Idag har jag cyklat ett nytt svenskt motionslopp, Velothon Stockholm som är en del av Velothon Majors. Loppet bestod som vanligt av olika distanser och med start och mål på Gärdet.
Min pilot för dagen var Mattias ”MP” Pålsson och vi körde ihop med Thomas och Patrick större delen av sträckan. Jag och MP har bara hunnit träna tre gånger dom senaste veckorna och den senaste rundan kändes verkligen tung. Förutom dessa tre rundor och förra helgens dubbla motionslopp så har jag inte cyklat sedan i mitten av juli. Några löppass har det blivit och det var väl min räddning.
Jag och MP tog pendeln in och anslöt till våra kompisar lagom före start. Vi hann till och med ett besök hos Team Sportia för växeljustering och pumpning av däck. Starten verkade ha blivit lite sen, vi rullade iväg först runt 08:10. Vi valde att lägga oss i tredje startgruppen med en snittfart på 30–32km/h. Alla startade på en gång med en MC-förare mellan varje grupp. Det var så kallad masterstart fram till Londonviadukten efter ca 6km där farten släpptes fri. Det gick lite trögt genom stan men trots så många cyklister noterade vi inget tillbud.
Väl ute på större vägar rullade det på bra mot Älta och Tyresö och Handen. Det var gott om cyklister och god stämning. Vi bevittnade en vurpa i en nedförsbacke med en högersväng som var lite guppig, men cyklisten verkade OK och hade sina kompisar omkring sig när vi passerade. Stor hänsyn och fartminskning visades och det gjorde mig glad.
I Handen hade vi en egen liten privat depå arrangerad av min och MPs fru som mötte upp med kaffe och bullar i en rondell. Lite onödigt tidigt efter dryga 20km, men det var trevligt mer än nödvändigt med ett kaffestopp. Speciellt som evenemanget inte bjöd på kaffe någonstans under vägen. :)
Efter några minuter rullade vi vidare och började jaga ikapp dom vi tappat på grund av stoppet. Vi for ut på Dalarövägen och via Årsta Havsbad ut på Gamla Nynäsvägen söderut mot Nynäshamn. Det är en sträcka jag tycker mycket om för sin variation i lutning och fina asfalt och nästan obefintliga trafik även vanliga dagar.
Jag och MP kände oss starka och att jaga är kul. Vi tappade Thomas och Patrick en stund, men väntade in dom när vi närmade oss Ösmo. Sedan höll vi ihop ner till Nynäshamn och vändningen nere i hamnen. Där hade folk gått ut på gatorna för att heja och det spelades musik, otroligt trevlig stämning och väldigt peppande med all publik.
Efter vändningen bar det en annan väg tillbaka mot Stockholm, via Stora Vika och Sorunda. Det är en kuperad väg med mycket upp och ner men vi kände oss starka och körde på. Vi tappade snart Thomas och Patrick igen men väntade in dom i andra depån där dom stackarna fick kort vila innan vi rullade vidare. Ungefär där skildes våra vägar och vi körde i förväg.
Kessiakofs climb
Under sträckan hade det talats mycket om Kessiakofs climb, en ”brant vägg” i flera etapper och det utlystes en tävling om vem som körde segmentet fortast. Jag oroade mig faktiskt för den etappen. När man läste beskrivningen gjorde det att jag undrade om benen skulle orka. Vi bestämde nog att vi inte skulle försöka något och man satt och undrade när helvetesbacken skulle komma.
När skylten för start kom hände liksom inget speciellt. När det kom en skylt med 400 meter kvar började jag undra vart den där ”väggen” tagit vägen och när vi slutligen passerat slutskylten insåg jag att jag oroat mig helt i onödan och att vi gott och väl kunnat stå på betydligt mer.
men vi visste att många backar som var brantare återstod innan vi skulle nå Gamla Södertäljevägen för att svänga höger mot Haninge igen. Den vägen körde vi i förrgår och då var den mördande jobbig.
Hemvägen
Men inte heller den backiga sträckan kändes speciellt tung idag. Vi körde om massor med cyklister och när vi nådde stora vägen var det med viss positiv överraskning.
Vägen upp genom Väster Haninge och Jordbro gick ganska fort trots mycket uppför. Här fanns på nytt lite folk och till och med från bilarna i köerna kom det heja-rop. när vi svängde vänster i rondellen mot Huddinge kom först en seg uppför, men sen gick det undan. Vi passerade några bekanta och vi skrek uppmuntrande till varandra. Vi låg långa stunder mellan 40 och 50km/h och livet lekte. :)
Efter Huddinge centrum fanns sista depån. Vi gjorde ett föredömligt kort depåstopp för tre snabba glas sportdryck innan vi rullade iväg igen.
Förbi Älvsjö, Västberga och Årsta gick det undan. Man hade stängt av Huddingevägen i ena riktningen och det var en fantastisk känsla att ligga på motorvägen vilket vi så klart var tvungna att filma.
Längs Södermälarstrand tror jag mest det var det mentala som började spela in. Krampkänningar i bådas våra lårmuskler och en viss motvind som gjorde att vi höll drygt 30km/h. Men det gick undan i kurvorna ner mot slussen och Katarinavägen följt av Strandvägen bort mot mål.
Ytterligare en mental motgång när vi var framme vid Gärdet och skylten ”3km” säger oss att vi inte är framme än. Det var dessutom helt tomt på cyklister och vi undrade vart alla tagit vägen. :)
Att gå i mål var skönt, få sin medalj, rulla ut på gräset och sätta sig ner och ta en banan. Benen, ryggen och handlederna protesterade lite, men vad gör väl det då?
Våra kompisar kom i mål så småning om. Vi tog kaffe och muffins men det började kännas huttrigt när solen inte kom fram genom molnen.
Vägen från mål till pendeltåget tog sin tid. All vätska man druckit började nu rinna igenom systemet när man inte svettades ut den längre och det blev två toabesök i målområdet. På Strandvägen stod vi och inväntade eliten som startat efter oss motionärer och när dom passerat, blev det ytterligare ett toabesök hos Waxholmsbolagets biljettkontor på Strömkajen innan vi äntligen kunde rulla mot Södra station och pendeltåget. Mer trafik och mer människor nu så färden gick långsamt stora delar.
Sammanfattning och omdöme
Jag älskar stora motionslopp med många cyklister, vackert väder och fina vägar. Stämningen är så kanon samtidigt som man får tömma sig på krafter. Ljudet av massor av hjul mot vägbanan, glada tillrop eller varningsrop och knattrande växlar är något jag aldrig tröttnar på.
Det här loppet var som sagt nytt för i år. Vi körde den långa distansen på 170km som som sagt gick ner över Södertörn. Ett bra val av bansträckning med variation på bebyggelse och människor blandat med landsväg. Det gav en känsla av Vätternrundan light med alla människor längs vägarna. Stockholm kan bättre så klart, men gjorde det bra. Och åtminstone för mig och dom jag hörde, var stödet av publiken väldigt roligt och peppande.
Jag jämför detta lopp, kanske mest på distansen med Skandisloppet i Uppsala vi nu kört 2 år i rad. Det är väldigt mycket ödslia landsvägar och i stort sett ingen rörelse omkring. Nackdelen blir att även med runt 2500 anmälda cyklister som idag, så blir det ganska glest och utsträckt efter ett antal mil. Det hade gärna fått vara ett antal tusen cyklister till så skulle det göra det lättare för alla att få sällskap om man hamnat själv. Idag var det många ensamma cyklister och det måste vara väldigt prövande. Även om jag och min pilot också låg ensamma långa stunder, så har vi ju ändå varandra.
Så jag hoppas detta blir ett populärt och varaktigt lopp.
Ska jag säga något jag saknar, så var det kanske kaffet och solbullarna, dom får man bara inte vara utan. :) Inte ens i målområdet bjöds på kaffe. Det fick man köpa. Med den startavgiften kanske det inte hade varit orimligt.
Annars känns det bra såhär långt. Depåerna fungerade bra och servicen där med bananer och sportdryck fungerade alldeles utmärkt.
Tekniken då?
Jag har haft lite problem med min teknik på sistone. Kraftmätaren har strulat dom 5 senaste cykelturerna och jag har inte riktigt haft tid att undersöka felet. Igår kväll tog jag dock med mig datorn ner i cykelrummet och kunde då konstatera att vänster pedal i mitt Garmin Vector-system inte svarade. Jag bytte batteri och slutligen kommunikationspod och då började det fungera. Det är andra poden som går sönder vilket helt säkert beror på att pedalerna monterats av och på väldigt ofta under våren och sommaren.
I förrgår glömde jag mitt ordinarie pulsband på jobbet och blev tvungen att ta ett reserv, vilket fungerade dåligt och gav konstiga och låga värden. Idag bytte jag tillbaka och glömde konfigurera om cykeldatorn, så efter målgång konstaterar jag att jag cyklat mitt första motionslopp typ någonsin utan pulsmätare. Det är ganska irriterande, men inte mycket att göra något åt.
Hemma igen blir det middag och soffläge en stund innan dusch och sängen. Känner på mig att det kommer bli skönt att sova ikväll.
Nedan följer karta och diverse data efter dagens pass.
[tags]Cykel, Cykling, Paracykel, Tandemcykel, Stockholm, Träning, Mortion[/tags]