Sekunder i livet som grämer mig – en bikt

Visst händer det ibland saker i vardagen som bara gör att man vill gå och dö, sjunka genom jorden eller upplösas i tomma intet? Det har hänt mig massor med gånger som jag blir högröd i ansiktet av att bara tänka på.

Idag åkte jag hem från ett kneg i Västerås och satt på tåget och halvslumrade. För kort resa för att sova och så fort man närmade sig något som liknade slummer ringde telefonen.

Och plötsligt var det en grundlig biljettkontroll av samtliga passagerare. Jag hade redan visat färdbevis men nu var det så dags igen. Toaletter kontrollerades och när kontrollanten kom till våra platser kunde tjejen bredvid inte visa upp sin biljett. Hade tvingats byta plats och inte sparat sin biljett. Klantigt, javisst men ingalunda omänskligt. Dividerandet med kontrollanten var oundvikligt. Hon bad att få prata med konduktören som kanske minns henne men han vägrade. Till kontrollantens försvar kan man väl säga att han säkert hört den visan 100 gånger förut och ett skitjobb han knappast tyckte tillhörde de roligaste ombord. Dividerandet pågick en stund och hon slapp böta 800kr men lyckades skrapa ihop nästan hela biljettpriset. Kanske ung studerande, kanske dom sista 100-lapparna som rök.

Där ville och borde jag gjort det, åtminstone hjälpt till med det som saknades eller helst betalt biljetten. Det var inga stora biljetter. Det skrek inom mig, ändå gjorde jag det jag avskyr andra för att göra i alla jobbiga situationer, blunda och lotsas som om det regnar. Det tycks inte spela någon roll om det saknas några spänn till biljetten eller om någon blir misshandlad eller våldtagen, vi gör alltid likadant. Och det där har jag alltid velat bryta men nästan aldrig lyckats med.

Nu tänker ni säkert — de va bara för att hon var tjej, skulle du aldrig gjort om det var en kille, hon drog säkert bara en rövare och försökte planka. Kan inte svara på det men det handlade inte om det. Just den där situationen har hänt mig minst en gång. Fast den gången på flyget. Jag var nyligen dumpad av min ungdoms förälskelse och stod jävligt ledsen och väldigt fattig på flyget i Malmö och ville hem. När jag stod och skulle betala min standby-biljett hem som kostade 200kr och där man dessutom egentligen inte fick ha med sig hunden, så fanns inga pengar!

Ung och slarvig, ja visst och där stod jag med veckor kvar till lön och behövde bara komma hem. Den gången lät biljettkillen på flygplatsen mig komma med ändå både med hund och utan att betala för biljetten. Han sa som jag säger nu, jag vet hur det känns, du får säkert tillfälle att göra detsamma någon annan gång.

Och den gången var nu, och vad gjorde jag? Blundade och mådde skit! Kanske försökte hon bara lura SJ på 250kr, vad vet jag men min tro är ändå att dom flesta är bra människor och även bra människor kan hamna i knipa.

En enda gång har jag lyckats som jag kan komma på nu och känna stolthet över. Det var 1998 och jag pendlade mellan Arlanda Stad och Haninge, en ganska dryg resa på pendeltåg, 20 timmar till och från jobbet varje vecka. Många tiggare fanns på tågen även då och jag gjorde då som nu, skruvade upp musiken och lotsades sova. En av dem var — kanske inte mer påstridig men mer bönfallande. Bad om pengar för att få mat, näst intill grät av påstådd hunger. Jag sa att jag inte vill ge pengar som kanske går till helt andra saker än mat. Men om det verkligen var mat, skulle jag gärna bjuda på mat på Burger King när tåget kom till Centralen.

Och där satt vi sedan och åt och jag tror att den personen var minst lika överraskad som jag över det som hände. Någon som säger ”nix, inga slantar men vi kan gå och käka”.

Så du, vem du nu var och hur det nu var, jag kanske är blödig, patetisk, naiv, godtrogen och löjlig — jag är nog lite av allt det där. Men förlåt! Nästa gång ska jag försöka bättre!

[tags]Tjänsteresa, Tåg, SJ, SJ Prio, Tågbiljetter, Biljetter, Biljettkontroll, Biljettkontrollant, Flyg, Flygbiljetter, Tiggare, Pendeltåg[/tags]