Rättegång

Tre ungdomar står åtalade för grov stöld och ringa narkotikabrott. En av ungdomarna är mitt barn.

Den här dagen har jag spenderat i Södertörns Tingsrätt på grund av en händelse i somras. Barnet hade varit på fest och använt droger och alkohol och efter festen hade man gått hem för att sova hos en kompis. På förmiddagen när föräldrarna kommer hem upptäcker man att ungdomarna röjt i hemmet och man kontaktar polisen. Dom här tre ungdomarna påträffas påverkade vid en busshållplats och en av ungdomarna, dock inte mitt barn, har en del stöldgods på sig.

Rättegången börjar med åklagaren som läser upp anklagelserna och dom tilltalades försvarsadvokater framför deras inställning till brottet. Dom två andra tilltalade anser sig vara oskyldiga till alla anklagelser, men en liten känsla av ”stolthet” infinner sig ändå när mitt barn erkänner ringa narkotikabrott. Något som givetvis är bevisat redan men ändå.

Sedan fortsätter rättegången med att alla tre tilltalade med egna ord får berätta i tur och ordning om händelseförloppet och åklagare och försvarare ställer kompletterande frågor. Man hör några vittnen i form av två stycken målsägande, en polisman och en kompis till ungdomarna. Jag och min fru sitter där och lyssnar längst bak på åhörarplatserna tillsammans med målsägandens föräldrar och föräldrar till ett vittne. Bland åhörarna finns även kompisar till dom tilltalade och man hör fniss och hån då och då, speciellt när polismannen vittnar. En av dom tilltalade har en speciellt cool stil i rättssalen. Han får belöning av kompisarna för sin coola stil. Jag känner mest sorg på flera plan. Bara vårt barn har anhöriga som närvarar. Ingen av dom övriga två har någon med sig i rättssalen. Jag kan tycka vad jag vill om det dom gjort och den stil dom har inför rättvisan och lagen, men det känns ändå sorgligt.

Värre blir den känslan när personalia läses upp om dom tre åtalade. Frivården skriver i sitt omdöme om den ena av ungdomarna att han saknar respekt för lag och rättvisa och det är även det intryck som ges i rättssalen. Sedan känner jag också viss ilska över att de två tilltalade som ändå är på god väg att bli rutinerade i dessa sammanhang drar med andra. Mitt barn har absolut egna ben och egen vilja och en möjlighet att säga nej och har absolut ett eget ansvar. Men sådana förebilder i umgängeskretsen bidrar inte speciellt positivt.

Jag känner också stolthet över hur mitt barn beter sig jämfört med dom andra i rättssalen. Svarar rakt och riktigt och utan den där konstiga ”coola” tonen med ironi och löje i rösten. Jag vill ändå få en känsla av att detta är sista gången barnet vistas på dom tilltalades bänk i en domstol. Men vem kan vara säker?

Det är andra gången i livet jag är på en rättegång som åskådare. Det är en ganska vemodig och sorgsen känsla. En känsla av ens eget misslyckande och barnets lockelse till helt fel saker som har lett barnet hit. Det som känns mest frustrerande är att ingen av dom tilltalade verkar ta det så allvarligt. I pauserna är det ryggdunkanden och höga skratt och coola kommentarer och jag får en bestämd känsla av att åtminstone två av dom är lite kungar bland sina kompisar och några att se upp till. Här vilar inga ledsamheter eller problem och ingen ifrågasätter det dom gjort eller tyckt att dom gjort något fel. Mitt barn håller sig lite till oss, men så fort kompisarna kallar drar det. Ändå får vi en känsla av att barnet är lite vid sidan av men ändå med. Barnet går inte med i stilen dom andra har men känslan är ändå att det är det som är lite mera lockande.

Efter en kortare överläggning kallas alla in i rättssalen igen och domstolen avkunnar dom. En av ungdomarna döms för stölden och vårt barn för ringa narkotikabrott. Dom övriga är över 18 men eftersom vårt barn är under 18 blir det så kallat ungdomskontrakt med regelbundna drogtester och samtal och endast 800kr i avgift till Brottsofferjouren.

Utanför rättssalen hör jag sura kommentarer om att man givetvis ska överklaga. Jag skakar mest på huvudet. Givetvis är man oskyldig till stöld trots stöldgods i fickorna, det har någon annan lagt dit. Givetvis är man oskyldig till narkotikabrott trots halter i blodet. Jag skulle bara vilja gå fram och fråga om dom hade någon aning om vad bara denna dag har kostat samhället i administrativa och lönekostnader för en tingsrätt och advokater. Men jag har en bestämd känsla av att det bara skulle vara meriterande eller kanske likgiltigt.

På vägen ut ur Tingsrätten går vi själva. Barnet har anslutit på kompisgänget och försvinner i förväg mot pendeltåget. Jag känner att jag inte har något att sätta emot. Allt det andra är mer spännande, tuffare och häftigare, lockar mer och är roligare än det vi har att erbjuda. Min rädsla är att det kanske ändå inte är över än.

[tags]Barn, Ungdomar, Droger, Narkotika, Tingsrätten, Domstol[/tags]

En kommentar till “Rättegång”

  1. Jag tycker det är bra och modigt att du tar upp dessa våndor man har som förälder för sina barn. Och det kan vara bra att få stöd av andra som är eller har varit i liknande situationer för det svåraste jobbet som finns är att vara förälder just i dessa lägen.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.