Vätternrundan 2017

Igår lastade jag och ”Egge” bilen för att för femte gången åka till Motala och starten i Vätternrundan. Det mesta kändes perfekt. Väderleksprognosen utlovade det bästa vädret hittills bland mina fem rundor runt Vättern, nästan ingen vind, halvklart runt 20° och sol i Motala vid beräknad målgång.

Vidare planerade vi att göra ett försök på att komma runt under 9 timmar genom att köra med ett litet gäng från klubben SMACK. Jag kände mig stark i kroppen efter all träning under vintern och våren trots en svacka i början på året.

I motala var proceduren den samma som tidigare; lasta ur packningen i vår hyrda lägenhet, promenera ner till evenemangsområdet i stadsparken för att kvittera ut våra nummerlappar och inhandla lite energitillskott. Vi träffar lite bekanta och möter upp Rickard som ska dela boende med oss. På kvällen blir det middag på en närbelägen pizzeria men just denna kväll blir maten en besvikelse.

Det är alltid svårt att somna inför dom här utmaningarna. Hjärnan tuggar planerat upplägg på högharv och den där pirriga känslan i magen. Det jag ändå är mest rädd för är att frysa och det kommer jag åtminstone inte göra den här gången.

På något sätt har jag ändå lyckats somna men vaknar av mig själv en halvtimme innan klockan ringer 04:30. Rickard har redan försvunnit till sin start 03:45. Vi går upp och jag försöker trycka i mig en tallrik risgrynsgröt, men det går trögt och jag får inte i mig det sista. Men alla kläder ligger framme och utrustningen är klar, så det är bara att klä på sig och ge sig ut i den tidiga morgonen. Vi har bara ett par minuters rull ner till starten. Det är inte kallt, men lite ”rysigt” så det blir armvärmare men bara ben. Efter lite letande hittar vi vårt lilla gäng på 4–5 personer och inom kort är det vår tid att rulla ut ur staden. En motorcykel leder oss en bit ut ur staden innan farten släpps fri. Vi bevittnar en första vurpa bara kort stund senare.

Den här stunden känner jag igen och tycker om. Det luktar gott och är friskt, man känner sig förväntansfull men oron är borta, nu är man ändå på väg. Leden av cyklister glesnar. Det är ganska tyst, folk säger inte så mycket men hjul susar mot vägbanan och växlar rasslar. Vi kör om, blir omkörda och vår lilla grupp strukturerar sig i det upplägg vi har bestämt. Någon minut långa förningar var.

Efter en stund kommer en grupp och passerar oss på utsian. Vi tycker deras fart verkar bra så vi glider upp bakom dom och lägger oss där. Det dröjer inte länge förrän någon i gruppen rullar upp bredvid oss och frågar om vi vill vara med och hjälpa till i deras klunga som kör Belgisk stil i rotationen. Jag och min pilot Egge blir positivt överraskade. Att bli direkt tillfrågad av en främmande grupp har nog aldrig hänt oss. Vi brukar tvärt om känna oss ganska oönskade och brukar få nöja oss att ligga i svansen på alla klungor.

När vi börjar rotera med dom får vi veta att dom planerar att hålla ca 36km/h flack väg vilket känns som ett tempo vi borde kunna hänga med i utan minsta problem. Att hålla den farten skulle hjälpa oss att nå vårt mål på under 9 timmar med råge. Och genom att få gå med i rotationen kan vi verkligen dra fördel av att ligga i en klunga.

Milen rullar på och det går fort men känns lätt. Jag blir glad över gänget som verkar vara nöjda med vårt bidrag till gruppen och inte störa sig på att vi är ett tandemteam. Tiden går fort och vi passerar den första depån utan att stanna. Men strax före Gränna känner jag det klassiska tecknet på punktering, små ojämnheter i asfalten börjar slå igenom i fälgen och jag inser att det roliga för oss är slut. Vi skulle tappa vårt gäng redan efter ca 7 mil. Det är bara att rulla ur gruppen åt sidan, vinka och tacka. En fot sätts ned i vägrenen och vi står stilla.

Medan vi byter slang i bakhjulet susar cyklister förbi. En större klunga passerar och bara ett 20-tal meter framför oss går en tjej i marken. Det är ett ljud som är svårt att beskriva men det gör faktiskt fysiskt ont att bara höra det. Vi står långt ute i diket för att inte vara i vägen för passerande cyklister men det är inte svårt att känna att vi ändå kan ha stört koncentrationen. Självklart kan vurpan berott på något helt annat men bara råkat hända just vid oss. Hon har sina vänner omkring sig så det är ingen mening för oss att ingripa och inom någon minut anländer en funktionär i bil. Jag beundrar verkligen evenemangets snabba insatser när något händer. När vi sedan rullar vidare står tjejen upp och verkar i och med det inte vara allvarligt skadad.

Nu vet vi att vi får rulla dom dryga 21 milen som återstår själva. Vi kan bara hoppas på att vi inte får några fler punkteringar och att vi hittar stora och bra klungor att hänga efter för att få draghjälp. Men jag känner att något är fel med mitt däck eller hjul. Två punkteringar under Halvvättern förra helgen och en redan nu efter 7–8 mil. Ändå har hjulet just varit inne på service för att få en trasig eker utbytt och samtidigt däcket genomgånget för att se så det inte sitter något i. Och det ska visa sig under resan att jag har rätt.

Vi rullar igenom Grännas gullerstensgator och ut på vägarna igen. den grymma backen vid Kaxholmen som är en av tre utmanande lutningar runt Vättern tar vi oss ann lugnt och metodiskt. Ändå får vi ett nytt personbästa i cykeldatorn uppför backen. Det är bara ett av alla kvitton på att all träning under året ger resultat. Jag kommer senare känna mig nöjd med att vi bara körde 4 sekunder långsammare än Skoda Team även om likheterna upphör där. ;)

Efter varje tuff uppförsbacke kommer en bra nedförsbacke. Det är en bra tanke att ha i huvudet när man jobbar sig upp. Och inget motlut varar för evigt och när denna är slut behöver vi bara andas helt kort för att vara tillbaka i puls igen. Farten stiger ner mot Jönköping och vi har ändå en ambition att jaga ifatt våra vänner från SMACK och Lidköpings Cykelklubb.

I Jönköping hör jag en bekant ropa efter oss och jag vinkar. Den familjen har stått längs vägen tre år i rad bara för att se oss swisha förbi. Sådant värmer extra. men vi rullar förbi depån som annars erbjuder varm mat. Vi jagar vidare och nu har vi klarat av en tredjedel av loppet, 10 mil av 30 och bara resten kvar… :)

Vi gör ett kort stopp i Fagerhult för att fylla våra vattenflaskor och rullar sedan vidare upp mot Hjo. Kort före Hjo får vi punktering igen och står åter vid vägkanten och ser vårt mål och gamla sällskap försvinna allt mer i fjärran. Vi har ändå kört ikapp nästan all tid vid förlorat och kunnat hålla mycket hög fart trots att vi legat helt själva och bara blåst på i ytterfilen. Vi fräser vidare upp mot Karlsborg och vidare uppför den välkända ”hallelulia-backen” där vi blir välsignade på vår färd. Jag tänker lite vanvördigt att det kan vi behöva just idag och att det bästa med Jesus just nu är att det betyder att stigningen tar slut och det börjar gå utför igen. Bättre relation med Jesus än så har jag inte. ;) Men det är en milstolpe längs rundan som måste finnas där för att vara just Vätternrundan. :)

Vi stannar till i Boviken för påfyllning av vatten innan vi rullar vidare. Vi bestämmer först att revidera vårt mål till 9 timmar och 30 minuter, men när rundans näst sista depå Hammarsundet närmar sig gör det ont i rumpa, korsrygg och nacken. Klunkarna ur vattenflaskan blir större och vi har ändå misslyckats med vårt mål. Vi stannar därför, får kedjan oljad och tar en kaffe, vetebulle och en mugg varm blåbärssoppa. Att tänja lite på rygg och låren känns bra men med bara 5 mil börjar man få målkänslor och den där bilden i huvudet där man ligger i gräset i parken och njuter av smärtan överallt. :)

Vägen till Medevi är inte lång, bara knappa två mil. Precis före Medevi får vi vår tredje och sista punktering. Det är tur eftersom alla slangar är slut och lagningssatsen ligger kvar hemma. Får vi punktering en gång till får vi antagligen gå i mål. En funktionär stannar till med sin bil och frågar om allt är OK. Klungor och enstaka cyklister passerar på löpande band men snart är även vi på rull igen.

Vi kör förbi depån i Medevi och nu är det knappa tre mil kvar. Vägen går först på en slingrig skogsväg, sedan en kort bit ute på landsvägen innan det bär av in i skogen igen. Det är nog den roligaste vägen längs hela rundan. Bara lätt kuperad och lite kurvig. Vi kör ikapp en klunga från Ride Of Hope och lägger oss bakom dom ett tag. Dom håller en hög och bra fart som passar oss och vi kan ”vila” lite mer än när vi sliter själva.

En knapp mil kvar och det bär ut på landsvägen igen in mot Motala. Vi trycker på det sista vi har och passerar klungan. Vi kämpar mot det sista motlutet innan det blir lättare igen. Nu finns ingen anledning att spara på krutet längre. In i Motala sjunker farten successivt innan det blir för kurvigt och trångt för att köra fort.

Att rulla över mållinjen är en fantastisk känsla. Publiken lyfter än verkligen den sista biten in och allt lidande är glömt och förlåtet. Tidtagningen piper när vi passerar, vi trycker av våra cykeldatorer och sparar upplevelsen i deras minnen.

Det är mycket folk i målfållan. En stor grupp kör en ramsa för att fira sin prestation och det är lätt att känna ren lycka både för än själv och andras skull. I högtalarna intervjuas människor som gått i mål, som gjort sin 51:a runda, som klarat sin klassiker eller sitt första varv runt Vättern Senare när vi ligger i parken med mat och kaffe får vi även höra ett frieri. Hon svarar ja och ja, jag blir lite blank i ögonen. ;)

Ledet sniglar sig fram genom målfållan. Alla pratar om det man upplevt oavsett varför man är där. Bara för att ta sig runt och njuta eller för att prestera i grupp. 19000 startande med olika anledningar och olika prestationer men med det gemensamt att alla går igenom här.

Vi får våra medaljer. Eftersom vi båda kör vårt femte varv runt Vättern får vi en specialmedalj. Sedan är det akut att hitta en gräsplätt för att sträcka ut sina möra ben och sträcka på sin värkande rygg. Egge hämtar mat och kaffe åt oss, vi äter och strax ansluter Rickard som gick i mål någon minut före oss.

Vår sluttid blev 9 timmar och 50 minuter. Räknar man bort våra oönskade stopp hade vi en effektiv rulltid på 8:55 och det är 15 minuter bättre än förra årets rulltid på 9:10. Det är ändå något att känna stolthet över och ta med sig hem.

Nu väntar en skön, varm dusch, en stund i solen ute på gräsmattan och sedan sen middag innan det är dags att sova. Imorgon går färden av hemåt igen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Halvvättern 2017

Bild: Joakim Nömell vid tandemcykel i stadsparken i motala inför Halvvättern 2017

Igår lastade jag och ”MP” tandemcykeln i bilen och for mot Motala för ännu en upplaga av Halvvättern. Framme i Motala hämtade vi ut våra nummerlappar och åt middag innan vi avslutade kvällen med att se till att allt var i ordning för morgondagen.

Väckarklocka 06:30, grötfrukost och sedan rullade vi ner mot starten. Redan vid 8-tiden var det 15 grader och sol ute men med en del sydliga vindar.

Första dryga 3 milen ner till Borghamn rullade vi med en klunga i ganska lugnt tempo. Det skulle inte bli några världsrekord i den farten, men det kändes skönt att få igång kroppen. Vid Borghamn hoppade vi över första depån och tog genast itu med stigningen upp för Omberg. Den är ganska jobbig men vi låg i vänsterled och skapade nytt personligt rekord även om det är svårt för oss där i trängseln. Klungan vi kört med spreds för vinden, dom flesta tror jag hamnade bakom oss.

Väl uppe får vi vår första punktering. Lite dålig asfalt men inte så väldigt skumpigt så jag blev lite störd. Men det var bara att stanna i vägkanten och byta slang. Där såg vi vår möjlighet att slå förra årets tid krympa. Sedan rullade vi vidare med bara ca 5 bars tryck, det var vad vi orkade handpumpa i just då.

Ner för Omberg är skojigare än upp. Vi tog det ändå lite försiktigt på grund av kvaliteten på vägen och trycket i däcket. Väl ute på landsvägen igen mot vårt första stopp i Ödeshög kom motvinden. Vi hade också tappat vår klunga och det blev glest mellan cyklisterna. I Ödeshög mötte ”MP”s föräldrar oss. Vi var över 20 minuter försenade så stoppet blev kort. En pratstund, kaffe, solbulle, en halv banan och saltgurka innan vi rullade vidare.

När vi rullade ut på vägen kom en klunga farande som vi anslöt på för att få lite sällskap. Vi hade motvind en stund till innan vi bytte riktning igen in på en trevlig, kurvig väg. Där lämnade vi sällskapet bakom oss och rullade ensamma en stund tills vi åter hör ljudet av rop och carbonhjul bakom oss och en klunga från Ride Of Hope passerar. Dom verkar hålla ett bra tempo runt 40km/h, så vi ökar farten och lägger oss bakom dom. Där ligger vi i lugn och ro fram till vattendepån vid Boet. Både jag och ”MP” behöver fylla våra vattenflaskor men klungan visar inga tecken på att göra uppehåll. Det finns inget val, vi behöver vatten. Vi inser att ens det kortaste stoppet kommer bli svårt att ta igen och det känns surt att man alltid tappar bra klungor när man äntligen hittat en.

Vårt stopp vid Boet blir ca 30 sekunder, den tid det tar att fylla två vattenflaskor innan vi rullar vidare. Vi sätter upp farten och även om förhoppningarna är små, så är målet att hinna ikapp vårt sällskap igen.

Vi får en svans efter oss på ett tiotal cyklister och farten är hög, oftast mellan 45–50km/h. Vägen är bra och lagom kuperad och ingen motvind. Även om vi jobbar ganska hårt känns det bra och roligt.

Plötsligt säger ”MP” att vi är ikapp klungan och vi kan sänka farten till runt 40km/h igen. Vi klarade det och jag är förvånad över hur lätt och bra det kändes. Jag känner mig stark idag fortfarande efter över 90km och ”MP” har även han ett fruktansvärt bra tryck i benen. När vi ökar farten går det undan och det är som musik i högprofilhjulen.

I Rök efter dryga 10 mil gör klungan ett stopp och vi gör detsamma. Vi fyller vatten och tar en halv banan till, vaksamma på om vår klunga ger sig av. Men dom tar ett längre stopp och vi bestämmer efter någon minut att rulla vidare. Vi hinner upp en annan grupp cyklister som vi ligger med en god stund tills vi hör det välbekanta ljudet bakom oss igen. Där kommer samma klunga och passerar oss.

Det är en speciell känsla som jag älskar. Det blir som en kick i kroppen. Den där stunden när en stor och bra klunga passerat och vi vinklar ut vänster, växlar upp och farten stiger. Cyklisterna vi legat bakom ropar uppmuntrande när vi kör förbi och åter ansluter bakom Ride Of Hope. Nu är det bara ca 40km kvar till mål!

Farten är fortsatt hög fram till Skänninge efter dryga 120km. Där kör vi bara rakt igenom och farten sjunker genom staden. När vi kommer ut på landsvägen igen får vi en massiv motvind och farten sjunker i hela klungan, men vi hänger fortfarande med.

Vi viker av och får medvind igen på en ganska rolig, krokig väg men med dålig asfalt. Jag vet att våra däck utsätts för högre påfrestningar vid sådant underlag och jag håller tummarna för att vi inte ska få en ny punktering. Med ca 10km kvar till Motala blir det tyngre igen. Motvind och svagt uppför och kraft i benen som inte är outtömlig. Men vi trampar ur det sista och de sista 10km känns långa. GPSen visar att det är 13km kvar vilket visar sig stämma bättre än skyltningen.

När vi rullar in i Motala känner jag det typiska genomslaget i bakhjulet när vi åker över ojämnheter och farthinder. Vi har punka igen… Men vi rullar vidare och farten har ändå sjunkit nu när vi är inne i Motala. När vi kör över farthinder reser jag mig upp och lutar mig framåt över ”MP” för att minska belastningen på bakhjulet och det hjälper.

På målrakan släpper vi klungan dom sista hundra metrarna och rullar försiktigt i mål. En minut till och vi hade inte haft tillräckligt med luft för att kunna fortsätta. Och att byta slang eller gå i mål när man är så nära hade inte varit speciellt roligt.

Vår officiella sluttid blev 4:58, 2 minuter sämre än förra året. Däremot hade vi i år en rulltid på 4:28, över 8 minuter bättre än förra året. I år hade vi dessutom längre stopp på grund av punktering. Det innebär att vi rullade ungefär 34km/h utan att slita särskilt hårt förutom vissa sträckor med stark motvind.

Pulsen var också ungefär som förra året. Däremot lämnade jag wattmätaren hemma i år men det tycker jag inte är lika intressant under motionslopp där man rullar och glider med klungor långa sträckor.

Sammantaget kände vi oss väldigt stolta och nöjda när vi intog mat i Stadsparken i Motala. Ett lätt duggregn började falla och vinden var ganska sval.

Nu rullar vi hem mot Stockholm igen. Jag återkommer om en knapp vecka för att ta itu med den långa Vätternrundan. Precis just nu undrar jag varför jag gör det, men jag vet hur det kommer kännas igen när jag åter har musiken av carbonhjul, rasslande växlar och glada människor omkring mig.

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Roslagsvåren 2017

Idag var det så dags för Roslagsvåren. Jag och min pilot ”MP”, Patrick och Thomas hade planerat att köra ihop.

Vädret var kanon med sol och måttliga, men lite svala vindar. Vi konstaterade direkt att det definitivt gick att köra barbent men behöll långa ärmar då det kändå kändes lite svalt.

Idag var vi på plats i ovanligt god tid och det kändes skönt. Normalt sätt hatar jag att stå och vänta och frysa, men idag var det bara lugnt och trevligt att vara där. Vi kvitterade ut våra nummerlappar och fixade ihop cykeln i lugn och ro och hälsade på bekanta.

Starterna började kl09:30 och vi ställde oss ihop med ett gäng som skulle köra ca 32klm/h. Vår egen plan var att ta det lugnt eftersom det var första långa rundan för oss alla. Ändå kände jag mig pigg och fräsch efter all inomhusträning.

När vi rullade iväg kom det här lyckoruset över att åter vara ute på vägarna i solsken och varmt väder. Däck mot asfalt och rasslande växlar bakom, framför och bredvid. Glatt prat och varningsrop för dåligt underlag eller trafik.

Samtidigt blir starten en chock i kroppen. Andningen ökar och pulsen stiger och jag undrar hur i hela friden jag ska orka när det känns ”såhär” efter bara ett par kilometer. Låren skriker i första backarna. Men ganska snart kommer kroppen in i flytet. Pulsen stabiliserar sig och värmen kommer ut i benmusklerna och andningen stabiliseras och istället känner jag mig stark.

Klungan som vi uppfattade skulle hålla en snittfart på 32km/h håller en betydligt högre fart. Cykeldatorn visar mil efter mil ett snitt på 35km/h. Det går rasande fort men ändå känns det lätt att hänga med. Min pilot ”MP” berättar efter målgång att det kändes obehagligt att ligga i klungan som körde ganska ryckigt. Tappade fart i uppförsbackarna så vi behövde bromsa även där och stack iväg över krönet så att vi behövde jaga ikapp. Även jag var lite spänd när vi låg i högra ledet med cyklister utanför oss. För oss är det bättre att ligga i ytterled så att vi lätt kan vika ut om det sker snabba inbromsningar framför oss. Nog för att vi har bra bromsförmåga men det är ändå något sämre bromsverkan med karbonfälgarna jämfröt med aluminiumfälgar. Jag kunde känna hur min pilot tog det försiktigt och jag försökte känna noga efter i pedalerna för att inte ta i för mycket i fel tillfälle.

Men allt gick bra fram till strax före 6 mil. Då kände jag hur vi började få genomslag i bakhjulet och jag förstod att det var nära punktering. Den dåliga vägen är inte bra för någon cyklist men ännu sämre för tandem och den dubbla vikten. På 6-milsdepån stannade vi för att fylla på med luft i hjulet och lite energi och kaffe. Jag övervägde att byta bakslang på en gång medan vi ändå fanns i en depå men mina teamkamrater röstade på att luftpåfyllning borde räcka.

Vi kom någon mil innan vi körde över ett gruskorn och då var det slutgiltigt farväl med trycket i bakdäcket. Det var bara att stanna och byta slang. Det har man ju börjat få lite flyt på så det innebar inga stora problem. Vi hade sådan tur att det bara 300 meter längre fram stod en flaggvakt utrustad med en riktig pump. När vi var klara rullade vi fram till honom och fick fullt tryck i bakdäcket igen och kunde rulla vidare. Det kändes bra eftersom det inte är bra att rulla med för lågt tryck på mina fina favorithjul.

Vid 8 mil stannade vi vid nästa depå för kort vattenpåfyllning och en bulle. Där stod flera bekanta, vland annat Peter. Depåerna är väldigt trevliga och kul stämning i. Men det blev ett ganska kort stopp innan vi jagade vidare med bara 5 mil kvar till mål.

Nästa strecka är en av mina favoriter. Rialavägen. Den är kuperad men med små uppförs- och nedförsbackar och kurvig. Det är väl variationen jag gillar, att det inte bara är mil efter mil lång, rak landsväg. Man får utmana sina explosiva muskler lite för att direkt efter bli belönad med en skön nedförsbacke.

Jag satt där och njöt och sa just till min pilot att det var en underbar väg, när vi fick stanna för att kaos utbröt framför oss. Nu såhär bara kort tid efteråt är det svårt att minnas. Vi bromsade in och stannade för att en mötande bil framför oss stannat för den klungan vi hade framför oss. Minst en cyklist rasade i tiket, men nu så här efteråt förstår jag det som att det bara var en vejningsvurpa och ingen kom till skada. Det gick inte heller särskilt fort.

Kort senare, precis när vi stannat, hörs en duns, ett skrapande otäckt ljud, en motorcykelmotor som stannade och ett hjul som snurrade tills det stannade. Sedan kom bensinlukten.

En motrcykel hade kört in i den stillastående bilen och välte på vägen mitt bland alla cyklister som tursamt nog inte blev träffade. Motorcykelns passagerare hamnade på vägen och hade gjort sig illa.

Det som hände sedan kändes väldigt proffsigt och som om allt gick rätt till. Föraren av bilen var samlad och ringde efter hjälp, andra hjälpte motorcykelpassageraren och flera andra, cyklister och motorcyklister gav sig iväg åt båda håll för att stoppa upp bilar och cyklister så att ingen skulle råka fara in i olycksplatsen. en läkare kom tursamt nog i en klunga cyklister. Kort sagt kändes allt under kontroll och passageraren verkade inte vara illa skadad, var i vart fall lugn och vaken.

Vi blev stående vid olyckan en stund eftersom en i teamet agerade trafikvakt, men när ambulanshelikopter närmade sig rullade vi vidare då vi inte kunde göra mer på plats. Självklart kändes det jobbigt att sådant ska behöva händaoch den underbara känslan hade fått sig en kalldusch.

Vid 10-milsdepån serverades korv och då var det bara tre mil kvar hem. Vid 12 mil stannade vi i den berömda ”godisdepån” för att både tanka energi inför sista slutspurten och ta en sväng ut i nturen till närmaste buske för några av oss.

Sedan rullade vi vidare. Den sista 1,5 milen gick snabbt och bra och med 6km kvar började jag och ”MP” trycka lite trots motvinden. Vi fick en klunga framför oss som det tog lite tid att komma förbi på den smala vägen, men sen var det raka rör och det sista benen kunde bjuda på in i mål.

Att rulla förbi målbågen för sluttiden är alltid lika skönt. Pipen när systemet registrerar att man passerat och man kan trycka på stopp på cykeldatorn. Man rullar fram och får sin medalj, ställer av cykeln och hämtar kaffe och korv, . Idag blev vi kvar onormalt länge på grund av det fina vädret, men till slut lastade vi cykeln och rullade hemåt.

Som vanligt att fantastiskt arrangemang av Fredrikshof. Trevlig bana, trevliga funktionärer och ett fantastiskt väder var veställt. Ca 700 cyklister lär ha ställt upp idag.

Hela teamet var nöjda och lite överraskade över vårt tempo som var det högsta någonsin även om tiden blev sämre på grund av något långa depåstopp och framför allt olyckan. Ändå var det ingen som var i närheten av att vara utpumpad vid målgång och vi minnes alla tillbaka på dom första motionsloppen vi deltog i för 5 år sedan, när det tog dagar att repa sig. Visst känner man sig lite mör i benen, lite värk i ryggslut, nacke och rumpa, men ingenting som ens liknar det som var då man började som cyklist på allvar.

Nu laddar vi för Halvvättern och Vätternrundan i juni. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

Zwift SZR Race Series 2016 deltävling #5

Idag deltog jag i min andra tävling som var den femte i den här serien. Jag kände mig klart bättre förberedd den här gången. Jag han med att grunda med gröt god tid innan och 45 minuter före start var jag klar och började värma upp. Jag vet att jag är lite trög och tar god tid på mig att köra igenom hela kroppen. Det blev 20km i lugnt tempo med några små spurter för att skrämma upp pulsen några gånger och bli svettig utan att ta ut mig.

Inför dagens tävling hade jag rättat till min vikt i systemet som var 3kg för hög förra veckan då det var en flera månader gammal viktangivelse. Vikten är avgörande för att beräkna hur många watt per kilo man genererar och därmed hur snabb man är, precis som ute på dom riktiga vägarna. Dessutom hade jag monterat mina Garmin Vector-pedaler för att mäta kraften med istället för att låta min trainer göra det. På så vis kan jag känna mig säker på att även mina watt blir så korrekt som möjligt utan att riskera att få för lite eller för mycket effekt.

7–8 minuter före start stod jag på startlinjen och lät mest benen gå runt och det fylldes på med startande i en rasande fart. 10 sekunder före start började timern pipa och jag började trycka på för att få upp effekten tills starten gick.

Jag tror jag hängde med dom snabba gängen bra åtminstone det första varvet och jag kände mig starkare än på länge och inga ojämna pulstoppar på grund av dålig uppvärmning. Pulsen låg äntligen bra, runt 170bpm som den ska när jag kör tempo och inga stora förändringar annat än lite högre i backarna för att sjunka tillbaka några bpm igen på raksträckorna och nedförsbackarna.

Banan var ungefär 9km och skulle köras 3 varv. Efter 1,5 varv började det bli tungt och den tuffa backen upp den tredje och sista gången gick mer på rasande vilja. Men sen sjönk pulsen och mjölksyran i benen var ett faktum. Då går det inte att trycka på mer hur mycket man än vill. :)

Sista biten in till mål plockade jag så många placeringar jag kunde och det var en riktig lättnad att rulla över mållinjen. Det räckte till en 15:e plats av ett 50-tal i B-gruppen, dryga 5 minuter efter segraren. Det var en klar förbättring jämfört med förra veckan och jag höjde min FTP med 20 watt från 247 till 267 watt vilket gjorde mig mer glad än något annat. Min totala genomsnittseffekt slutade på 260 watt vilket också är ett rekord.

Gränsen mellan A- och B-gruppen går vid 4,0 watt per kilo och idag körde jag på 3,88 watt per kilo 95% av tiden så fortsätter jag så här uppgraderar jag snart mig till A-gruppen.

Resultat från kvällens tävling hittar man här.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Zwift SZR Race Series 2016 deltävling #4

Ikväll körde jag mitt andra race i Zwift. Efter mitt första race i söndags blev jag så grymt taggad så att jag var tvungen att köra idag igen och så ofta jag bara kan framöver.

På sätt och vis är det lite märkligt att jag inte börjat tävla tidigare. Helt sant är att jag inte riktigt orkat sätta mig in i upplägget eftersom jag också vetat att jag behöver hjälp vid tävlingarna. Men nu har det på något sätt mognat inom mig och när jag dessutom nått nivå 25, som i dagsläget är den högsta nivån i Zwift, känns det lämpligt att hitta något nytt att sträva efter. Det kommer helt säkert nya nivåer framöver vart efter allt fler når högsta nivn och även om jag nu nått den högsta, finns andra utmaningar att sträva efter som jag inte är klar med ännu.

Kvällens tävling var den 4:e av 12 deltävlingar som anordnas av svenska Zwift:are. Det fungerar som ett vanligt linjelopp utomhus, alla startar samtidigt och man får dra nytta av klungor. Sträckan är runt 30–35km beroende på vilken bana man valt för dagen.

Man anmäler sig i en av 5 kategorier beroende på hur många watt per kilo kroppsvikt man klarar av att generera. Jag kör numera i kategori B som motsvarar 3,2 watt per kilo upp till 3,99 watt per kilo. Jag har uppnått det äntligen tackvare viss viktnedgång och givetvis en massa mer muskler. Behöver jag säga att målet innan årets slut är att köra åtminstone i svansen på kategori A? ;)

Starten gick kl19:00. Jag hann bara med lätt uppvärmning ca 10 minuter före, alldeles för kort för mina behov som är rätt seg igång. När klockan tickade ner 10 sekunder för start, kändes det helt klart på riktigt. Samma pirr i kroppen och samma vilja att göra sitt absolut bästa.

Det tråkiga med mina blogginlägg är att jag inte kan berätta speciellt mycket om själva racet eftersom jag inte ser skärmen. En längre stund hade jag min fru och dotter som syntolk och support och det var mycket värt. Men jag kom iväg bra och tror att jag hamnade med A-klungan en bra stund men förstod mer än väl att jag inte skulle orka hålla det tempot någon längre stund. Banan kändes tung trots att det var en platt bana. Jag kände inga större variationer i min trainer oavsett om det gick uppför eller var platt. Jag vet inte om det ska vara så under race, men under vanlig fri cykling tycker jag nog variationen är betydligt större.

Det kändes bra ungefär i 4 varv och jag orkade hålla i överkanten av min förmåga innan det började gå tungt och jag började få mjölksyra i benen. Sista varven hade jag tappat klungorna och låg med andra lite sporadiskt, körde om och blev omkörd.

Sista kilometrarna var jag färdig att ge upp. Pulsen gick ner under 160bpm men benen kändes som stockar och det var mer på viljestyrka jag tog mig i mål.

När det bara var några kilometer kvar till mål gjorde jag ett störande misstag. I Zwift får man regelbundet olika bonusar som under 20 sekunder ger än fördel i fart eller vikt. Under tävling är dessa bonusar självklart inte tillåtna. Man aktiverar en väntande bonus med mellanslagstangenten.

Så alldeles innan mål skulle jag ta några skärmbilder som ni kan se ovan. Finmotoriken var liksom borta vid det laget och när jag skulle trycka på F10 för att ta bilder, la jag handleden över mellanslagstangenten och min bonus aktiverades. Det resulterade i ett tidsstraff på 60 sekunder… Jag blev så jädra besviken att jag var nära att kliva av cykeln och skita i att gå i mål. Hade jag gjort det hade jag antagligen sparkat sönder något också. :) I dessa onlinetävlingar finns inga riktiga vinster annat än äran och att det är roligt. Men tävlingsinstinkten finns där lika starkt ändå.

Jag gick i mål på 50:19 vilket blev 51:19 och en 41:a plats i resultatlistan. Hade jag inte dragit på mig tidsstraff hade jag klättrat 4–5 placeringar. Dessutom var min registrerade vikt gammal och 3kg för mycket vilket också hade påverkat mina watt per kilo och därmed hastighet.

Nästa onsdag bär det iväg igen och det är bara att ta nya tag.

Här finns resultat på zwiftpower.com

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Tacx World Championship Men’s Race

Idag deltog jag i min första tävling i Zwift. Under helgen arrangeras världsmästerskapen i Zwift och förutom äran har man också möjlighet att vinna en högkvalitativ trainer från Tacx.

Igår körde tjejerna sitt race och min dotter och kom på en helt OK placering.

Idag var det männens tur. Runt 700 hade till slut anmält sig till den andra deltävlingen och 580 loggade in till start. Det var ganska häftigt när startfållan fylldes på med en rasande fart.

När nedräkningen började kändes det som på riktiga tävlingar utomhus. Pulsen var hög och man känner pirret i hela kroppen. När grinden öppnades var det bara att snabbt jobba upp effekten för att komma iväg snabbt. Ljudet av alla cyklister som rullade iväg var mastigt och klart läckert.

Killarnas race var 51km på en platt bana. Jag höll mig i tredje klungan ganska länge och det kändes bra i kroppen trots att dagsformen inte var optimal. Snittfarten låg straxt över 40km/h och jag passerade 30km efter ca 44 minuter och med två varv kvar kändes det fortfarande berusande bra.

Jag rullade i mål på 1:14:15 och i skrivandets stund på plats 193. Av dom 580 som kom till start verkar ett hundratal brutit och i många fall på grund av tekniska problem.

Efter målgången sjönk jag ihop som en blött flcäk på mattan bredvid cykeln med ett fånigt leende på läpparna. Kläderna och håret gick att vrida ur. :)

Nu är jag klart taggad att tävla fler gånger. Det här var riktigt roligt! Utlottningen av trainer väntar jag på med spänning men sannolikheten att jag ska ha sådan tur är liten. Men blotta tanken fick mig att slita som ett djur i alla fall. :)

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Tacx World Championship Women’s Race

I helgen arrangeras Tacx World Championships online på Zwift. 4 deltävlingar äger rum under helgen, 2 för män och 2 för kvinnor utspridda över helgen för att det ska passa så många tidszoner som möjligt.

Förutom att världens bästa onlinecyklist ska utses, så lottas även en trainer från Tacx, en till en kvinnlig segrare och en till en manlig.

Idag gick tjejernas andra startgrupp och min äldsta dotter stod på startlinjen, ivrigt påhejad av mamman och pappan. :) Min dotter som började köra Zwift bara för någon vecka sedan, gör redan sin tävlingsdebut.

kl14 gick startskottet för de 62 cyklister som anmält sig och loggat in i tid. Banan var 41km och ganska platt. Allt verkade fungera bra och min dotter trampade på bra. Hon hade naturligtvis som nybörjare svårt att hålla jämna steg med dom betydligt mer erfarna svenska tjejerna men låg som mest någon dryg kilometer bakom dom ända in i mål.

Innan resultatlistan är helt klar gick hon in på plats 37 av 62 vilket jag tycker var super då många av dom medtävlande cyklat betydligt längre och en del elittjejer.

Nu återstår bara utlottningen av trainer. 1 chans på 62 är betydligt större chans än vad jag kommer ha i männens klass där det redan är flera hundra anmälda till kvällens och morgondagens race.

Andra bloggar om: , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Velothon Stockholm 2016

Årets sista motionslopp och den huvudsakliga avslutningen på utesäsongen idag och det blev verkligen en bra avslutning.

Klockan ringde 05:00 och jag flög ur sängen och kände mig ganska utvilad. En stadig grötfrukost och ombyte. Allt var framlagt och klart. Just dom här tidiga morgnarna kommer jag inte sakna.

Jag och ”MP” möttes straxt efter kl06 och tog halv sjutåget in mot stan. Givetvis var det en massa cyklister men också en hel del ”vanligt” folk på tåget. Fascinerande och jag undrar vart alla ska så tidigt en söndagsmorgon?

Vi klev av vid Karlberg och rullade den korta vägen ner i Rålambshovsparken. Det var fantastiskt väder och trots att det redan snart är mitten av september var det bara lite rysigt att stå stilla i vinden. Men det skulle snart bli varmare både av solen och att vi cyklade.

Ett litet missförstånd gjorde att vi missade vår lilla grupp och dessutom hamnade längst bak i fel startgrupp. När vi såg det gäng vi planerat att köra med rulla iväg och vi fortfarande stod långt bak i stockningen som uppstod allt mer, förstod vi att det skulle bli tufft att jobba ikapp.

Första sträckan genom stan gick ner i Södertunneln via Skanstull. Där gick det ganska långsamt innan farten släpptes fri. Färden gick ner genom Sickla, Älta, Bollmora och Haninge ut mot Årsta Havsbad. Vi körde på ganska bra och hade svårt att hitta några som höll samma fart som vi. Vi låg lite för långt bak bland dom som valt att köra lite långsammare så det tog sin lilla tid att hitta rätt klungor att köra med.

Ett kort depåstopp vid Årsta Havsbad för påfyllning av vatten. Det var nog det kortaste depåstoppet någonsin tror jag. :)

Sedan gick det vidare ner mot Nynäshamn och det flöt på bra. Vi låg mycket ensamma i motvinden och med det som utgångspunkt var det helt OK.

Någon knapp mil före Nynäshamn hann vi upp en ordentligt stor klunga. Vi gled in i den och kunde äntligen njuta och vila med bibehållen hög fart. Jag är fortfarande fascinerad och älskar känslan att susa fram i 40km/h utan att behöva ta i annat än korta stunder. Uppförsbackarna in mot Nynäshamn som annars är så sega och jobbiga gick i rasande fart och jag upplevde dom knappt som motlut.

I Nynäshamn var det gott om människor som hejade på, precis som förra året. Där fanns en depå som vi hoppade över. Vi hade gott om vatten och energi. Vi trodde fortfarande att vår grupp låg framför oss och ville jaga ifatt dom. Med facit i hand så stod dom nog i den depån när vi susade förbi. Men vi hade bra flyt och det kändes bra att vända hemåt så varför stanna? :)

Efter Nynäshamn kommer flera mil med ganska kuperade vägar. Klungan vi kört med in mot Nynäshamn upplöstes till viss del kändes det som och vi tappade tätgruppen vid något tillfälle. Så vi var åter ensamma annat än sporadiska grupper.

Men avsnittet från Nynäshamn till Haninge gick ändå över förväntan. Det var i någon enstaka backe som det tog stopp.

När vi körde genom Västerhaninge och Handen var det nedräkning. Min och ”MPs” familj stod i en rondell och skrek på oss så det ekade i hela Handen, sånt är fantastiskt när det börjar kännas lite tungt.

Här hade vi också börjat få lite andra problem. Jag började känna antydan till gungningar när vi trampade som det lätt kan bli med lite för lite luft i hjulen. Över fartguppen genom Handen Blev det uppenbart att vi behövde stanna. I Lenna tog vi ett stopp längs vägkanten och fyllde på bakhjulet i hopp om att slippa byta slang.

Genom Skogås, Trångsund, Farsta och Älvsjö kändes det i benen att det snart var mål men luften i hjulet gick ur allt fortare. I en kurva kändes det som om däcket skulle kränga av så då fick vi stanna igen och pumpa mer. Men över Liljeholmsbron var det lika illa igen men vi rullade på. Broskarvarna gjorde ont i själen.

Upp över Västerbron kändes det helt OK. Som ”MP” sa, vi körde om fler än vad vi blev omkörda och då är det bra. :) Västerbron kändes inte så tung men det kändes inget vidare att fräsa på nu med bara ett par bars tryck i bakhjulet.

Dom sista hundra metrarna in tillbaka i Rålambshovsparken, ett litet ärevarv och sedan genom målbågen kändes riktigt skönt. Jag pratade lite med en bekant, vi fick våra medaljer, hämtade soppa och bröd och letade upp en ledig plats på gräsmattan i parken. Där fick benen vika sig och soppan var gudomligt god och välbehövlig.

Thomas och Patrick anslöt en kvart senare och kort där efter Rickard. Vi satt som alltid en stund och summerade loppet och njöt av att få vila en stund.

Jag och ”MP” reste oss på knaggliga ben och tog oss trötta men nöjda till pendeltåget för att åka hem.

Vår måltid blev 4 timmar och 49 minuter. Det ger en snittfart på dryga 32km/h. Utan våra korta depåstopp och något längre servicestopp, blev den genomsnittliga rullhastigheten 33,5km/h och det är vi grymt nöjda med.

Effekten under sådana här lopp blir väldigt låg eftersom man rullar långa stunder. Det hade varit roligt att se genomsnittet annars.

Evenemanget får också gott betyg. För vår del var trafiken inga problem. Alla avstängningar verkar ha fungerat bra. Mycket polis ute som hjälpte funktionärerna att hålla ordning på alla sura bilister. En ambulanshelikopter flög över oss i trakten av Grödby söder om Västerhaninge och vi fick sedan berättat om en olycka som såg riktigt otäck ut. Vi såg också en ligga ner i början av loppet.

Depåerna fungerade grymt bra och i år fanns både kaffe och bullar vilket var en klar förbättring jämfört med förra året. Inte för att vi hann ta något kaffe men det luktade gott. :) Funktionärerna i depåerna var glada och trevliga och hjälpte effektivt till med påfyllning av flaskor och serverade bullar.

I mål bjöds som sagt på soppa och bröd, även det en uppgradering från förra året då man inte fick någon mat vid målgång. Kort sagt ett fantastiskt bra lopp.

Nu är det ett par dagars vila på programmet innan inomhusträningen fortsätter.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from POSEIDONS TORG 4, 136 46 Handen, Sverige.

Paracykel SM 2016

Bild: Prispall SM 2016 Paracykel tandem

Idag började SM 2016 i Västerås med strålande vackert väder med lite vind. Sm började bland annat med junior- och paracykel-klasserna.

Paracykel växer sakta i Sverige känns det som och idag tror jag det stod ett 15-tal totalt på startlinjen varav 4 tandemteam. När vi kollat in banan i förväg på Strava såg banan väldigt platt ut och med andra ord perfekt för tandem.

startfältet i tandem var inte att leka med. Förutom 4 av Sveriges bästa tävlande, stod också 4 av Sveriges bästa piloter med på startlinjen. Det är inte bara bra för tävlingsresultaten utan också oerhört bra för parasporten

Följande tandemteam startade:
* Louise Jannering & pilot Anna Svärdström
* Jag & pilot Marcus Juneholt
* Jörgen Gustavsson & pilot Fredrik Ericsson
* Henrik Rüffel & pilot Nils Penton

Grenen, eller ”disciplinen” kallas tempo. Den går ut på att varje cyklist startar med någon minuts mellanrum och kör 25km så fort som bara är möjligt och snabbast vinner. Eftersom det inte finns tillräckligt många tjejer för att bilda en damklass, tävlar damerna i samma klass som herrarna men får en tidsrabatt på ca 12,6% på sin tid.

Jag tycker tempo är en ”svår” gren och har aldrig tyckt att jag varit starkast i de explossiva grenarna. Jag har alltid tränat för längre distanser, både i löpning och cykel. Men nu sedan några år tillbaka är det mycket intervallträning för att bli bättre.

Vi startade först bland tandemteamen. Jag vet inte vem eller vad som avgör startordningen, men dom senaste tävlingarna har jag, i mitt tycke dragit nitlotten att starta först. Det är alltid bättre att jaga än att bli jagad. Åtminstone känslan är att jag presterar bättre av att jaga. Men ödet eller något system avgjorde det igen.

Vi startade på ramp och det har jag nog inte provat förut, men det gick utan problem och vi accellererade iväg. Banan var som sagt väldigt platt men motvinden på vägen ut starkare än vad jag hade förväntat mig. Det kan man också se på resultatet sedan, att vägen ut gick ungefär 2 minuter långsammare än hemvägen. Men vi snittade ändå över 40km/h fram till vändpunkten.

Kort efter vändning mötte vi nästa tandemteam Jörgen & Fredrik och även om det var svårt att avgöra så låg dom obehagligt nära i tid. Dom andra två teamen mötte vi senare men då var det för lång tid från vändning för att det i huvudet skulle gå att avgöra hur vi låg till. Och tjejernas tidsrabatt är inget man huvudräknar fram i det läget. :)

Det var bara att köra på in mot mål och det gick undan, 47km/h i snitt.

Sedan hände det saker. :) Team Jörgen & Fredrik gick i mål och slog oss med 19,9 sekunder och jag förberedde mig på en silverplats. Det var väldigt små marginaler. På grund av en felkörning av team Jörgen & Fredrik fick de tidstillägg på 20 sekunder av tävlingsledningen vilket gjorde mig & Marcus till segrare med 0,1 sekund, minsta möjliga marginal.

Efter omräkning kom team Louise & Anna på tredje plats endast 18 sekunder efter oss andra och en stund senare rullade team Henrik & Nils in på en fjärdeplats.

Det bör också för ordningens skull tilläggas, att det rådde oklarheter kring huruvida de tre andra teamen också körde fel precis som Jörgen & Fredrik, men tävlingsledningens beslut stod fast.

Så det blev guld för mig. Och visst, i tävling gäller regler och missöden sås om punktering eller liknande alla lika. Allt kan hända och det kan påverka placeringen. För mig är det givetvis roligt att vara svensk mästare, men guldet har en liten silverkant eftersom team Jörgen & Fredrik faktiskt slog oss prestationsmässigt.

Tävlingen slutade som tävlingar ska sluta, någon är glad, någon annan är besviken och själv hamnade jag någonstans däremellan dessa två känslor. Vi packade bilen, tog farväl av våra piloter och kompisar och far nu mot Stockholm igen.

Den viktiga delen av tävlingssäsongen är slut för min del. Det återstår ett par tävlingar som jag ska köra om jag har pilot samt tre inbokade motionslopp i form av Roslagshösten, Sthlm Bike och Velothon Stockholm i augusti och september. Det jag laddar och ser fram mest emot, är Velothon Stockholm då jag och min pilot Mattias ”MP” Pålsson har en stark ambition att köra bättre än förra året. Drömmen och målsättningen är att försöka köra in på runt 4 timmar, men det är mycket som ska stämma för att det ska vara realistiskt. Framför allt mer träning under sommaren och turen att lyckas hänga kvar i någon av de snabba klungorna. banan är stundtals lätt kuperad och det är i backarna vi lättast tappar singelcyklisterna och min pilot behöver känna sig mer säker på klungkörning och våga ligga närmre för att inte heller tappa draghjälpen. Men jag tror och vill att det ska gå. Vi får se. :)

Nu ska jag ändå njuta lite av segern idag. Den starkaste känslan är ändå hur fantastiskt startfältet varit. Den knappa marginalen mellan de 3 pallplatserna säger en del om den styrkan.

Ett stort tack till min pilot Marcus Juneholt och för dagens insats.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Västerås, Västmanland County, Sweden.

Vätternrundan 2016

Efter Halvvättern i söndags var det bara att ladda om inför mitt fjärde varv runt Vättern. Väderleksprognosen såg verkligen usel ut och lovade mellan 15–17 grader och rikligt med regn.

Jag och min pilot Thomas åkte mot Motala igår eftermiddag. Vi installerade oss i den hyrda lägenheten bara några minuter från centrum och startområdet. Vid 18:30 träffade vi min <a href=”/mot-alla-odds>”Mot Alla odds-kompis Rickard Forshäll och hans syster som båda skulle köra runt Vättern. Det blev middag på ett ställe som serverar stora pastarätter.

Efter maten gav vi oss ner till centrum för att kvittera ut våra nummerlappar och kompletterade med lite energi att ha med under cyklingen. Vi såg dom första tappra cyklisterna rulla ut ur Motala innan vi promenerade hem till vår hyrda lägenhet igen.

Kvällen ägnades åt de sista förberedelserna med cykeln för att bara kunna rulla iväg på morgonen. Kläder lades fram och sadelväskan packades med allt nödvändigt och vattenflaskor ställdes på rad, redo att fyllas på morgonen.

Det är alltid en speciell känsla det där också, alla förberedelser. Jag känner mig alltid lite ”nervös” och just nu var det extra nervöst med tanke på väderleksprognosen som lovade mycket regn. Det kändes inte så bra.

Klockan ringde 04:00 och jag kände mig ganska utvilad. Termometern visade nästan 15 grader och ännu syntes inget regn. En och annan cyklist passerade på gatan nedanför på väg mot start, men annars var allt lugnt.

Vi åt grötfrukost och klädde oss och var snart redo. Vi oljade kedjan bland det sista vi gjorde innan vi gav oss ut i den tidiga morgonen för att rulla de få minutrarna ner till start.

Vid starten hittade vi vårt gäng från föreningen SMACK som vi bestämt att rulla med. Vi var osäkra på vilken fart och tid dom satsade på, men det fick vi utreda längs vägen. Vi behövde inte stå och vänta länge och det var inte det minsta kallt. 05:18 klickade v i pedalerna och rullade genom startbågen ut på vägarna, eskorterade av en MC-förare.

Cyklingen gick bra. Vi rullade på stadigt och vår plan att hoppa över den första depån stämde överens med den övriga klungans.

Vi gjorde ett kort stopp i Ölmstad för att fylla på med vatten, äta en solbulle och uppsöka en buske innan vi rullade vidare. Vi passerade Jönköping i god fart och tog den beryktade stigningen utan större problem.

Vi hade tänkt stanna i Fagerhult för påfyllning av vatten. Men straxt före blev vi upphunna av en enorm klunga från Fredrikshof. Vår lilla grupp på 6–7 cyklister beslutade sig för att glida med den klungan. Efter en stund bestämde vår grup sig för att släppa klungan då tempot var för högt. Jag och Thomas valde då att fortsätta hänga i svansen på klungan eftersom vi inte upplevde några problem och behövde öka farten för att hinna med vår tidsplan. Vi tackade för trevligt sällskap de första 12 milen och skildes åt.

Nu gick det i rasande fart men bekvämt. Det måste ha varit ett hundratal cyklister i klungan och vi var en liten svans på 6–7 cyklister som låg alldeles bakom. Den som cyklat i klunga vet hur fantastiskt stor skillnad det är. För den som inte provat är det svårt att förklara. Men skillnaden är markant. Man ökar farten men jobbar mindre och det blir alldeles vindstilla omkring än och man bara flyter med. I några backar och korsningar fick vi kämpa 30–40 sekunder för att inte tappa gänget, men annars var det inga problem.

Klungan gjorde ett kort depåstopp vid en obemannad vattendepå och det var en lättnad då mitt vatten var i det närmaste slut. Jag hade känt viss oro för att köra i det tempot med droppar kvar i flaskorna. Men nu blev dom påfyllda och vi var åter redo för att dra vidare.

Det är svårt att beskriva, men det där var nog den lyckligaste stunden under hela rundan. Farten, att vara en liten del av den enorma klungan även om vi bar en svans bakom, känslan av hur mycket lättare det gick jämfört med att kämpa själv eller inte en liten grupp. Jag började känna att vi skulle orka hålla kvar klungan och prestera väldigt bra.

Genom gatorna i Hjo gick det i rasande fart. Vi fick jobba lite mer för att inte tappa vårt stora gäng runt gatuhörnen och snart var vi ute på landsvägen igen. Där uppstod visst kaos när flera andra klungor kom ut samtidigt. Det blev viss trafikstockning och oordning i leden. Thomas försökte hålla kvar kontakten med vårt gäng, men andra cyklister trängde sig förbi och vi kunde inte hänga med av säkerhetsskäl. Så efter 5 mil lite drygt, tappar vi vårt gäng.

Det kändes ganska dystert och jag fick en rejäl mental dipp framför allt. Plötsligt var det sådär märkligt glest mellan enstaka cyklister och tomt på klungor igen och vi pinnade på på egen hand upp till Karlsborg. Där hade vi inte tänkt stanna egentligen men hade ”råd” tidsmässigt.

I depån fyllde vi vatten igen och jag knaprade i mig en energibar. Jag ”kom på” att det var det första, förutom solbullen i Ölmstad som jag ätit. Jag kände mig inte svag på något vis, men nu hade jag tid att äta och skölja ner den sega födan med vatten och dessutom stående.

I depån vid Karlsborg hittade vi andra halvan av vårt gäng från SMACK som dragit i förväg. Thomas frågade vilken fart de skulle hålla och om vi fick hänga med, vilket vi mer än gärna fick. Vi låg åter i en liten men tapper klunga. Vi hade lite knappt 10 mil kvar och man kunde se målet mentalt framför sig.

Vi passerade depåerna vid Boviken och Hammarsundet och när vi även rullade förbi depån och den sista tidtagningskontrollen vid Medevi var det bara 2 mil kvar. Vi öste på igen och nu splitrades vår klunga för lite fri fart in mot mål. Vi kände båda av benen men jag blev förvånad när jag ändå orkade stå upp och trycka på lite i backarna.

Målgången är skön. Sista riksvägen in mot Motala var lite seg idag. Men när vi stängde av och vi insett sedan länge att vi med råge skulle klara vårt mål på under 10 timmar, kändes det grymt bra. Sista biten in i Motala gick det så klart inte att ösa på så mycket på grund av andra cyklister, rondeller och korsningar.

När vi registrerades under målbågen stannade klockan på 9 timmar och 36 minuter. Vi kände oss sjukt nöjda med det resultatet. Planen sprack så till vida att dom 50 minutrarna som planerats som stopp under rundan, blev 26 minuter och maten i Hjo fick vi stryka från listan. Men ingen av oss kände oss speciellt hungriga eller fattiga på näring. Bara man får stanna och fylla på vatten och sträcka lite på benen klarar man sig långt.

Vi fick våra medaljer och styrde stegen mot Stadsparken. Där lade vi oss i gröngräset och Thomas hämtade mat, dryck och kaffe till oss båda. Regnet lös fortfarande med sin frånvaro och efter en god stund som först började det bli lite huttrigt.

Vi skrev ut våra diplom och cyklade hem. Nu blir det dusch och vila en stund innan vi äter middag på ett närbeläget ställe. Det blir en tidig afton och hemfärd imorgon.

Vi tyckte båda att detta var den roligaste Vätternrundan hittills. Jag var nöjd som ibland tyckt att våra rundor varit lite väl långsamma med många och långa stopp. Även om vädret varit gynnsamt och sällskapet trevligt. Nu inbjöd inte vädret till något solbad på gräsmattorna i Medevi och istället presterade vi och gjorde det bra.

Nästa år vill jag pressa ner vår tid under nio timmar. Mer träning och givetvis måste vi hitta en snabb klunga att hänga med mycket längre och förstås klänga oss kvar. Det får bli en senare planering. Idag hade vi en rulltid på 9 timmar och 10 minuter + 26 minujters stopptid så det är verkligen inte omöjligt med rätt förutsättningar.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Halvvättern 2016

Då är jag och min pilot ”MP” i mål efter Halvvättern 150km. Motala bjöd på vackert väder och inte så mycket vind så det var i det närmaste perfekta förhållanden.

Mitt mål var att köra under 5 timmar. Lite för det extra pris som män får som klarar loppet under 5 timmar, men mest för att man vill utvecklas och pressa sig lite till hela tiden för att ständigt bli bättre. ”MP” var lite mer ödmjuk inför sin egen träningsform då han inte hunnit cykla så mycket under våren. Förutom de turer vi varit ute på, som förvisso varit bra träningspass, har det inte blivit mycket för honom. Men han har bra grundfysik och aningen bättre på kosten än vad jag är just nu.

08:26 stod vi på startlinjen och rullade iväg med ett 20-tal andra cyklister. Det var bland annat en liten klunga från Ride Of Hope som visade sig hålla ganska bra fart som passade vårt inledande tempo på runt 30km/h. 150km är ändå en liten sträcka och man vill inte ta ut sig för tidigt.

Vi hängde med den lilla klungan ner till första depån vid Borghamn efter ca 32km där vi inte stannade. Vi lämnade klungan bakom oss i backarna upp för Omberg. Där var det trångt som vanligt av cyklister som kämpade sig upp. Svårigheten var att behålla styrfarten upp för att det liksom inte var någon ordning på leden upp för backen. Men vi tog backarna metodiskt och lugnt och ingenting, inte ens backarna i Omberg varar för evigt. Snart var vi uppe och kunde susa vidare längs de roliga, lätt kuperade och kurviga vägarna.

Vid 53km anlände vi Ödeshög där MPs föräldrar stod och tog emot oss. Roligt för oss att få lite stöd längs banan och de hade åkt hela vägen från Huskvarna för att få heja på oss under några minuter. Där blev vårt längsta stopp med lite kaffe, bulle, slatgurka och banan. Trevlig stämning och kroppen kändes bra så långt.

Vi rullade vidare i god fart och vi båda kände att det gick lätt och i hög fart. Jag började inse att 5 timmar inte alls skulle vara omöjligt med den tid och snittfart vi haft dittills. Vi passerade självservicedepån vid Boet eftersom vi båda hade vatten så vi klarade oss. Istället tog vi en kort rastplats i skogen för att lätta oss lite vilket går mycket fortare än på en rastplats med köer till toaletterna.

Vi drabbades av två mindre missöden som riskerade att förstöra tidsplanen. Första gången hoppade kedjan och trasslade ins ig på insidan av främre klingorna. Det go oss säkert över 5 minuter att få ordning på det för att inte skada kedjan. När vi rullade vidare kände jag viss stress i kroppen. 5 tappade minuter är mycket tid.

Det andra missödet var lite kortare. Remmen till min sadelväska gick av och vi tappade den. Det tog ytterligare några minuter att stanna och plocka upp den. Den gick inte längre att montera och jag fick trycka ner den i bakfickan.

Vi jagade vidare. Ett kort stopp på 104km vid Rök för blåbärssoppa och vattenpåfyllning. Det var ett föredömligt kort stopp. Hade inte vattenflaskorna börjat sina hade vi passerat det stoppet.

Vi låg mestadels själva och fräste på i god fart mellan 35–40km/h. Jag som insåg att vi hade bra rulltid tänkte att dom allra flesta i den här farten gör det med hjälp av sina klungor medan vi gör det mestadels själva.

När de välbekanta ropen och det vackra ljudet av otaliga carbonhjul närmade sig bakifrån hade vi god fart. Jag hade lite puls och började kanske känna av lite i benen, men det var ändå inom min lågintensiva zon. Vid hade väl knappt 4 mil kvar så målet var i siktet.

När klungan närmade sig ökade vi sakta farten så att vi lätt kunde glida in bakom dom när den sista cyklisten passerat. Ni som cyklar i klungor vet hur god hjälp man har av varandra. För oss blev det som att gå från arbete till vila. Plötsligt låg vi där i lä í svansen på ett 40-tal cyklister från Fredrikshof. Pulsen sjönk och vi kunde börja rulla lite då och då.

Vårt stora problem som nog mycket är en tränings- och kommunikationsfråga, är att hålla oss bakom en klunga. Vi rullar lätt ikapp och när vi gjort det måste vi bromsa in. Då måste vi trampa för att inte tappa igen. Åtminstone från min position känns det som att det skulle bli lättare om jag på något vis kunde veta hela tiden hur mycket man ska trampa och när det är dags att släppa på trycket för att undvika att vi måste bromsa in och sen få slita hårdare för att hålla oss kvar.

I backarna när många står upp, sitter vi nästan alltid ner. det är nog till stor del därför vi också lätt tappar i motluten och det var det som hände idag också. Det kändes som att klungan lätt skulle dra oss i mål. Viavvärkade en mil utan större ansträngning på 18 minuter och vår sista mil hade vi 26 minuter på oss att avverka.

Ett litet motigt parti kom och vi tappade suget bakom klungan och orkade inte jobba ikapp. Hade vi tränat på att stå upp ihop hade vi kanske orkat hålla vår position. Det är ju sällan några långa eller väldigt branta backar varför arbetsinsatsen dessa stunder skulle vara ganska kort.

Sista milen in mot mål var tung. det kändes som om det gick en del uppför och benen började kännas matta. Jag som inte haft minsta problem med rumpan under vägen, fick nu vansinnigt ont i sittbenen. Antagligen för att cykeltkniken blev markant sämre i och med tröttheten och rumpan säkert började röra sig allt mer på sadeln. Den värken spred sig sedan snabbt upp i ryggslut och nacke när jag försöker börja kompensera med stöd på armarna för att lätta på trycket på rumpan. Sedan var det ganska mentalt jobbigt att ha tappat klungan när det kändes så sjukt bra att dra nytta av det. Jag tyckte vi var värda det sista biten i mål efter att ha kört rätt hårt själva största delen av sträckan.

Vi startade 08:26 och gick i mål 13:23, 4 timmar och 56 minuter. Det var så att säga nära ögat att inte ha klarat det under 5 timmar, men vi gjorde det! När jag tittar på våra värden kan jag inte vara annat än väldigt nöjd.

Total tid: 4:56
Rulltid: 4:33
Stopptid: 23 minuter
Genomsnittlig hastighet: 33km/h
Genomsnittlig puls: 151bpm, max: 174bpm
Genomsnittseffekt (normaliserad): 186 watt

I övrigt vad gäller pedaltekniken är jag nöjd med värdena. Det visar att vi inte hade det speciellt jobbigt. 33km/h i genomsnittlig fart (i rörelse) på 15 mil, mestadels ensamma är jag grymt nöjd med!

Nu har vi duschat och packat och lämnar vår hyrda lägenhet i centrala Motala för den här gången och sätter kurs på Stockholm igen. Det kommer behövas en kopp kaffe eller två på hemvägen. ;) Jag återvänder igen om en vecka för att köra Vätternrundan. Då blir det förhoppningsvis i ett lugnare tempo.

Nedan kan man se en karta och lite mer fakta om man är intresserad.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Motala, Östergötland County, Sweden.

Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track

Idag var det dags för den andra deltävlingen i Swe Cup Paracykel 2016, ett GP på Arlanda Test Track.

Ett GP är ett lopp där man kör alla samtidigt på en varvbana. Alla paracyklister startade tillsammans men körde olika antal varv beroende på cykeltyp.

Klassen tandem körde 8 varv och vi var 3 startande ekipage:

  • Team Louise Jannering med pilot Anna Svärdström
  • Team Henrik Rüffel med pilot Magnus Karlsson
  • Team Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström

Magnus kör i vanliga fall för Velodromen CK och vi körde Bancykel-SM tillsammans i Falun i februari och tog hem segern. Vi bestämde redan då att köra det här GP-loppet då GP liknar bana och Magnus och några kompisar planerade att köra i sin ordinarie klass samtidigt.

Det var kul att ses igen. Med vissa människor klickar man extra och som tandemteam kändes vi samkörda direkt utan att ha kört ihop före SM i falun. Själv har jag bara kört GP två gånger tidigare och Magnus har aldrig kört tandem utomhus och inte på kurviga banor som en sådan här.

Vi sågs i god tid på tävlingsområdet och på grund av en halvtimmes försening fick vi väldigt gott om tid. Vädret var strålande, Varmt och soligt men aningen blåsigt med nordliga vindar som inte var kalla men kunde innebära visst motstånd upp för målrakan där vi skulle få rak motvind.

Vi var snabbt överens om taktiken för dagen. Vi justerade det som behövdes med cykeln och rullade några varv och ett kort fartpass ute på landsvägen. Benen kändes bra och samspelet utmärkt. Jag hade cykeln inne på akut service tidigare under förmiddagen för växeljustering som ledde vidare till vajerbyte och allt fungerade så gott som perfekt.

Tävlingsnerverna var på helspänn så klart och det är en sorts hatkärlek till den känslan. Visst kör jag för att det är kul, men främst för att vinna. Men motståndet från dom andra två tandemteamen var inte att leka med med erfarna och starka paracyklister och piloter.

På startlinjen kände jag mig rätt lugn märkligt nog. Det är jobbigare inför grenen tempo. Då startar man en och en med någon eller ett par minuters mellanrum och man vet sällan förrän efter målgången hur det gått. Under ett GP har man koll på varandra hela tiden och det är på något sätt både roligare och mer taggande.

När starttiden gick rullade vi ut på banan och lade oss sist bland tandemteamen. Farten drogs upp ordentligt och dom första 2 varven gick i dryga 40km/h. Eftersom jag segrade här förra året så fanns säkert viss revanschlust hos det andra herrteamet och jag var lika angelägen att försvara min titel.

Efter de två första varven drogs tempot ner en aning och snittet låg runt 38km/h. Vår taktik var fortfarande att ligga bakom team Henrik & Magnus. Vi tappade dom bara en kort stund på andra varvet innan min pilot kände sig varm i kläderna i kurvtagningen, men sen hängde vi dom i bakhjulet hela tiden.

Det sjette varvet var det långsammaste och det sjunde det näst långsammaste varvet. På det sista och åttonde varvet skulle tempot dras upp rejält, det visste alla. men frågan var bara av vem och när. Både jag och min pilot kände oss starka och hade gott om kraft kvar men ville inte riktigt riskera något för tidigt. Men för varje hundra meter som avverkades av det sista varvet, för varje kurva vi kom närmare mål gjorde jag mig redo. När min pilot än signalerade så skulle jag vara redo.

Vi gjorde rycket på målrakan. Den där känslan är svår att beskriva. Man trycker på så mycket man orkar, glider upp bredvid konkurrenterna, undrar om dom ska hänga med och svara och kanske köra ifrån än. När man hör hur dom försvinner bakom och hur man då trycker på ännu mer för att inte bli tagen på slutet. Man lyssnar bakåt, nej ingenting och så är man över mållinjen!

Jag kan se på mina värden att jag jobbade. 164bpm i snittpuls är helt OK men i underkant av min högsta zon. 230 watt i medeleffekt och jag känner mig fräsch efter målgången. Då först vet man att man kunnat köra hårdare om det hade behövts.

Medelfarten blev 40,2km/h enligt min cykeldator. I skrivandets stund finns inga resultatlistor uppe ännu så det kan diffa på några sekunder. Maxfarten blev 52km/h och den maximala effekten som uppmättes var 737 watt.

Prisutdelningen kändes lite förvirrad. Jag och min pilot kom aningen sent och segraren i damklassen team Louise och Anna hade varit tvungna att hasta iväg. Jag lyckades inte få något foto med mig från själva prisutdelningen men det kanske går att få tag i i efterhand.

Efteråt satt jag och min pilot Magnus i gröngräset och njöt av solen och tittade på när klassen herrar 40 körde. Det var en stor grupp på över 80 cyklister och en ganska mäktig upplevelse. När den klassen körde i mål packade vi in oss i bilen och jag blir avsläpp Fortsätt läsa ”Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 2, GP Arlanda Test Track”

Skandisloppet 2016

Klockan ringde 05:30 och jag kan försäkra att det är plågsamt en lördagsmorgon, även om det handlar om cykling. Speciellt oinspirerande när vädret lovade mellan 6–11 grader och regn. Jag sover uselt inför sådana här händelser. Vaknar var och var annan halvtimme, rädd att försova mig. Men efter frukost bestående av risgrynsgröt kände jag mig ändå rätt pigg och det blev gott om tid eftersom jag för en gångs skull lyckades ha ordning på alla kläder och grejer. Cykeln var rengjord och bara att säkerställa trycket i däcken och dra iväg. Det kändes ovanligt harmoniskt. Stackars MP däremot fick en stressigare morgon. Nu såhär efteråt hade jag inte blivit jätteledsen om han försovit sig. :)

Jag och ”MP” tog tåget 06:30 mot Uppsala. På perrongen träffade vi samma kille som förra året som liksom vi var på väg mot Uppsala. Under resans gång fylldes tåget med fler cyklister.

När vi kom fram straxt efter kl8 hade våra kompisar varit snälla och plockat ut våra nummerlappar. Det blev därför inte ens stressigt till starten i år, något vi alltid lyckats med de två tidigare åren då vi inte lyckats komma med våra ursprungliga startgrupper.

Starten gick 08:33 för vår grupp. Det är alltid något speciellt att rulla iväg genom startbågen, pipen från tidtagningen när man passerar, växlar som rasslar, däck mot asfalten. Man kör om cyklister och andra kör om än innan fältet stabiliserar sig bakom motorcykeln som leder oss ur stan.

De första milen är alltid likadana. Man är pigg och förväntansfull. Dom första 11 kilometrarna fram till ett litet vägarbete flöt på obemärkt. En sträcka med 100 meter grus och en provisorisk bro gjorde att vi som kör tandem valde att gå för att inte riskera punktering så tidigt.

Förra året kände jag mig stark och fräsch hela loppet, men i år var det rejält mycket kallare, genomsnitt 5 grader enligt min cykeldator och det kändes verkligen. <n är det är sådär kallt domnar fötter och den kalla vinden mot benen gör att jag aldrig blir riktigt genomvarm. Även om det inte var några större problem för oss rent fysiskt genom loppet så var den starka motvinden riktigt jobbig och fick upplevelsen av loppet i år att kännas helt annorlunda jämfört med förra året. Då var det ingen vind och säkert 10 grader varmare.

Varje gång vi stannade skakade jag av köld och det tog lång tid att komma igång igen. Samtidigt är känslan skön i kroppen när man frusit och börjar cykla igen. Först den iskalla vinden mot ben och händer och sedan, när blodet börjar cirkulera igen och man rent fysiskt kan känna värmen sprida sig.

Vid 12-milsdepån valde två att köra i ett lugnare tempo och vi var 4 som fortsatte. Jag och MP kände oss fortfarande OK och framför allt väldigt sugna på att gå i mål. När det var 1,5 mil kvar drog jag och MP före. Efter att ha haft konstant och hård motvind i stort sett hela loppet, fick vi en lugn sträcka på några kilometer med ren medvind. Plötsligt hörde man ljuden omkring sig igen och inte bara vinandet i öronen och kroppen blev direkt varmare. Men det var ett kort nöje som inte varade så länge.

Sista biten in mot Uppsala gick på ren vilja och hemlängtan. Vid det här laget var jag mer less än trött och jag bestämde mig för att sätta en minimigräns på temperaturen på framtida motionslopp. Cykling ska vara trevligt och roligt, inte kallt och tråkigt.

Sista backen upp till mål vid slottet i Uppsala var längre i år. Jag och MP gjorde inget bra resultat i den backen. Vi har aldrig tränat på att stå upp tillsammans på tandem. Det är fullt möjligt och bra i sådana lutningar, men kräver lite övning för att få in rytmen. Så vi satt hela vägen upp och det var med knapp styrfart vi rullade under målbågen, satt av och fick våra medaljer.

Det som skiljer Skandisloppet från dom flesta andra motionslopp jag deltagit i är att man får riktig mat vid målgång. Grillat, vansinnigt gott kött med saftig och kryddig potatisgratäng. Köttet formligen smälte i munnen och var precis vad man behövde efter detta. Jag hade gott kunnat ta en option till. :)

Sedan började vi röra på oss för att komma med ett pendeltåg hem och inte börja frysa för mycket igen. Trots att vi satt inne i ett tält skakade benen igen. Tåget var varmt och skönt och det dröjde inte lång tid förrän jag sov ganska gott. :)

Årets Skandislopp är därmed avklarat. Jag har ingenting negativt att säga om arrangemanget förutom möjligen att kaffemaskinen strulade vid 8-milsdepån i Härkeberga. Men det känns som ett litet problem inom ramarna för sånt som kan hända. Maten både i Härkeberga som bestod av pastasallad och vid målgången, var väldigt god och viktig komponent. Kaffe och kanel- eller solbullar fanns alltid och då är allt perfekt enligt mig. :) Jag tycker fortfarande att det är lite för få cyklister anmälda så att vägarna stundtals blir ganska tomma.

Det som var riktigt uselt i år och som förstörde upplevelsen var vädret och det kan knappast arrangören styra över. Det är A och O för att ett evenemang oavsett om det är detta, Vätternrundan eller något annat, ska bli lyckat. För mig är inte utmaningen med dåliga förhållanden det som lockar. Jag vill cykla och prestera och må bra. Det märktes också tydligt på övriga i vår grupp som fick ont i ryggar och lår och även jag fick ont i nacke och ryggslut till följd av kölden. Vinden är också något som påverkar mig otroligt negativt mentalt. Man tycker att man trampar och trampar men inte kommer någon vart. Och när vinden friskar i framifrån känns det som om man bromsar hårt med bromsarna. Nu tror jag att vi som kör tandem har viss fördel i motvind. Dubbla kraften men halva massan som frontar vinden. Men någon fördel ska man ju ha. :)

Det fanns en liten plan att även köra ett annat motionslopp imorgon i norra Stockholm, men tro mig, det kommer inte att hända! :)

Känner jag mig rätt så ses vi nästa år igen Skandisloppet. Men då kommer jag att ha en vädergräns. :)

Och så var det det här med datat från loppet. Inga värden att skryta med. Sämre tider, sämre puls, sämre watt än förra året. Vi lyckades inte hålla oss ens över 30km/h-snittet. Men det var ganska väntat och inget jag direkt sörjer egentligen. Ska man se det litet positivt så var genomsnittspulsen bra för fettförbränning. :)

Nedan kan man se karta och lite fakta.

Posted from Uppsala, Uppsala County, Sweden.

Swe Cup Paracykel 2016 deltävling 1, SMACK-tempot 2016

Idag var det tävlingspremiär för 2016. Efter en lång period av ganska växlande aprilväder med kyla, snö och regn, tittade äntligen solen fram och det var riktigt skönt ute.

Den första deltävlingen var ett tempo på 30km med start och mål vid Odensala Kyrka i närheten av Märsta. Jag anmälde mig ganska sent eftersom jag inte hade någon pilot att köra med, men blev i sista stund tipsad om en kille som ville köra. Vi hade aldrig träffats förut och han hade heller inte kört tandem men var van cyklist.

Jag tog cykeln på pendeltåget mot Märsta vid 10-tiden och vi möttes på perrongen. Efter lite smörjning av kedja och justering av sadelhöjd cyklade vi dom 5 kilometrarna till starten. Efter registrering och montering av nummerlapp rullade vi lite för att hålla värmen och öva på vändningar. Och snart stod vi på startlinjen. I paraklassen startade ett antal pararacer och handcyklister och i vår tandemklass var vi tre team som ställde upp på startlinjen. Vi startade som nummer två.

Jag är inte så nöjd med loppet. Tempo är en svår disciplin tycker jag. För mig blir det ofta väldigt hög puls och andning efter start och den första sträckan fram till vändpunkten. På vägen tillbaka börjar andningen lugna ner sig, pulsen stabiliseras och musklerna börjar plötsligt svara och det börjar kännas bra, men ofta alldeles försent.

Precis så blev det idag. Vi kanske gick ut onödigt hårt och borde kanske värmt upp ännu mer. Efter några kilometer körde vi om det första tandemteamet som startat 2 minuter före oss. Dom hade problem med kedja och växlar och fick tyvärr stanna två gånger på grund av kedjehopp.

Straxt före vändningen hörde jag rop bakom oss och då förstod jag att det tredje tandemteamet redan hunnit ikapp oss. Jag var i och för sig inte så förvånad med tanke på hur det känts så långt, men man blir så klart besviken. Särskilt efter så många hundra mil på trainer under vintern.

Efter vändningen blev vi omkörda och teamet hade således redan tagit in en hel minut på oss. Samtidigt började den där bra känslan komma tillbaka i kroppen och vi lyckades hänga på dom en stund men där tror jag det mentala satte gränsen.

Vi rullade i mål knappt 2 minuter efter det vinnande teamet och vår snittfart verkar ha slutat på 38km/h. Både jag och min pilot misslyckades med att starta och stänga av GPSen i rätt tillfälle så datat därifrån är inte så intressant.

Men medeleffekten slutade på 230 watt och även om jag inte är nöjd med den så var det bättre än vad det kändes som. Medelpulsen var väldigt hög även för att vara mig, 167bpm vilket bekräftar varför musklerna inte alls svarade idag.

SMACK-tempot är en väldigt kuperad bana för sin korta distans och det var premiär för året. Jag började träna vid jul igen efter en lång och djup mental svacka och även om det har blivit många mil sedan dess så räckte det inte för att komma i tillräckligt bra form. Och teamet vi fick spö av är otroligt starka.

Nu är det bara att gå hem och fortsätta. Mer intervallträning istället för distans som jag kört mycket hittills. Distansträning blir det ändå nu på grund av dom många motionsloppen som ligger i maj och juni. En massa roddträning ska det också bli för att bättra på benstyrkan och även rygg, armar och bröst.

Den nya piloten jag träffade och körde med för första gången idag sa sig också vara ovan vid tempo men en mycket duktig cyklist. Det var inga som helst problem att rulla några kilometer ihop och sedan tävla. Jag kan inte säga att jag märkte över huvud taget att han inte cyklat tandem på det här viset. Men så är tandem inte så väldigt speciellt jämfört med egen cykel. Inte så annorlunda som många tror. Vi kommer helt säkert att köra mer ihop och det ser jag fram emot. För övrigt älskar jag människor som bara är helt naturliga när man träffar någon med en funktionsnedsättning. Att jag oroade mig något innan beror på att det tyvärr inte alltid är så självklart. Om man bara slappnar av och är som vanligt så funkar det hur bra som helst.

Nu tar jag tåget hem igen och slickar såren lite innan det är dags att ta nya tag. Om ganska exakt en månad är deltävling 2 som är ett GP på Arlanda Testtrack. Det vann mitt team förra året så det är inte otänkbart att andra är lite revanschsugna. :)

Andra bloggar om: , , , , ,

Posted from Stockholm County, Sweden.

Nordic Classic Weekend 2016

I helgen var det åter dags för Nordic Classic Weekend ute på Gotland. Den bestod i år av Nordic Classic Running med lite olika distanser, Nordic Classic Biking med några olika distanser samt mässan Gott Liv som handlade om träning och hälsa.

Förra året var vi 5 deltagare från SVTs realityserie Mot Alla Odds 2013 som deltog med en löpare i rullstol, en på så kallade Race Runner och 2 till fots, samt jag och min pilot på tandemcykel. Det var en bra bredd på paradeltagare.

I år var vi 6 stycken som kunde närvara och upplägget var detsamma med den skillnaden att vi i år hade två rullstolslöpare.

Bild: Joakim Nömell & Nina Lundberg på Gotlandsfärjan

I fredags reste vi till Gotland vid olika tider och från olika ställen. Jag, min pilot Thomas och Nina Lundberg anlände först på eftermiddagen och kunde i lugn och ro förbereda cykel, äta och vila i lugn och ro. Under kvällen anslöt resterande 4 deltagare med båt från Nynäshamn och Oskarshamn och vi hann ses, prata och kramas innan det var dags att göra natt.

Cykelloppen startade först kl9 på lördagen. Vädret var inte så kul med blåst och duggregn vilket var tråkigt för arrangören när det varit så fint väder tidigare dagar. För oss blev det ändå lite stressigt att hämta ut chip och jag som måste rusa på toa ungefär hundra gånger före start, helt hopplös. :) Men till slut var vi redo.

Det var ändå en tapper uppställning som stod på startlinjen kl909:00 och småhuttrade. Man lovade något bättre väder under dagen precis innan starten gick och vi rullade iväg.

tempot blev ganska högt redan från start och jag var blöt om fötterna genom andra rondellen ut ur Visby. :) Det kändes ändå fint att rulla ute igen. Egentligen stör regn inte mig så speciellt mycket, men i kombination med vind och 7 grader så blir kylan ett problem. Fötterna domnar och kylan sprider sig upp i vaderna och man försöker röra fötterna så mycket som möjligt.

Vi försökte hänga med tätklungan en stund, men det gick på tok för fort och efter en mil ungefär, drog dom upp tempot och vi hade bara att inse att vi inte kunde hänga med. Vi hittade enstaka cyklister att hänga med långa sträckor.

En klar förbättring från förra året var att det nu fanns den depå redan på första varvet efter 4,5 mil. Där gjorde vi en kort paus för banan, vattenpåfyllning och ett kort besök i en buske innan vi for vidare. Vi tappade vårt sällskap som valde att inte stanna i depån och det tog ett par mil att köra ikapp honom igen.

Jag gillar verkligen banan loppet går längs. Det är inga backar att tala om och vinden var ganska måttlig och vi hade lä vissa sträckor. Det kändes lätt i benen. Men kölden var fortsatt ett problem och det gick inte att bli varv i lår, vader och fötter och min pilot hade såvrt att hålla fingrarna varma, trots långa handskar. Vi bestämde att ta beslut om vi skulle nöja oss med 9-milsdistansen eller om vi skulle ge oss ut på ytterligare ett varv när vi närmade oss Visby.

Sista biten in mot Visby, ca 1,4 mil kvar, kör man längs någon sorts riksväg. Det sluttar svagt uppför ganska länge. Förra året var den sträckan en riktig mardröm. Vi hade antagligen stark motvind den gången och då gick jag också in i väggen med alldeles för lite vätska i kroppen. den här gången kändes backen över huvud taget inte av och det kändes lätt att ligga i dryga 30km/h med låg puls runt 130 slag per minut. Förra året hade jag inte lika många mil i benen som den här gången vilket säkert också bidrog.

När vi närmade oss Visby tog vi beslutet att svälja stoltheten och avsluta på 9 mil. Det kändes inte kul och mot ens principer, men att ge sig ut på ett nytt varv utan känsel i fötterna och helt ensamma, kändes inte som något roligt alternativ.

Vi rullade därför i mål på 2:57. Det visade sig att merparten av de som skulle cyklat 18 mil gjort som vi. 17 andra hade valt att avsluta efter 9 mil och endast 9 verkar ha fullföljt hela distansen. Det gjorde att det inte kändes fullt lika surt.

Under vägen örde vi ett knäpp från bakhjulet och vi hade en teori om en brusten eker, men då vi inte hörde något mer fortsatte vi. I mål noterade vi att en eker hade gått av vilket väl får bli den officiella orsaken till att vi tyvärr inte kunde fortsätta. ;)

Efter intervju av speaker och lite chat med funktionärer, uppsökte vi värme och kaffe. Kläderna var våta rakt igenom och nu när kroppen gick ner i aktivitet blev det kallt. Jag tycker att den typen av problem nästan är värre då kölden mer kommer innifrån kroppen där dom blöta kläderna ligger emot och kyler. Vi drack vårt kaffe och inväntade våra kompisar som startat precis när vi rullade i mål. Därefter tog vi oss snabbt bortt ill hotellet för att duscha riktigt varmt och byta till torra kläder. Det tog en stund i duschen innan det började kännas bra igen.

Vi gick åter tillbaka till tävlingsområdet, åt lite försenad lunch innan den officiella delen av dagen var slut.

Dom övriga deltagarna genomförde sina grenar och det förekom så klart erfarenhetsutbyte och berättelser efteråt. God middag och trevligt samkväm mellan vänner som ses alldeles för sällan. Ni av vårt gäng som inte kunde närvara var saknade och omtalade och vi förlustade oss länge i galna minnen som alltid framkallar mycket skratt. En hel del av dem passar sig inte i TV och knappt i text. Men när vi sitter sådär och man hjälps åt att minnas, kommer allt tillbaka så starkt och alla minns alltid något man själv glömt.

Ett stort tack till vår sponsor Nordic Sport & Event AB för att vi åter fick vara med och vi hoppas att det blir en uppföljare nästa år.

Närvarande deltagare var:
* Nicklas Rodhborn
* Sonia Elvstål
* Angelica ”Titti” Österberg
* Per ”Pax” Axensköld
* Nina Lundberg
* Undertecknad
* Min vän, ledsagare & pilot: Thomas Egrelius

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Visby, Gotland County, Sweden.

Bancykel-SM 2016

image1

P1020102 P1020103

I år deltog paracyklister i SM på bana för första gången. Det var 3 tandemteam och 3 singelcyklister anmälda. På grund av skador och sjukdom utgick klassen med singelcyklister.

I Sverige har vi bara en så kallad Velodrom, placerad i Falun. Den är uppbyggd i en gammal fabrikslokal och varje varv är 200 meter. Cykel på bana sker i flera olika grenar. Jag är inte helt insatt i alla, men bland annat så kallat flygande varv där man kör 3 varv och mäter tiden på det tredje varvet samt 500, 1000 och 4000 eller om det är 5000 meter med stillastående start. I en del grenar kör en cyklist åt gången och i en del andra är det flera cyklister. I det senare fallet kan jag tänka mig att det är oerhört mycket mer taktik jämfört med när man kör en och en då det bara är fråga om fullt ös och bästa tid.

Klassen paracykel tandem ställde upp i 1000 meter, eller 980 meter för att vara exakt, med stillastående start. På denna velodrom blir det 5 varv.

Svenska Cykelförbundets grengrupp för paracykel åtog sig att anlita tre så kallade piloter för att det skulle bli en så jämn och hård tävling som möjligt. Startfältet såg därför ut såhär:

  • Joakim Nömell med pilot Magnus Ekström
  • Henrik Rüffel med pilot Johan Landström
  • Jörgen Gustavsson med pilot Fredrik Ericsson

De två sistnämnda piloterna Johan Landström och Fredrik Ericsson är välkända velodromcyklister och bland de, för att inte säga Sveriges bästa velodromcyklister. Magnus Ekström från Falun var för mig ett helt okänt namn men, skulle det visa sig, en erfaren och tränad bancyklist.

Piloterna för detta lopp lottades ut och jag ska erkänna att jag oroade mig för att köra mot dessa två tandemcyklister med dessa två piloter på elitnivå med en för mig helt okänd pilot. Att det inte skulle vara någon rookie var dock helt klart.

Min inställning inför det här SM:et var inte så positiv, det är också bara att villigt erkänna. Min träning som först kom igång vid jul på allvar efter en usel höst gjorde att jag inte tyckte att min form var tillräcklig för att möta en sådan elit. Men med över 120 ganska intensiva mil i benen sedan julafton kände jag väl ändå att det skulle bli spännande och att mitt team kanske inte skulle bli helt utklassade i alla fall. Jag ställde upp för att det skulle bli ett SM över huvud taget i vår klass snarare än hopp om att vinna.

Dagen före började det så klart pirra i tävlingsnerverna och känslan inför det här började förändras. Jag är tävlingsmänniska och har alltid varit det och jag borde känna mig själv tillräcligt väl för att inse att jag inte skulle åka på ett SM utan att göra ett seriöst försök. Det blev en natt med ryckig sömn och när klockan ringde 04:15 idag for jag ur sängen som en ”möbelfjäder” och kände mig pigg och klarvaken. Jag gav mig iväg i stort sett ombytt under överdragskläderna. Jag skulle bara behöva byta skor och dra på mig föreningens tröja och nummerlappen för att vara klar. Samåkningen från norra Stockholm norrut gick bra och jag var för pigg och upphetsad för att ens vara nära att somna, vilket annars är allt för lätt för mig i bil eller på tåg. Det monotona ljudet och utan möjlighet att distrahera sig med synintryck är det lätt att man somnar lätt istället. Men inte idag. ;)

Framme i Falun runt 08:30 och direkt ut på banan via omklädningsrummet för några varv innan tävlingarna började med min nya pilot. Jag kan alltid känna mig lite nervös inför mötet med nya människor, mest i små praktiska frågor hur dom ska känna och bete sig i mötet med en människa med funktionsnedsättning, det här med ledsagning mellan omklädningsrum, uppvärmning och runt start och prisutdelning. I en sådan här miljö med mycket människor och prylar överallt är det inte så lättorienterat. Min pilot som jag aldrig träffat förut kändes helt naturlig och trygg i sin nya roll, så som ofta annars var därför oron obefogad och allt flöt på helt naturligt.

Startordningen lottades ut även den och efter lite förvirring blev vi sist ut i startfältet. Det är både bra och dåligt. Det mindre bra är mest att man hinner stressa upp sig och känna av tävlingsnerverna olidligt länge. Man kan också vända på det, att det ökar skärpan jämfört med om man bara kastar sig ut och kör. Det som är direkt bra är att man vet direkt vid målgång hur det gick och behöver inte invänta de andra ekipagens tider. Kort sagt: jag var helt nöjd med startordningen förutom att det var ett evigt spring på toa för att stresspinka. ;)

Vi värmde upp i två kortare omgångar. Jag satt på en spinningcykel och lät mest benen gå runt i högre fart utan någon direkt belastning. Ändå skenade pulsen och svetten sprutade av stressen och jag fick lugna ner mig för att inte riskera att få problem av den höga pulsen. Så allvarligt var det nog inte, men jag har aldrig svettats så mycket av att göra så lite. :)

När de andra tandemteamen körde tittade vi givetvis på. Team Henrik Rüffel / Johan Landström rullade i mål på 1:17:03 och team Jörgen Gustavsson / Fredrik Ericsson på 1:17:60, alltså bara en dryg halv sekunds marginal. Jag hade ingen uppfattning om tiderna eftersom jag bara tränat på Velodromen en gång tidigare och då utan tidtagning på distansen 1000 meter. Däremot utgick jag från att tiden var bra med tanke på vilka som presterade.

Min pilot Magnus som förvisso verkade lika nervös som mig, tyckte nog att vi borde hamna ungefär där och hans erfarenhet av cykel på bana är betydligt större än min även om han mestadels kört på singelcykel och mest övat på tandem.

Starterna sker i den här grenen stillastående. Singelcyklister använder en så kallad startmaskin som håller fast cykeln tills startsignalen går då cyklisten släpps iväg. Man sitter på cykeln med fötterna fast i pedalerna. Startmaskinen har inte testats med tandem och den tyngd det innebär, varför startmaskinen i vårt fall blev tre starka funktionärer. Det blir den dubbla vikten och längden vilket ger ett större vridmoment om man misslyckas med att hålla balansen. Jag kan tänka mig att detta är något vi borde ha tränat innan. Alla team lyckades dock bra med detta förutom ett litet obetydligt missöde för ett av teamen före oss vilket gjorde oss lite mer nervösa. :) Även det gör att det både är bra och mindre bra att tjuvtitta på andra startande, men vi utvecklade vår taktik i god tid före start.

När det var vår tur försvann all nervositet och ersattes av adrenalin. Eftersom det bara finns en bancykel i Sverige var den tvungen att justeras mellan loppen. Jag provade min sadelhöjd precis före start och det kändes superbra. Väl ute på banan satt vi upp och klickade i pedalerna vid sargen och rullade därefter ett halvt varv fram till start där funktionärerna fångade upp oss i farten. Någon minuts justering av startpositionen helt utan missöden och till slut kom startsignalen för 10 sekunder till start. Det kändes helt overkligt!

På signalen för 5 sekunder kvar reste vi oss upp i låga positioner för att vara redo men utan att öka belastningen för de som höll oss i position. När startsignalen ljöd kändes det att det var en perfekt start och vi kom iväg bra, satte oss ner synkroniserat inför första kurvan. Pilot Magnus berättade senare att bakhjulet slirade i banan vid starten vilket jag dock missade.

Fullt ös och sedan öka, det är melodin på så korta distanser. Den som springer korta distanser vet vad det handlar om. Allt uttag på en gång. Pulsen stiger till max på kort tid och mjölksyran kan till slut göra det omöjligt att förmå sig att ta i ordentligt.

Jag minns inte så mycket detaljer från varje varv och hörde bara hejarop som långt borta. Fartvinden i öronen och adrenalinet på topp. På tredje varvet började det kännas segt och jag undrade om inte klockan för sista varvet borde ringa snart. Benen värkte och musklerna började protestera med ungefär 1,5 varv kvar. När klockan för sista varvet ringde försöker man krama ur det sista ur kroppen. Sista raksträckan upp mot mål kändes ändå som krypfart.

Efter mållinjen och ur sista kurvan ropar min pilot ”DET ÄR GULD, DET ÄR GULD!” Jag ryggdunkar honom, sträcker ena armen i luften på nästa varv då vi drar ner farten, Magnus sträcker sig bakåt och slår mig på armen ochglädjetårar trycker på bakom ögonen. Det känns helt enkelt fantastiskt. :)

Vi klickar ur pedalerna och kliver av på skakande ben och jag har ett illamående som jag lyckas bearbeta bort. Givetvis går det väldigt fort i de branta kurvorna och karusellkänslan är tydlig. Jag tror att jag gjorde mistaget att vrida huvudet åt vänster när jag lade ner hjälmen i ryggen på min pilot för att bli så airodynamiska som möjligt. Det kändes som om kurvorna blev lite vingliga ibland, kanske bland annat till följd av det. Jag borde lagt pannan i ryggen på min pilot istället och tittat framåt.

Men det gick bra och jag slapp pinsamheten att kräkas, men som segrare hade även det gått att komma över kändes det som. :)

Grattulationer och ryggdunkningar och eftertaktikprat och prat om lyckade starter. Stämningen var god jag var fascinerad och lycklig vilket lär sitta i länge.

Prisutdelning skedde en stund senare för vår klass. Det var givetvis skönt eftersom vi hade lång väg att åka. De tävlande hälsade på varandra och tog emot medaljer och den svenska nationalsången. Som min pilot sa, det kändes som och var på riktigt med medaljer på silverbricka och allt. :)

Sedan återstod bara att plocka ihop våra grejer och en dusch och ombyte innan avfärd tillbaka till Stockholm.

Det här var stort för mig och jag känner mig fortfarande lycklig. Ett tydligt tecken på att jag är på rätt väg igen och har hittat tillbaka till motivationen och att det betalade sig så bra. Jag hade varit helt nöjd med bronsmedalj också, men man tävlar ju för att vinna trots allt.

Det känns också bra att vi tre och våra piloter, fick vara med om det första svenska mästerskapet på bana för paracyklister och att det blev så lyckat. Pilottrion Magnus Ekström, Johan Landström och Fredrik Ericsson bidrog verkligen till att sätta hög kvalitet på detta vilket jag tror är superviktigt. Det faktum att vi tillhör Sveriges elit, att vi var så oerhört jämna och att ingen blev utklassad gör mig riktigt lycklig. Så oerhört jämnt med bara en sekund mellan segrare och bronsmedaljör och med tre av Sveriges bästa cyklister på velodrom gjorde att premiären för paracyklister på bana inte kunde ha blivit bättre. Det var spännande till sista svettdroppen, precis som det ska vara i ett SM.

Det är också viktigt för parasporten och en stor vinst att vi nu ingår i samma tävlingsupplägg som icke paracyklister och att vi kändes som en självklar del av tävlingen även om speakern talade om att det var första gången man hade klassen i tävlingen. Det kändes ändå naturligt och viktigt och väldigt prestigefyllt.

Jag har också lärt mig något av detta. Jag hade en lite trist och negativ inställning till det här före tävlingen. Även om det enbart berodde på tvivel på min egen förmåga och meningen med att delta och inte gällande arrangemanget som sådant. Det kändes dyrt och onödigt att åka dit för att självklart få stryk av Sveriges bästa paracyklister. Tänk så fel man kan ha om sig själv.

Efter en ganska jobbig tid totalt under min korta karriär som paracyklist och i synnerhet efter en tung höst med obefintlig motivation så har jag äntligen lyckats lära mig hur att se på mig själv och mina förutsättningar i detta. Funktionsnedsättningen och de begränsningar den innebär är stundtals svåra att leva med. Å andra sidan kan man vända på det och se att utan den hade jag inte varit den och där jag är idag och det är också något att vara tacksam över. Men att vara tacksam kräver ibland motgångar och en ibland omänsklig inre styrka.

Slutligen ett enormt tack till mina medtävlande Henrik Rüffel och Jörgen Gustavsson. Jag hoppas vi är de förebilder sporten så väl behöver och att intresset ökar. Vi höll verkligen flaggan i topp.

Ett lika stort tack till piloterna Magnus Ekström, Johan Landström och Fredrik Ericsson. Ni sätter en kvalitetsstämpel på paraklassen och visar att det är tufft, roligt och ärofyllt och att det kan locka flera att vilja ställa upp som piloter vilket är ett av dom största problemen för att sporten ska kunna växa i Sverige. Ert värde som förebilder är omätbart.

Ett sista lika stort tack till Projekt Paracykel och Svenska Cykelförbundets grengrupp för paracykel, Bengt Axén och Michael Lindgren som med eld i själ och stort engagemang gör detta möjligt.

På videoklippet nedan ser ni det segrande loppet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , ,

Swe Cup Paracykel 2015 deltävling 6, Sista Chansen GP

Bild: Segrarna i Swe Cup Paracykels olika klasser

Bild: Segrarna i Swe Cup Paracykels olika klasser

Idag avgjordes den sista av sex deltävlingar i Swe Cup Paracykel 2015. Cupen har bestått av tre GP-lopp och tre tempo-lopp. För den oinvigde kan kort sägas att tempo är en landsvägssträcka på max 3 mil för oss paracyklister och man startar en och en med en minuts mellanrum. GP körs på en varvbana och alla startar samtidigt. GP är i mitt tycke roligast både för mig som cyklist och för publiken. Under tempo syns man bara på ut- och hemvägen medan man under GP syns hela tiden så att säga.

Denna sista deltävling var ett sådant GP i Ramnäs några mil norr om Västerås. Loppet kördes på en rundbana av avstängda gång- och bilvägar och var ca 1,4km lång per varv. Banan hade en seg uppförsbacke på upploppet och 4 ganska branta kurvor vilket gör att farten inte blir så hög med tandem då vi tappar mycket fart i kurvorna.

8 paracyklister startade idag. 3 tandemteam, 1 trikecyklist, en vanlig racer och resten handbike. Det kändes riktigt roligt att vi ändå var så många. I klassen tandem startade jag med pilot Tobias Söder, Louise Jannering med pilot Anna Swärdström samt Henrik Rüffel med pilot Bengt Axén.

Min form idag var usel, jag har helt enkelt inte tränat och hade inte heller tänkt att köra idag. Men då cupen skulle avslutas och jag bli vinnare oavsett tack vare totalpoängen så blev jag lite manad att ställa upp. Jag kände mig inte så taggad innan och när klockan ringde idag 05:45 kändes det som en direkt dålig idé. Men när det sedvanliga började med att montera cykeldator, pedaler, kamera och fästa nummerlappar och sådant inför starten började det kännas lite kul. Regnet ersattes med sol perfekt en halvtimme före vår start.

Men jag visste att jag inte skulle orka skapa underverk och det blev det inte heller. Däremot blev det inte fullt så illa som jag trott, att vi skulle bli avhängda direkt.

Starten med masterbil gick lugnt till men sedan fräste racercyklisten iväg och jag och min pilot hakade på. Egentligen missförstod jag läget och trodde det var tandemteam Henrik som gick ut hårt och då var det bara att hänga på. Men efter en stund märkte jag att dom låg lugnt bakom oss och undrade nog lite vad vi höll på med. Jag körde med pilot tobias för första gången någonsin och någon strategi hade vi inte lagt upp eftersom jag nog ansåg det lönlöst ändå.

Två varv ledde vi och jag kände att en lugnare start hade varit bra. Pulsen var hög och benen protesterade i backen på upploppet allt värre för varje varv.

På varv 3 drog team Henrik förbi oss och vi försökte hänga med så gott det gick. Länge var försprånget 25–50 meter, ganska långt i dom här sammanhangen men inte avgörande. De två sista varven ökade dock försprånget. Det berodde utan tvekan på min ork som inte fanns och mindre avgörande, så hamnade vi bakom lite långsammare handcyklister i en S-kurva vid två tillfällen. Där tappar man någon sekund eller två varje gång och kraften att hämta igen dessa sekunder fanns inte.

Loppet idag var på 30 minuter + 2 varv. Det betyder helt enkelt att man kör så många varv man hinner på 30 minuter och sedan har man 2 varv på sig att avgöra slutstriden. En annan variant är som under deltävling 2 på Arlanda Testtrack där vi istället körde ett fast antal varv. Jag vet inte varför man ibland tillämpar det ena och ibland det andra.

Efter 15 varv var tävlingen avgjord. Team Henrik rullade in först i mål, jag på andra plats och team Louise på tredje plats. Men eftersom damer har rätt till 13% rabatt på resultatet slutade Louise som vinnare och jag och Tobias flyttades ner till en tredjeplats. Jag känner mig nöjd med att vi åtminstone såg team Henrik på upploppet när dom gick i mål. :)

Efter målgång rullade vi 4km för att svalna och lugna pulsen. Den vanliga känslan att ”det borde gått att ta i lite mer” infann sig sådär retsamt när man inte känner sig riktigt nöjd med resultatet.

Men för att vara ett GP med tandem på en lite kurvig bana gick det undan ändå. 35km/h i genomsnittsfart och 48km/h i maxfart. Snittpulsen låg på 172bpm, så jag tog nog i så gott det gick. Mina wattvärden kändes också ganska bra, 246w medelkraft, 253 normaliserad kraft och 600w i maxkraft. Det är inte det bästa jag presterat men ganska inspirerande siffror trots min svacka att jobba vidare på.

Efteråt skedde prisutdelning för hela paracykelklassen och för cupen som jag alltså vann trots 3 av 6 körda deltävlingar. Priset var presentkort hos sponsor Invacare vilket nog kommer spenderas på reservdelar. Lagom till prisutdelningen kom regnet igen som tilltog, så vi klarade av fotograferingen och skyndade mot bilarna för att packa in oss för avfärd tillbaka till stockholm igen. Min pilot Tobias stannade kvar för att även köra ett tempolopp på egen hand senare på dagen. Önskar honom lycka till och stort tack för idag.

Karta och statistik

Nedan kan ses karta över banan och lite mer detaljer för den som vill grotta ner sig i siffror.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Västmanland County, Sweden.

Velothon Stockholm 2015

Idag har jag cyklat ett nytt svenskt motionslopp, Velothon Stockholm som är en del av Velothon Majors. Loppet bestod som vanligt av olika distanser och med start och mål på Gärdet.

Min pilot för dagen var Mattias ”MP” Pålsson och vi körde ihop med Thomas och Patrick större delen av sträckan. Jag och MP har bara hunnit träna tre gånger dom senaste veckorna och den senaste rundan kändes verkligen tung. Förutom dessa tre rundor och förra helgens dubbla motionslopp så har jag inte cyklat sedan i mitten av juli. Några löppass har det blivit och det var väl min räddning.

Jag och MP tog pendeln in och anslöt till våra kompisar lagom före start. Vi hann till och med ett besök hos Team Sportia för växeljustering och pumpning av däck. Starten verkade ha blivit lite sen, vi rullade iväg först runt 08:10. Vi valde att lägga oss i tredje startgruppen med en snittfart på 30–32km/h. Alla startade på en gång med en MC-förare mellan varje grupp. Det var så kallad masterstart fram till Londonviadukten efter ca 6km där farten släpptes fri. Det gick lite trögt genom stan men trots så många cyklister noterade vi inget tillbud.

Väl ute på större vägar rullade det på bra mot Älta och Tyresö och Handen. Det var gott om cyklister och god stämning. Vi bevittnade en vurpa i en nedförsbacke med en högersväng som var lite guppig, men cyklisten verkade OK och hade sina kompisar omkring sig när vi passerade. Stor hänsyn och fartminskning visades och det gjorde mig glad.

I Handen hade vi en egen liten privat depå arrangerad av min och MPs fru som mötte upp med kaffe och bullar i en rondell. Lite onödigt tidigt efter dryga 20km, men det var trevligt mer än nödvändigt med ett kaffestopp. Speciellt som evenemanget inte bjöd på kaffe någonstans under vägen. :)

Efter några minuter rullade vi vidare och började jaga ikapp dom vi tappat på grund av stoppet. Vi for ut på Dalarövägen och via Årsta Havsbad ut på Gamla Nynäsvägen söderut mot Nynäshamn. Det är en sträcka jag tycker mycket om för sin variation i lutning och fina asfalt och nästan obefintliga trafik även vanliga dagar.

Jag och MP kände oss starka och att jaga är kul. Vi tappade Thomas och Patrick en stund, men väntade in dom när vi närmade oss Ösmo. Sedan höll vi ihop ner till Nynäshamn och vändningen nere i hamnen. Där hade folk gått ut på gatorna för att heja och det spelades musik, otroligt trevlig stämning och väldigt peppande med all publik.

Efter vändningen bar det en annan väg tillbaka mot Stockholm, via Stora Vika och Sorunda. Det är en kuperad väg med mycket upp och ner men vi kände oss starka och körde på. Vi tappade snart Thomas och Patrick igen men väntade in dom i andra depån där dom stackarna fick kort vila innan vi rullade vidare. Ungefär där skildes våra vägar och vi körde i förväg.

Kessiakofs climb

Under sträckan hade det talats mycket om Kessiakofs climb, en ”brant vägg” i flera etapper och det utlystes en tävling om vem som körde segmentet fortast. Jag oroade mig faktiskt för den etappen. När man läste beskrivningen gjorde det att jag undrade om benen skulle orka. Vi bestämde nog att vi inte skulle försöka något och man satt och undrade när helvetesbacken skulle komma.

När skylten för start kom hände liksom inget speciellt. När det kom en skylt med 400 meter kvar började jag undra vart den där ”väggen” tagit vägen och när vi slutligen passerat slutskylten insåg jag att jag oroat mig helt i onödan och att vi gott och väl kunnat stå på betydligt mer.

men vi visste att många backar som var brantare återstod innan vi skulle nå Gamla Södertäljevägen för att svänga höger mot Haninge igen. Den vägen körde vi i förrgår och då var den mördande jobbig.

Hemvägen

Men inte heller den backiga sträckan kändes speciellt tung idag. Vi körde om massor med cyklister och när vi nådde stora vägen var det med viss positiv överraskning.

Vägen upp genom Väster Haninge och Jordbro gick ganska fort trots mycket uppför. Här fanns på nytt lite folk och till och med från bilarna i köerna kom det heja-rop. när vi svängde vänster i rondellen mot Huddinge kom först en seg uppför, men sen gick det undan. Vi passerade några bekanta och vi skrek uppmuntrande till varandra. Vi låg långa stunder mellan 40 och 50km/h och livet lekte. :)

Efter Huddinge centrum fanns sista depån. Vi gjorde ett föredömligt kort depåstopp för tre snabba glas sportdryck innan vi rullade iväg igen.

Förbi Älvsjö, Västberga och Årsta gick det undan. Man hade stängt av Huddingevägen i ena riktningen och det var en fantastisk känsla att ligga på motorvägen vilket vi så klart var tvungna att filma.

Längs Södermälarstrand tror jag mest det var det mentala som började spela in. Krampkänningar i bådas våra lårmuskler och en viss motvind som gjorde att vi höll drygt 30km/h. Men det gick undan i kurvorna ner mot slussen och Katarinavägen följt av Strandvägen bort mot mål.

Ytterligare en mental motgång när vi var framme vid Gärdet och skylten ”3km” säger oss att vi inte är framme än. Det var dessutom helt tomt på cyklister och vi undrade vart alla tagit vägen. :)

Att gå i mål var skönt, få sin medalj, rulla ut på gräset och sätta sig ner och ta en banan. Benen, ryggen och handlederna protesterade lite, men vad gör väl det då?

Våra kompisar kom i mål så småning om. Vi tog kaffe och muffins men det började kännas huttrigt när solen inte kom fram genom molnen.

Vägen från mål till pendeltåget tog sin tid. All vätska man druckit började nu rinna igenom systemet när man inte svettades ut den längre och det blev två toabesök i målområdet. På Strandvägen stod vi och inväntade eliten som startat efter oss motionärer och när dom passerat, blev det ytterligare ett toabesök hos Waxholmsbolagets biljettkontor på Strömkajen innan vi äntligen kunde rulla mot Södra station och pendeltåget. Mer trafik och mer människor nu så färden gick långsamt stora delar.

Sammanfattning och omdöme

Jag älskar stora motionslopp med många cyklister, vackert väder och fina vägar. Stämningen är så kanon samtidigt som man får tömma sig på krafter. Ljudet av massor av hjul mot vägbanan, glada tillrop eller varningsrop och knattrande växlar är något jag aldrig tröttnar på.

Det här loppet var som sagt nytt för i år. Vi körde den långa distansen på 170km som som sagt gick ner över Södertörn. Ett bra val av bansträckning med variation på bebyggelse och människor blandat med landsväg. Det gav en känsla av Vätternrundan light med alla människor längs vägarna. Stockholm kan bättre så klart, men gjorde det bra. Och åtminstone för mig och dom jag hörde, var stödet av publiken väldigt roligt och peppande.

Jag jämför detta lopp, kanske mest på distansen med Skandisloppet i Uppsala vi nu kört 2 år i rad. Det är väldigt mycket ödslia landsvägar och i stort sett ingen rörelse omkring. Nackdelen blir att även med runt 2500 anmälda cyklister som idag, så blir det ganska glest och utsträckt efter ett antal mil. Det hade gärna fått vara ett antal tusen cyklister till så skulle det göra det lättare för alla att få sällskap om man hamnat själv. Idag var det många ensamma cyklister och det måste vara väldigt prövande. Även om jag och min pilot också låg ensamma långa stunder, så har vi ju ändå varandra.

Så jag hoppas detta blir ett populärt och varaktigt lopp.

Ska jag säga något jag saknar, så var det kanske kaffet och solbullarna, dom får man bara inte vara utan. :) Inte ens i målområdet bjöds på kaffe. Det fick man köpa. Med den startavgiften kanske det inte hade varit orimligt.

Annars känns det bra såhär långt. Depåerna fungerade bra och servicen där med bananer och sportdryck fungerade alldeles utmärkt.

Tekniken då?

Jag har haft lite problem med min teknik på sistone. Kraftmätaren har strulat dom 5 senaste cykelturerna och jag har inte riktigt haft tid att undersöka felet. Igår kväll tog jag dock med mig datorn ner i cykelrummet och kunde då konstatera att vänster pedal i mitt Garmin Vector-system inte svarade. Jag bytte batteri och slutligen kommunikationspod och då började det fungera. Det är andra poden som går sönder vilket helt säkert beror på att pedalerna monterats av och på väldigt ofta under våren och sommaren.

I förrgår glömde jag mitt ordinarie pulsband på jobbet och blev tvungen att ta ett reserv, vilket fungerade dåligt och gav konstiga och låga värden. Idag bytte jag tillbaka och glömde konfigurera om cykeldatorn, så efter målgång konstaterar jag att jag cyklat mitt första motionslopp typ någonsin utan pulsmätare. Det är ganska irriterande, men inte mycket att göra något åt.

Hemma igen blir det middag och soffläge en stund innan dusch och sängen. Känner på mig att det kommer bli skönt att sova ikväll.

Nedan följer karta och diverse data efter dagens pass.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Roslagshösten 2015

Den här dagen går nog till den regnigaste på väldigt länge. Prognosen lovade upp till 35mm regn i vårt område.

Dagen började med Sthlm Bike, ett 50km långt motionslopp med start och mål centralt i Stockholm. Regnet som kommer för alltid förknippas med denna dag, vräkte ner och Stockholms gator var bitvis täckta med vatten.

Efter målgången lastade vi cyklarna på bilen och for norrut. Vi kom fram medan de sista starterna pågick och vi var ganska snabbt iväg men ensamma. När vi väl rullade och värmen började komma tillbaka i kroppen kändes det faktiskt helt OK. Regnet störde inte och jag kände inte av någon direkt kyla. Till följd av dålig träning, dålig sömn de senaste två nätterna och säkert också kylan och regnet, så svarade kroppen aldrig riktigt och mina två vänner Thomas och Patrick hade samma känsla.

Det blev snart klart att vi inte satsade på något reckord. Mina lår protesterade direkt i motluten och jag undrade hur bra det var efter bara några mil. Allt blev snart en fråga om att bara ta sig i mål och försöka släppa tiden. Ändå försökte vi jaga sällskap för att slippa ligga ehlt ensamma på dom våta, tomma vägarna i ösregnet.

I år valde vi att kort stanna på alla depåer för att fylla på med vatten, bullar, banan, korv och kaffe.

Som vanligt, straxt före depån på runt 8 mil kändes det som tyngst, både mentalt och fysiskt. När vi rullade vidare kändes som om nedräkningen börjat med ”bara” 5,4 mil kvar. Den lilla skogsvägen som jag annars brukar tycka är rolig med korta upp- och nedförsbackar var mest en fråga om jävlar anamma idag och trots att vi sedan några mil hängt med en liten klunga på 7–8 cyklister som höll ett lågt tempo, hade vi lite knepigt att hänga med stundtals. Delvis på grund av att man körde väldigt långsamt uppför men rullade på bra utför.

Precis före depån på 10 mil känner jag ett regelbundet ”bumpande” från bakdäcken. Jag tänker direkt punktering, men när vi rullar in i depån visar det sig att däcket spruckit i kanten. Antagligen på grund av nötande bromsklossar som varit lite feljusterade. Eftersom Patrick brutit på grund av ett problematiskt knä och glider med i servicebilen bakom oss, så lånar vi hans bakhjul och kan fortsätta utan att ha det orosmolnet hängande över oss. Växlarna blir i gengäld lite krångliga vilket också bidrar till att vi inte vågar ta i i uppförsbackarna för att inte riskera kedjehopp eller än värre, bruten kedja. Vid 10-milsdepån finns också varmkorv vilket är otroligt gott.

Nu med ganska precis 3 mil kvar finns mål i sikte och alla tunga tankar lättar. Jag blir i grymt stort behov av en buske, men vi vill verkligen inte släppa klungan och vårt sällskap och därmed bli sist ute på banan. Men turen är på min sida och en cyklist i klungan tappar plötsligt kedjan och medan dom fixar detta kastar jag mig ut i skogen och genast känns livet värt att leva igen. :)

På sista depån med bara 12km kvar serveras godis och jag fyller både munnen och fickorna med Rollokåla. Nu är det verkligen inte långt kvar. Jag och Thomas bestämmer oss för att lämna vårt sällskap och dra i förväg. Nu kan man pumpa på sista milen och vägen hem är ganska snabb. Vi blåser på i drygt 40km/h och med en riktigt skön känsla rullar vi över mållinjen och vi är inte sist. Speakern som hälsar dom sista välkomna i mål säger ”ni är först, från slutet” och det var precis det vi bestämde oss för att inte höra om oss själva. Nu kom vi åtminstone några minuter före den sista klungan och den så kallade ”kvastbilen” som ser till att banan är tom på cyklister.

Jag hade gärna kunnat avstå den här dagen och sovit istället. Jag älskar cykling, men regn och kyla klarar jag mig utan och delvis är det inte värt det. Men nu så här efteråt känner jag mig ändå nöjd. Kölden när man stod stilla var som alltid jobbig, men regnet störde mig inte och det var faktiskt till och med lite komiskt. När vi stod och mekade hjul på 10-milsdepån regnade det kraftigt. Men plötsligt var det som om någon hällde ut en hink vatten över än. Ingen långsam ökning från kraftigt regn till MYCKET kraftigt regn, allt bara kom på en gång. Väldigt fascinerande. :)

Nu i mål har jag ätit tre kokta korvar, ostmacka, ´två koppar kaffe och mer godis. Thomas hade vänligheten att lasta cykeln på bilen medan jag och Patrick gick på toaletten i ett varmt och härligt omklädningsrum.

Blöt, frusen, trött och stel lastar vi oss nu i bilen för att åka hem. Jag har haft den sista bilden klar i huvudet enda sedan kl5 i morse. Hem, av med alla blöta kläder, en lång, härlig dusch, tjocka, varma mjukiskläder och raka vägen i säng under täcket med kläder och allt med en bok. Det tänker jag genomföra, nu! :)

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Posted from Upplands Väsby, Stockholm County, Sweden.

Sthlm Bike 2015

Klockan ringer 04:45 denna enormt regniga söndagsmorgon. Det är dags för mig och vännerna Thomas och Patrick att köra två motionslopp på samma dag. Sthlm Bike och Roslagshösten.

Prognosen har visat på regn, mycket regn just denna dag. Igår var det fint väder och imorgon ska det bli fint väder. Men idag säger prognosen att det ska blis å mycket som vansinniga 35mm regn. Och nog regnar det alltid! När jag som vanligt orolig för att försova mig, vaknar flera gånger under natten med jämna mellanrum, piskar regnet mot rutorna och jag känner en distinkt ovilja.

När klockan väl ringer har jag inte sovit speciellt bra för andra natten i rad. Det blir en proteinbar till frukost och jag kollar faktiskt om någon av vännerna haft vänligheten att hoppa av. Det hade varit så fint, just idag att få krypa ner under täcket igen och bara somna om.

På med cykelkläder, packa vattenflaskor och extra tröja till efteråt och sedan ut genom dörren 05:10. Frukosten bestod av en kraftfull proteinbar. Grötfrukost brukar vara min favorit, men jag orkade faktiskt inte gå upp i tid. Vinglig och dålig balans av trötthet var varje minut guld värd.

Uppsamling hemma hos Thomas för avfärd in mot stan. På Södermälarstrand delas vår grupps nummerlappar ut. vi blir ett helt gäng paracyklister som kör. Hur många som valde att stanna kvar i sängen idag vet jag inte riktigt.

När vi parkerat bilen öste regnet ner och vi satt kvar så länge som möjligt. Cykeln behövde bara bestyckas med pedaler till piloten och jag behövde montera ett GPS-fäste för min cykeldator. Sedan var allt klart.

Vi rullade ca en kilometer upp till målet vid Norrbro. Jag kände att regnet inte skulle störa mig så mycket, men att stå länge och frysa är min skräck. Vid start träffade vi Henrik med pilot Tobias och vi stod först i startkön.

När starten gick och en MC-tjej rullade före iväg började det kännas bra igen trots regnet. Jag tycker verkligen om Sthlm Bike just för att få cykla i ett tomt Stockholm en tidig morgon. Ett vackert väder hade givetvis varit bättre.

Regnet öste ner och gatorna var bitvis täckta med vatten. Men stämningen var god bland cyklisterna som trotsade vädret. Jag tyckte att det var lite tungt bitvis idag. Benen svarade dåligt i backarna och jag kände att pulsen stundtals var hög. Ett resultat av dålig träning, dålig sömn och givetvis vädret. Även om jag inte frös så länge vi var i rörelse, kände man att kroppen aldrig blev riktigt varm.

Sthlm Bike var 8km längre detta år, 50km istället för 42km vilket jag tyckte var kul. Kaffet i Stora Skuggan i början var fantastiskt gott men sedan rullade vi vidare utan fler stopp i depåer.

Eftersom vi ska vidare har vi lite tidspress. Vi rullade in i mål runt klockan nio. Jag och Thomas rullade direkt till bilen medan Patrick plockade på sig lite stödfrukost i Kungsträdgården. Det gick fort att lasta cyklarna och nu gasar vi norrut mot Upplands Väsby och nästa start med full värme på i bilen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Posted from Stockholm, Stockholm County, Sweden.