi äter och strax ansluter Rickard som gick i mål någon minut före oss.

Vår sluttid blev 9 timmar och 50 minuter. Räknar man bort våra oönskade stopp hade vi en effektiv rulltid på 8:55 och det är 15 minuter bättre än förra årets rulltid på 9:10. Det är ändå något att känna stolthet över och ta med sig hem.

Nu väntar en skön, varm dusch, en stund i solen ute på gräsmattan och sedan sen middag innan det är dags att sova. Imorgon går färden av hemåt igen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Halvvättern 2017

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel i stadsparken i motala inför Halvvättern 2017

Igår lastade jag och ”MP” tandemcykeln i bilen och for mot Motala för ännu en upplaga av Halvvättern. Framme i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och åt middag innan vi avslutade kvällen med att se till att allt var i ordning för morgondagen.

Väckarklocka 06:30, grötfrukost och sedan rullade vi ner mot starten. Redan vid 8-tiden var det 15 grader och sol ute men med en del sydliga vindar.

Första dryga 3 milen ner till Borghamn rullade vi med en klunga i ganska lugnt tempo. Det skulle inte bli några världsrekord i den farten, men det kändes skönt att få igång kroppen. Vid Borghamn hoppade vi över första depån och tog genast itu med stigningen upp för Omberg. Den är ganska jobbig men vi låg i vänsterled och skapade nytt personligt rekord även om det är svårt för oss där i trängseln. Klungan vi kört med spreds för vinden, dom flesta tror jag hamnade bakom oss.

Väl uppe får vi vår första punktering. Lite dålig asfalt men inte så väldigt skumpigt så jag blev lite störd. Men det var bara att stanna i vägkanten och byta slang. Där såg vi vår möjlighet att slå förra årets tid krympa. Sedan rullade vi vidare med bara ca 5 bars tryck, det var vad vi orkade handpumpa i just då.

Ner för Omberg är skojigare än upp. Vi tog det ändå lite försiktigt på grund av kvaliteten på vägen och trycket i däcket. Väl ute på landsvägen igen mot vårt första stopp i Ödeshög kom motvinden. Vi hade också tappat vår klunga och det blev glest mellan cyklisterna. I Ödeshög mötte ”MP”s föräldrar oss. Vi var över 20 minuter försenade så stoppet blev kort. En pratstund, kaffe, solbulle, en halv banan och saltgurka innan vi rullade vidare.

När vi rullade ut på vägen kom en klunga farande som vi anslöt på för att få lite sällskap. Vi hade motvind en stund till innan vi bytte riktning igen in på en trevlig, kurvig väg. Där lämnade vi sällskapet bakom oss och rullade ensamma en stund tills vi åter hör ljudet av rop och carbonhjul bakom oss och en klunga från Ride Of Hope passerar. Dom verkar hålla ett bra tempo runt 40km/h, så vi ökar farten och lägger oss bakom dom. Där ligger vi i lugn och ro fram till vattendepån vid Boet. Både jag och ”MP” behöver fylla våra vattenflaskor men klungan visar inga tecken på att göra uppehåll. Det finns inget val, vi behöver vatten. Vi inser att ens det kortaste stoppet kommer bli svårt att ta igen och det känns surt att man alltid tappar bra klungor när man äntligen hittat en.

Vårt stopp vid Boet blir ca 30 sekunder, den tid det tar att fylla två vattenflaskor innan vi rullar vidare. Vi sätter upp farten och även om förhoppningarna är små, så är målet att hinna ikapp vårt sällskap igen.

Vi får en svans efter oss på ett tiotal cyklister och farten är hög, oftast mellan 45–50km/h. Vägen är bra och lagom kuperad och ingen motvind. Även om vi jobbar ganska hårt känns det bra och roligt.

Plötsligt säger ”MP” att vi är ikapp klungan och vi kan sänka farten till runt 40km/h igen. Vi klarade det och jag är förvånad över hur lätt och bra det kändes. Jag känner mig stark idag fortfarande efter över 90km och ”MP” har även han ett fruktansvärt bra tryck i benen. När vi ökar farten går det undan och det är som musik i högprofilhjulen.

I Rök efter dryga 10 mil gör klungan ett stopp och vi gör detsamma. Vi fyller vatten och tar en halv banan till, vaksamma på om vår klunga ger sig av. Men dom tar ett längre stopp och vi bestämmer efter någon minut att rulla vidare. Vi hinner upp en annan grupp cyklister som vi ligger med en god stund tills vi hör det välbekanta ljudet bakom oss igen. Där kommer samma klunga och passerar oss.

Det är en speciell känsla som jag älskar. Det blir som en kick i kroppen. Den där stunden när en stor och bra klunga passerat och vi vinklar ut vänster, växlar upp och farten stiger. Cyklisterna vi legat bakom ropar uppmuntrande när vi kör förbi och åter ansluter bakom Ride Of Hope. Nu är det bara ca 40km kvar till mål!

Farten är fortsatt hög fram till Skänninge efter dryga 120km. Där kör vi bara rakt igenom och farten sjunker genom staden. När vi kommer ut på landsvägen igen får vi en massiv motvind och farten sjunker i hela klungan, men vi hänger fortfarande med.

Vi viker av och får medvind igen på en ganska rolig, krokig väg men med dålig asfalt. Jag vet att våra däck utsätts för högre påfrestningar vid sådant underlag och jag håller tummarna för att vi inte ska få en ny punktering. Med ca 10km kvar till Motala blir det tyngre igen. Motvind och svagt uppför och kraft i benen som inte är outtömlig. Men vi trampar ur det sista och de sista 10km känns långa. GPSen visar att det är 13km kvar vilket visar sig stämma bättre än skyltningen.

När vi rullar in i Motala känner jag det typiska genomslaget i bakhjulet när vi åker över ojämnheter och farthinder. Vi har punka igen… Men vi rullar vidare och farten har ändå sjunkit nu när vi är inne i Motala. När vi kör över farthinder reser jag mig upp och lutar mig framåt över ”MP” för att minska belastningen på bakhjulet och det hjälper.

På målrakan släpper vi klungan dom sista hundra metrarna och rullar försiktigt i mål. En minut till och vi hade inte haft tillräckligt med luft för att kunna fortsätta. Och att byta slang eller gå i mål när man är så nära hade inte varit speciellt roligt.

Vår officiella sluttid blev 4:58, 2 minuter sämre än förra året. Däremot hade vi i år en rulltid på 4:28, över 8 minuter bättre än förra året. I år hade vi dessutom längre stopp på grund av punktering. Det innebär att vi rullade ungefär 34km/h utan att slita särskilt hårt förutom vissa sträckor med stark motvind.

Pulsen var också ungefär som förra året. Däremot lämnade jag wattmätaren hemma i år men det tycker jag inte är lika intressant under motionslopp där man rullar och glider med klungor långa sträckor.

Sammantaget kände vi oss väldigt stolta och nöjda när vi intog mat i Stadsparken i Motala. Ett lätt duggregn började falla och vinden var ganska sval.

Nu rullar vi hem mot Stockholm igen. Jag återkommer om en knapp vecka för att ta itu med den långa Vätternrundan. Precis just nu undrar jag varför jag gör det, men jag vet hur det kommer kännas igen när jag åter har musiken av carbonhjul, rasslande växlar och glada människor omkring mig.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from .

Roslagsvåren 2017

Idag var det så dags för Roslagsvåren. Jag och min pilot ”MP”, Patrick och Thomas hade planerat att köra ihop.

Vädret var kanon med sol och måttliga, men lite svala vindar. Vi konstaterade direkt att det definitivt gick att köra barbent men behöll långa ärmar då det kändå kändes lite svalt.

Idag var vi på plats i ovanligt god tid och det kändes skönt. Normalt sätt hatar jag att stå och vänta och frysa, men idag var det bara lugnt och trevligt att vara där. Vi kvitterade ut våra nummerlappar och fixade ihop cykeln i lugn och ro och hälsade på bekanta.

Starterna började kl09:30 och vi ställde oss ihop med ett gäng som skulle köra ca 32klm/h. Vår egen plan var att ta det lugnt eftersom det var första långa rundan för oss alla. Ändå kände jag mig pigg och fräsch efter all inomhusträning.

När vi rullade iväg kom det här lyckoruset över att åter vara ute på vägarna i solsken och varmt väder. Däck mot asfalt och rasslande växlar bakom, framför och bredvid. Glatt prat och varningsrop för dåligt underlag eller trafik.

Samtidigt blir starten en chock i kroppen. Andningen ökar och pulsen stiger och jag undrar hur i hela friden jag ska orka när det känns ”såhär” efter bara ett par kilometer. Låren skriker i första backarna. Men ganska snart kommer kroppen in i flytet. Pulsen stabiliserar sig och värmen kommer ut i benmusklerna och andningen stabiliseras och istället känner jag mig stark.

Klungan som vi uppfattade skulle hålla en snittfart på 32km/h håller en betydligt högre fart. Cykeldatorn visar mil efter mil ett snitt på 35km/h. Det går rasande fort men ändå känns det lätt att hänga med. Min pilot ”MP” berättar efter målgång att det kändes obehagligt att ligga i klungan som körde ganska ryckigt. Tappade fart i uppförsbackarna så vi behövde bromsa även där och stack iväg över krönet så att vi behövde jaga ikapp. Även jag var lite spänd när vi låg i högra ledet med cyklister utanför oss. För oss är det bättre att ligga i ytterled så att vi lätt kan vika ut om det sker snabba inbromsningar framför oss. Nog för att vi har bra bromsförmåga men det är ändå något sämre bromsverkan med karbonfälgarna jämfröt med aluminiumfälgar. Jag kunde känna hur min pilot tog det försiktigt och jag försökte känna noga efter i pedalerna för att inte ta i för mycket i fel tillfälle.

Men allt gick bra fram till strax före 6 mil. Då kände jag hur vi började få genomslag i bakhjulet och jag förstod att det var nära punktering. Den dåliga vägen är inte bra för någon cyklist men ännu sämre för tandem och den dubbla vikten. På 6-milsdepån stannade vi för att fylla på med luft i hjulet och lite energi och kaffe. Jag övervägde att byta bakslang på en gång medan vi ändå fanns i en depå men mina teamkamrater röstade på att luftpåfyllning borde räcka.

Vi kom någon mil innan vi körde över ett gruskorn och då var det slutgiltigt farväl med trycket i bakdäcket. Det var bara att stanna och byta slang. Det har man ju börjat få lite flyt på så det innebar inga stora problem. Vi hade sådan tur att det bara 300 meter längre fram stod en flaggvakt utrustad med en riktig pump. När vi var klara rullade vi fram till honom och fick fullt tryck i bakdäcket igen och kunde rulla vidare. Det kändes bra eftersom det inte är bra att rulla med för lågt tryck på mina fina favorithjul.

Vid 8 mil stannade vi vid nästa depå för kort vattenpåfyllning och en bulle. Där stod flera bekanta, vland annat Peter. Depåerna är väldigt trevliga och kul stämning i. Men det blev ett ganska kort stopp innan vi jagade vidare med bara 5 mil kvar till mål.

Nästa strecka är en av mina favoriter. Rialavägen. Den är kuperad men med små uppförs- och nedförsbackar och kurvig. Det är väl variationen jag gillar, att det inte bara är mil efter mil lång, rak landsväg. Man får utmana sina explosiva muskler lite för att direkt efter bli belönad med en skön nedförsbacke.

Jag satt där och njöt och sa just till min pilot att det var en underbar väg, när vi fick stanna för att kaos utbröt framför oss. Nu såhär bara kort tid efteråt är det svårt att minnas. Vi bromsade in och stannade för att en mötande bil framför oss stannat för den klungan vi hade framför oss. Minst en cyklist rasade i tiket, men nu så här efteråt förstår jag det som att det bara var en vejningsvurpa och ingen kom till skada. Det gick inte heller särskilt fort.

Kort senare, precis när vi stannat, hörs en duns, ett skrapande otäckt ljud, en motorcykelmotor som stannade och ett hjul som snurrade tills det stannade. Sedan kom bensinlukten.

En motrcykel hade kört in i den stillastående bilen och välte på vägen mitt bland alla cyklister som tursamt nog inte blev träffade. Motorcykelns passagerare hamnade på vägen och hade gjort sig illa.

Det som hände sedan kändes väldigt proffsigt och som om allt gick rätt till. Föraren av bilen var samlad och ringde efter hjälp, andra hjälpte motorcykelpassageraren och flera andra, cyklister och motorcyklister gav sig iväg åt båda håll för att stoppa upp bilar och cyklister så att ingen skulle råka fara in i olycksplatsen. en läkare kom tursamt nog i en klunga cyklister. Kort sagt kändes allt under kontroll och passageraren verkade inte vara illa skadad, var i vart fall lugn och vaken.

Vi blev stående vid olyckan en stund eftersom en i teamet agerade trafikvakt, men när ambulanshelikopter närmade sig rullade vi vidare då vi inte kunde göra mer på plats. Självklart kändes det jobbigt att sådant ska behöva händaoch den underbara känslan hade fått sig en kalldusch.

Vid 10-milsdepån serverades korv och då var det bara tre mil kvar hem. Vid 12 mil stannade vi i den berömda ”godisdepån” för att både tanka energi inför sista slutspurten och ta en sväng ut i nturen till närmaste buske för några av oss.

Sedan rullade vi vidare. Den sista 1,5 milen gick snabbt och bra och med 6km kvar började jag och ”MP” trycka lite trots motvinden. Vi fick en klunga framför oss som det tog lite tid att komma förbi på den smala vägen, men sen var det raka rör och det sista benen kunde bjuda på in i mål.

Att rulla förbi målbågen för sluttiden är alltid lika skönt. Pipen när systemet registrerar att man passerat och man kan trycka på stopp på cykeldatorn. Man rullar fram och får sin medalj, ställer av cykeln och hämtar kaffe och korv, . Idag blev vi kvar onormalt länge på grund av det fina vädret, men till slut lastade vi cykeln och rullade hemåt.

Som vanligt att fantastiskt arrangemang av Fredrikshof. Trevlig bana, trevliga funktionärer och ett fantastiskt väder var veställt. Ca 700 cyklister lär ha ställt upp idag.

Hela teamet var nöjda och lite överraskade över vårt tempo som var det högsta någonsin även om tiden blev sämre på grund av något långa depåstopp och framför allt olyckan. Ändå var det ingen som var i närheten av att vara utpumpad vid målgång och vi minnes alla tillbaka på dom första motionsloppen vi deltog i för 5 år sedan, när det tog dagar att repa sig. Visst känner man sig lite mör i benen, lite värk i ryggslut, nacke och rumpa, men ingenting som ens liknar det som var då man började som cyklist på allvar.

Nu laddar vi för Halvvättern och Vätternrundan i juni. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

Zwift SZR Race Series 2016 deltävling #5

Idag deltog jag i min andra tävling som var den femte i den här serien. Jag kände mig klart bättre förberedd den här gången. Jag han med att grunda med gröt god tid innan och 45 minuter före start var jag klar och började värma upp. Jag vet att jag är lite trög och tar god tid på mig att köra igenom hela kroppen. Det blev 20km i lugnt tempo med några små spurter för att skrämma upp pulsen några gånger och bli svettig utan att ta ut mig.

Inför dagens tävling hade jag rättat till min vikt i systemet som var 3kg för hög förra veckan då det var en flera månader gammal viktangivelse. Vikten är avgörande för att beräkna hur många watt per kilo man genererar och därmed hur snabb man är, precis som ute på dom riktiga vägarna. Dessutom hade jag monterat mina Garmin Vector-pedaler för att mäta kraften med istället för att låta min trainer göra det. På så vis kan jag känna mig säker på att även mina watt blir så korrekt som möjligt utan att riskera att få för lite eller för mycket effekt.

7–8 minuter före start stod jag på startlinjen och lät mest benen gå runt och det fylldes på med startande i en rasande fart. 10 sekunder före start började timern pipa och jag började trycka på för att få upp effekten tills starten gick.

Jag tror jag hängde med dom snabba gängen bra åtminstone det första varvet och jag kände mig starkare än på länge och inga ojämna pulstoppar på grund av dålig uppvärmning. Pulsen låg äntligen bra, runt 170bpm som den ska när jag kör tempo och inga stora förändringar annat än lite högre i backarna för att sjunka tillbaka några bpm igen på raksträckorna och nedförsbackarna.

Banan var ungefär 9km och skulle köras 3 varv. Efter 1,5 varv började det bli tungt och den tuffa backen upp den tredje och sista gången gick mer på rasande vilja. Men sen sjönk pulsen och mjölksyran i benen var ett faktum. Då går det inte att trycka på mer hur mycket man än vill. :)

Sista biten in till mål plockade jag så många placeringar jag kunde och det var en riktig lättnad att rulla över mållinjen. Det räckte till en 15:e plats av ett 50-tal i B-gruppen, dryga 5 minuter efter segraren. Det var en klar förbättring jämfört med förra veckan och jag höjde min FTP med 20 watt från 247 till 267 watt vilket gjorde mig mer glad än något annat. Min totala genomsnittseffekt slutade på 260 watt vilket också är ett rekord.

Gränsen mellan A- och B-gruppen går vid 4,0 watt per kilo och idag körde jag på 3,88 watt per kilo 95% av tiden så fortsätter jag så här uppgraderar jag snart mig till A-gruppen.

Resultat från kvällens tävling hittar man här.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Zwift SZR Race Series 2016 deltävling #4

Ikväll körde jag mitt andra race i Zwift. Efter mitt första race i söndags blev jag så grymt taggad så att jag var tvungen att köra idag igen och så ofta jag bara kan framöver.

På sätt och vis är det lite märkligt att jag inte börjat tävla tidigare. Helt sant är att jag inte riktigt orkat sätta mig in i upplägget eftersom jag också vetat att jag behöver hjälp vid tävlingarna. Men nu har det på något sätt mognat inom mig och när jag dessutom nått nivå 25, som i dagsläget är den högsta nivån i Zwift, känns det lämpligt att hitta något nytt att sträva efter. Det kommer helt säkert nya nivåer framöver vart efter allt fler når högsta nivn och även om jag nu nått den högsta, finns andra utmaningar att sträva efter som jag inte är klar med ännu.

Kvällens tävling var den 4:e av 12 deltävlingar som anordnas av svenska Zwift:are. Det fungerar som ett vanligt linjelopp utomhus, alla startar samtidigt och man får dra nytta av klungor. Sträckan är runt 30–35km beroende på vilken bana man valt för dagen.

Man anmäler sig i en av 5 kategorier beroende på hur många watt per kilo kroppsvikt man klarar av att generera. Jag kör numera i kategori B som motsvarar 3,2 watt per kilo upp till 3,99 watt per kilo. Jag har uppnått det äntligen tackvare viss viktnedgång och givetvis en massa mer muskler. Behöver jag säga att målet innan årets slut är att köra åtminstone i svansen på kategori A? ;)

Starten gick kl19:00. Jag hann bara med lätt uppvärmning ca 10 minuter före, alldeles för kort för mina behov som är rätt seg igång. När klockan tickade ner 10 sekunder för start, kändes det helt klart på riktigt. Samma pirr i kroppen och samma vilja att göra sitt absolut bästa.

Det tråkiga med mina blogginlägg är att jag inte kan berätta speciellt mycket om själva racet eftersom jag inte ser skärmen. En längre stund hade jag min fru och dotter som syntolk och support och det var mycket värt. Men jag kom iväg bra och tror att jag hamnade med A-klungan en bra stund men förstod mer än väl att jag inte skulle orka hålla det tempot någon längre stund. Banan kändes tung trots att det var en platt bana. Jag kände inga större variationer i min trainer oavsett om det gick uppför eller var platt. Jag vet inte om det ska vara så under race, men under vanlig fri cykling tycker jag nog variationen är betydligt större.

Det kändes bra ungefär i 4 varv och jag orkade hålla i överkanten av min förmåga innan det började gå tungt och jag började få mjölksyra i benen. Sista varven hade jag tappat klungorna och låg med andra lite sporadiskt, körde om och blev omkörd.

Sista kilometrarna var jag färdig att ge upp. Pulsen gick ner under 160bpm men benen kändes som stockar och det var mer på viljestyrka jag tog mig i mål.

När det bara var några kilometer kvar till mål gjorde jag ett störande misstag. I Zwift får man regelbundet olika bonusar som under 20 sekunder ger än fördel i fart eller vikt. Under tävling är dessa bonusar självklart inte tillåtna. Man aktiverar en väntande bonus med mellanslagstangenten.

Så alldeles innan mål skulle jag ta några skärmbilder som ni kan se ovan. Finmotoriken var liksom borta vid det laget och när jag skulle trycka på F10 för att ta bilder, la jag handleden över mellanslagstangenten och min bonus aktiverades. Det resulterade i ett tidsstraff på 60 sekunder… Jag blev så jädra besviken att jag var nära att kliva av cykeln och skita i att gå i mål. Hade jag gjort det hade jag antagligen sparkat sönder något också. :) I dessa onlinetävlingar finns inga riktiga vinster annat än äran och att det är roligt. Men tävlingsinstinkten finns där lika starkt ändå.

Jag gick i mål på 50:19 vilket blev 51:19 och en 41:a plats i resultatlistan. Hade jag inte dragit på mig tidsstraff hade jag klättrat 4–5 placeringar. Dessutom var min registrerade vikt gammal och 3kg för mycket vilket också hade påverkat mina watt per kilo och därmed hastighet.

Nästa onsdag bär det iväg igen och det är bara att ta nya tag.

Här finns resultat på zwiftpower.com

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Tacx World Championship Men’s Race

Idag deltog jag i min första tävling i Zwift. Under helgen arrangeras världsmästerskapen i Zwift och förutom äran har man också möjlighet att vinna en högkvalitativ trainer från Tacx.

Igår körde tjejerna sitt race och min dotter och kom på en helt OK placering.

Idag var det männens tur. Runt 700 hade till slut anmält sig till den andra deltävlingen och 580 loggade in till start. Det var ganska häftigt när startfållan fylldes på med en rasande fart.

När nedräkningen började kändes det som på riktiga tävlingar utomhus. Pulsen var hög och man känner pirret i hela kroppen. När grinden öppnades var det bara att snabbt jobba upp effekten för att komma iväg snabbt. Ljudet av alla cyklister som rullade iväg var mastigt och klart läckert.

Killarnas race var 51km på en platt bana. Jag höll mig i tredje klungan ganska länge och det kändes bra i kroppen trots att dagsformen inte var optimal. Snittfarten låg straxt över 40km/h och jag passerade 30km efter ca 44 minuter och med två varv kvar kändes det fortfarande berusande bra.

Jag rullade i mål på 1:14:15 och i skrivandets stund på plats 193. Av dom 580 som kom till start verkar ett hundratal brutit och i många fall på grund av tekniska problem.

Efter målgången sjönk jag ihop som en blött flcäk på mattan bredvid cykeln med ett fånigt leende på läpparna. Kläderna och håret gick att vrida ur. :)

Nu är jag klart taggad att tävla fler gånger. Det här var riktigt roligt! Utlottningen av trainer väntar jag på med spänning men sannolikheten att jag ska ha sådan tur är liten. Men blotta tanken fick mig att slita som ett djur i alla fall. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Tacx World Championship Women’s Race

I helgen arrangeras Tacx World Championships online på Zwift. 4 deltävlingar äger rum under helgen, 2 för män och 2 för kvinnor utspridda över helgen för att det ska passa så många tidszoner som möjligt.

Förutom att världens bästa onlinecyklist ska utses, så lottas även en trainer från Tacx, en till en kvinnlig segrare och en till en manlig.

Idag gick tjejernas andra startgrupp och min äldsta dotter stod på startlinjen, ivrigt påhejad av mamman och pappan. :) Min dotter som började köra Zwift bara för någon vecka sedan, gör redan sin tävlingsdebut.

kl14 gick startskottet för de 62 cyklister som anmält sig och loggat in i tid. Banan var 41km och ganska platt. Allt verkade fungera bra och min dotter trampade på bra. Hon hade naturligtvis som nybörjare svårt att hålla jämna steg med dom betydligt mer erfarna svenska tjejerna men låg som mest någon dryg kilometer bakom dom ända in i mål.

Innan resultatlistan är helt klar gick hon in på plats 37 av 62 vilket jag tycker var super då många av dom medtävlande cyklat betydligt längre och en del elittjejer.

Nu återstår bara utlottningen av trainer. 1 chans på 62 är betydligt större chans än vad jag kommer ha i männens klass där det redan är flera hundra anmälda till kvällens och morgondagens race.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Velothon Stockholm 2016

Årets sista motionslopp och den huvudsakliga avslutningen på utesäsongen idag och det blev verkligen en bra avslutning.

Klockan ringde 05:00 och jag flög ur sängen och kände mig ganska utvilad. En stadig grötfrukost och ombyte. Allt var framlagt och klart. Just dom här tidiga morgnarna kommer jag inte sakna.

Jag och ”MP” möttes straxt efter kl06 och tog halv sjutåget in mot stan. Givetvis var det en massa cyklister men också en hel del ”vanligt” folk på tåget. Fascinerande och jag undrar vart alla ska så tidigt en söndagsmorgon?

Vi klev av vid Karlberg och rullade den korta vägen ner i Rålambshovsparken. Det var fantastiskt väder och trots att det redan snart är mitten av september var det bara lite rysigt att stå stilla i vinden. Men det skulle snart bli varmare både av solen och att vi cyklade.

Ett litet missförstånd gjorde att vi missade vår lilla grupp och dessutom hamnade längst bak i fel startgrupp. När vi såg det gäng vi planerat att köra med rulla iväg och vi fortfarande stod långt bak i stockningen som uppstod allt mer, förstod vi att det skulle bli tufft att jobba ikapp.

Första sträckan genom stan gick ner i Södertunneln via Skanstull. Där gick det ganska långsamt innan farten släpptes fri. Färden gick ner genom Sickla, Älta, Bollmora och Haninge ut mot Årsta Havsbad. Vi körde på ganska bra och hade svårt att hitta några som höll samma fart som vi. Vi låg lite för långt bak bland dom som valt att köra lite långsammare så det tog sin lilla tid att hitta rätt klungor att köra med.

Ett kort depåstopp vid Årsta Havsbad för påfyllning av vatten. Det var nog det kortaste depåstoppet någonsin tror jag. :)

Sedan gick det vidare ner mot Nynäshamn och det flöt på bra. Vi låg mycket ensamma i motvinden och med det som utgångspunkt var det helt OK.

Någon knapp mil före Nynäshamn hann vi upp en ordentligt stor klunga. Vi gled in i den och kunde äntligen njuta och vila med bibehållen hög fart. Jag är fortfarande fascinerad och älskar känslan att susa fram i 40km/h utan att behöva ta i annat än korta stunder. Uppförsbackarna in mot Nynäshamn som annars är så sega och jobbiga gick i rasande fart och jag upplevde dom knappt som motlut.

I Nynäshamn var det gott om människor som hejade på, precis som förra året. Där fanns en depå som vi hoppade över. Vi hade gott om vatten och energi. Vi trodde fortfarande att vår grupp låg framför oss och ville jaga ifatt dom. Med facit i hand så stod dom nog i den depån när vi susade förbi. Men vi hade bra flyt och det kändes bra att vända hemåt så varför stanna? :)

Efter Nynäshamn kommer flera mil med ganska kuperade vägar. Klungan vi kört med in mot Nynäshamn upplöstes till viss del kändes det som och vi tappade tätgruppen vid något tillfälle. Så vi var åter ensamma annat än sporadiska grupper.

Men avsnittet från Nynäshamn till Haninge gick ändå över förväntan. Det var i någon enstaka backe som det tog stopp.

När vi körde genom Västerhaninge och Handen var det nedräkning. Min och ”MPs” familj stod i en rondell och skrek på oss så det ekade i hela Handen, sånt är fantastiskt när det börjar kännas lite tungt.

Här hade vi också börjat få lite andra problem. Jag började känna antydan till gungningar när vi trampade som det lätt kan bli med lite för lite luft i hjulen. Över fartguppen genom Handen Blev det uppenbart att vi behövde stanna. I Lenna tog vi ett stopp längs vägkanten och fyllde på bakhjulet i hopp om att slippa byta slang.

Genom Skogås, Trångsund, Farsta och Älvsjö kändes det i benen att det snart var mål men luften i hjulet gick ur allt fortare. I en kurva kändes det som om däcket skulle kränga av så då fick vi stanna igen och pumpa mer. Men över Liljeholmsbron var det lika illa igen men vi rullade på. Broskarvarna gjorde ont i själen.

Upp över Västerbron kändes det helt OK. Som ”MP” sa, vi körde om fler än vad vi blev omkörda och då är det bra. :) Västerbron kändes inte så tung men det kändes inget vidare att fräsa på nu med bara ett par bars tryck i bakhjulet.

Dom sista hundra metrarna in tillbaka i Rålambshovsparken, ett litet ärevarv och sedan genom målbågen kändes riktigt skönt. Jag pratade lite med en bekant, vi fick våra medaljer, hämtade soppa och bröd och letade upp en ledig plats på gräsmattan i parken. Där fick benen vika sig och soppan var gudomligt god och välbehövlig.

Thomas och Patrick anslöt en kvart senare och kort där efter Rickard. Vi satt som alltid en stund och summerade loppet och njöt av att få vila en stund.

Jag och ”MP” reste oss på knaggliga ben och tog oss trötta men nöjda till pendeltåget för att åka hem.

Vår måltid blev 4 timmar och 49 minuter. Det ger en snittfart på dryga 32km/h. Utan våra korta depåstopp och något längre servicestopp, blev den genomsnittliga rullhastigheten 33,5km/h och det är vi grymt nöjda med.

Effekten under sådana här lopp blir väldigt låg eftersom man rullar långa stunder. Det hade varit roligt att se genomsnittet annars.

Evenemanget får också gott betyg. För vår del var trafiken inga problem. Alla avstängningar verkar ha fungerat bra. Mycket polis ute som hjälpte funktionärerna att hålla ordning på alla sura bilister. En ambulanshelikopter flög över oss i trakten av Grödby söder om Västerhaninge och vi fick sedan berättat om en olycka som såg riktigt otäck ut. Vi såg också en ligga ner i början av loppet.

Depåerna fungerade grymt bra och i år fanns både kaffe och bullar vilket var en klar förbättring jämfört med förra året. Inte för att vi hann ta något kaffe men det luktade gott. :) Funktionärerna i depåerna var glada och trevliga och hjälpte effektivt till med påfyllning av flaskor och serverade bullar.

I mål bjöds som sagt på soppa och bröd, även det en uppgradering från förra året då man inte fick någon mat vid målgång. Kort sagt ett fantastiskt bra lopp.

Nu är det ett par dagars vila på programmet innan inomhusträningen fortsätter.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Paracykel SM 2016

Bild: Prispall SM 2016 Paracykel tandem

Idag började SM 2016 i Västerås med strålande vackert väder med lite vind. Sm började bland annat med junior- och paracykel-klasserna.

Paracykel växer sakta i Sverige känns det som och idag tror jag det stod ett 15-tal totalt på startlinjen varav 4 tandemteam. När vi kollat in banan i förväg på Strava såg banan väldigt platt ut och med andra ord perfekt för tandem.

startfältet i tandem var inte att leka med. Förutom 4 av Sveriges bästa tävlande, stod också 4 av Sveriges bästa piloter med på startlinjen. Det är inte bara bra för tävlingsresultaten utan också oerhört bra för parasporten

Följande tandemteam startade:
* Louise Jannering & pilot Anna Svärdström
* Jag & pilot Marcus Juneholt
* Jörgen Gustavsson & pilot Fredrik Ericsson
* Henrik Rüffel & pilot Nils Penton

Grenen, eller ”disciplinen” kallas tempo. Den går ut på att varje cyklist startar med någon minuts mellanrum och kör 25km så fort som bara är möjligt och snabbast vinner. Eftersom det inte finns tillräckligt många tjejer för att bilda en damklass, tävlar damerna i samma klass som herrarna men får en tidsrabatt på ca 12,6% på sin tid.

Jag tycker tempo är en ”svår” gren och har aldrig tyckt att jag varit starkast i de explossiva grenarna. Jag har alltid tränat för längre distanser, både i löpning och cykel. Men nu sedan några år tillbaka är det mycket intervallträning för att bli bättre.

Vi startade först bland tandemteamen. Jag vet inte vem eller vad som avgör startordningen, men dom senaste tävlingarna har jag, i mitt tycke dragit nitlotten att starta först. Det är alltid bättre att jaga än att bli jagad. Åtminstone känslan är att jag presterar bättre av att jaga. Men ödet eller något system avgjorde det igen.

Vi startade på ramp och det har jag nog inte provat förut, men det gick utan problem och vi accellererade iväg. Banan var som sagt väldigt platt men motvinden på vägen ut starkare än vad jag hade förväntat mig. Det kan man också se på resultatet sedan, att vägen ut gick ungefär 2 minuter långsammare än hemvägen. Men vi snittade ändå över 40km/h fram till vändpunkten.

Kort efter vändning mötte vi nästa tandemteam Jörgen & Fredrik och även om det var svårt att avgöra så låg dom obehagligt nära i tid. Dom andra två teamen mötte vi senare men då var det för lång tid från vändning för att det i huvudet skulle gå att avgöra hur vi låg till. Och tjejernas tidsrabatt är inget man huvudräknar fram i det läget. :)

Det var bara att köra på in mot mål och det gick undan, 47km/h i snitt.

Sedan hände det saker. :) Team Jörgen & Fredrik gick i mål och slog oss med 19,9 sekunder och jag förberedde mig på en silverplats. Det var väldigt små marginaler. På grund av en felkörning av team Jörgen & Fredrik fick de tidstillägg på 20 sekunder av tävlingsledningen vilket gjorde mig & Marcus till segrare med 0,1 sekund, minsta möjliga marginal.

Efter omräkning kom team Louise & Anna på tredje plats endast 18 sekunder efter oss andra och en stund senare rullade team Henrik & Nils in på en fjärdeplats.

Det bör också för ordningens skull tilläggas, att det rådde oklarheter kring huruvida de tre andra teamen också körde fel precis som Jörgen & Fredrik, men tävlingsledningens beslut stod fast.

Så det blev guld för mig. Och visst, i tävling gäller regler och missöden sås om punktering eller liknande alla lika. Allt kan hända och det kan påverka placeringen. För mig är det givetvis roligt att vara svensk mästare, men guldet har en liten silverkant eftersom team Jörgen & Fredrik faktiskt slog oss prestationsmässigt.

Tävlingen slutade som tävlingar ska sluta, någon är glad, någon annan är besviken och själv hamnade jag någonstans däremellan dessa två känslor. Vi packade bilen, tog farväl av våra piloter och kompisar och far nu mot Stockholm igen.

Den viktiga delen av tävlingssäsongen är slut för min del. Det återstår ett par tävlingar som jag ska köra om jag har pilot samt tre inbokade motionslopp i form av Roslagshösten, Sthlm Bike och Velothon Stockholm i augusti och september. Det jag laddar och ser fram mest emot, är Velothon Stockholm då jag och min pilot Mattias ”MP” Pålsson har en stark ambition att köra bättre än förra året. Drömmen och målsättningen är att försöka köra in på runt 4 timmar, men det är mycket som ska stämma för att det ska vara realistiskt. Framför allt mer träning under sommaren och turen att lyckas hänga kvar i någon av de snabba klungorna. banan är stundtals lätt kuperad och det är i backarna vi lättast tappar singelcyklisterna och min pilot behöver känna sig mer säker på klungkörning och våga ligga närmre för att inte heller tappa draghjälpen. Men jag tror och vill att det ska gå. Vi får se. :)

Nu ska jag ändå njuta lite av segern idag. Den starkaste känslan är ändå hur fantastiskt startfältet varit. Den knappa marginalen mellan de 3 pallplatserna säger en del om den styrkan.

Ett stort tack till min pilot Marcus Juneholt och för dagens insats.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Vätternrundan 2016

Efter Halvvättern i söndags var det bara att ladda om inför mitt fjärde varv runt Vättern. Väderleksprognosen såg verkligen usel ut och lovade mellan 15–17 grader och rikligt med regn.

Jag och min pilot Thomas åkte mot Motala igår eftermiddag. Vi installerade oss i den hyrda lägenheten bara några minuter från centrum och startområdet. Vid 18:30 träffade vi min <a href=”/mot-alla-odds>”Mot Alla odds-kompis Rickard Forshäll och hans syster som båda skulle köra runt Vättern. Det blev middag på ett ställe som serverar stora pastarätter.

Efter maten gav vi oss ner till centrum för att kvittera ut våra nummerlappar och kompletterade med lite energi att ha med under cyklingen. Vi såg dom första tappra cyklisterna rulla ut ur Motala innan vi promenerade hem till vår hyrda lägenhet igen.

Kvällen ägnades åt de sista förberedelserna med cykeln för att bara kunna rulla iväg på morgonen. Kläder lades fram och sadelväskan packades med allt nödvändigt och vattenflaskor ställdes på rad, redo att fyllas på morgonen.

Det är alltid en speciell känsla det där också, alla förberedelser. Jag känner mig alltid lite ”nervös” och just nu var det extra nervöst med tanke på väderleksprognosen som lovade mycket regn. Det kändes inte så bra.

Klockan ringde 04:00 och jag kände mig ganska utvilad. Termometern visade nästan 15 grader och ännu syntes inget regn. En och annan cyklist passerade på gatan nedanför på väg mot start, men annars var allt lugnt.

Vi åt grötfrukost och klädde oss och var snart redo. Vi oljade kedjan bland det sista vi gjorde innan vi gav oss ut i den tidiga morgonen för att rulla de få minutrarna ner till start.

Vid starten hittade vi vårt gäng från föreningen SMACK som vi bestämt att rulla med. Vi var osäkra på vilken fart och tid dom satsade på, men det fick vi utreda längs vägen. Vi behövde inte stå och vänta länge och det var inte det minsta kallt. 05:18 klickade v i pedalerna och rullade genom startbågen ut på vägarna, eskorterade av en MC-förare.

Cyklingen gick bra. Vi rullade på stadigt och vår plan att hoppa över den första depån stämde överens med den övriga klungans.

Vi gjorde ett kort stopp i Ölmstad för att fylla på med vatten, äta en solbulle och uppsöka en buske innan vi rullade vidare. Vi passerade Jönköping i god fart och tog den beryktade stigningen utan större problem.

Vi hade tänkt stanna i Fagerhult för påfyllning av vatten. Men straxt före blev vi upphunna av en enorm klunga från Fredrikshof. Vår lilla grupp på 6–7 cyklister beslutade sig för att glida med den klungan. Efter en stund bestämde vår grup sig för att släppa klungan då tempot var för högt. Jag och Thomas valde då att fortsätta hänga i svansen på klungan eftersom vi inte upplevde några problem och behövde öka farten för att hinna med vår tidsplan. Vi tackade för trevligt sällskap de första 12 milen och skildes åt.

Nu gick det i rasande fart men bekvämt. Det måste ha varit ett hundratal cyklister i klungan och vi var en liten svans på 6–7 cyklister som låg alldeles bakom. Den som cyklat i klunga vet hur fantastiskt stor skillnad det är. För den som inte provat är det svårt att förklara. Men skillnaden är markant. Man ökar farten men jobbar mindre och det blir alldeles vindstilla omkring än och man bara flyter med. I några backar och korsningar fick vi kämpa 30–40 sekunder för att inte tappa gänget, men annars var det inga problem.

Klungan gjorde ett kort depåstopp vid en obemannad vattendepå och det var en lättnad då mitt vatten var i det närmaste slut. Jag hade känt viss oro för att köra i det tempot med droppar kvar i flaskorna. Men nu blev dom påfyllda och vi var åter redo för att dra vidare.

Det är svårt att beskriva, men det där var nog den lyckligaste stunden under hela rundan. Farten, att vara en liten del av den enorma klungan även om vi bar en svans bakom, känslan av hur mycket lättare det gick jämfört med att kämpa själv eller inte en liten grupp. Jag började känna att vi skulle orka hålla kvar klungan och prestera väldigt bra.

Genom gatorna i Hjo gick det i rasande fart. Vi fick jobba lite mer för att inte tappa vårt stora gäng runt gatuhörnen och snart var vi ute på landsvägen igen. Där uppstod visst kaos när flera andra klungor kom ut samtidigt. Det blev viss trafikstockning och oordning i leden. Thomas försökte hålla kvar kontakten med vårt gäng, men andra cyklister trängde sig förbi och vi kunde inte hänga med av säkerhetsskäl. Så efter 5 mil lite drygt, tappar vi vårt gäng.

Det kändes ganska dystert och jag fick en rejäl mental dipp framför allt. Plötsligt var det sådär märkligt glest mellan enstaka cyklister och tomt på klungor igen och vi pinnade på på egen hand upp till Karlsborg. Där hade vi inte tänkt stanna egentligen men hade ”råd” tidsmässigt.

I depån fyllde vi vatten igen och jag knaprade i mig en energibar. Jag ”kom på” att det var det första, förutom solbullen i Ölmstad som jag ätit. Jag kände mig inte svag på något vis, men nu hade jag tid att äta och skölja ner den sega födan med vatten och dessutom stående.

I depån vid Karlsborg hittade vi andra halvan av vårt gäng från SMACK som dragit i förväg. Thomas frågade vilken fart de skulle hålla och om vi fick hänga med, vilket vi mer än gärna fick. Vi låg åter i en liten men tapper klunga. Vi hade lite knappt 10 mil kvar och man kunde se målet mentalt framför sig.

Vi passerade depåerna vid Boviken och Hammarsundet och när vi även rullade förbi depån och den sista tidtagningskontrollen vid Medevi var det bara 2 mil kvar. Vi öste på igen och nu splitrades vår klunga för lite fri fart in mot mål. Vi kände båda av benen men jag blev förvånad när jag ändå orkade stå upp och trycka på lite i backarna.

Målgången är skön. Sista riksvägen in mot Motala var lite seg idag. Men när vi stängde av och vi insett sedan länge att vi med råge skulle klara vårt mål på under 10 timmar, kändes det grymt bra. Sista biten in i Motala gick det så klart inte att ösa på så mycket på grund av andra cyklister, rondeller och korsningar.

När vi registrerades under målbågen stannade klockan på 9 timmar och 36 minuter. Vi kände oss sjukt nöjda med det resultatet. Planen sprack så till vida att dom 50 minutrarna som planerats som stopp under rundan, blev 26 minuter och maten i Hjo fick vi stryka från listan. Men ingen av oss kände oss speciellt hungriga eller fattiga på näring. Bara man får stanna och fylla på vatten och sträcka lite på benen klarar man sig långt.

Vi fick våra medaljer och styrde stegen mot Stadsparken. Där lade vi oss i gröngräset och Thomas hämtade mat, dryck och kaffe till oss båda. Regnet lös fortfarande med sin frånvaro och efter en god stund som först började det bli lite huttrigt.

Vi skrev ut våra diplom och cyklade hem. Nu blir det dusch och vila en stund innan vi äter middag på ett närbeläget ställe. Det blir en tidig afton och hemfärd imorgon.

Vi tyckte båda att detta var den roligaste Vätternrundan hittills. Jag var nöjd som ibland tyckt att våra rundor varit lite väl långsamma med många och långa stopp. Även om vädret varit gynnsamt och sällskapet trevligt. Nu inbjöd inte vädret till något solbad på gräsmattorna i Medevi och istället presterade vi och gjorde det bra.

Nästa år vill jag pressa ner vår tid under nio timmar. Mer träning och givetvis måste vi hitta en snabb klunga att hänga med mycket längre och förstås klänga oss kvar. Det får bli en senare planering. Idag hade vi en rulltid på 9 timmar och 10 minuter + 26 minujters stopptid så det är verkligen inte omöjligt med rätt förutsättningar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Halvvättern 2016

Då är jag och min pilot ”MP” i mål efter Halvvättern 150km. Motala bjöd på vackert väder och inte så mycket vind så det var i det närmaste perfekta förhållanden.

Mitt mål var att köra under 5 timmar. Lite för det extra pris som män får som klarar loppet under 5 timmar, men mest för att man vill utvecklas och pressa sig lite till hela tiden för att ständigt bli bättre. ”MP” var lite mer ödmjuk inför sin egen träningsform då han inte hunnit cykla så mycket under våren. Förutom de turer vi varit ute på, som förvisso varit bra träningspass, har det inte blivit mycket för honom. Men han har bra grundfysik och aningen bättre på kosten än vad jag är just nu.

08:26 stod vi på startlinjen och rullade iväg med ett 20-tal andra cyklister. Det var bland annat en liten klunga från Ride Of Hope som visade sig hålla ganska bra fart som passade vårt inledande tempo på runt 30km/h. 150km är ändå en liten sträcka och man vill inte ta ut sig för tidigt.

Vi hängde med den lilla klungan ner till första depån vid Borghamn efter ca 32km där vi inte stannade. Vi lämnade klungan bakom oss i backarna upp för Omberg. Där var det trångt som vanligt av cyklister som kämpade sig upp. Svårigheten var att behålla styrfarten upp för att det liksom inte var någon ordning på leden upp för backen. Men vi tog backarna metodiskt och lugnt och ingenting, inte ens backarna i Omberg varar för evigt. Snart var vi uppe och kunde susa vidare längs de roliga, lätt kuperade och kurviga vägarna.

Vid 53km anlände vi Ödeshög där MPs föräldrar stod och tog emot oss. Roligt för oss att få lite stöd längs banan och de hade åkt hela vägen från Huskvarna för att få heja på oss under några minuter. Där blev vårt längsta stopp med lite kaffe, bulle, slatgurka och banan. Trevlig stämning och kroppen kändes bra så långt.

Vi rullade vidare i god fart och vi båda kände att det gick lätt och i hög fart. Jag började inse att 5 timmar inte alls skulle vara omöjligt med den tid och snittfart vi haft dittills. Vi passerade självservicedepån vid Boet eftersom vi båda hade vatten så vi klarade oss. Istället tog vi en kort rastplats i skogen för att lätta oss lite vilket går mycket fortare än på en rastplats med köer till toaletterna.

Vi drabbades av två mindre missöden som riskerade att förstöra tidsplanen. Första gången hoppade kedjan och trasslade ins ig på insidan av främre klingorna. Det go oss säkert över 5 minuter att få ordning på det för att inte skada kedjan. När vi rullade vidare kände jag viss stress i kroppen. 5 tappade minuter är mycket tid.

Det andra missödet var lite kortare. Remmen till min sadelväska gick av och vi tappade den. Det tog ytterligare några minuter att stanna och plocka upp den. Den gick inte längre att montera och jag fick trycka ner den i bakfickan.

Vi jagade vidare. Ett kort stopp på 104km vid Rök för blåbärssoppa och vattenpåfyllning. Det var ett föredömligt kort stopp. Hade inte vattenflaskorna börjat sina hade vi passerat det stoppet.

Vi låg mestadels själva och fräste på i god fart mellan 35–40km/h. Jag som insåg att vi hade bra rulltid tänkte att dom allra flesta i den här farten gör det med hjälp av sina klungor medan vi gör det mestadels själva.

När de välbekanta ropen och det vackra ljudet av otaliga carbonhjul närmade sig bakifrån hade vi god fart. Jag hade lite puls och började kanske känna av lite i benen, men det var ändå inom min lågintensiva zon. Vid hade väl knappt 4 mil kvar så målet var i siktet.

När klungan närmade sig ökade vi sakta farten så att vi lätt kunde glida in bakom dom när den sista cyklisten passerat. Ni som cyklar i klungor vet hur god hjälp man har av varandra. För oss blev det som att gå från arbete till vila. Plötsligt låg vi där i lä í svansen på ett 40-tal cyklister från Fredrikshof. Pulsen sjönk och vi kunde börja rulla lite då och då.

Vårt stora problem som nog mycket är en tränings- och kommunikationsfråga, är att hålla oss bakom en klunga. Vi rullar lätt ikapp och när vi gjort det måste vi bromsa in. Då måste vi trampa för att inte tappa igen. Åtminstone från min position känns det som att det skulle bli lättare om jag på något vis kunde veta hela tiden hur mycket man ska trampa och när det är dags att släppa på trycket för att undvika att vi måste bromsa in och sen få slita hårdare för att hålla oss kvar.

I backarna när många står upp, sitter vi nästan alltid ner. det är nog till stor del därför vi också lätt tappar i motluten och det var det som hände idag också. Det kändes som att klungan lätt skulle dra oss i mål. Viavvärkade en mil utan större ansträngning på 18 minuter och vår sista mil hade vi 26 minuter på oss att avverka.

Ett litet motigt parti kom och vi tappade suget bakom klungan och orkade inte jobba ikapp. Hade vi tränat på att stå upp ihop hade vi kanske orkat hålla vår position. Det är ju sällan några långa eller väldigt branta backar varför arbetsinsatsen dessa stunder skulle vara ganska kort.

Sista milen in mot mål var tung. det kändes som om det gick en del uppför och benen började kännas matta. Jag som inte haft minsta problem med rumpan under vägen, fick nu vansinnigt ont i sittbenen. Antagligen för att cykeltkniken blev markant sämre i och med tröttheten och rumpan säkert började röra sig allt mer på sadeln. Den värken spred sig sedan snabbt upp i ryggslut och nacke när jag försöker börja kompensera med stöd på armarna för att lätta på trycket på rumpan. Sedan var det ganska mentalt jobbigt att ha tappat klungan när det kändes så sjukt bra att dra nytta av det. Jag tyckte vi var värda det sista biten i mål efter att ha kört rätt hårt själva största delen av sträckan.

Vi startade 08:26 och gick i mål 13:23, 4 timmar och 56 minuter. Det var så att säga nära ögat att inte ha klarat det under 5 timmar, men vi gjorde det! När jag tittar på våra värden kan jag inte vara annat än väldigt nöjd.

Total tid: 4:56
Rulltid: 4:33
Stopptid: 23 minuter
Genomsnittlig hastighet: 33km/h
Genomsnittlig puls: 151bpm, max: 174bpm
Genomsnittseffekt (normaliserad): 186 watt

I övrigt vad gäller pedaltekniken är jag nöjd med värdena. Det visar att vi inte hade det speciellt jobbigt. 33km/h i genomsnittlig fart (i rörelse) på 15 mil, mestadels ensamma är jag grymt nöjd med!

Nu har vi duschat och packat och lämnar vår hyrda lägenhet i centrala Motala för den här gången och sätter kurs på Stockholm igen. Det kommer behövas en kopp kaffe eller två på hemvägen. ;) Jag återvänder igen om en vecka för att köra Vätternrundan. Då blir det förhoppningsvis i ett lugnare tempo.

Nedan kan man se en karta och lite mer fakta om man är intresserad.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from .

Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track

Idag var det dags för den andra deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2016, ett GP på Arlanda Test Track.

Ett GP är ett lopp där man kör alla samtidigt på en varvbana. Alla paracyklister startade tillsammans men körde olika antal varv beroende på cykeltyp.

Klassen tandem körde 8 varv och vi var 3 startande ekipage:

  • Team Louise Jannering med pilot Anna Svärdström
  • Team Henrik Rüffel med pilot Magnus Karlsson
  • Team Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström

Magnus kör i vanliga fall för Velodromen CK och vi körde Bancykel-SM tillsammans i Falun i februari och tog hem segern. Vi bestämde redan då att köra det här GP-loppet då GP liknar bana och Magnus och några kompisar planerade att köra i sin ordinarie klass samtidigt.

Det var kul att ses igen. Med vissa människor klickar man extra och som tandemteam kändes vi samkörda direkt utan att ha kört ihop före SM i falun. Själv har jag bara kört GP två gånger tidigare och Magnus har aldrig kört tandem utomhus och inte på kurviga banor som en sådan här.

Vi sågs i god tid på tävlingsområdet och på grund av en halvtimmes försening fick vi väldigt gott om tid. Vädret var strålande, Varmt och soligt men aningen blåsigt med nordliga vindar som inte var kalla men kunde innebära visst motstånd upp för målrakan där vi skulle få rak motvind.

Vi var snabbt överens om taktiken för dagen. Vi justerade det som behövdes med cykeln och rullade några varv och ett kort fartpass ute på landsvägen. Benen kändes bra och samspelet utmärkt. Jag hade cykeln inne på akut service tidigare under förmiddagen för växeljustering som ledde vidare till vajerbyte och allt fungerade så gott som perfekt.

Tävlingsnerverna var på helspänn så klart och det är en sorts hatkärlek till den känslan. Visst kör jag för att det är kul, men främst för att vinna. Men motståndet från dom andra två tandemteamen var inte att leka med med erfarna och starka paracyklister och piloter.

På startlinjen kände jag mig rätt lugn märkligt nog. Det är jobbigare inför grenen tempo. Då startar man en och en med någon eller ett par minuters mellanrum och man vet sällan förrän efter målgången hur det gått. Under ett GP har man koll på varandra hela tiden och det är på något sätt både roligare och mer taggande.

När starttiden gick rullade vi ut på banan och lade oss sist bland tandemteamen. Farten drogs upp ordentligt och dom första 2 varven gick i dryga 40km/h. Eftersom jag segrade här förra året så fanns säkert viss revanschlust hos det andra herrteamet och jag var lika angelägen att försvara min titel.

Efter de två första varven drogs tempot ner en aning och snittet låg runt 38km/h. Vår taktik var fortfarande att ligga bakom team Henrik & Magnus. Vi tappade dom bara en kort stund på andra varvet innan min pilot kände sig varm i kläderna i kurvtagningen, men sen hängde vi dom i bakhjulet hela tiden.

Det sjette varvet var det långsammaste och det sjunde det näst långsammaste varvet. På det sista och åttonde varvet skulle tempot dras upp rejält, det visste alla. men frågan var bara av vem och när. Både jag och min pilot kände oss starka och hade gott om kraft kvar men ville inte riktigt riskera något för tidigt. Men för varje hundra meter som avverkades av det sista varvet, för varje kurva vi kom närmare mål gjorde jag mig redo. När min pilot än signalerade så skulle jag vara redo.

Vi gjorde rycket på målrakan. Den där känslan är svår att beskriva. Man trycker på så mycket man orkar, glider upp bredvid konkurrenterna, undrar om dom ska hänga med och svara och kanske köra ifrån än. När man hör hur dom försvinner bakom och hur man då trycker på ännu mer för att inte bli tagen på slutet. Man lyssnar bakåt, nej ingenting och så är man över mållinjen!

Jag kan se på mina värden att jag jobbade. 164bpm i snittpuls är helt OK men i underkant av min högsta zon. 230 watt i medeleffekt och jag känner mig fräsch efter målgången. Då först vet man att man kunnat köra hårdare om det hade behövts.

Medelfarten blev 40,2km/h enligt min cykeldator. I skrivandets stund finns inga resultatlistor uppe ännu så det kan diffa på några sekunder. Maxfarten blev 52km/h och den maximala effekten som uppmättes var 737 watt.

Prisutdelningen kändes lite förvirrad. Jag och min pilot kom aningen sent och segraren i damklassen team Louise och Anna hade varit tvungna att hasta iväg. Jag lyckades inte få något foto med mig från själva prisutdelningen men det kanske går att få tag i i efterhand.

Efteråt satt jag och min pilot Magnus i gröngräset och njöt av solen och tittade på när klassen herrar 40 körde. Det var en stor grupp på över 80 cyklister och en ganska mäktig upplevelse. När den klassen körde i mål packade vi in oss i bilen och jag blir avsläpp Fortsätt läsa ”Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track”

Skandisloppet 2016

Klockan ringde 05:30 och jag kan försäkra att det är plågsamt en lördagsmorgon, även om det handlar om cykling. Speciellt oinspirerande när vädret lovade mellan 6–11 grader och regn. Jag sover uselt inför sådana här händelser. Vaknar var och var annan halvtimme, rädd att försova mig. Men efter frukost bestående av risgrynsgröt kände jag mig ändå rätt pigg och det blev gott om tid eftersom jag för en gångs skull lyckades ha ordning på alla kläder och grejer. Cykeln var rengjord och bara att säkerställa trycket i däcken och dra iväg. Det kändes ovanligt harmoniskt. Stackars MP däremot fick en stressigare morgon. Nu såhär efteråt hade jag inte blivit jätteledsen om han försovit sig. :)

Jag och ”MP” tog tåget 06:30 mot Uppsala. På perrongen träffade vi samma kille som förra året som liksom vi var på väg mot Uppsala. Under resans gång fylldes tåget med fler cyklister.

När vi kom fram straxt efter kl8 hade våra kompisar varit snälla och plockat ut våra nummerlappar. Det blev därför inte ens stressigt till starten i år, något vi alltid lyckats med de två tidigare åren då vi inte lyckats komma med våra ursprungliga startgrupper.

Starten gick 08:33 för vår grupp. Det är alltid något speciellt att rulla iväg genom startbågen, pipen från tidtagningen när man passerar, växlar som rasslar, däck mot asfalten. Man kör om cyklister och andra kör om än innan fältet stabiliserar sig bakom motorcykeln som leder oss ur stan.

De första milen är alltid likadana. Man är pigg och förväntansfull. Dom första 11 kilometrarna fram till ett litet vägarbete flöt på obemärkt. En sträcka med 100 meter grus och en provisorisk bro gjorde att vi som kör tandem valde att gå för att inte riskera punktering så tidigt.

Förra året kände jag mig stark och fräsch hela loppet, men i år var det rejält mycket kallare, genomsnitt 5 grader enligt min cykeldator och det kändes verkligen. <n är det är sådär kallt domnar fötter och den kalla vinden mot benen gör att jag aldrig blir riktigt genomvarm. Även om det inte var några större problem för oss rent fysiskt genom loppet så var den starka motvinden riktigt jobbig och fick upplevelsen av loppet i år att kännas helt annorlunda jämfört med förra året. Då var det ingen vind och säkert 10 grader varmare.

Varje gång vi stannade skakade jag av köld och det tog lång tid att komma igång igen. Samtidigt är känslan skön i kroppen när man frusit och börjar cykla igen. Först den iskalla vinden mot ben och händer och sedan, när blodet börjar cirkulera igen och man rent fysiskt kan känna värmen sprida sig.

Vid 12-milsdepån valde två att köra i ett lugnare tempo och vi var 4 som fortsatte. Jag och MP kände oss fortfarande OK och framför allt väldigt sugna på att gå i mål. När det var 1,5 mil kvar drog jag och MP före. Efter att ha haft konstant och hård motvind i stort sett hela loppet, fick vi en lugn sträcka på några kilometer med ren medvind. Plötsligt hörde man ljuden omkring sig igen och inte bara vinandet i öronen och kroppen blev direkt varmare. Men det var ett kort nöje som inte varade så länge.

Sista biten in mot Uppsala gick på ren vilja och hemlängtan. Vid det här laget var jag mer less än trött och jag bestämde mig för att sätta en minimigräns på temperaturen på framtida motionslopp. Cykling ska vara trevligt och roligt, inte kallt och tråkigt.

Sista backen upp till mål vid slottet i Uppsala var längre i år. Jag och MP gjorde inget bra resultat i den backen. Vi har aldrig tränat på att stå upp tillsammans på tandem. Det är fullt möjligt och bra i sådana lutningar, men kräver lite övning för att få in rytmen. Så vi satt hela vägen upp och det var med knapp styrfart vi rullade under målbågen, satt av och fick våra medaljer.

Det som skiljer Skandisloppet från dom flesta andra motionslopp jag deltagit i är att man får riktig mat vid målgång. Grillat, vansinnigt gott kött med saftig och kryddig potatisgratäng. Köttet formligen smälte i munnen och var precis vad man behövde efter detta. Jag hade gott kunnat ta en option till. :)

Sedan började vi röra på oss för att komma med ett pendeltåg hem och inte börja frysa för mycket igen. Trots att vi satt inne i ett tält skakade benen igen. Tåget var varmt och skönt och det dröjde inte lång tid förrän jag sov ganska gott. :)

Årets Skandislopp är därmed avklarat. Jag har ingenting negativt att säga om arrangemanget förutom möjligen att kaffemaskinen strulade vid 8-milsdepån i Härkeberga. Men det känns som ett litet problem inom ramarna för sånt som kan hända. Maten både i Härkeberga som bestod av pastasallad och vid målgången, var väldigt god och viktig komponent. Kaffe och kanel- eller solbullar fanns alltid och då är allt perfekt enligt mig. :) Jag tycker fortfarande att det är lite för få cyklister anmälda så att vägarna stundtals blir ganska tomma.

Det som var riktigt uselt i år och som förstörde upplevelsen var vädret och det kan knappast arrangören styra över. Det är A och O för att ett evenemang oavsett om det är detta, Vätternrundan eller något annat, ska bli lyckat. För mig är inte utmaningen med dåliga förhållanden det som lockar. Jag vill cykla och prestera och må bra. Det märktes också tydligt på övriga i vår grupp som fick ont i ryggar och lår och även jag fick ont i nacke och ryggslut till följd av kölden. Vinden är också något som påverkar mig otroligt negativt mentalt. Man tycker att man trampar och trampar men inte kommer någon vart. Och när vinden friskar i framifrån känns det som om man bromsar hårt med bromsarna. Nu tror jag att vi som kör tandem har viss fördel i motvind. Dubbla kraften men halva massan som frontar vinden. Men någon fördel ska man ju ha. :)

Det fanns en liten plan att även köra ett annat motionslopp imorgon i norra Stockholm, men tro mig, det kommer inte att hända! :)

Känner jag mig rätt så ses vi nästa år igen Skandisloppet. Men då kommer jag att ha en vädergräns. :)

Och så var det det här med datat från loppet. Inga värden att skryta med. Sämre tider, sämre puls, sämre watt än förra året. Vi lyckades inte hålla oss ens över 30km/h-snittet. Men det var ganska väntat och inget jag direkt sörjer egentligen. Ska man se det litet positivt så var genomsnittspulsen bra för fettförbränning. :)

Nedan kan man se karta och lite fakta.

Posted from .