Idag tog vi farväl av Marias farfar Bengt.
Och jag instämmer verkligen med min fru att det känns på ett helt annat sätt när en människa lämnar oss efter ett långt och förhoppningsvis lyckligt liv. Jag har svårt för döden och det är jag nog inte så ensam av. Jätterädd för det enda vi verkligen kan vara säkra på och det enda vi alla garanterat har gemensamt. Ändå är döden skrämmande just för att det är så okänt. Jag tror själv inte på något. Jag tror det är som när vi kommer till, en befruktning och celldelning tills vi föds och skriker =) Så är det med döden också. Vi dör och förmultnar och går inte vidare. Det går i linje med min tro på religion, att vi skapar något att tro och hoppas på för att tanken på ett evigt tyst och tomt slut är så fruktansvärt skrämmande. Men ändå önskar jag bara mig själv och andra ett långt liv och en rättvis död vilket är lika omöjligt som fred och mat åt alla. Det här farvälet skedde i ett kapell på Skogskyrkogården och det var en kvinlig präst som höll ett bra tal, inget ”dravel” om gud och himmelen som bara känns förljuget. Jag själv kände inte Bengt särskilt väl men blev glad av hans gamla kamrater från gallärvarvets fina ord, och Bengt fick ändå det jag önskar oss människor. Ett långt liv och lämnade efter sig en stor familj vilket för mig är viktigare än avtryck i minnen och dåd.