Årskrönika 2018

This entry is part 7 of 10 in the series Årskrönikor

Ytterligare ett år har passerat och jag skriver mest för att inte bryta en ”tradition” snarare än att jag har något att berätta. :)

Arbetslivet

Snart firar jag två år på min arbetsplats och det känns fortfarande bra. Det har skett lite förändringar som kanske är temporära eller mer permanenta, det får framtiden utvisa.

I somras kände jag att jag hade lite för lite att göra medan andra avdelningar hårt belastade vilket inte kändes rätt. Så sedan september hjälper jag en annan avdelning och rent praktiskt är jag tillbaka i telefonväxel igen kan man säga. Jag sitter i vår så kallade kundsupport och svarar i telefon. Det är väldigt inspirerande och varierande med ärenden både från patienter och förskrivare och det är verkligen högt och lågt. Allt från att bara koppla samtal till orderhantering.

Det har gjort tiden betydligt mindre långtråkig. Det innebär just nu att jag drar mig lite längre bort från området syn och det gör mig inte så mycket just nu. Jag känner att jag ägnat mig åt det dom senaste 13 åren och kanske inte kan bidra så mycket mer av lite olika anledningar.

Jag tror hur som helst 2019 också blir ett bra arbetsår och även om jag har semester i ytterligare en vecka kommer det inte göra mig något att återgå till vardagen när ledigheten är slut. Tills dess tänker jag slappa.

När jag skrev min förra årskrönika fick jag lite ”skäll” av min fru för att jag inte skrev om något annat stort som hänt oss i arbetslivet. Min fru gick från att ha varit hemmafru i 21 år till att få ett fast arbete. Efter ungefär 1,5 års utbildningstid hamnade hon i arbetslivet och det var en bragd så klart. Som alltid även i mitt fall, med hjälp av kontakter. Det påverkade vår rätt ansträngda ekonomi till det bättre och stabilare.

Så nu har även hon arbetat ett år och verkar trivas bra och vara behövd — med tanke på hur mycket det knotades om vår semester över jul. :)

Familjen

Inte heller i år tänker jag skriva något privat. 2,5-åringen har blivit 3,5 år och är en skön individ som sprider solsken i tillvaron. Uppfostrad av två lite mer avslappnade föräldrar visare med åldern och av sina syskon som lär honom allt ”skit” och alla sköna kommentarer

Det häftigaste som väl hänt i år är att vi kunnat åka på vår första solsemester någonsin. Tack vare två fasta inkomster blev det plötsligt möjligt. Vi satt en dag med äldsta dotter och pojkvän och surfade resor och temat var ”vi är så trötta på julen, vi drar!” Och plötsligt var resan bokad. En vecka på Kanarieöarna i Puerto Rico och i skrivandets stund har vi varit hemma ett par dagar och huden har precis börjat flagna på sina ställen. Vi drömmer nog redan om nästa resa vart den nu ska gå.

Träningen

2018 har innehållit mer löpning än cykling. Jag har bara haft möjlighet att cykla utomhus och delta i ett motionslopp i år. Resten av träningen har varit inomhus och lite utomhuslöpning. Jag har sålt mycket av min uteutrustning i år och har bara en tandemcykel kvar, förvisso en racer om andan skulle falla på igen. Men tyvärr handlar det lite mer om anda för att det ska bli genomförbart.

Pengarna har istället lagts på bättre inomhusgrejer, en helt ny tyst trainer och ett tillbehör som höjer och sänker cykeln för att simulera backar uppför och nedför. Riktigt grymt helt klart.

Men det har som sagt blivit mer löpning i år. Hittills 800km inomhus och kanske 100km till utomhus. Det beror delvis på att mitt träningsprogram Zwift har lanserat mycket nytt just inom löpning och kort sagt att löpning är väldigt skönt för både kroppen och själen.

Inga direkta planer för 2019. Jag har inte ens bokat Vätternrundan. Men eftersom jag stod över i år så kanske det kan uppstå ett sug efter att köra den igen, vi får se.

Summering

Ja men det var väl ett bra år utan några stora katastrofer och mest glädjeämnen. Vi får hoppas att det fortsätter så. Jag ska försöka hitta tillbaka till det riktiga fokuset i träningen och inte äta lika mycket chips och godis som varit ett faktum under hösten.

Och med det; ett riktigt gott slut och gott nytt år.

Bokat resa till Gotska Sandön

Semestern närmar sig med stormsteg. Våren har gått fort och det har varit en bra sådan. Vi har funderat på vad vi ville göra i sommar och idén kom från ett av barnen som ville åka till Gotska Sandön igen.
Vi var där senast 2009 och då var tre av barnen med, 13, 11 och 9 år gamla. Vi bestämde då att vi måste åka tillbaka och stanna något längre och nu är det alltså dags. Jag känner mig ganska säker på att det kommer komma upp bilder här framöver.h

Familjens andra student

Så var det dags för vårt andra studentfirandei idag tog sonen studenten!

Dagen började med champagnefrukost hos kompis och för oss började det kl12 med utspring utanför skolan. Det var i och för sig en ganska tråkig upplevelse som förstörde för oss och för ungdomarna.

Några killar i publikhavet laddade upp med fem duktiga flaskor skumpa med syftet att spruta ner allt och alla. Vi och många andra sa till att det fanns både barn, barnvagnar och studenter med dyra fina kläder som inte ville få dom förstörd. Till och med rektorn sa till i högtalarna att de fick sluta men det hörsammades inte.

Vi stod längst fram för att kunna fotografera. Men efter första utspringet och nedsprutningen började, tvingades vi backa då både vi, barnvagn och kamera dränktes i skumpa. Stämningen blev ganska irriterad. Killarna var av den dryga sorten som var fullkomligt ointresserade av allt och alla.

När utspringet var över samlades vi vid studentflaken och efter en stund kom ungdomarna iväg. Jag blir alltid lika glad och avundsjuk och minns tillbaka. Vi hade inte flak. Då var det mer populärt med individuella spektakulära transporter.

Under eftermiddagen och kvällen har det varit mottagning hemma, enkelt men trevligt.

[tags]Student[/tags]

Första barnet flyttar hemifrån

Äldsta barnet har stått i diverse bostadsköer i några år nu och varit taggad på att flytta hemifrån, såklart. Men som det ser ut på bostadsmarknaden har det väl inte funnits något hopp om en snabb lösning och det har inte heller varit någon panik för vår del.

Men plötsligt händer det, som man säger. För ungefär två veckor sedan anmäler hon intresse på ett par objekt i en nyproduktion och ett par dagar senare är kontrakt underskrivet och tillträdesdatumet bestämt till en vecka senare. Idag gick det sista lilla flyttlasset och idag har vi möblerat och ställt i ordning och plötsligt har barnet flyttat.

Jag tror det känns konstigt för alla, både oss som blir kvar och för barnet som plötsligt, utan någon direkt tid att vänja sig vid tanken, har een lägenhet och ska stå på helt egna ben. Nåja, helt egna är väl inte nödvändigt, vi finns här så länge det behövs. Men det är klart man oroar sig för det plötsliga ansvaret, en kraftig förändring i ekonomi och att plötsligt vara ensam från att ha bott i en stor och ganska bullrig familj med många syskon och begränsat privat utrymme.

Hemma behöver vi så klart utrymmet med ett barns om sovit i ett avdelat vardagsrum och som givetvis vill ha eget rum nu. Det gick därför fort att inta det lediga rummet och en väldig aktivitet bröt ut när det flyttades runt hemma. Det kan säkert kännas som om alla bara väntat på att man ska försvinna, men så är det självklart inte.

Att kalla det för en kris vore väl att överdriva. En kris är något helt annat, men lite jobbigt känns det för oss föräldrar och syskon när familjen delar på sig. Inte för att det är mer än några kilometer mellan oss och barnet fortfarande kan komma och gå som hon vill med egen nyckel och vi så klart kommer hälsa på ofta. Men ändå en förändring som tydligt påminner om att livet går sin gilla gång. Precis som det ska och man vänjer sig.

Jag minns själv när jag flyttade hemifrån, men det var helt annorlunda. Mitt i sommarlovet mellan första och andra året på gymnasiet var jag inte välkommen hem längre på grund av en skitsak. Det var kanske något mina föräldrar sa i vredesmod och jag blev ledsen och arg och samtidigt otroligt stolt tog det bokstavligt och vägrade be om att få komma hem igen. Under några månader bodde jag i ”kappsäck” i olika vänners gästrum, liftade med min svenskalärarinna till skolan och allt var bara sjukt jobbigt.

När jag väl fick egen lägenhet var det en otrolig lättnad med något eget som bara var mitt och på mycket vingliga ben och lite för ung och utan något direkt stöd, började jag mina trevande försök till ett eget liv. När jag idag läser mina dagböcker från den tiden blir jag bara ledsen och känner hur tragiskt det egentligen var.

Det är märkligt hur olika det kan vara. Nu när hon flyttar känns det ändå bättre. En liten vänlig knuff ut i verkligheten men utan att bli övergiven. Det är så mycket att tänka på med försäkringar, hyllor som ska skruvas upp och nya möbler som behöver anskaffas. Det ska bara vara roligt att flytta, så långt det går.

[tags]Bfmilj, Barn, Flytta[/tags]

Årskrönika 2015

This entry is part 4 of 10 in the series Årskrönikor

Då har det gått ytterligare ett helt år sedan jag skrev senast.

Arbetsåret 2015

Arbetsåret 2015 har varit mestadels roligt. Givetvis förekommer fortfarande negativa inslag som känns jobbiga men det har jag bestämt att inte skriva så mycket om.

I februari flyttade verksamheten från Långbro i Älvsjö till Fleminggatan på Kungsholmen. Det var en flytt som diskuterats länge, men när den väl beslutades gick det fort. Att flytta kändes inspirerande. Som alltid innebär en förändring för- och nackdelar. Den tydligaste nackdelen blev miljön för rastning av min ledarhund. Det blev bökigt och ett klart mindre och sämre utbud jämfört med kilometerlånga gångvägar och skogspartier i Älvsjö.

Fördelarna blev fler. Jag fick eget kontor. Ett stort och rymligt kontor med plats för utbildning med 4–5 deltagare. Dom senaste 15 åren har jag antingen suttit i kontorslandskap eller delat rum så lyxkänslan var stor och påtaglig och sättet att arbeta blev helt annorlunda och väldigt mycket smidigare och mer effektivt. Vidare blev min resväg bättre med pendeltåg raka vägen istället för pendeltåg och bussbyten.

Flytten i stort gick väldigt smidigt och vi kom in fort i verksamheten trots att stadsmiljön kring vår verksamhet är minst sagt rörig. Stockholms värsta korsning kallas korsningen Fleminggatan och S:T Eriksgatan där vi sitter och de mängder av färdtjänstfordon som behöver hämta och lämna passagerare här har det inte lätt. Ändå har det flutit på över förväntan.

Familjen

Självklart är det största under året vårt tillskott. Lilla Theodor föddes den 9:e april och är nu snart 9 månader. Det var ingen större omställning med ett femte barn i familjen. Det är nog som man säger, den stora skillnaden är från 1 till 2 barn. 3, 4 eller 5 innebär bara fler rum och mer leksaker. :)

Inget solsken utan lite regn. En tonåring i familjen som gör ”lite konstiga” val i livet och dom senaste två åren har tagit på krafterna. Jag har skrivit en del under åren i kategorin Barn och jag tänkte inte skriva så mycket mer om det. Vi har i alla fall lärt oss något avgörande; så speciellt mycket hjälp och stöd finns inte att få ens när man ber om det.

Cykelåret 2015

Självklart har det varit mycket cykling i år. Hela våren var fylld av olika tävlingar och motionslopp. En av de händelser som var ny, var när gänget från Mot Alla Odds åter bjöds ut till Gotland för att en helg i april delta i Nordic Classic Weekend på Gotland. Jag och min pilot Jan Jensen deltog i cykelloppet som var ett motionslopp på 18 mil och övriga deltog i löpningen. Niclas Rodhborn körde rullstol, Pax sprang och Titti och Nina körde så kallad Race Runner.

Att cykla på Gotland var en rolig upplevelse även om jag inte var i toppform. Jag ska inte bara skylla på bristen på vätskedepåer längs den 18 mil långa banan även om det helt klart bidrog. Men det var ändå roligt och vi hängde med en ganska snabb klunga dom första 5 milen men fick sedan ligga och nöta ensamma. Det var lite synd.

Den stora utmaningen 2015

Det andra stora som skedde under året var min och två vänners utmaning Sverigetempot Ultra. Vi skulle försöka oss på att cykla från Riksgränsen i norr till Smygehuk i söder, en sträcka på 2100km. Detta skulle vi försöka klara på under 4 dygn, 96 timmar.

När vi började planera för detta ett år tidigare, handlade mina största tvivel om hur jag skulle få tillräcklig träning. Sedan jag började cykla på allvar hösten 2012 har min största utmaning varit att hitta piloter att cykla med. Det har i princip varit omöjligt och all min träning har i princip varit hänvisad till egen träning inomhus på löpband och träningscykel. det var otroligt svårt att hålla motivationen uppe. Under hela våren 2015 fram till Vätternrundan var dom många motionsloppen min stora räddning, men efter vätternrundan i mitten av juni stod jag helt utan träningspartner igen den sista och viktiga månaden fram till start i vårt galna äventyr. Samtidigt misströstade jag något otroligt. Här satt jag på min träningscykel medan solen sken och mina två vänner var ute och cyklade när dom ville och det passade dom.

När vi startade måndagen den 20:e juli var ändå min målsättning att göra mitt bästa och att tänka positivt. Att det skulle bli en helvetes utmaning, både mentalt och fysiskt förstod jag nog. Men både det fysiska och mentala var emot mig redan från början. Vi hade svårt att hålla samma takt med vår medcyklist som körde på egen cykel som hamnade långt bakom och en följebil som hade svårt att serva två ekipage som inte höll ihop. Det var både frustrerande och man undrade hur detta skulle funka framöver.

Redan efter ca 40 mil när vi närmade oss polcirkeln fick jag mina klassiska problem med rumpan. Den gjorde i sin tur att jag försökte kompensera sittställning och då spred sig värken upp i ryggen, axlarna, nacken och armarna.

Några mil utanför Arvidsjaur avbröt vi försöket. Jag skulle väl ljuga om jag sa att det inte kändes bra att byta till torra, varma, vanliga kläder, äta frukost på ett hotell och sedan sätta sig i bilen och åka hemåt. Det var givetvis ett misslyckande som till största del berodde på mig, men det kändes som ett bra beslut. Men besvikelsen var också givetvis stor. Även om vi fick otroligt lite uppmärksamhet i media, så fick vi ändå sponsorer i form av följebil och samtliga reservdelar och en hel del mat och godis. Det kanske inte är så troligt att dom skulle sponsra oss i något liknande framöver.

Alla förberedelser och etappbeskrivningar och efterföljande tankar kan man läsa om under taggen Stultra2015.

Satsningen att bli elitcyklist

Beslutet att avbryta mitt försök att bli elitcyklist hängde givetvis ihop med misslyckandet i Sverigetempot Ultra. Men framför allt insåg jag att det just nu var omöjligt. Att prestera ensam går inte när man cyklar tandem. Man behöver en pilot som är beredd att satsa lika mycket och göra samma resa och det hade jag ingen. Några av mina vänner var väldigt hjälpsamma och entusiastiska men hade ingen möjlighet att bidra på den nivån som krävdes.

Visst känner jag viss sorg för det. Jag hade gärna tävlat utomlands och den nästan omöjliga drömmen att nå Paralympics i Rio var högst pulshöjande. Jag ska väl inte säga att jag aldrig mer kommer att försöka, men det ska till speciella förutsättningar för att jag ska börja hoppas igen.

Jag har under dessa tre år som gått verkligen försökt allt. Annonserat i cykelbutiker, sporthallar, flera stora nätforum och cykelklubbars Facebook-sidor. Jag har till och med kontaktat brandförsvaret i området där jag bor då jag hade en tanke om att brandmän skulle kunna vara extra lämpliga då dom tränar mycket, en del på arbetstid och har en som jag tror, speciell teamkänsla och vilja att hjälpa till.

Men det har sammantaget inte resulterat i något som ens varit i närheten av det jag hoppats på och behövt.

Dock är jag fortfarande djupt tacksam för att mina nära vänner ställer upp för motionslopp och träning när det går.

Träningen och motivationen

Hela hösten var det väldigt tungt. Givetvis bidrog familjesituationen ganska mycket, men jag förmådde mig bara att äta och inte träna. Det gav 8kg extra på vågen och allt jag jobbat upp var förstört. Men jag sket väl i det. Jag tog en kokosboll till och sjönk ner i soffan.

Men som ofta med mig sluter sig det totala mörkret en stund, men sen börjar viljan att komma tillbaka. Magen som hängde över byxkanten och cykeln som bara stod där var för sorgligt. Så jag började träna igen.

Ett viktigt beslut, eller en viktig inställningsförändring hade sakta format sig inom mig. Jag har hela tiden tränat med utgångspunkt från att det ska finnas piloter att träna med vilket ju är en förutsättning för att nå dit jag ville nå. Det gjorde det nästan omöjligt att träna på egen hand då tankarna hur frågan om piloter skulle lösas upptog allt mer energi.

Nu hade jag bestämt mig för att träna för mig själv utan att tänka så mycket på piloter. Dyker det upp någon vid viktiga evenemang så gör det och då är jag mer redo. Men om jag inte har någon att cykla med på våren eller sommaren när solen skiner och alla andra cyklister är ute och njuter, så ska jag träna vidare på det sätt jag kan. Jag är ganska bra på att dagdrömma så mitt vardagsrum får förvandlas till OS-arenan i Rio eller soldränkta berg i Italien och Frankrike..

Nu har jag hittat ytterligare en stark drivkraft i min träning i form av ett datorprogram, men det skriver jag mer om i separat inlägg.

Sociala medier

Samtidigt som seglen fladdrade och flaggan slokade under hösten hände en massa saker inom mig. Jag tappade intresset, hade svårt att se meningen med min blogg och min ganska virtuella umgängeskrets på Facebook. Texterna jag skriver här i bloggen får sällan någon respons i form av kommentarer och känslan av ensamhet blev påtaglig. Svårt att förklara, men jag kunde ju se hur ganska många läste men aldrig lämnade något spår efter sig. Alltså var det jag skrev meningslöst. Min blogg är stundtals ganska bred och jag tyckte att något borde ge någon sorts återkoppling på det jag skrev, men för det mesta var allt jämt tyst. Det spelade ingen roll om jag skrev om träning eller delade med mig av mina känslor och erfarenheter kring tonåringar och föräldrarskap.

I början av december slutade jag publicera saker på Facebook. Jag hade börjat längta mycket efter verkliga vänner och besök och blev så otroligt trött på gillamarkeringar och ”styrkekramar”. Det var inte det jag behövde. Telefonen var tyst och ingen bjöd in sig på fika. Jag kände och känner ingen bitterhet över det. Det är så det har blivit och jag har själv varit med att bidra till det. Det kändes tvärt om ganska skönt att sluta lämna ut sig utan att få någon riktig respons tillbaka. Och än så länge består den känslan av att jag klarar mig bra utan.

Just ensamheten var något jag funderade mycket över och fortfarande funderar över. När man mest sitter hemma med sin familj på helgerna och bara har träning som intresse och jobbar hela veckorna, telefonen är tyst, ingen ringer och jag ringer inte heller någon. Det skapar en viss sorts känsla av ensamhet. Men att sitta så här och skriva rakt ut i cyberrymden om allt mellan himmel och jord är på något vis värre. Jag såg en diskussion här om dagen huruvida man skulle eller inte skulle ”lämna ut sig” på Facebook och inte skriva hur man verkligen mår. Dom flesta i den diskussionen tyckte inte man skulle skriva om dåliga och tråkiga saker. Och den här tävlingen om vem som verkar ha det mest spännande livet, fika med vänner och göra en massa saker vill jag åtminstone inte just nu delta i. Det får mig att känna mig oändligt mer ensam.

Förhoppningar inför 2016

Det känns lite sorgligt att säga att jag inte hoppas på något speciellt inför och har inga planer för 2016. Intresset för den här bloggen och min Facebook är allt jämt ganska minimalt, så den som vill veta får söka upp mig på riktigt. Nu när det finns saker jag inte längre vill dela här i bloggen, så blir det nog allt för ytligt. Ingen bryr sig om min träning förutom jag själv.

Men jag ska försöka jobba mig upp ur den svacka jag hamnat i och delvis är kvar i. En del saker jag inte styr över får jag bara hoppas ordnar sig.

Jag har också beslutat att sluta kriga på jobbet för det som jag upplever som orättvisor. Om dom som inte gillar mig bara låter mig vara ifred så kommer det bli bra. Det gäller naturligtvis både jobb och privatlivet.

Nyårsfirande 2015/2016

Nu är det i alla fall dags att dra på sig skjorta och finbyxor och gå över till vänner och äta gott och kanske panga lite fyrverkerier. Jag kan inte lova att och i så fall när jag skriver igen. Kanske om en vecka, månader eller aldrig. Vi får se.

[tags]Nyår, Nyårsfirande, 2015, 2016[/tags]

Maktlös

Det går inget vidare. Allt går åt fel håll och jag känner mig så maktlös och misslyckad. Sedan rättegången då vårt barn dömdes för ringa narkotikabrott fanns ett litet hopp att detta skulle vara en vändning och ett uppvaknande. Men som den cyniska människa jag är av födsel och vana, kände jag ett kallt, sorgset tvivel redan på väg ut ur rättssalen. När barnet gled iväg med dom övriga förrövarna var det som en stark känsla av att barnet gled ifrån oss. I valet mellan trygghet och föräldrar ställt emot spänning, tuffa killar och droger så är det svårt att vinna. Så är det ju ofta bland gamla och nya missbrukare. Valet mellan mat för dagen och omsorg av sina barn eller mera sprit så vinner alltid spriten.

Kalla det intuition eller bara vanlig misstänksamhet, men när barnet förra veckan åkte in till stan flera gånger ringde larmklockorna. Det kan tyckas oskyldigt att åka in till Stockholm city en vardag, men gör man aldrig det och plötsligt två gånger minst på en vecka så kände jag direkt att det var farligt. Här hemma kan man fixa röka och tabletter, i stan kan man fixa andra och tyngre grejer.

När helgen inleddes klagade barnet över hicka som varat en hel dag. Något jag läst dök upp i minnet. Vanlig hicka beror på en irriterad andningsmuskel enligt hicka.se och har man hicka flera timmar råder man att man ska kontakta sjukvården då det kan vara tecken på flera allvarliga sjukdomar.

men söker man på ”hicka droger” hittar man lätt det jag kände igen. Flera trådar på Flashback forum vittnar om hicka som en konsekvens av användning av droger. Bland annat denna som talar om hicka vid användning av bensodiazepiner. Dagen efter sluddrar barnet som om jag skulle sänkt en hel flaska vin på egen hand, utan att lukta det minsta alkohol.

Igår föll bomben ner. En annan mamma vars barn ingår i samma umgänge hade fått svar på drogtester vilket visade att barnet hade spår av Kokain i blodet. Allt föll plötsligt på plats med besöken i Stockholm city. Vi försökte få vårt barn till Maria Ungdom för test men barnet vägrade.

Droger framkallar olika känslor hos mig. Samma skit, olika namn på ett sätt, men på ett annat kan man tänka att prova att röka och ta tabletter har många gjort utan att trilla dit. Det är inte bra och grymt farligt, men i min värld som drogernas billiga vinfylla. När mitt barn erkände att man provat Kokain spred sig en kyla i kroppen jag inte känt på länge. Det kändes som ett vägskäl man bara inte får passera. Jag undrade hur fan det kan komma sig att man ”provar” så tunga grejer i så unga år och så ”tidigt i karriären”? Koks är farligt men det är också betydligt dyrare än andra droger och det måste finansieras på något vis. Den tanken gör att skräcken slår ännu hårdare klor i mig. Finansiera droger finns flera dåliga sätt att göra.

Jag släppte allt och ringde vår kontakt på Socialtjänsten. Jag sa som det var, vi har starka skäl att mistänka att vårt barn har använt Kokain, vi misstänker att det kan finnas droger hemma efter ett konstigt kompisbesök på måndagsmorgonen och nu måste vi få hjälp eftersom allt håller på att gå åt helvete på riktigt. Vi har ingen bil, ingen förmåga att få vårt barn till test och vård, så vi behöver hjälp nu!

Beskedet var samma som tidigare, ingen ansvarig är beredd att fatta något beslut om tvångsåtgärder ”i nuläget”. Mottagningen där vi bor har inga tider så det vore ju bra om vi kunde åka in till maria Ungdom. Om barnet vägrar följa med finns inte mycket att göra. På min fråga om jag kan eller bör kontakta polisen eftersom jag misstänker att det finns droger hemma om så för eget bruk, mest för att få lite action, blir svaret undvikande med innebörden att det kanske inte är den bästa lösningen.

En trötthet och maktlöshet drabbar mig och huvudvärken kommer som på beställning. Jag har ett omyndigt barn som dessutom gör olagliga grejer men det finns ingen hjälp att få än på länge. Allt måste bli mycket värre först innan man eventuellt kan göra något och då är barnet myndigt och gör ändå som det vill.

Imorgon har vi ett möte med socialtjänst och drogmottagning där barnet ska närvara. Det känns så otroligt meningslöst. Om barnet vill knarka så är det fritt fram och om barnet lämnar felaktiga urinprover eller helt uteblir trots dom i Tingsrätten, finns ingenting man kan göra åt det annat än att notera det. Själv har jag redan ”noterat” problemet…

Vad är då meningen med den här utredningen och besöken som aldrig blir av? Om någon vill ha hjälp att sluta får man det, men om man inte vill så är det fritt fram. Det är den tydliga signalen ungdomarna får och det är den signalen jag som förälder får. Två gånger har vi sökt hjälp de senaste två åren och inte ens när Kokain finns med i bilden finns det inget riktigt man kan göra åt saken.

Mitt problem är också att jag har märkt under den här tiden, att jag inte är rustad som förälder för detta. Jag har en uppväxt och erfarenhet som teoretiskt borde vara nyttig men som bara ligger mig i fatet just nu. Jag klarar inte av missbrukarens lögner och löften. Man lovar att det aldrig ska hända mer, ber om hjälp och skäms. Men så fort det är gjort, springer man iväg och petar i sig något nytt. Det låser sig känslomässigt. Jag skriker och bråkar inte, jag blir tyst och helt tom på ord och vet verkligen inte vad jag ska säga. Andra föräldrar skulle ha pratat och pratat men jag klarar det inte. Jag är inte psykolog, men det känns som om jag inte klarar av besvikelserna som följer. Dom kommer ju ändå.

Men jag erkänner villigt, jag är inte rustad för detta och jag klarar det inte. Jag vet inte hur man tävlar mot droger och kriminella. Därför bad vi om hjälp och jag trodde faktiskt att samhället kunde ge den hjälpen. I synnerhet när det finns en vuxenvärld som är ordnad och har viljan. Men det verkar inte fungera så. Allt bygger på frivillighet. Till och med det som kallas slutenvård. Vill barnet inte så går det inte.

Nästa steg blir att tänka på säkerheten och tryggheten för dom andra barnen. Familjemedlemmar är rädda för barnets lynniga humör och som bara kommer och går utan att säga något eller skrika. En snedtändning på grund av något skit man petar i sig, vad händer då? Egendom när behovet av pengar blir för stort, vad händer då? Jag skulle vilja sätta hårt mot hårt. Stanna här och lägg av med knarket eller dra härifrån. Ett sådant ultimatum kräver att man är beredd att ta konsekvenserna. Är jag det? Beredd att barnet väljer det andra livet och försvinner ut på gatorna? Då blir det mitt fel.

Allt är ändå mitt fel oavsett hur det blir.

[tags]Barn, Familj, Droger, Narkotika, Missbruk[/tags]

Rättegång

Tre ungdomar står åtalade för grov stöld och ringa narkotikabrott. En av ungdomarna är mitt barn.

Den här dagen har jag spenderat i Södertörns Tingsrätt på grund av en händelse i somras. Barnet hade varit på fest och använt droger och alkohol och efter festen hade man gått hem för att sova hos en kompis. På förmiddagen när föräldrarna kommer hem upptäcker man att ungdomarna röjt i hemmet och man kontaktar polisen. Dom här tre ungdomarna påträffas påverkade vid en busshållplats och en av ungdomarna, dock inte mitt barn, har en del stöldgods på sig.

Rättegången börjar med åklagaren som läser upp anklagelserna och dom tilltalades försvarsadvokater framför deras inställning till brottet. Dom två andra tilltalade anser sig vara oskyldiga till alla anklagelser, men en liten känsla av ”stolthet” infinner sig ändå när mitt barn erkänner ringa narkotikabrott. Något som givetvis är bevisat redan men ändå.

Sedan fortsätter rättegången med att alla tre tilltalade med egna ord får berätta i tur och ordning om händelseförloppet och åklagare och försvarare ställer kompletterande frågor. Man hör några vittnen i form av två stycken målsägande, en polisman och en kompis till ungdomarna. Jag och min fru sitter där och lyssnar längst bak på åhörarplatserna tillsammans med målsägandens föräldrar och föräldrar till ett vittne. Bland åhörarna finns även kompisar till dom tilltalade och man hör fniss och hån då och då, speciellt när polismannen vittnar. En av dom tilltalade har en speciellt cool stil i rättssalen. Han får belöning av kompisarna för sin coola stil. Jag känner mest sorg på flera plan. Bara vårt barn har anhöriga som närvarar. Ingen av dom övriga två har någon med sig i rättssalen. Jag kan tycka vad jag vill om det dom gjort och den stil dom har inför rättvisan och lagen, men det känns ändå sorgligt.

Värre blir den känslan när personalia läses upp om dom tre åtalade. Frivården skriver i sitt omdöme om den ena av ungdomarna att han saknar respekt för lag och rättvisa och det är även det intryck som ges i rättssalen. Sedan känner jag också viss ilska över att de två tilltalade som ändå är på god väg att bli rutinerade i dessa sammanhang drar med andra. Mitt barn har absolut egna ben och egen vilja och en möjlighet att säga nej och har absolut ett eget ansvar. Men sådana förebilder i umgängeskretsen bidrar inte speciellt positivt.

Jag känner också stolthet över hur mitt barn beter sig jämfört med dom andra i rättssalen. Svarar rakt och riktigt och utan den där konstiga ”coola” tonen med ironi och löje i rösten. Jag vill ändå få en känsla av att detta är sista gången barnet vistas på dom tilltalades bänk i en domstol. Men vem kan vara säker?

Det är andra gången i livet jag är på en rättegång som åskådare. Det är en ganska vemodig och sorgsen känsla. En känsla av ens eget misslyckande och barnets lockelse till helt fel saker som har lett barnet hit. Det som känns mest frustrerande är att ingen av dom tilltalade verkar ta det så allvarligt. I pauserna är det ryggdunkanden och höga skratt och coola kommentarer och jag får en bestämd känsla av att åtminstone två av dom är lite kungar bland sina kompisar och några att se upp till. Här vilar inga ledsamheter eller problem och ingen ifrågasätter det dom gjort eller tyckt att dom gjort något fel. Mitt barn håller sig lite till oss, men så fort kompisarna kallar drar det. Ändå får vi en känsla av att barnet är lite vid sidan av men ändå med. Barnet går inte med i stilen dom andra har men känslan är ändå att det är det som är lite mera lockande.

Efter en kortare överläggning kallas alla in i rättssalen igen och domstolen avkunnar dom. En av ungdomarna döms för stölden och vårt barn för ringa narkotikabrott. Dom övriga är över 18 men eftersom vårt barn är under 18 blir det så kallat ungdomskontrakt med regelbundna drogtester och samtal och endast 800kr i avgift till Brottsofferjouren.

Utanför rättssalen hör jag sura kommentarer om att man givetvis ska överklaga. Jag skakar mest på huvudet. Givetvis är man oskyldig till stöld trots stöldgods i fickorna, det har någon annan lagt dit. Givetvis är man oskyldig till narkotikabrott trots halter i blodet. Jag skulle bara vilja gå fram och fråga om dom hade någon aning om vad bara denna dag har kostat samhället i administrativa och lönekostnader för en tingsrätt och advokater. Men jag har en bestämd känsla av att det bara skulle vara meriterande eller kanske likgiltigt.

På vägen ut ur Tingsrätten går vi själva. Barnet har anslutit på kompisgänget och försvinner i förväg mot pendeltåget. Jag känner att jag inte har något att sätta emot. Allt det andra är mer spännande, tuffare och häftigare, lockar mer och är roligare än det vi har att erbjuda. Min rädsla är att det kanske ändå inte är över än.

[tags]Barn, Ungdomar, Droger, Narkotika, Tingsrätten, Domstol[/tags]

Giving People, första matkassen

Ungefär för ett år sedan anmälde vi oss som givare hos Giving People efter att ha läst vännen Patricks inlägg. Jag gjorde det mest för att se om det gick att hjälpa, men vår familj har väl inte så mycket pengar kvar varje månad innan lönekuvertet kommer, men framför allt har vi praktiskt ganska svårt att bli givare på annat än direkt gångavstånd. Många andra kan ta bilen, handla och sen åka hem till behövande. Förutom att vi måste sköta allt till fots eller med kommunala färdmedel, har jag svårigheten att orientera fram till en okänd adress.

Vi har fått förfrågningar ett par gånger bara under det gångna året via mail baserat på vårt område. I söndags fick vi en sådan och då svarade jag och frågade vart den behövande familjen bodde och förklarade vår situation. Adressen låg inom ett sånt område att vi skulle hitta dit vilket gjorde att jag beslutade att vi skulle försöka göra ett första försök.

Jag har tänkt mycket på hur det kommer att kännas, precis som Patrick skriver i sin blogg, både som behövande och för oss som kommer och överlämnar. Mitt problem är bara ett lyxproblem i sammanhanget. Det handlar om att träffa nya människor och göra en god sak. Risken att bli lurad finns alltid, men måste anses som liten och överkomlig i så fall.

Men för familjen som får hjälpen, att bara be om den måste vara hemskt. Att sedan få hem främmande människor i sitt kök och blotta sina svårigheter måste vara fruktansvärt. Som Patrick skriver, att ha ett öppet sinne är nog väldigt viktigt. Jag försöker alltid att ha det och bekämpa mina fördomar som jag har naturligtvis precis som alla. Ingen är fördomsfri.

Den här familjen var en mamma och två tonårsbarn som behövde hjälp med ”en matkasse”. När jag tog kontakt och frågade vad familjen behövde hjälp med, svarade man ”allt”. Vad köper man till någon som behöver ”allt”? Naturligtvis kan vi inte ge dom allt, men frågan är bara hur man gör så stor nytta som möjligt med möjliga insatser.

Jag och äldsta dottern satte igång att göra en inköpslista som såg mer eller mindre ut som vår egen veckohandling. Det blev torrvaror, kylvaror och frysvaror.

När vi väl kom hem till familjen kändes det inte längre konstigt alls. Vi blev kvar i hallen och pratade en stund, klappade en glad hund men ville inte tränga oss på mer än så och klockan började bli mycket för min 10-åring.

På vägen hem hade 10-åringen väldigt mycket fina tankar om att man ska hjälpa varandra. Hon kunde tydligt se att vi har egentligen allt man behöver även om vi inte är rika. Hon såg nog tydligt glädjen och förstod allvaret när en familj faktiskt behöver mat och det blev så konkret när man bär hem kassar till helt vanliga människor. Det kan hända vem som helst, man separerar, blir av med jobbet, blir sjuk och genast kommer svårigheterna. Jag tycker bara det är modigt att be om hjälp. Och som mamman i familjen sa, när hennes förutsättningar förändras är det kanske hon som kan hjälpa någon och det finns många sätt att hjälpa på. Mat och kläder är bara några.

Det var en härlig stund där med två av döttrarna. Det märks att det är mina barn, för på vägen hem säger äldsta tjejen att hon vill göra mer, frågar om vi inte kan gå dit med fredagsmyspåse också. Tanken att många barn kanske inte ens upplever det som vi upplever varje helg utan att tänka speciellt mycket på det.

För den här familjen rådde det ingen tvekan om att vårt lilla bidrag gjorde skillnad.

[tags]Familj, Barn, Giving People, Matkasse[/tags]

Tysk arvsrätt på fem minuter

Jag har tvingats ta en crashcourse i tysk arvsrätt lite hastigt och lustigt och jag är glad att jag inte valde den juridiska banan i mitt tidiga liv som faktiskt var ett av alternativen. Då hade jag nog ångrat mig. :)

För två år sedan dog en av mostrarna i Tyskland. Tysk arvsrätt fungerar lite annorlunda än den gör i Sverige och jag tänker inte ens försöka låtsas som om jag förstår. Men kort går det ut på att om inga makar eller barn finns, går arvsrätten vidare utåt i släkten. Om någon avsäger sig arvet går lotten vidare till nästa och nästa så långt det går i fem generationer och det spelar ingen roll om släktingarna bor i Tyskland eller kan spåras till andra länder.

I tyskland ärver man inte bara tillgångar, utan även skulder. Så när det dimper ner dokument från tyska arvsdomstolen här i Sverige så vet man att det definitivt inte är fråga om tillgångar. Så som människor är skapta så hade nog andra redan tackat ja till dessa för länge sedan. Så när moster dog för två år sedan börjar jakten på arvingar och plötsligt visar sig alla väldigt svalt intresserade. I Tyskland kan man också avsäga sig hela arvet, åtminstone om man är så avlägsen som jag är. I Sverige ärver man inte skulder och man kan inte heller avsäga sig arvslotten.

Det har kommit ett dokument som säger att vi är arvingar men det framgår inte av någon boupptäckning vad arvet består av och hur stora tillgångar eller skulder. Antagligen blir det en glad överraskning när man tackat ja. Så det bästa är att fort som fan tacka nej så får man kanske ta risken att det var ett par miljoner Euro i tillgångar, även om sannolikheten är lika liten som att vinna på lotto.

Nu måste jag och mina myndiga arvingar släpa oss till tyska ambassaden för att avsäga oss arvet för denna specifika släkting. Förvisso till en ganska ringa kostnad av 200kr, men ändå. Man måste också ange alla sina minderåriga barn och ha en underskrift av barnens andra vårdnadshavare som även den ska bevittnas av ambassadpersonalen. Annars ärver nämligen även minderåriga.

Det här är en helt galen lagstiftning som man knappt tror är sann när man läser och hör om det. Att en arvsdomstol hör av sig utan att meddela hur balansräkningen i dödsboet ser ut borde vara olagligt. Skulle jag tacka ja, har jag ingen aning om vad jag tackar ja till.

Vidare kan man fundera över vad en sådan administration och byråkrati kostar. Min moster dog 2013 och då börjar man med alla syskon och deras barn och barnbarn bosatta i Tyskland. alla avsäger sig gladeligen. När det kommer till oss som är bosatta utomlands har man 6 månader på sig att svara på handlingen. Det har redan gått två år och så här fortsätter det in till femte led innan arvet tas över av staten. Vad kostar inte allt detta i tid? Man har till och med färdiga blanketter som går ut på att just avsäga sig arvet och processen är välbekant. Det borde vara billigare att bara ändra lagen. Nu har säkert den här processen kostat mer än vad lilla moster kan tänkas ha varit skyldig staten. Nu blir det mycket mer.

Efter imorgon då min fru sätter sin namnteckning på dokumentet är vi förhoppningsvis av med detta, tills nästa släkting med skulder dör. Det har kostat tid och pengar och en del frånvaro från jobbet, alltså pengar det med. Så åt helvete med tysk arvslagstiftning!

[tags]Tyskland, Arv, Arvsrätt, Lagstiftning, Ambassad[/tags]

Jelly Bean Challenge

Bild: Spelet Bean Boozled Bild: Spelet Bean Boozled

Ikväll har barnen spelat Bean Boozled från Teknikmagasinet. Det är ett godisspel bestående av Jelly Beans. 8 goda smaker och 8 superäckliga och ett roletthjul avgör vilken färg man ska välja. Varje färg kan vara antingen en supergod eller en superäcklig. Bland dom goda smakerna fanns kokos och chokladmos medan man istället kunde råka ut för smaken av spya, ruttet ägg, hundmat eller smutsig strumpa. :)

Självklart dokumenterades spelet och blev en liten video man kan se nedan. :)

[tags]Barn, Familj, Spel, Sällskapsspel[/tags]

Ett farväl till Faster Pyret

Idag har vi tagit avsked av faster Pyret. Seremonin ägde rum i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden. Pyret var inte min faster utan min frus.

Jag kan inte säga att jag kände henne speciellt väl. Genom åren sågs vi inte så många gånger. Mest under en del julfiranden och större födelsedagar och hon var mycket lätt att tycka om.

Mitt starkaste minne av Pyret var från vårt bröllop 2002. Då gav hon mig och min då blivande fru rådet att ”aldrig somna osams, vad som än hände”. Det var nog det enda råd vi faktiskt fick. Jag tror inget par alltid lyckas med att aldrig somna osams men man kan alltid tänka på det och ha det som mål. Hon och hennes man har varit gifta i många, många år.

Begravningen var fin och sorglig. Jag har väldigt dålig relation med både Gud och döden och det är helt enkelt jobbigt att tänka på och än värre att få det så nära. Jag försöker tänka att oavsett tro eller ingen tro, har Pyret det bra nu och det är vi som sörjer och saknar. Jag har svårt att tro att det finns något efter vårt liv på jorden och jag kan ibland avundas den tron och övertygelsen. Alternativet är ingenting och det känns allt för outhärdligt att tänka på.

[tags]Död, Begravning, Kyrka[/tags]

Dagstur till Rånö del II

Idag gjorde vi ett lite längre återbesök på vår gamla paradisö Rånö öster om Nynäshamn. Vi hade med oss 4 av 5 egna barn samt 2 kusiner.

Vädret var äntligen vackert, så pass att barnen lekte i vattnet, även dom stora vilket var kul. Det var gott för själen att åka lite båt och att sitta där på klipporna en liten stund.

Idag gjorde vi också ett besök på Rånö Källan, öns restaurrang som vi besöker varje år. Vi hade sett fram emot favoritmenyn, så vi blev lite besvikna när den var omgjord i år och rätten dom flesta av oss alltid äter var utbytt. Istället fanns ett par nya rätter. Det var väldigt gott det med, men priserna hade nog stigit lite och storleken på måltiderna hade krympt. Även om det är gott gör det mig frustrerad att betala 220kr och känna att man ändå måste sleva i sig barnens rester samt se fram emot kompletterande fika på båten för att bli mätt. Det kostade helt enkelt mer än vad det smakade den här gången.

Sedan tog vi båten hem igen. Havet luktade fantastiskt gott men det var lite svalt i vinden för korta ärmar och ben. Det blev visst aldrig någon riktig sommar i år.

[tags]Sommar, Semester, Rånö, Rånö Källan, Stockholms Skärgård[/tags]

Utredningsbesök hos Socialtjänsten

idag var jag själv på ett första besök hos Socialtjänsten efter vårt inledande utredningssamtal för ungefär två veckor sedan. Om det fanns någon mening med att vi föräldrar gick dit var för sig vet jag inte, eller om det bara blev så för att jag var bortrest i tisdags då vi hade vår första tid. det spelar egentligen ingen roll. Jag tror ändå vi är ganska samstämmiga i allt väsentligt.

det var egentligen ingenting nytt som framkom idag. Vi träffar nu dom två handläggare som kommer ha hand om oss och vårt barn och båda kändes trevliga och engagerade. Men det som sades var mest en upprepning av det som togs upp under det inledande samtalet.

Den något negativa känsla jag får, är att det egentligen inte finns så mycket dom kan göra om barnet självt inte vill. Om barnet inte dyker upp till dom möten barnet kallas till, sker ingenting annat än att Socialtjänsten skriver det i sitt utlåtande till polisen. Det i sin tur är avgörande för om det blir ett riktigt straff i form av böter eller ungdomstjänst eller en frivillig drogutredning. Några direkta tvångsåtgärder verkar inte gå att ta till trots att barnet inte är myndig. Jag vet inte vilka tvångsåtgärder det skulle vara, men att hämtas med polis till möten man kallas till, obligatoriska besök på fängelser, träffa före detta missbrukare och kriminella eller vad som helst som visar att det fortfarande är vuxenvärlden som bestämmer och medan det finns tid att göra något innan det kanske händer än värre saker.

Är barnet lite förnuftigt och bara tänker lite extra så kanske mötena och utredningen blir av och det kanske inte alls går så illa. Det får visa sig.

[tags]Barn, Familj, Socialtjänsten[/tags]

Inledande samtal hos Socialtjänsten

Jag måste säga att jag är glatt överraskad. Det var inte länge sedan ett av barnen hamnade i arresten. Redan veckan efter blev vi kontaktade av Socialtjänsten för ett inledande samtal och erbjudna en tid redan kommande vecka. Vi var tvungna att flytta på det några dagar för att vi skulle kunna genomföra vår planerade minisemester i Göteborg. idag var vi på ett första besök och givetvis fick vi inte barnet att frivilligt följa med så det blev bara vi föräldrar.

En väldigt trevlig handläggare. Detta var någon sorts inledande kartläggningssamtal för att bli slussad vidare till utredare. Vi hann prata igenom allt som hänt och om vår oro inför framtiden och maktlösheten vi känner.

Det enda vi vet med säkerhet nu är att det blir fler möten vilket känns tryggt.

[tags]Barn, familj, Socialtjänsten[/tags]

Träffa sitt barn i arresten en lördagskväll…

En helt vanlig lördagskväll med Askungen på TV. Den är även vanlig på så vis att en av tonåringarna inte är hemma. Det konstiga är att både jag och min fru känner att något är knas. Det kändes nog redan i fredags kväll, men helt klart idag när vi vaknade. Det finns ingen speciell anledning till att något kändes konstigt, ingenting att peka på, ingenting speciellt som hänt. Bara det att vi som vanligt inte hade någon aning om vart barnet befann sig inatt som så många andra nätter. SMSet från en kompis telefon om att den egna telefonen var borttappad på en buss var inte ens det något speciellt oroande.

Oftast säger jag att det har varit ett lugnt år sedan barnet började gymnasiet. Men egentligen är det inte helt sant. Jag sitter här på väg hem från arresten i Flemingsberg söder om Stockholm och känner tydligare än någonsin, hur dålig och misslyckad jag känner mig som förälder. Maktlös och uppgiven. Kroppen är bombad med motstridiga känslor. Men mest av allt känner jag mig rädd och ledsen. Frusterad för att jag borde gjort och borde göra något. Problemet är bara att jag inte längre har den ringaste aning om vad.

Året som gått och det stökiga året före det har vi inte växlat många ord jag och barnet. De ord som växlats har antingen varit väldigt enkelt som hej och hejdå, eller arga fraser. Barnet har varit hemma väldigt sällan och då alltid nästan med översovande kompisar, men oftast borta hos andra bortom vår kontroll. Inga föräldrar har tidigare velat ha kontakt med oss och telefonen är allt jämt tyst och vi orkar inte längre ringa runt. Faktum är att vi inte ens vet vart vi ska ringa. Eftersom vi inte heller kan ge oss ut och leta, har jag ibland försökt nå Socialtjänstens helgjour för att be dom åka dit jag tror att barnet håller till, men aldrig fått någon kontakt. Det är klart att jag vet att barnet röker och dricker. Jag vet också att narkotikan flödar i området och i umgängeskretsen. Att barnet provat känner jag mig rätt säker på, men kan inte veta. Många av de beteenden barnet visat upp de sneaste åren tyder mycket på det. Det räcker med att läsa dom 10 vanligaste kännetecknen på nätet så blir jag alldeles kall och matt.

Faktum är att det var någon sorts lättnad jag kände när telefonen ringde ganska sent ikväll. Det var inget undersökningsföretag som ringer vid den tiden och i övrigt är telefonen rätt tyst. Så när den ringer sent en lördagskväll, dessutom från ett skyddat nummer, vet jag redan innan jag ens lyft luren.

Polisen presenterar sig, säger först att inget allvarligt hänt, barnet är inte skadat men gripen, misstänkt för grov stöld och narkotikabrott för eget bruk. Barnet sitter i arresten på stationen i Flemingsberg tillsammans med ett antal andra ungdomar och man kommer att hålla förhör med barnet under kvällen. Eftersom barnet är mindreårig, ombeds vi föräldrar närvara. Ett par kaotiska minuter inträffar medan vi letar någon som kan köra oss eller om vi måste ta färdtjänst. Bara det får mig att skratta bittert, en pappa som måste ta en färdtjänsttaxi för att träffa sitt barn i arresten. Att jag och min fru dessutom åker dit med en knappa tre månader gammal bebis på armen sent på kvällen, gör inte känslan bättre.

Efter lång väntan träffar vi polisen som ska förhöra barnen. Han berättar kort om vad som tros ha hänt, en fest som spårat ur, saker som försvunnit ur någon villa, gripandet av tre ungdomar vid en busshållplats med stöldgods och tydliga tecken på att ha brukat narkotika.

Sedan hämtas jag först in i förhörsrummet. Min fru väntar kvar i väntrummet med Theodor 3 månader. Vi går genom arresten. En påverkad kvinna i ett rum vi går förbi, skriker oma tt inte röra henne. Någon pratar lugnande och ber någon om nya byxor. Jag kämpar hårt för att inte brista ut i opassande skratt. Där går jag, en blind man med vit käpp, ledd av en polis genom korridoren i arresten, in i ett förhörsrum. Jag har aldrig blivit ledd av en polis i arresten förut och jag undrar om han ledsagat någon blind där tidigare? :) Jag undrar om dom vi möter i personalen förstår att jag är besökare eller om jag för dom lika gärna kan vara gripen? I vart fall känner jag mig väldigt dålig till mods.

När barnet hämtas in i förhörsrummet säger jag bara hej. Polisen och jag på ena sidan en tjock plexiglasskärm och barnet på andra sidan. Barnet låter dödstrött, kanske fortfarande påverkar och sluddrar väldigt mycket. Ungefär som efter ett par dunkar vin eller en svullen tunga. Jag rabblar upp tecknen på missbruk i huvudet igen, ”sluddrigt tal”. Jag vill så gärna säga något mer, men är och ska vara tyst.

Förhörsledaren genomför sitt förhör och jag förstår på frågorna och svaren ungefär vad som hänt. Mitt barn erkänner bruk av narkotika men att det var första gången. Jag känner mycket starka tvivel där jag sitter. Stölden nekar barnet till men vad som exakt stulits framgår inte av förhöret. Jag frågar även senare om jag i nuläget får veta vad som stulits, men får det väntade svaret att det får vänta tills alla förhör är avslutade.

barnet leds iväg igen och inte ens då kan jag säga ågot, inte ens hejdå eller vi ses, eller jag väntar här ute. Det senare kan jag inte ens lova då jag inte ens vet om barnet blir kvar eller kommer släppas ut. En häst hade lika gärna kunnat sparka mig i magen när förhörsledaren gick iväg med barnet.

Jag och min fru stannade kvar nästan två timmar innan vi tog beslutet att åka hem. Polisen talade om att barnet förmodligen skulle släppas men att beslutet skulle dröja. Känslan av att vara värdelös maxades när vi valde att åka hem. Jag fick den där känslan i bröstet hur barnet skulle känna det när barnet blev frigivet. Komma ut kanske mitt i natten i ett öde Huddinge alldeles ensam efter att ha suttit inlåst. Då borde vi föräldrar funnits där. Då vet jag att barnet kommer vara den där lilla individen känslig och glad som vi har på mängder med videoband där hemma. Men när det vankas fest och ska drickas öl och rökas gräs, då behövs inga föräldrar.

Det är verkligen som den där filmen som hette Glappet avspelgar, inte barn längre, inte vuxen. Jag har massor med bilder i huvudet. Det lilla tvååriga barnet på videobanden hemma — märkligt sammanträffande att vi dessutom börjat titta på dom igen — som springer ut och in ur en telefonkiosk på en ö i skärgården 2001 och ropar ”jinga, jinga!” och bilderna av en tonåring som knäpper upp en bärs, röker gräs och blir dimmig och följderna av det. Kanske nyttjas annat, kanske skapas skulder till personer man inte vill vara skyldig när man inte har egna pengar. Kanske tvingas man sälja för att betala skulderna. Och så bilderna igen på små barn som leker i ösregnet ute på skärgårdsön vid ett stuprör och häller vatten över varandra.

Det är så hjärtskärande och jag vet verkligen inte vad jag ska göra! Jag försöker försvara mig med att det inte längre är barnet på filmen. Barnet är större nu, har själv tagit avstånd från oss och gör själv egna val och just nu val som jag vill kräkas på! Val som lika gärna kan vara ett kortvarigt levene eller lika gärna leda till ett livstids missbruk, kriminalitet och fängelse. Problemet är att barnet inte fattar hur jädra nära vägskälet barnet är just nu.

Vad som händer nu vet jag inte. Förhoppningsvis hör Socialtjänsten av sig snart, hoppas det inte dröjer för lång tid. När vi senast bad om hjälp startades en utredning, men den avslutades utan några direkta åtgärder annat än ett hembesök och några få samtal. Det måste gå riktigt åt helvete för att man ska få hjälp och då är det oftast försent. Den här gången ska vi vara mer påstridiga eftersom vi inte fixar det här själva. Å ena sidan är tanken så främmande att slänga ut sitt eget barn, å andra sidan kan man inte ha en som brukar narkotika hemma. Är man stor nog att välja om man ska röka och dricka, borde man vara stor nog att göra det valet också, att sluta eller flytta.

Så tänker det jag tror är den sunda delen inom mig. Det är för andra syskonens och vår egenodms säkerhet. Men vilken outhärdig tanke att tvinga bort ett av sina egna barn! Och till vilken vidareutbildning i brott och knark då?

Just nu går tankarna bara runt och allt är kaos och klockan är mycket. Kommande dagar får avgöra om detta förblir egna tankar eller om det ska publiceras.

[tags]Barn, Familj, Alkohol, Narkotika, Droger, Missbruk[/tags]

Ett femte underverk del II

Idag blir vår lilla Theodor tre veckor gammal. Tiden går så fasligt fort. Man kan både känna att det går för fort, att man vill att dom ska vara sådär små och söta hur länge som helst, samtidigt som man vill att han ska bli lite större, börja skratta och le, krypa och prata och den frågvisa 4-årsåldern och så vidare. Alla delar har sin tid och charm och egentligen består väl det för mig av en oro att man inte njuter av varje period för att man inte hinner med.

Ändå känns det fortfarande lite märkligt att familjen nu är en till. Jag har inte riktigt kommit in i tanken att inkludera hans namn när man liksom ”bläddrar igenom” alla när man checkar av var dom är och hur dom mår. Det blir alltid något i stil med ”just ja, Theodor”. Det är väl framför allt det som känns udda med en liten ”sladdis” som alla envisas med att säga.

[tags]Barn, Familj, Gravid, Graviditet, Föda barn, Födsel, Förlossning, Förlossningsberättelse[/tags]

En pappas tankar del VII

Bild: Bild på lilla Theodor

Det är måndag, klockan är 10:52 och lilla Theodor fyller precis nu 4 dagar. Jag sitter hemma föräldrarledig min första måndag på ganska många år och det känns oförskämt bra. Det enda jag egentligen sörger är att det inte kommer bli någon direkt ovana att vara föräldrarledig. Eftersom min fru valt och velat vara hemmafru i många år, finns inget utrymme i ekonomin för mig att vara ledig någon längre period i streck. Men just nu tänker jag att lite strödagar här och var för att göra helgerna längre är bättre än ingenting och månaden då skatteåterbäringen och semesterersättningen kommer får det betala lite mer ledighet snarare än nya leksaker till pappa. :)

De här första dagarna har känts trygga och stabila och fungerat mycket bra. Även om jag har en tendens att känna mig som nybörjare vid varje förlossning, så finns ändå vissa saker man kan och har lätt att hitta tillbaka till och få rutin på igen. Man blir inte längre så stressad över ett barn som skriker för att man vet oftast varför och hur man löser det.

En annan sak som känns trygg när man har flera barn, är alla råd och tips från alla håll och alla trender som kommer och går. Vi är båda rörande överens om att amning är bra om det fungerar och amma gör man när barnet är hungrigt, inte var fjärde timme som vi fick lära oss när vi fick våra första barn. Då sa man ”låt dom skrika, det är bara nyttigt. Man ska inte skämma bort” osv osv. Nu säger man inte riktigt så längre.

Något av det bästa som finns som jag minns mycket väl från dom andra barnen, är ett sovande litet knyte på bröstet. Även för oss pappor tycker jag antistresshormonerna sprutar i kroppen och saker som ”måste” göras blir liksom lite mindre viktiga. Jag tycker också det är så tydligt hur det är för barnen. Lägger man ner barnet i vagnsinsatsen eller sängen skriker han hjärtskärande. Lyfter man upp honom och lägger på bröstkorgen med näsan i halsgropen somnar han som en stock. Dessutom trivs jag med att vandra runt när sitta still i fåtöljen inte duger vissa stunder.

En sak som verkligen förändrats inom mig är synen på jobbet. Visst, när våra andra barn var små och även nu, är det avgörande för vår familj att jag jobbar och jag får tänka inför varje dag jag vill vara ledig om det är ”värt” det ekonomiskt. Men förr var jag väldigt stressad även av andra skäl att vara borta från jobbet. Jag hade helt andra arbetskamrater då som också var mina närmaste vänner och så är det inte längre. Men jag har insett att världen inte stannar på grund av min frånvaro. Det kan vara på gott och ont att man tycks lika utbytbar som pappret man torkar sig med, men ibland är det väldigt skönt att kunna vara borta utan att någon tycks sakna än märkbart. Numera skulle jag lätt jobba mycket, mycket mindre eller inte alls bara möjligheten fanns. En livlig och utopisk fantasi. Så känner väl många av oss antar jag.

Nojorna då? Min fru och jag pratar om dom. Vi funderar på om det blivit värre med åren, men jag kan inte säga det för egen del. Jag har alltid varit lika rädd för att något ska hända mina barn och den rädslan avtar heller inte. Jag lyssnade lika ofta efter barnens andetag för 18 år sen som jag gör nu och oron för att dom skulle stoppa något i munnen som fastnade i halsen eller när dom var några år och börjat äta riktig mat, satte i halsen så minns jag tydligt dom där isande sekundrarna och det kommer helt säkert vara likadant nu. Samtidigt kan man inte gå runt och vara rädd hela tiden, det finns alldeles för mycket faror för det både hemma och i världen där ute dit våra tonåringar är på väg.

Det märkligaste är kanske att det inte känns ett dugg udda att bli förälder igen när det snart var 10 år sedan senast och jag själv hunnit fylla 42. Inte nu så här när han kommit i alla fall. Jag har haft mina ”pappanojor” inför varje barn. När vår första dotter skulle födas kände jag ingen oro, bara att jag var väldigt nöjd med att snart ha en familj. Samma känsla när barn nummer 2 och 4 kom till världen. När vår tredje dotter och nu innan theo föddes, kände jag tvivel på mig själv, om jag var redo för fler barn, om jag ville helt enkelt. Då tänkte jag att vi har redan 2 att ta hand om. Men när lilla Emilia kom till världen i december 2000 var all den oron och tvivlen som bortblåst.

Tankarna innan Theo föddes var ungefär lika, att vi redan har 4 barn och vi har redan upplevt hur svårt det kan vara att känna sig tillräcklig när man förlorar lite av kontrollen över tonåringar som vill annat än man själv. Sedan kände jag att det inte hänger ihop och inte påverkar varandra.

Nästa jobbiga tanke var att jag skulle vara runt eller över 60 år när lilla Theodor blir myndig och kanske runt 70 innan han ens hittar en egen bostad. Vem vet hur världen ser ut då om 20 år? Då fick jag ärligt talat lite panik och funderade över vad jag gjort. Skulle det inte bli någon egen tid utan barn i boet? Tanken på att jag skulle vara förälder med hemmavarande barn i säkert över 40 år gjorde mig lite lätt fundersam.

När jag ”nyktrade till” letade jag tillbaka till min egen livsfilosofi som jag åtminstone försöker leva efter. Jag har ingen tro på någon religion och livet efter detta existerar inte för mig. Man är död och borta och den tomheten eller ”ingenting” som inträffar efter döden skrämmer skiten ur mig. Det jag lever för och presterar är färskvara. Inte mycket av det jag gör har någon betydelse i något längre perspektiv än några månader. Jag lär ut saker som hjälper människor ett tag, sen kommer nya grejer och det gamla glöms bort. Jag kan och vill varken bli stor politiker eller någon ökänd brottsling så jag kommer inte heller hamna i historieböckerna. Det enda som kommer finnas kvar och verkligen betyda något är just barnen. Den tanken får åtminstone min panik inför det ingenting som kommer efter detta att bli hanterbar.

Då känns det inte så fel längre och det är klart att jag kommer duga och räcka till.

[tags]Barn, Familj, Förälder, Pappa, Gravid, Graviditet, Föda barn, Födsel, Förlossning, Förlossningsberättelse[/tags]

Ett femte underverk

Bild: Bild på lilla Theodor

En lång väntan och spänning är över. Idag kl10:52 föddes lilla Theodor på Huddinge sjukhus. 50cm lång och 3500 gram tjock. :)

Just nu känner jag mig lite för trött egentligen för att prestera något som jag brukar göra, en lång resumé av graviditeten eller i värsta fall alla 5 graviditeterna. :) Så det får räcka med en kort variant. :) Våra graviditeter har ändå alltid varit en promenad i parken jämfört med hur många andra verkar ha det, både pappor och mammor.

Med bara 6 dagar kvar till beräknad förlossning beslutade min fru i samråd med läkare att sätta igång förlossningen. Förra gången fick hon havandeskapsförgiftning och det fanns tecken på det nu också utan att det var någon fara. Men det var ändå så nära och praktiskt lagd som hon är var det lika bra htt ha det överstökat. :)

Igår kl16 skrev vi in oss och processen började. Tar alltid lite tid att skrämma igång kroppen så det var först kl06 i morse som förlossningsarbetet drog igång på riktigt. Jag tycker min fru är riktigt proffsig och har alltid varit det. Bara med första barnet tog hon smärtlindring när det erbjöds, men den erfarenheten fick henne att avstå vid följande förlossningar. För en del fungerar det och har säkert både med kroppslig konstruktion och smärttröskel att göra. Men klart är väl att värkningsarbetet fungerar bättre utan. Och som någon barnmorska sa en gång för länge sen, att skrika inte är någon idé. Kraften ska nedåt och ut och inte uppåt och ut genom munnen. :) Det tyckte jag var roligt och helt säkert ganska sant. Min fru har förvisso aldrig skrikit utan varit väldigt fokuserad och duktig tycker jag.

Kl10:52 kom han så äntligen ut med en rasande fart. Jag kan hålla med om att det är stort och fantastiskt och allt det där, men jag känner mig helt klart mer rädd än glad. När min fru ligger på rygg och trycker på i värkarna och hjärtrytmen på barnet sjunker till stillastående i korta stunder och barnmorskan blir sådär sträng och säger nuf år du lägga dig på sidan och man liksom hör att det inte finns någon förhandlingsmån i det bara för att min fru just då helst vill ligga på rygg. Men på sidan märker man att bebisen genast trivs mycket bättre.

Jag känner mig rätt överflödig fast det säkert inte är så. Man klappar lite tafatt och serverar vatten mellan värkarna men hålla på att stödandas gör jag inte utan låter barnmorskan sköta det arbetet och jag tror min fru är lika glad för det. :) Sedan tar jag små varv över golvet mellan värkarna, sjunker ner i en stol, reser mig igen och tänker att det är fantastiskt jobbigt och oroligt för stackars mig. :) Sen skäms jag. Det är ju inte jag som ligger där och känns som om jag ska sprängas inifrån. Mitt problem är bara att jag blir så sjukt stressad och nervös av hjärtljuden och min frus smärta. Hur hon kan sen säga att det här är det underbaraste som finns gör att man undrar hur hon mår egentligen. :)

Men ögonblicken före, vid sista krysstvärken och när det där ljudet hörs när barnet kommer ut, ett kort litet skrik, det är störst i världen! Då går det inte att låta bli att låta tårarna rinna av både lättnad och äntligen äkta glädje. Och jag som undrar där under dom oroliga timmarna före om jag ska bli glad. Konstig tanke.

För min del har det passat bra att skaffa 5 barn. Det är som att se en film flera gånger, man uppfattar och upplever nya saker varje gång. Första gången med bedövning som tog för hårt, förlossning med sugklocka efter många, många timmar med en personal som inte gjorde skräckupplevelsen mindre. Till de andra förlossningarna där jag en gång tog emot barnet, 2 gånger klippte navelsträngen och nu den här gången uppfattade hur barnmorskan blåste lilla Theodor i ansiktet för att få igång andningen efter det första lilla skriket. Jag vet och har hört att man gör så men aldrig förrän nu uppfattat det när det händer. En del gånger har personalen gått iväg en liten bit och kanske gjort det då men här skedde allt vid sängen, med ett lugn och professionalitet som till och med fick mig att tänka att det ju gick perfekt och all oro som bortglömd. Allt ifrån den stunden och framåt är bara glädje och fascination. Jag vet att jag varje gång tänkt att det är konstigt hur saker bara börjar ske vid födseln. Hur barnet bara börjar andas som om det vore det mest självklara i världen och just reflexerna att vända sig in mot kroppen för att söka bröstet. Jag tänker även på känslorna. Nu gråter han om han är missnöjd, fryser eller är hungrig och ligger förnöjt och tittar eller sover när allt är kanon. Hur var det då i magen? Är barnet aldrig ledset i magen? Dom kan ju i alla fall inte gråta. Och så fick jag en konstig bild och ljudupplevelse i huvudet av en gravid mage med ljudet av gråtande barn inifrån. :) Jag tror jag börjar bli hysteriskt trött.

Vid 14-tiden har åtminstone jag sovit en stund i en ganska bekväm fåtölj med fotpall. Vi blir förflyttade till BB-avdelningen och två av syskonen är redan på väg hit för att hälsa på sin lillebror. Jag kommer åka hem med dom för att sköta hem och hundar tills mamman och Theodor får komma hem imorgon. Jag tror det står en ommonterad spjälsäng hemma som jag lovat att montera några veckor, kanske hög tid att göra det lite diskret nu? :)

[tags]Barn, Familj, Gravid, Graviditet, Föda barn, Födsel, Förlossning, Förlossningsberättelse[/tags]

En pappas tankar del VI

Det var länge sedan jag skrev något i den här tråden, senast en pappas tankar del V straxt efter midsommar förra året. Den gången lyckades en av våra tonåringar arrangera en liten midsommarfest hemma hos oss medan vi var hos vänner ett par kvarter bort.

Sedan dess har det varit ganska lugnt och det är nog mest tur eftersom vi känner att vi tappat kontrollen. Barnet kommer och går lite som det vill men har mestadels skött skolan och till och med lyckats så bra att bli uppflyttad från det individuella programmet till den vanliga linjen med samma inriktning bara efter en termin.

Nyligen vaknade vi upp till en obehaglig överraskning. Av en tillfällighet denna morgon kollar vi vårt konto och upptäcker att en större summa pengar försvunnit. Jag märker då att det är mitt kort som används för uttaget. Att det försvunnit någon 50-lapp här och till och med en 100-lapp då och då, men det här var något helt annat.

Det löste sig rent ekonomiskt. Pengarna fanns kvar i huset och hade inte hunnit fylla sitt syfte än. Det räddade den månadens ekonomi. Men den historia som rullades upp fick mig att fokusera på något helt annat än ”bara pengar”.

Barnet berättade att man varit några kompisar på fest och det hade blivit bråk. Barnet hade enligt sin egen version lagt sig i bråket för att hjälpa sin kompis då dom varit flera stycken mot en som vanligt. Motparten hade då ”bötfällt” mitt barn för misshandeln och satt en summa som skulle betalas i böter.

Här blev jag nog riktigt rädd för första gången som förälder. Det kändes som om det nu fanns två alternativ. Antingen var det bara smågangsters som hört hur dom ”stora grabbarna” gör och ville kopiera sättet att driva in pengar, eller så var det utkanten av riktiga ”stora grabbar” mitt barn och hans vänner råkat ut för. Det kan jag och fick jag heller inte veta.

Jag kände att min roll som förälder var väldigt svår just då. Vad jag och min fru än valde skulle det bli fel. Att stjäla pengar är aldrig rätt oavsett. Och hur skulle vi hantera detta? Att betala skulden skulle ge snorungar en massa pengar och dessutom sända signalen att här fanns det deg att kräva ut med hjälp av lite hot. Skulle barnet inte betala, vad händer då? Skulle barnet råkat ut för ännu mer hot och misshandel? Skulle gänget tvinga barnet att betala tillbaka på annat sätt? Då skulle det bli fråga om att råna andra, stjäla mobiler eller tvingas sälja droger för att betala tillbaka. Och droger är något vår ort har och haft problem med länge.

Det skulle alltså bli ett dåligt val oavsett. Men att betala skulden kändes ändå som det sämsta valet.

Lösningen kom samma dag och den oroade mig ännu mer. Jag har snackat med dom och det har löst sig. Om det löste sig så fort, vad var då lösningen? Var hoten om skuld och bötfällning bara fylletrams eller blev det ett uppskov eller krav på att betala tillbaka på annat sätt?

När jag sitter här och övervägde om jag skulle skriva om det här i bloggen eller ej, känner jag tydligt att sorgen inte alls handlar om försök till stöld av en större summa pengar. Det handlar om att barnet inte alls vill berätta och släppa in oss. Vi möts bara av skit i det du, du anmäler bara ändå om jag berättar. Det är förvisso svårt att förneka. Jag tillhör kanske den lite gammalmodiga filosofin att brått ska anmälas och misshandel, hot och indrivning aldrig är rätt. Den nya ungdomskulturen som mitt barn anammat handlar helt om att lösa det på egen hand och att inte blanda in polis för då blir allt så mycket värre. Just det är också svårt att förneka. Anmäler man till polis händer inte speciellt mycket. Risken är mycket större att mitt barn kommer hem sönderslagen en kväll eller med tvånget att sälja droger.

Nu, några veckor senare är allt som vanligt igen, det vill säga att vi inte har den minsta aning om vad som händer. Att försöka få förtroendet och få barnet att inse att vi faktiskt både kan och vill hjälpa fungerar inte och det gör mig så ledsen och får mig att känna mig så otroligt misslyckad. Det här farliga drar starkare än tryggheten. Det märks så tydligt då det finns väldigt enkla och grundläggande val för att slippa sådant här om man inte vill anmäla. Det är att undvika att gå på den här typen av fester och helt enkelt också välja bort en del vänner. Det må vara ”tråkigt” att sitta hemma och gå i skolan men det minskar radikalt risken för sådant här.

Jag känner mig rätt maktlös. Det finns inte så mycket mer jag kan göra känns det som. Alla kloka råd från beskäftiga människor med så lyckade liv och perfekta barn får det bara att kännas ännu värre. ”Det är bara att prata och prata.” Ja visst, men om ungen smäller igen ytterdörren och drar? Det är förbjudet att binda barnen tills man pratat klart. :) OK, någonstans har vi gjort fel och misslyckats, så måste det vara.

Kanske händer inget farligt där ute just nu. Kanske var det bara en dum grej som spårade ur. Ändå tillräckligt för att vårt barn skulle stjäla pengar som barnet vet så väl att det är fel. Samma natt som pengarna togs ut, skrevs ett förlåt i våra anteckningar som nog var tänkt att skickas efteråt. Vi märkte att barnet var väldigt ledset men vi kom inte in bildligt talat. Snart var det kompisar och fester igen. Vi vet att det dricks men kan inte göra något åt det. Vi vet inte längre vilka kompisar och vilka föräldrar vi kan nätverka med och andra föräldrar är inte intresserade av att nätverka med oss.

[tags]Familj, Familjeliv, Barn, Förälder, Föräldrar, Föräldrarskap, Mamma, Pappa, Tonåring, Tonåringar, Ungdom, Ungdomar, Kris, Socialtjänsten, Skola, Sprit, Alkohol, Langning, Oro, Ångest, Panikångest[/tags]

En första 18-åring

Allt tjat från människor runt omkring som säger nu fyller du 30, börjar bli gammal eller 40 år! shit! Hur känns det? Bara 25 år kvar till 65! och liknande. Men jag har aldrig känt någon skillnad. 30, 35 eller 40, det är bara en siffra. Inuti är jag den samma och kroppen är tack och lov också ungefär den samma än så länge.

För mig blir ålder mest påtagligt på att omgivningen förändras och då i första hand att ens barn ständigt blir äldre. Jag tycker inte det var så länge sedan som dom var små och pratade sitt barnspråk och lekte sina lekar och allt mamma och pappa gjorde var nästan alltid roligt att följa med på.

Men nu går det i en rasande takt. Tre har blivit tonåringar, två har fyllt ”moppe” för länge sedan och idag blev äldsta barnet 18 år! Jag krisar inte när det gäller min egen ålder och jag krisar inte nu heller, men det känns ganska påtagligt ändå på något vis. Det blir ganska stora förändringar, säkert mest i smått till en början. Nu får hon gå på krogen, hon får rösta även om hon just missat ett val och hon får själv ingå avtal och styra över sitt liv på det viset. Om ett drygt halvår tar hon studenten och då upphör försörjningsplikten även om ansvaret säkert kommer behövas en stund till.

Samtidigt undrar man hur det ska bli. När jag fyllde 18 kunde jag flytta till egen lägenhet ganska omgående. Jag kunde till och med välja lite vart och hur stort jag ville bo. Det var Stockholm för över 20 år sedan, nu ser det lite annorlunda ut. Kanske är det mest barnen som tror att man nu kan ”skaffa ett jobb och flytta hemifrån”.

Idag har vi självklart haft lite bjudning även om det var tjejgänget som var viktigast :) Nu har den, åtminstone för barnet, mest konkreta delen av vuxenlivet börjat genom att hon nu är ute på krogen för första gången. Självklart måste man prova att dricka alkohol lagligt och vi föräldrar kan bara luta oss tillbaka och hoppas att det man lärt dom sitter och att gränserna tänjs med måtta. Det är kanske mest det som ändrats, att man förr inte var så rädd eller orolig och det är man väl aldrig för egen del i den åldern. Nu, med mera livserfarenhet i bagaget vet man att världen inte är så ofarlig där ute och en massa saker kan hända men glädjande nog inträffar sällan något allvarligt.

Jag kommer säkert vänja mig. Så här kommer livet tuffa på nu framöver. Fyra barn till ska fylla 18, ta studenten, flytta hemifrån, skaffa jobb, kanske skaffa egna familjer. Hemmet kommer bli tomt en dag och livet kanske kommer bli tråkigare och friare, vad vet man :)

Ett otroligt stort grattis på myndighetsdagen till ett av våra älskade barn! Det kommer gå kanon!

[tags]Barn, Föräldrar, Förälder, Familj, 18 år, Myndig, Myndighet, Framtid[/tags]