Farris var min första ledarhund som jag skrivit om. Han avled den 18:e juni 2001 till följd av cancer i munnen. det här inlägget är tillägnat honom och vår tid tillsammans.
När Teodor kom till familjen hade jag för första gången på 8 år fått prova på att vara utan ledarhund och det kan man beteckna som ganska obekvämt =) Teo var en gul labrador som följde sin husse som en skugga, något som alla sa ”det går över” — men det gjorde det inte. Gick jag på toaletten följde han med in, stängde jag dörren satt han utanför och väntade. Inte särskilt orolig och spattig, han bara ville vara nära sin husse. Jag hade blivit varnad för att jämföra min nästa hund med den föregående och visst, ibland gjorde jag nog det och var orättvis men jag försökte att inte vara det. Jag påminde mig ofta om att han rimligen inte kunde samma saker som min förra hund eftersom han inte haft tid att lära sig det. därtill var han en annan typ av individ. Vekare, mer kontaktsökande och krävde mer stöd.
Men det där med att få en egen unik relation gick fort och var inga problem. Jag kände i honom som jag senare känt med mina andra hundar att deras själar går igen och följer. Egentligen tror jag absolut inte på sådant, så det är väl min själ jag ser skuggan av =).
När vi var på den obligatoriska andra grundkursen i maj 2002, ett år senare, var det många som fascinerades. En tjej som var på studiebesök från en Syncentral sa att vi såg förälskade ut. Hunden hade bara ögon för mig och man kunde se hur han bara längtade efter att få göra något för sin husse och det spelade ingen roll om det var på dressyrplanen eller i selen. Och glädjen han strålade när han fick bekräftat att han gjort rätt var inte att ta miste på. När han kom på inkallning, tvärs över dressyrplanen, rakt igenom led av hundar som agerade störningsmoment, förbi en skinkmacka som lagts på marken som störning, sänkte han aldrig blicken. Husse var där borta och dit skulle han fort som blixten. Visst kände jag av det tydligt men jag hade inte sett det med ögonen och det var fint för mig att få höra att man även kunde se relationen med ögonen så tydligt.
Längst ner i inlägget finns två klipp från Youtube som dels visar Teo i hinderbanan och på dressyrplanen. Särskilt på dressyrplanen i den individuella träningen på hemmaplan kunde man inte riktigt se det engagemanget men jag är inte säker på att det var bara hunden som brast i engagemang för ute i det verkliga livet var det precis tvärt om. Men så är det ju ofta och även våra hundar känner skillnaden på kurs och verkligheten.
I dressyrklippet övar vi apportering och just då gick det inte så bra. Detta var under vår första vecka tillsammans och finslipades under tiden. Inom kort kunde han apportera allt från käppen till nycklar, sedlar, mynt, kreditkort och till och med mat. Jag minns särskilt en episod på mitt dåvarande jobb. Vi hade börjat med passerkort och de var dyra och folk slarvade bort dem. Förmaningarna och utskällningarna när man slarvat bort eller haft sönder sitt kort var svavelosande. Men en gång i receptionen, mitt framför vår kortansvarige receptionist, skulle jag visa för en kollega hur duktig Teo var och lotsades tappa kortet. Teo blev aningen uppspelt och lekte lite med kortet innan han lämnade ifrån sig det och när jag fick det i handen var det hål i kortet efter hans tänder.
Det var bara att ödmjuka sig och gå fram till receptionstjejen. Jag gav Teo kortet, lät honom hoppa upp på receptionsdisken och släppa kortet i min hand och därefter bad jag om ett nytt kort och jag och hunden tävlade om att ha huvudet på sned och se söta ut. Det var liksom inte tal om någon utskällnng och jag fick genast ett nytt kort!
Lite problem fick vi också. teo tyckte Stockholms centralstation var jobbig när vi skulle ta oss från pendeltåget genom hela centralen och tunnelbanan fram till blå linje mot Västra Skogen där jag jobbade. han tappade initiativet, hittade inte trapporna ner mitt på perrongen och tvekade och hängde med huvudet. Jag blev då lite rädd och osäker i den bullriga stökiga miljön där folk knuffades och sprang. En vimsig hund i den miljön kändes osäkert.
Min instruktör kom på hembesök och studerade hunden och tillsammans bytte vi väg. Det fick bli pendeltåg från Södra station eller Farsta Strand istället och tunnelbanebyte på fridhemsplan istället och på så vis undvek vi centralstationen. Det behövde vi bara göra på vägen till jobbet. I andra riktningen gick det betydligt bättre. När vi gjort så några månader och provade åter centralen, gick det därefter perfekt i båda riktningarna!
Hemma hade vi sedan tidigare en till privat gul Labrador som hette Faxe. Exakt vilka problem vi hade minns jag inte i detalj, men Teo hade börjat äta bajs ute i naturen och blivit dålig på inkallning. Vid inspektion konstaterade hundskolan att hunden skulle tillbaka på repetitionskurs och jag fick ”rådet” att omplacera den andra hunden innan Teo fick komma hem igen. Det var inget råd utan ett ultimatum mellan raderna. Än idag tycker jag det var väl lättvindigt att skylla på vår andra hund. Idag skulle jag nog snarare få rådet att koppelrasta, äva mer på inkallning i koppel — att som det heter — ta ett steg tillbaka och börja om samt försöka rasta där det fanns mindre bajs.
När Teo flyttade tillbaka var vår Faxe omplacerad och trots att vi visste att han fått det bra kändes det fel samtidigt som det blev en lättnad för min fru som då hade tre barn och hunden som behövde mycket stimulans dagtid. Och resterande tid med teo gick också bättre och bättre. Någon repetitionskurs hade hunden dock inte fått utan suttit placerad hos fodervärd under de månader han varit borta från oss.
I april 2004 avlivades teo. Han insjuknade plötsligt en dag och vi förstod inte vad det var för fel på honom. Han orkade inte resa sig eller äta. På väg till Djurakuten i Stockholm fick jag bära honom i och ur bilen och sista biten in till veterinären. Man tog prover och konstaterade akut leukemi och man rekommenderade direkt avlivning eftersom han inte skulle leva många timmar till.
Som med min förra hund var beslutet inte svårt, bara väldigt väldigt tungt! Min förra hund fick ändå bli 11 år innan han dog. Det kändes som med människor, vi har vår tid på jorden. Men när man dör för ung är det fel och så var det med Teo. han var i sin topp och hade precis börjat bli sådär van och duktig och fått en ökad självsäkerhet och krävde allt mindre stöd i tuffa miljöer. Då var det slut. Och så stod jag där åter ”ensam” och utan hund och samma känsla igen, jag visste att en ny hund skulle komma snart, en ny och säkert jätteduktig och rolig hund, men aldrig någon Teodor!
Se ledarhunden Teo träna med husse i hinderbana på Almåsa Konferens i Västerhaninge:
Se ledarhunden Teo träna på dressyrplanen:
[tags]Ledarhund, Ledarhundar, Hund, Hundar, Synskada, Synskadade, Blind, Blinda, Funktionshinder, Funktionshindrade, Tillgänglighet, Labrador, Labrador Retriever, Schäfer, Golden Retriever, Storpudel, Kungspudel, Synskadades Riksförbund, SRF, Hundskolan, Sollefteå, Hundinstruktör[/tags]