Idag har de sista bitarna fallit på plats inför resan. Den sista utrustningen har kommit. Det var inget allvarligt som saknades, ett par joggingskor som förmodligen bara kommer att användas för resan dit och hem för att slippa åka i vandrarkängor den långa vägen.
Nu är jag på väg tillbaka till jobbet för min näst sista riktiga dag. Jag skrattar lite för mig själv. En del saker kan bli ganska tokigt.
Som idag till exempel. När man träffar nya människor så frågar de givetvis hur och på vilket sätt man vill ha hjälp, om vi ska ta hissen eller trappan. Mitt svar är så klart att trappa går utmärkt. Min nervositet blandat med min ständiga strävan efter att alltid vara och bete mig perfekt gör mig spänd, lite vinglig och fumlig. Självklart snubblar jag till i trappan, min hand trasslar in sig i min headset-kabel och min iPhone åker ur fickan och jag tappar den. På väg därifrån lånar jag toaletten och placerar ledarhunden i något som jag uppfattar som ett ledigt hörn men som visar sig vara mitt för en av toalettdörrarna :)
Det här är ju inget problem i vanliga fall. Jag snubblar aldrig i trappor och kollar noga vart jag lägger min hund, men vid sådana här tillfällen när man ska visa hur bra allt fungerar, går det mesta åt skogen :) Jag tror att många synskadade känner igen sig i liknande lägen. När man inte har synen att förlita sig på får andra sinnen bidra starkare till att åtminstone lite försöka kompensera för vad synen skulle ha gjort. För egen del använder jag hörseln väldigt mycket och en känsla för avståndsbedömning utan att räkna steg. Men det räcker med att man är grymt trött någon dag så sviktar koncentrationen och saker som är lätt vissa dagar kan vara knepiga andra dagar.
Jag minns inte om jag skrev det, men under inspelningen av mitt personporträtt gick jag på jobbet för att hämta kaffe. Jag skulle ta koppen ur ett skåp men missade skåpet med flera meter och fick leta en god stund, något som aldrig händer till vardags. En kollega bröt in och sa att det där fick vi faktiskt ta om för det var inte rättvisande.
Dessförinnan gick jag i en korridor och skulle svänga höger in i en tvärkorridor. Jag går aldrig fel men den gången gjorde jag det. Lite för bråttom och nervös samtidigt som en hantverkare satte igång att borra i ett angränsande rum vilket totalt slog ut min hörsel och jag missade att svänga av.
Sådant händer hela tiden när jag vet eller tror mig veta att någon betraktar mig och det kan man väl säga är fallet med en kameraman med jordens fetaste kamera på axeln backande framför sig :) Kommer man in i ett konferensrum går det ofta bra att glida runt bordet och slå sig ner på en ledig stol. Men blir det tyst när jag kommer in, eller känns det som om någon studerar mig kan man ge sig den på att man krockar in i bord, välter en blomma och sätter sig bredvid stolen :) Man tror att andra betraktar än för att se hur det ska gå men helt säkert är det inte så i de allra flesta fall. Och istället för att bara ta det lugnt och göra som jag brukar, blir jag stressad och nervös och allt blir fel.
Det påminner mig om en händelse för ett par år sedan. Jag och en kamrat satt på en grekisk krog och drack en större mängd pilsner. Bordet vi satt vid var ganska avigt placerat i förhållande till toaletten och vägen dit var i sick-sack mellan små runda bord och stolar. Vid ett av borden satt två tjejer och åt, drack och pratade. Varje gång jag gick förbi tystnade de allt mer och varje gång gick jag så klart in i än det ena, än det andra bordet.
Lite senare på kvällen gjorde väl ölen att jag tänkte mindre på hur jag uppfattades. En av de sista rundorna till toaletten gick felfritt. Rundade alla bord utan att ens stöta i ett enda och när jag gled förbi damernas bord gjorde jag lite skämtsamt tummen upp och möttes av en lika skämtsam applåd och jubel :)
Jag försöker att inte låta sådana missöden genera mig men det är givetvis omöjligt. Självklart blir jag generad och arg på mig själv och antagligen röd som en tomat i ansiktet eftersom det känns som om solen plötsligt skiner mot huden mitt i mörka vintern :)
Jag pratade med en kollega om det här igår och fick rådet att under resan, slappna av, folk dömer och kontrollerar inte. Och ju mer man tar det lugnt, inte stressar och försöker vara så perfekt och normal, desto mindre fel blir det. Allt detta vet jag givetvis men det är svårt i praktiken att följa som alla goda råd :)
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog, Personporträtt[/tags]