Idag är det två år sedan jag för första gången cyklade med Zwift. Det var en fantastisk dag som ändrade mitt liv. Det kan låta stort, men så var det bokstavligen. Men det är nog svårt för andra att förstå. För mig är detta lika stort som möjligheten att sköta en dator själv eller hantera en vanlig telefon med pekskärm som vem som helst. En revolution helt enkelt. Det har givit mig möjlighet att utöva mitt största intresse utan att vara beroende av andra. Det ständiga jagandet efter piloter som ville köra med mig, för träning eller tävling uppfyllde snart för mycket av min tankekraft och även att försöka förstå varför det var så svårt när cykelsporten växte så starkt i Sverige. Alla var ju så imponnerade av tandem och ofta var det få som slog oss i hastighet. Kraven var hårda men konkurrensen mindre att komma ut i världen och till och med Paralympics för att tävla. Ändå gick det inte. Det höll på att dra ner mig i botten några omgångar.
Nu, drygt 11000 cyklade kilometer i Zwift har mycket ändrats. I år blev det inga tävlingar utomhus. Jag la helt ner försöken att hitta någon tillräckligt stark att försvara mina SM-titlar med och ingen hörde heller av sig. Det blev några motionslopp med två av mina närmaste vänner och där emellan endast ett fåtal träningsrundor utomhus. Det känns ärligt talat helt OK numera. Jag cyklar gärna ute när det inte blåser, solen skiner och någon kompis har tid, men det ska en del till för att allt detta ska sammanfalla. Men ibland behöver jag höra riktiga hjul mot vägbana, riktiga växlar rassla runt omkring i en klunga och känna riktig fartvind och inte fläkten i vardagsrummet, det är helt naturligt.
Tävlandet får ändå sitt. Tävling växer online och håller på att bli riktigt kul. Det är svårt att få det helt rättvist och alla resultat helt verifierade, men arrangörerna gör ett bra jobb. I år har också en hel del partners till Zwift börjat lägga in stora priser både till vinnare och rena utlottningar och flera cyklister har fått riktigt proffskontrakt.
I år tillkom även löpning i Zwift. För mig har det varit mycket lättare att hitta ledsagare för löpning och i år har det blivit riktigt många och fina utepass vilket jag är mycket tacksam för. Men den som inte är i samma situation som jag, har nog svårt att förstå att även det kan kännas motigt på något märkligt sätt. Det ska bokas en tid, jag ska förflytta mig till ledsagaren eller ledsagaren ska förflytta sig till mig. Värst är ändå att det inte är lika flexibelt att både boka och boka av. Känner jag att jag inte har någon lust idag för att det blåser och regnar, så blir fler inblandade i mina beslut, har ställt in sig på och anpassat sig efter mig och därmed påverkas av min ändring. Det kan verka som skitsaker för dig som läser, men när hela livet till stor del bygger på just någon form av beroende av andra, blir sådana mindre saker större. Nåja, inte riktigt hela livet kanske, men det kan kännas så ganska ofta.
Att Zwift finns betyder inte att det inte kan vara svårt att motivera sig eller dyka upp svackor. I år har varit en sådan. Jag var laddad och motiverad inför bancykel-SM i februari i år, men det stupade bland annat på pilot igen. Jag la högprestationen på is under den efterföljande våren och försökte bara ha roligt utan krav.
Sommaren kom och det blev inte så mycket träning och när höstens tävlingsserie i Zwift startade, var jag rätt usel minst sagt. Nu börjar jag få styr på mig själv igen och jag hoppas det ska ge resultat under våren.
Men jag har nästan bestämt mig, för att mina 5 varv runt Vättern och 3 varv runt Halvvättern får räcka, åtminstone för ett tag. Planen är att åtminstone sälja en av utecyklarna. Jag skulle fortfarande vilja cykla Cykelvasan mest på kul och gärna något av dom närbelägna loppen om vädret är perfekt. Jag kommer aldrig mer cykla i ösregn och snålblåst. Då kan jag lika gärna köra hemma.
Så nog har Zwift förändrat mycket och jag känner mig fortfarande lycklig efter ett pass, eller bara när jag går och pillar på grejerna en vilodag. Jag kan fortfarande komma ihåg känslan den där dagen före julafton för två år sedan när jag tog mina första tramptag. Det var ren lycka och fascination och jag förstod direkt att det här skulle bli stort för mig.
Jag lovar inte att det inte blir några fler sådana här sammanfattningar framöver, jag är svag för dom och ibland är det roligt att se tillbaka för att kunna lära sig och se framåt. Även om det kanske inte kommer hända mig eftersom jag bara blir äldre för varje dag, så hoppas jag paracykel i Sverige växer och mognar. Men jag tror det kommer ta väldigt lång tid för grenen tandem och det är tråkigt. Och visst hoppas jag nog att någon gång igen få tävla om ett SM-guld eller köra ett GP-lopp. Jag skulle inte säga nej, men förutsättningarna ska vara väldigt rätt och jag kommer inte tömma mig på energi för att nå dit igen.