Jag står och tittar ut genom fönstret I min lägenhet högst upp på tredje våningen.
Solen skiner, löven faller, kylan tränger in igenom en springa i fönstret.
Jag tittar ut.
Jag ser fåglar som flyger, trädtoppar som svajar, tanten på andra våningen mitt emot mitt fönster står och puttsar fönstrerna. Jag ser tanter med rullatorer gå sakt sakt förbi, och en och en annan stannar till ibland och samlar krafter för några steg till. Ser ett tåg barn gå två och två hand I hand med en fröken I fronten. Troligen på väg mot ljusare tider.
Helt plötsligt står en flicka framför mig. Jag känner igen henne. Ansiktet ler mot mig.
Håret uppsatt I en knut på huvudet. Ögonen ser trötta ut, svarta ringar kretsar runt hennes ögon nästan hypnotiskt. Men hon ler. Ler åt mig. Nästan hån ler.
Jag undrar vad denna människa vill mig.
Jag försöker skärpa blicken för att få en hel bild av henne. Jag lyckas inte. Hon är nästan genomskinlig.
Jag ser rakt igenom henne. Förutom hennes leende. Det sitter där som klistrat på fönstret.
Helt plötsligt börjar allt gå snabbare, tanterna nästan springer förbi med sina rullatorer, trädens toppar svajjar snabbare och snabbare, tanten på andra våningen stänger fönstret med en duns. Människor springer fram. Fåglarna kvittrar inte längre, dom flyger så snabbt dom bara kan bort, bort här ifrån.
Hon ler.
Bilar svischar förbi, barn gråter springandes, stressade mammor med barnvagnar springer argt förbi.
Tanterna på gården som alltid brukar stanna till och pratas vid går bara förbi varandra. Två hundar står och skäller på varandra med morrande skall. Allt stannar upp!
Hon ler.
Det är tomt där ute. Ser inte en människa. Inte en bil. Inte en tant. Tanten på andra våningen syns inte till längre.
Jag står kvar!
Hon står kvar!
Jag vänder mig om, kollar på klockan.
Skymtar tillbaka.
Ett leende.
Jag ber henne gå.
Jag frågar:”Vad gör du här?”
Hon ler.
En tår faller.
Inte från min kind.
Hon ler.
Jag ler.
En tår faller ned på min kind.
Hon ler.
Jag ler.