Mot Alla Odds 2013 avsnitt 4

Ännu ett avsnitt är över och vi är halvvägs in i serien. Jag försöker att inte tänka så för det betyder att allt det här underbara snart är slut.

Dagens avsnitt utspelar sig när vi är på väg in i Nicaraguas inland och mot bergen för att ta oss över en bergskedja. Det börjar gå mycket uppför. Dagens personporträtt tillhörde Per ”Pax” Axensköld och Petra Örlegård.

Pax lärde jag inte känna på en gång. På Arlanda hälsade jag på en kille som jag inte trodde hade några händer. Jag kunde självklart inte se vilken funktionsnedsättning han hade så jag fick lista ut det på andra sätt under resan. Dels genom handen när vi hälsade på varandra och dels genom rösten. Jag hörde på honom att han hade en CP-skada. Men mycket mer än så visste jag inte till en början.

Det är inte svårt att gilla Pax. Han har en enastående humor och snabb i orden och kommer ofta med sköna kommentarer som snabbt blev en egen genre :)

När Pax berättade sin historia för oss runt lägerelden var det omöjligt att inte bli berörd. Vissa saker fastnar när folk berättar och en av dessa saker var det han sa om att han inte känner igen sig själv i spegeln ibland. Han säger något i stil med ”det är inte den bilden jag har av mig själv” och så tror jag många av oss kan känna ibland. Jag kan känna så fast på ett annat sätt. Pax ser sin fysiska funktionsnedsättning när han ser sig i spegeln. Jag kan mer känna att ”det här är inte jag” när människor och samhälle säger att vissa saker är omöjliga. Det är inte heller den bild jag har av mig själv.

Petra är döv och just nu kan jag inte komma på i vilket skede av resan jag förstod det. TV-produktionen hade en tolk med sig som jag hälsade på precis som på Petra men jag minns det som om det tog en stund innan det gick upp för mig att hon var döv. Jag var själv ganska skärrad och nervös där under resans första skede och kanske inte helt mottaglig för alla intryck. Jag borde ha förstått det, van som jag är att kommunicera med döva och dövblinda genom teckenspråkstolk.

Jag kommer inte heller exakt ihåg när jag visade för Petra att jag kan lite teckenspråk. Hon själv har sagt att det hände på andra eller tredje dagen när vi skulle gå och gräva en latringrop eller om hon skulle ledsaga mig dit, jag minns inte. Hon själv säger att jag plötsligt bara började teckna till henne och att hon blev förvånad. Jag minns faktiskt inte men ska titta i mina dagböcker om det står där.

Jag minns frågan jag fick under en intervju under castingen. Jag tror det var expeditionsledaren Oskar Kihlborg som frågade mig hur jag skulle bete mig om det kom en döv med på expeditionen. Jag svarade att jag väl i så fall får se till att öva upp mina gamla teckenspråkskunskaper och det svaret refererade Oskar ofta till under resan.

Det tar lång tid för mig och Petra att kommunicera eftersom vi dels tecknar taktil i händerna och dels är jag begränsad till att bokstavera med hjälp av handalfabetet. Allt annat har jag glömt bort. Men vi fick mer tid under dagarna på landsvägen i avsnitt 3 där vi gick mycket tillsammans och kunde prata lite mer. Då visade det sig att hon känner den flicka jag var tillsammans med i 20-årsåldern och som var orsaken till mina teckenspråkskunskaper.

Kvällens avsnitt var mycket bra precis som alla andra. På de sociala medierna var det full fart även om vi inte lyckades trenda på Twitter som under avsnitt 2. Kritiken var stormande positiv med några få undantag som väl mer av intressepolitisk karaktär än mot oss deltagare. Men det hade jag tänkt skriva ett separat inlägg om.

Jag blir helt varm i själen dessa kvällar, av flera anledningar. All oro och alla varningar inför resan om att TV klipper och förvränger har hittills visat sig helt obefogade när det gäller SVTs produktion. Jag blir otroligt glad för att jag ser hur jag själv är och uppfattas. Det kan låta lite egoistiskt och det är inte meningen, men samma oro och varningar inför hur man kan reagera med kameror runt sig och under press i en liten grupp en hel månad. Nu vet jag mer vem jag är och vad jag står för. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag var opåverkad av alla fina kommentarer på nätet. Jag känner mig stolt över att veta att det de ser och kommenterar är riktiga jag, oförställd och äkta och det får mig att växa som människa och faktiskt bli mer ödmjuk mot mig själv och andra snarare än egoistisk och självupptagen. Jag hoppas också mina medmänniskor upplever det så. Mer om det i inlägg efter seriens avslutning.

Men jag tycker självklart inte bara jag är fantastisk och underbar :) Jag har haft förmånen att göra detta äventyr med andra underbara människor. Visst förekommer konflikter, favorisering och lite gränsar till utfrysning periodvis, något man valt att inte visa så mycket av, åtminstone inte hittills. Jag intresserar mig mycket för hur jag själv skulle fungera i det där läget, men också väldigt nyfiken på gruppdynamik med så olika typer av människor. Mitt mål var i alla fall som alltid att försöka stå upp för de som bäst behöver det och motverka dåliga tendenser. Precis som vanligt vågade jag inte alltid och precis som vanligt lyckades jag inte alltid, men jag gjorde alltid mitt bästa, precis som flera andra.

Nu är det en hel vecka kvar till nästa avsnitt och då går det mer uppför :)

Håll koll på bloggen och gå gärna in och gilla min Facebook-sida.

Mot Alla Odds Teaser

SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida

[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Realityserie, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Synskadade, Rörelsehindrade, Döv, Döva, Teckenspråk, Handalfabetet, Amputerad, Amputerade, Tillgänglighet, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Djungel, Stilla havet, Atlanten, Press, Media[/tags]