Idag har jag varit på stan och fikat med min gamla väninna Sussie. Det var ungefär två år sedan vi sågs, när Farris dog. Det var hon som hittade tumören i hans mun och jag tror inte hon är så glad för det.
Idag fikade vi på Solvillan invid Tranebergsbron, ett trevligt ställe med båtar och Mälaren alldeles inpå. Det är en konstig och härlig stad vi bor i!
Vi pratade om livet och allt som hänt sedan vi senast sågs. Hon har separerat från sin kille hon levt med i många år, träffat en ny och jobbar och verkade allmänt glad och harmonisk, det gläder mig mycket!
Det var skönt att prata med henne om panikångesten, hon med över 10 års erfarenhet av det och har tagit sig ur det, så frisk som en panikångestdrabbad nu kan bli. Hon slog hål på alla mina övertygelser om att det inte var ångest som river i kroppen utan döden som närmar sig. Det var både skönt och jobbigt på en gång! Pratade om så mycket som jag valt att sortera bort.
Idag på stan gick allt bra, inga bröstsmärtor eller något sådant. Men nu när jag kommit hem kommer det krypande och inatt är en jobbig natt och jag kan inte sova. Sussie sa att det blir så och jag har hört andra säga det också, att allt kommer när man slappnar av. Jag tycker att ångesten borde komma när man är mitt i det då det liksom borde komma. Men när man kommer hem och allt lugnat ner sig och allt jobbigt med folk och sådant är borta..