Kategori: Arbete

Första veckan, eller dom första 3 dagarna på nya jobbet har passerat. Det blir ingen lång utläggning just nu, men det känns roligt och bra. Jag känner mig nästan fånigt glad även om huvudet värker och öronen susar av alla nya intryck. Men sådant blir bättre.

Jag har fått mitt arbetsrum, datorn är igång och fungerar, passersystemet öppnar dörren för mig på morgnarna och kaffeautomaten levererar. Det är dessutom samma kaffeautomat som tidigare men mer välskött och mindre skrammel.

Det kommer bli tufft att lära sig alla nya namn. :)

Den sammanlagda känslan nu när det är fredag, är att jag gjort ett bra beslut och haft tur som fått tjänsten och dessutom alldeles i rätt ögonblick.

Det blir säkert någon ny sammanfattning och återblick om något år eller fem. ;)

[tags]Arbete, jobb[/tags]

Då var ännu en sådan här, udda dag kommen. Det känns alltid knepigt med sista dagen på ett jobb. Avsked, aldrig mer och allt det där och sedan allt det där nya som stundar runt hörnet.

De sista dagarna har jag ägnat mig åt att avveckla mig själv och packa och köra över det som ska med till min nya arbetsplats. Jag har också varit och fixat ett nytt ID-kort då det gamla går ut inom kort.

Så nu är rummet tomt, nyckeln, kodbricka och telefonabonnemang är inlämnat. Det känns klart konstigt efter 5 år. Det kommer bli tråkigt att förlora några av de kollegor man jobbat mest med och jag kommer sakna vissa delar av att sitta centralt i stan och ha eget arbetsrum.

Imorgon blir allt nytt och det ser jag fram emot. Men just nu känns det vemodigt och som om jag lämnar mina närmaste kollegor i sticket inför den stora förändringen verksamheten står inför. Jag tror nog dom kommer klara sig bra utan mig även om man lite egoistiskt åtminstone hoppas att det ska märkas lite att ”Manpower” försvinner.

Det sista jag bär ut nu är ledarhundens rosa korg och vattenskål. Sedan är det tomt och tillgängligt för någon annan att flytta in så småning om.

[tags]Arbete[/tags]

Efter 5 år på Stockholms Syncentral, sånär som på en vecka, är det dags för nya utmaningar. Den 31:a januari blir min sista dag här på Syncentralen.

Min nya arbetsplats blir KommSyn Stockholm. Jag kommer även fortsättningsvis arbeta med synhjälpmedel men nu med mera inriktning mot förskrivare än patienter.

Idag blev det känt för de övriga i mitt team och därmed OK att skriva om även om det varit klart sedan dagen före jul.

Det har varit 5 jädrans bra år och det har inte varit tråkigt eller svårt att gå till jobbet en enda dag. Arbetet har känts viktigt och inspirerande och jag har fått träffa så otroligt många sköna människor.

Beslutet om att leta mig vidare fattades i och med att Stockholms Syncentral nu övergår i privat regi och passande nog söktes folk på en arbetsplats jag mer än gärna kan tänka mig att arbeta på.

Jag säger ingenting om hur det kommer att bli efter verksamhetsövergången, det vet jag lika lite om som alla andra. En del konkreta försämringar i anställningsavtalet bidrog i hög grad, men i övrigt kändes det mer som en bra läge att göra något annat och utvecklas. Jag har skrivit det förr i ämnet, för våra patienter eller brukares del, tror jag inte det innebär någon försämring att verksamheten övergår i privat regi. Förändring, absolut och det finns utvecklingsområden som i alla verksamheter.

För mig innebär det tillbaka till Älvsjö och samma adress som syncentralen lämnade för ganska exakt två år sedan. Något sämre väg till jobbet rent restekniskt och klart bättre områden för rstning av hunden. Det innebär att jag åter få dela rum. Det har jag gjort större delen av mitt arbetsliv så det har jag inget större problem med. Men att ha haft ett eget, stort och rymligt rum dom senaste två åren med plats för arbete, fika och utbildning, har känts väldigt lyxigt och praktiskt.

Och som alltid när man byter jobb, man kommer sakna gamla kollegor och det blir pirrigt att lära känna nya och att lära sig känna igen namn och röster igen. Hittar i lokalerna gör jag så klart redan.

Nu återstår bara ett fåtal patientbesök för att avsluta och om någon dryg vecka, städa rummet och packa ihop. Det känns rätt konstigt och spännande. :)

[tags]Arbete, Syncentralen, Sodexo[/tags]

Under våren gick anbudstiden ut för upphandling av Stockholms Syncentral och sedan dess har allt bara varit en tyst väntan. Det har varit sekretessbelagt vilka och hurmånga anbud som inkommit och alla vi som berörs ville givetvis veta hur det ska bli.

Igår tog Hälso- och Sjukvårdsnämnden i Stockholms Läns Landsting beslutet om tilldelning och idag blev det offentligt. Vår nya ägare blir Sodexo som också var den enda anbudsgivaren.

Nu när vi vet vem det blir kanske vi inte blir så mycket klokare kring hur framtiden ska se ut. Men vi vet nu helt säkert att det blir och vem det blir.

Det som händer nu verkar vara att vår nuvarande arbetsgivare ska komma och presentera hur övergången ska gå till, allt om semestrar och avtal. Därefter ska den nya leverantören komma och presentera sig.

Jag har redan fått flera frågor om hur jag tror det kommer bli för oss anställda och för våra klienter, men jag tänker inte spekulera i det eftersom jag inte har den ringaste aning. Men det är klart att både anställda och klienter undrar. Vad gäller själva utförandet finns ingenting som tyder på att det skulle bli sämre. Antalet besök ökar från 22000 till 28000 per år vilket är en ganska stor ökning vilket är bra för våra besökare.

Nu ser vi nog alla fram emot kommande informationsmöten då just information är det man törstar efter mest just nu.

[tags]Arbete, Stockholms Läns Landsting, SLL, Syncentral, Sodexo[/tags]

I början av mars i år lades Stockholms Syncentral ut på anbud. Landstingspolitikerna vill privatisera och bli av med verksamheten. I mitten av mars hölls ett informationsmöte som väl i och för sig gav svar på några frågor, men långt ifrån alla man har.

Sedan dess har det inte hänt så mycket. Anbudstiden har förlängts två gånger. Urpsrungligen var sista datum för att komma in med anbud i början på april vilket slutligen blev nyligen i början av maj.

Något nytt har egentligen inte framkommit och vi kommer heller inget att få veta förrän antingen avtal med ny aktör är skriver eller om inget anbud inkommit och beslut fattats om hur man ska hantera det. Dock har frågor inkommit som gör att man förstår att det åtminstone funnits minst en intresserad aktör.

Det finns inte mycket att ta ställning till i dagsläget och man kan bara spekulera. Men det som är på allas läppar tror jag, är just det om det kommer bli bättre eller sämre för just ”mig” och för våra klienter. Inte ens någon gång i mitten på sommaren när vi förväntas få veta vem det blev, går det att avgöra någonting alls vare sig för egen del eller för våa klienter. Om det blir företag ”X” eller ”Y” kommer det inte säga mig någonting som underlättar i beslutet hur jag ska göra och vilka möjligheter jag har.

Man försöker jobba på och inte tänka så mycket på det som man ändå inte kan påverka eller få svar på. Det är inte så meningsfullt att oroa sig då. Man får inta lite ”YOLO”-stil, svar på ens frågor kommer tids nog. Men jag hatar att vänta oavsett om det är på ett paket på posten, besked om ens framtida arbetssituatione ller döden. :)

Här på jobbet är det nog många som tror och hoppas på att ”ingen vill ha oss” och att inga anbud inkommit, men det tror jag inte alls på. När man bestämde sig för att avyttra vår verksamhet fanns nog en stark idé om vem eller vilka som kunde tänkas vara intresserade. Men idag blev det väldigt konkret på ett obehagligt och oväntat sätt. Vår personalansvarige har gått ut med ett mail till samtliga för att be oss bekräfta så att vår anställningstid inom Landstinget stämmer. Inget konstigt med det säkert, bara det är det blev som ännu ett konkret bevis på att det händer saker som man inte har någon koll eller kontroll över.

Och när det är dags, när vi vet vilken aktör det blir, när vi kanske fått träffa dom och dom presenterat sin framtidsplan för oss, när vi fått ett konkret erbjudande om anställning i den nya verksamheten, blir det då lättare att avgöra hur man ska välja? Alla har sina orosmoln och funderingar och för mig tillkommer en massa oro och funderingar kring min funktionsnedsättning. Jag har tyvärr rätt lång livserfarenhet av fördomar och rädsla och okunskap kring funktionshinder. Vad än många tror, måste man ständigt prestera mer känns det som för att ständigt bevisa att man är lika bra som vem som helst annars. Och ändå lyckas det inte. Man halkar efter i löneutveckling och får inte samma yrkestitel som andra som gör samma arbete och det ständiga fokuset på vad man inte anses kunna jämfört med andra, vilket i nästan alla sammanhang är helt fel. Att kämpa emot en omöjlig fiende känns det som och det gör mig trött och ledsen.

De nya cheferna kan vara likadana, eller bara okunniga, jag kan behöva börja om min strävan att bevisa min förmåga och duglighet. Dom kan också vara helt suveräna. Om inte fria från fördomar så åtminstone öppna för att ändra dom. Dom kanske är som just chefer borde vara, se förbi funktionsnedsättningar och enbart se till kompetens. Det kommer jag inte kunna avgöra förrän jag tackat ja eller nej till ett erbjudande. Tackar jag ja förlorar jag min trygghet inom en stor arbetsgivare som kanske, eventeullt kan ge mig ett nytt jobb. Tackar jag nej kanske denna stora arbetsgivare inte alls kan ge mig ett nytt jobb och då blir jag arbetslös.

Som det känns nu, innan man vet mer, blir nog detta det svåraste beslutet någonsin i mitt arbetsliv. Jag undrar om andra känner likadant?

Nu är det bara att sitta ”lugnt i båten” ett par månader till och invänta mer information.

[tags]Arbete, Jobb, Syncentral, SLL, Stockholms Läns Landsting, Upphandling[/tags]

Idag höll ansvariga från landstinget ett informationsmöte om upphandlingen av Stockholms Syncentral. Det mötet, och det faktum att man håller på att inventera hela arbetsplatsen förra och denna veckan, gör att det känns att det är på riktigt och det är en lätt jobbig känsla.

Självklart har man många frågor och dom viktigaste; blir det av? vem blir det? kan man givetvis inte få svar på nu. Det kommer dessutom dröja innan vi får veta om någon ens lämnat in ett anbud. Sista datum för detta är 6:e april men det är fortsatt sekretessbelagt tills dess avtal med en aktör är skrivet och allt är klart. Då först får vi veta.

En jurist beskrev idag den allmänna gången vid ett verksamhetsövertagande och vår personalansvarige beskrev specifikt vad som händer för personalen, det som just nu kanske dom flesta funderar över när frågorna kring det andra och hur den framtida verksamheten ska se ut och fungera inte kan få sina svar.

Juristen beskrev alla delar, små som stora som det ska tas hänsyn till vid en sådan här stor operation. Allt från personal, lokaler, kontrakt med leverantörer, telefoni och IT. Lite fniss eller fnysningar blev det när man nämnde att även konsten på väggarna som tillhör Landstinget måste diskuteras och skrivas avtal kring. Juristen kanske för formens skull skulle ha sagt att ”ja det är småsaker i sammanhanget” när var och en satt och tänkte på sin framtid och oroade sig för den. Men det var ju en sammanfattning för att få hela perspektivet klart för sig så klart.

Men den stora frågan för dagen var personal och vi fick den information som går att ge i nuläget. Personalen erbjuds att följa med verksamheten och både anställningsavtal och kollektivavtal försöker man få så likt eller bättre det man redan har. Någon garanterad säkerhet under ett år som många av oss trodde att man har i sådana här fall finns inte. Den anställningstid man har nu följer även den med i den nya anställningen.

Man har också möjligheten att stanna kvar inom landstinget och då försöker man i första hand hitta ett likvärdigt arbete. I andra hand letar man efter arbete inom andra kompetensområden man kanske besitter och i sista hand kan det bli fråga om arbetsbrist och uppsägning.

Med tanke på vad som går att få nu, känns det som en bra information. Hur det blir för brukarna / patienterna är det ingen som vet. Det finns farhågor så klart samtidigt som den nya verksamheten ska ta emot 6000 fler besök än vi gör idag vilket också kan tolkas som tillgänglighet i högre utsträckning. Men det finns lika många teorier om hur det kan bli som anställda just nu.

Nu är det bara att vänta till sommaren. Någonstans runt 1:a juli tror man att vi kan få veta om och vem det i så fall blir, men det kan också så klart dra ut på tiden. Skulle ingen lämna in ett anbud går frågan åter till politikerna och verksamheten fortsätter som tidigare tills vidare. Själv tror jag nog det finns intressenter som varit redo att lämna in anbud eftersom allt går så fort och anbudstiden känns relativt kort. Så att det inte skulle bli av känns inte så troligt.

Jag har en god uppfattning om hur jag tänker för egen del, men det sparar jag till framtiden. Sådant kan hinna ändras.

[tags]Arbete, Syncentral, Syncentralen, Synskadade, Upphandling, Stockholms Läns Landsting, SLL[/tags]

I dagarna lades ett förfrågningsunderlag ut gällande Stockholms Syncentral och det är nu möjligt att lämna anbud på vår verksamhet. Senast 6/4 2016 ska anbuden vara inlämnade. Till årsskiftet 2016/2017 räknas det med att den nya ägaren ska ta över.

Tankar om att vår verksamhet ska upphanldas har förekommit tidigare, men det var först under 2015 det började på allvar och man förstod att det nu skulle bli allvar. Många sa att det aldrig blivit av förut och inte kommer bli det den här gången heller. Men nu händer det.

Det är svårt att veta vilka aktörer på marknaden som skulle vara intresserade och ha kapaciteten att ta över verksamheten. Några är mer troliga än andra, men gissningar lönar sig inte speciellt mycket och det är bara en dryg månad tills tiden går ut och säkert ytterligare någon tid innan vi får svaret.

Diverse politiker har varit väldigt drivande för detta och de partierna röstar jag inte på… Själv anser jag att Synskadades RFiksförbund – SRF varit ganska bidragande till det som nu blivit. Inte så att man velat ha ut oss i privat regi då nog alla förstår att det skulle innebära försämringar. Men man har ganska hårt drivit missnöjet mot Syncentral och hjälpmedelsverksamheten vilket nog hjälpte politikerna mer än vad man önskade, eller snarare i fel riktning.

Nu menar jag inte att man inte ska klaga, men kanske att man klagade på fel saker och på fel sätt och åtminstone de jag pratat med har varit långt ifrån pålästa. Dessutom måste man göra en konsekvensanalys innan man slår på trumman. Vad är dom troliga följderna av att väcka den björn som sover? Har någon förändring vad gäller synhjälpmedel eller färdtjänst blivit till det bättre för brukarna de senaste åren? Inte mycket.

Vad det här får för konsekvenser får vi se. För min egen del vet jag lika lite, förutom att jag lär få någon sorts valmöjlighet att följa med den nya verksamheten eller att stanna kvar inom landstinget och få en annan tjänst. Båda alternativen är lika svåra att överblicka och ingen av de frågor man har lär få svar i brådrasket. Jag tänker inte avslöja i vilken riktning tankarna går just nu då sådant kan ändras.

[tags]Arbete, Syncentral, Syncentralen, Hjälpmedel, Synskadade, SRF, Synskadades Riksförbund[/tags]

Idag firar jag mitt fjärde år på min nuvarande arbetsplats Stockholms Syncentral. Det har varit ett bra år. Efter flytten till nya lokaler på Kungsholmen och jag fick ett eget arbetsrum har arbetet blivit enklare och smidigare vilket också gjort det roligare. Jag hade inget emot att dela rum med min kollega, men administrationen kring bokning av rum för klientbesök och allt kring det blev besvärligt och extra.

Att sitta centralt i stan har sina sidor, speciellt som hundägare. Att gå med ledarhund i stan är fantastiskt, men de begränsade rastningsmöjligheterna är jobbiga. Ibland när jag åker på möten i våra gamla lokaler i Älvsjö är det en riktig wow-upplevelse att gå med hunden i grönområdena där jämfört med city.

Lite orosmoln finns dock på arbetshimlen. Tal om upphandling av vår verksamhet börjar bli på allvar och det är en kort tidsfråga innan något händer. Så mycket mer finns inte att säga om det innan man vet mer, annat än att jag faktiskt känner oro inför framtiden. Arbetsmkarnaden är ingen dans på rosor över lag och har man dessutom en funktionsnedsättning är det än värre. Men det är bara att jobba på tills man vet helt enkelt.

[tags]Arbete, Jobb, Syncentral[/tags]

Idag har jag gjort premiär som paneldebattör, det var en intressant upplevelse.

Stockholms Läns Landsting har nu en konferens främst för chefer inom olika verksamheter. temat är ”att undanröja hinder”. Landstinget har en pott pengar för att få ut människor med funktionsnedsättning i praktik inom landstinget som man sedan hoppas ska leda till jobb. Så här står det i inbjudan:

Syftet med konferensen är att öka kunskapen i frågor om funktionshinder och funktionsnedsättning samt presentera vad landstinget arbetar med inom området.
Spännande talare som Claes Hultling, läkare, Måns Möller, komiker och Pär Johansson, initiativtagare till och ledare för Glada Hudik-teatern föreläser.
Konferensen vänder sig till chefer, HR-medarbetare och andra inom Stockholms läns landsting som arbetar med eller är intresserade av ämnet.

Min punkt på programmet började först 15:45, men jag anslöt efter lunch för att lyssna in lite vad det handlade om. Tre talare hann jag med och kände genast att jag velat vara med hela dagen. Bland annat lyssnade jag till Pär Johansson, initiativtagare till och ledare för Glada Hudik-teatern. Det var en oerhört inspirerande föreläsare som jag dels vill lyssna på igen och hoppas att många, många fler får höra. Inte minst vore det en höjdare på min egen arbetsplats. Det var så mycket av det han berättade om fördomar och motstånd han mött som jag själv kände så väl igen ifrån livet, så det stundtals faktiskt var svårt att hålla tårarna borta, blandat glädje och en sorg över hur det varit och hur det fortfarande är 2015. Det gav faktiskt en enorm styrka att lyssna till honom även om det tog en liten stund att vänja sig vid hans intensiva föreläsarteknik. Att han brinner för det han gör råder inte minsta tvekan om. Inte heller att han har mycket att lära andra.

Jag var inbjuden som paneldebattör och ämnet för panelen var ”På vilket sätt är Stockholms läns landsting en arbetsgivare som ser olikheter som en tillgång?” Övriga deltagare i panelen var:

• Maria Englund, personaldirektör, Stockholms läns landsting
• Mats Sternhag, tillgänglighetssamordnare, HSF
• Kerstin Wallin, HR-specialist SLSO
• Joakim Nömell, datapedagog, SLSO
• Sabina Sjölander, Ledarskapskonsulterna
• Moderator: Anna Bergholtz

Jag var ganska nervös inför det här. Debatt är något man behöver träna på och framför allt den korta tid man har på sig under 45 minuter med många frågor och paneldeltagare. Jag hade ett par punkter i huvudet som jag visste att jag ville få fram men försökte samtidigt lyssna på vad övriga sa för att kanske kunna knyta an till det och samtidigt hålla kvar mina punkter. Det var inte lätt och när det var min tur så tappade jag hälften och i mitt tycke det viktigaste, bristerna i landstingets IT-tillgänglighet och att man inte prioriterar det på grund av pengar. Nu tog en annan tjej från en annan verksamhet upp den tråden så det blev ändå sagt.

En annan liten mer komisk grej om hur det kan bli när man tänker för mycket på något; i min presentation skulle jag säga att jag var datapedagog och blind sedan ett års ålder. Jag hade bara en tanke i huvudet, säg för guds skull inte helt blind, säg bara blind. Man kan inte vara halvt blind. Och vad händer? Just för att jag tänkte så intensivt på att inte säga ”helt blind”, blev det ändå jag heter Joakim Nömell och jobbar som datapedagog på Stockholms Syncentral. Jag är helt blind sedan ett års ålder. Satan kort och gott!

Det där är helt säkert ingen annan som tänker på än jag själv och möjligen moderatorn Anna som också är blind men det visar hur viktigt det är att tänka på rätt saker och inte det man INTE ska säga.

För att vara första gången ger jag mig godkänt åtminstone. Jag fick ändå beröm av min chef för mitt lugn och det värmde otroligt mycket.

Ändå är jag rädd att vi inte skapat några underverk efter dessa dagar. Men kanske har några blivit inspirerade att tänka på annat sätt. Mest stolt är jag över mitt inlägg om att ett stort problem är att många funktionsnedsatta blir bortsorterade redan tidigt i rekryteringsprocessen och säkert aldrig ens får komma på intervju trots kompetens. Och skriver man ingenting om sin funktionsnedsättning i sin ansökan blir det väldigt konstigt om man kommer på intervju med sin ledarhund, vita käpp eller rullstol exempelvis. Jag har provat båda varianterna och båda är lika fel och förnedrande.

Nu ska jag försöka få Pär Johansson som föreläsare till jobbet. Det tror jag vore en höjdare.

[tags]Arbete, Konferens Tillgänglighet, SLL, Stockholm Läns Landsting, Landsting, Funktionsnedsättning[/tags]

Senast jag hade eget kontor var på mitt första riktiga jobb, också det inom landstinget mellan hösten 1995 och våren 1998. Det kändes otroligt lyxigt. sedan dess har jag suttit i kontorslandskap och dom senaste åren delat rum med en kollega.

Nu är det dags igen. Ett stort eget rum, med eget skrivbord för arbete, ett för datorutbildningar och en liten konferensmöbel där fyra personer kan sitta. Fönster mot Fleminggatan nästan mitt i hjärtat av Stockholm. :) Allt är inte riktigt uppackat ännu, men det mesta är under kontroll.

I torsdags sa jag farväl till min gamla arbetsplats och under helgen har flytten skett. Det var ganska lugnt när jag kom 07:30 i morse, men under förmiddagen for folk runt som yra höns och letade efter saker som var på vift. Jag förstod att flytten inte gått helt smärtfritt vilket kanske inte är så konstigt med en så stor flytt. Hissarna på nya stället hade strejkat alla på en gång och flyttkillarna hade drabbats av sjukdom. Tydligen var det många från vår enhet från Sabbatsberg som inte ens fått sina saker ännu.

I mitt rum fanns alla grejer förutom min extra skrivbordsstol som kom runt lunch. Däremot stod det lite för mycket möbler och kartonger i mitt rum som någon hade etiketterat fel. Men med några kollegors hjälp flyttades dessa saker till rätt utrymme och det var snabbt avklarat.

I övrigt fanns allt dator, bord, stolar, datorer, skärmar och hundsängen. Det enda som nu fattas är klädskåpet som är beställt men ännu inte levererats. För mig var dagens absolut största problem att kaffemaskinerna inte hade installerats som utlovat förra veckan. :) Så när läget blev för akut var det bara att gå ner i Västermalmsgallerian och handla kaffe. Det är så jobbigt när man är sugen och bestämt sig för att ta en kopp härligt kaffe det första man gör på morgonen och så upptäcker man att det inte går. Då blir det nästan som tortyr. Jag tror andra kollegor upplevt betydligt större problem idag :)

Det jag saknar nu är bara en RIKTIG telefon. Enheten bytte till enbart mobiltelefoni för några år sedan och alla använder smartphones. Trots att jag gillar teknik och speciellt iPhone, finns det inget som är så värdelöst som en smartphone när man ringer mycket. Då vill jag ha en bordstelefon, möjlighet till telefonistheadset och knappsats. På den punkten känner jag mig väldigt ålderdomlig. :) Det är så surt så att jag överväger att leta upp en butik som säljer bordstelefon för mobiltelefoni eller en sådan mobiltelefonidosa man ansluter en vanlig hederlig telefon i, om sådana finns kvar fortfarande. Gud vad jag längtar efter en gammal hederlig kopplingston när man lyfter luren! :)

När jag står här i dörren till mitt nya kontor känner jag att här kommer jag att trivas!

[tags]Arbete, Jobb, Syncentral, Flytt, Flytta[/tags]

Jag blir ofta pikad, ständigt dessa återblickar. Jag vet inte varför jag är så förtjust i dom? :) Men det kanske är bra att stanna upp ibland och summera bakåt och se om man är nöjd eller om man behöver göra en kursändring i livet.

Och idag kunde jag inte låta bli trots att treårsdagen på Stockholms Syncentral egentligen inte skulle få en sådan här sammanfattning. Men när jag på dagen firar tre år och samtidigt sker en stor förändring så gick det inte att låta bli.

enda sedan jag började och långt innan dess har diskussionen om sammanslagning av Stockholms båda syncentraler pågått. Hittills har det funnits en enhet i Långbro söder om Stockholm som har haft ansvar för människor i arbetsför ålder samt datoranpassningar. Den andra enheten har legat på Sabbatsbergs sjukhus och haft ansvar för barn och seniorer.

Jag har nog tyckt att en sammanslagning verkat bra, men med tanke på att det är landsting man jobbar i så har jag tagit det med ro och stora nypor salt och tänkt att det händer när det händer och inget jag ligger sömnlös över.

Nu då, exakt på dagen tre år sedan jag började här på Syncentralen och det var ett bra steg i livet och det känner jag fortfarande och som om jag blir allt mer övertygad vartefter tiden går. Visst har det varit stökigt här periodvis men det har inte varit tungt att gå till jobbet en enda dag under dessa år.

Vissa perioder har jobbet varit rätt enformigt. Under nästan 2 års tid gjorde jag inget annat än att utbilda på iPhone med skärmläsaren VoiceOver. Den ena avlöste den andra och journalskrivningen började nästan kännas som en upprepning. Å ena sidan väldigt viktigt och tekniskt ganska häftigt att det fungerar även om man har en synnedsättning, å andra sidan rätt trist att bara sitta och nöta grunder på en pryl man kan i sömnen sedan snart 6 år.

Hösten 2014 började fler intressera sig för Mac-datorer och dess tillgänglighet och plötsligt hade jag 20 personer på min lista för Mac-utbildningar. Då ökade variationen och utmaningen. Det är fortfarande otroligt mycket och övervägande iPhone men det bryter allt oftare av med det andra jag gillar mest, Mac :)

Det slog mig här om dagen när jag låg och skulle sova och funderade över vad jag skulle skriva, att jag faktiskt trivs bättre och bättre med det jag gör och har ingen längtan någon annanstans. Jag kan inte komma på vart det skulle vara och ute i den vanliga internet- och telecom-branschen har jag nu tappat 9 år i utveckling och skulle ändå inte ha lätt att återgå dit och känner heller ingen längtan tillbaka.

Det jag kan längta tillbaka till har mindre med jobb att göra och mer med umgänge, jämnåriga arbetskamrater med liknande intressen och kunskap och att ha lite roligare på fikaraster och fritid. Dom jag umgås med nu är mina gamla arbetskamrater från tidigare arbetsplatser.

Flytten då. Själva flytten skriver jag om i ett eget inlägg, den är i full gång men den känns rolig och den har jag sett fram emot. Jag och en kollega har delat rum i tre år och det har absolut fungerat smärtfritt och är också trevligt att ha någon att bolla med. När vi haft elever har vi gått iväg till dedicerade utbidlningsrum och arbetsrummet har just bara varit arbetsrum.

Nu blir det egen kupé som också blir mitt ”mottagningsrum” — låter som jag ska bli doktor eller sjukskötare :) Det tror jag kommer innebära stora fördelar rent praktiskt i arbetet. Min forna sambo kommer att bli min granne så det kan bli dörrposthäng för att utbyta erfarenheter.

Vägen till och från jobbet de närmaste två åren innan Citybanan invigs blir också lättare. Pendeltåg raka vägen och en kort promenad. Den största nackdelen blir bristen på möjlighet till rastning för hunden. Någon park finns i närheten, men det är en stadspark. Det är det enda som oroat mig och känns bekymmersamt, men kommer helt säkert att lösa sig.

Så ska man värdera läget så är det gott. Bara inte sammanslagningen nu innebär nya ruckningar i samvaro. Överdriven kontroll av kollegor har jag förvisso haft lite problem med men inte så mycket. Vidare hoppas jag att rutiner och styrning inte ändras allt för mycket eftersom jag trivs med det relativt fria arbetssättet vi haft hittills. Det gör i alla fall mig mest produktiv. Hur man ska få bort ”vi och dom”-känslan är ett annat problem :)

Så, händer inget mer så blir det inga fler sådana här sammanfattningar på det här ämnet. Men för den som väntar, behöver bara vänta till september ungefär. Då kommer en ny för då firar jag.precis 20 år i arbetslivet. Det blir en sammanfattning och rekapitulation det :)

[tags]Arbete, Jobb[/tags]

Det har varit en konstig dag på jobbet idag. Egentligen har hela veckan varit konstig. Febril verksamhet på ett ovanligt sätt. Nästan inga klienter i korridorerna, bara en massa spring, flyttkartonger, snickare med skruvdragare och människor som sprungit runt och satt etiketter på saker.

Min rumskamrat och kollega packade mycket tidigare än mig. Jag hämtade kartonger först igår och idag har jag packat. Som vanligt ute i sista minuten. Men det är då jag känner mig mest effektiv.

Den här enheten ska släckas ner i systemet nu, så jag har avslutat alla pågående ärenden och skrivit alla journaler. På måndag loggar jag in på en ny enhet.

Jag känner ingen som helst oro inför flytten. Allt för egen del känns under kontroll och efter gårdagens besök i nya lokalerna känner jag mig riktigt glad och sugen att börja jobba på ett nytt sätt. Men jag kommer sakna Långbro.

I vårt rum står nu ett antal flyttkartonger, skrivbord, stolar, datorer och skärmar, allt med röda etiketter på med mitt och min kollegas nya rumsnummer på. Det ekar och väggarna är kala. Snart sitter någon annan här.

Imorgon har vi blivit ombedda att jobba på distans då flytten drar igång på allvar. Det spelar ingen roll, jag har ändå ingen dator längre och kaffeautomaten är borta. Så jag tar mina två väskor och en kollega hjälper mig med en sista koll i rummet så inget glömts eller tappats. En privat dator som skulle följt med hem får en adresslapp till nya stället i sista sekunden och sedan går jag ut.

Nä, på det hela taget känns det nytt och spännande. Det enda jag kommer sakna i Långbro är dom relativt lugna gatorna och möjligheterna till hundpromenad i oändlighet. Jag kommer sakna killarna på den lokala pizzerian som äntligen lärt sig göra min avokadosallad med mina önskemål perfekt. Men resvägen, nya lokalerna, kontoret, eget rum och det nya sättet jag kommer kunna jobba på ser jag fram emot. Möjligheten att löpträna runt Kungsholmen med närhet till två ledsagare istället för en.

Så det är dags att ta farväl och åka hem och ta helg.

[tags]Arbete, Jobb[/tags]

Måndagen den 9:e februari, alltså om 5 dagar, flyttar Stockholms Syncentral Långbro och Sabbatsberg ihop i nya lokaler på Fleminggatan 48 i Stockholm. Flyttförberedelserna pågår för fullt och imorgon börjar flyttlassen gå och kommer pågå hela helgen.

Idag har hela personalen haft möjlighet att komma och titta på dom nya lokalerna och jag har just varit där. Självklart glömde jag fotografera i all förvirring men det får bli senare.

Entrén som ska vara på Fleminggatan 48, alldeles runt hörnet från ingången till Västermalmsgallerian vet jag inte vad jag ska säga om. Hur det ska gå att hämta och lämna den mängd färdtjänstresenärer dom båda syncentralerna tar emot varje dag har jag ingen aning om. Det synes mig krävas ett mirakel för att få till den logistiken.

Inne kändes det klart bättre. Den största förändringen för mig blir att jag får eget rum efter att ha delat rum med en kollega i tre år. Det har absolut inte varit något problem att dela. Det har bara varit trevligt och givande och många trevliga pratstunder mellan besöken. Men rent arbetstekniskt kommer det bli kanon att få eget rum att ta emot besöken på istället för att gå runt bland våra 5 utbildningsrum som vi har nu. Nu kommer vi ha 4 utbildningsrum som man kan nyttja till gruppbesök eller vid andra speciella behov, men mestadels kommer jag jobba på mitt eget rum med tillgång till min egen arbetsdator utan att behöva anteckna vid sidan av under besöket för att renskriva senare.

Lite konstig känsla är det att helt plötsligt sitta med fönster mot Fleminggatan, mitt i city istället för ute i Älvsjö. Det inger åtminstone i nuläget en lite lyxig känsla, oklart varför.

Resvägen till och från jobbet kommer bli bättre, åtminstone under de kommande 2 åren så länge Karlbergs station finns kvar. När Citybanan invigs enligt plan 2017, kommer det bli pendeltåget till Odenplan och en lite längre bit att gå.

Möjligheten till hundrastning är det jag oroat mig för egentligen. Och även om vi nu har hittat lösningar, så är det inte optimalt. Det är i stan med allt vad det innebär, men det är inget som går att ändra på. Bara att, som det heter, gilla läget.

Nu när jag återvänt till mig flyttkaosiga arbetsrum i Långbro känner jag mig faktiskt taggad att komma iväg och igång på nya stället. Det känns som en nystart även om det mestadels kommer bli samma kollegor, samma klienter och samma arbetsuppgifter. Bara på ett nytt ställe. Men det kan vara en väg till nystart.

Så nu åker jag bara hit en, möjligen två dagar till beroende på om jag har något här att göra på fredag. Sedan blir det ny arbetsplats på måndag.

[tags]Arbete, Jobb, Syncentral[/tags]

Det finns lika ola stöd en arbetsgivare kan få från staten för att den anställer en människa med någon form av funktionsnedsättning. Jag tror jag har råkat ut för alla former genom åren, både lönebidrag och trygghetsanställning. Denna arbetsplats är min andra där jag inte är anställd med något lönebidrag vilket inte heller är det minsta motiverat. Det har det rätt sällan varit. Åtminstone på de nivåer det i förekommande fall har handlat om. Det har varit ganska förnedrande och kränkande, förutom att det är ett utnyttjande av samhällsresurser och en människosyn som inte alltid är så sympatisk kan jag tycka. Man vill gärna ha min kompetens, men helst gratis.

På min nuvarande arbetsplats har jag bara det som kallas för arbetsbiträde. Där kan arbetsgivaren få ersättning med upp till 60000kr per år för att någon hjälper mig med saker jag inte kan utföra. Lite beroende på hur man räknar vad gäller timpenning, så blir det ett antal timmar per vecka.

Jag tycker bidraget är utmärkt i de fall där det behövs och finns anledning. Men i mitt fall har jag aldrig fått eller behövt någon hjälp, utan bidraget har bara betalts ut som av rutin för att man gör så med övriga 11–12 övriga sntällda här inom vår verksamhet med samma rättigheter. Jag har inte funnit någon anledning eller orka tt bråka om saken, men nu var det dags för omförhandling efter tre år och då tyckte jag det var dags att ifrågasätta systemet lite.

Och min arbetsgivare kan fortfarande inte specifisera en enda punkt där man aktivt hjälper mig med något som övriga anställda inte får. Här har vi sekreterare som bokar klienter och annat administrativt och den servicen får givetvis jag precis som alla andra, med eller utan funktionsnedsättning. All post och liknande sker i mitt fall nästan uteslutande helt digitalt, men om jag skulle få något på papper så har jag egen utrustning för att skanna och få text uppläst.

Det enda jag kan se som jag får hjälp med som är kopplat till min syn, är de gånger jag skickar ett pappersbrev och behöver hjälp med adress och frankering. Under 2014 hände det noll gånger och under 2013 kanske jag skickade något enstaka brev och fax. Den sammantagna tidsåtgången som en sekreterare fick avsätta för detta speciella måste ha uppgått till max 10 minuter under dessa år. Ändå anser arbetsgivaren att full ersättning med 60000kr per år varit rimlig.

Inför dagens möte med handläggaren från arbetsförmedlingen, ska jag säga till min chefs försvar att vi i princip var överens. Jag ville ta bort bidraget helt då jag inte tycker min arbetsgivare kan precisera en enda punkt där bidraget är motiverat. Min arbetsgivare lämnar mest ganska flummiga ”om och men”-saker som skulle kunna inträffa vilket jag inte tycker är någon grund för ett sådant bidrag. Speciellt som de inte inträffat hittills.

Ledsagning har varit en stor punkt man använt som motivering. Det är dock samma sak där, i tjänsten har jag inte fått någon ledsagning alls att tala om. Julbord har jag deltagit i varje år och då har jag givetvis fått ledsagning, precis som vid dom senasste personaldagarna i Nynäshamn. Om det verkligen ska fås bidrag för en sådan sak på en arbetsplats med teamkänsla kan man verkligen fundera över, men rent krasst är det så klart en merkostnad att någon avsätter tid för att hjälpa till vid maten, hitta lämplig hundrastning etc på ett ställe jag aldrig varit på och förmodligen inte ska till igen. Några sådana liknande evenemang har inte förekommit de senaste tre åren.

Ledsagningen till och från jobbet har jag löst privat med hjälp av vänner och samma nu med vägen till nya jobbet. Den har jag också löst själv på min fritid och bara några dagar innan skarpt läge har arbetsgivaren inte föreslagit någon organiserad inlärning av vägen för oss med synnedsättning. Det har vi fått fixa själva.

Alla parter blir sällan helt nöjda i en förhandling, så även i denna. Bidraget förhandlas ner till mer än hälften, 1 timme och 45 minuter per vecka efter sommaren då flytten är genomförd då den sägs innebära så otroligt mycket extra ledsagning ”ifall, om” osv. För mig är det en principsak. Pengarna är inte mina och det är dessutom småpotatis i det stora sammanhanget. Bidrag är bra och ska användas där dom behövs. Men när det gäller de här statliga stöden till arbetsgivare suger man ut så mycket som bara går oavsett behov och det känns inte bra och inte rätt. För mig är det dessutom en fråga om självkänsla också. Jag kan inte låta bli att fundera över om det bara är jag som är blind i mer än ett avseende. Är jag till någon belastning på något för mig oklart sätt som motiverar bidragen, bara det att jag inte förstår varför? Det sänker självkänslan. Arbetsgivaren bidrar också omedvetet till hur andra ser på mig. Bara det att kollegor anser det är självklart att jag genererar ett sådant bidrag och självklart behöver ett sådant stöd. Redan där har det gått fel.

Sedan tog förhandlingen en väldigt konstig vändning som gjorde att jag tappade sugen lite. Jag och min chef hade förhandlat fram den nya nivån på 1:45 timmar per vecka vilket som sagt är en klar minskning från den nuvarande nivån. Under samtalets gång, föreslår AF-handläggaren en liten säkning av den höga nivån fram till sommaren och att den nya nivån skulle börja gälla sedan och ett år framåt. Alltså den nivå på 1:45 vi kommit fram till ansågs behövas under flyttperioden.

Om vi nu är 12–13 personer på den här arbetsplatsen med dessa behov, hur rimligt är det att alla behöver fullt stöd? Det genererar 650000kr till arbetsgivaren, alltså mer än en heltid. Vore det helt rätt skulle vi således ha en person anställd bara för oss som hjälpte oss med allt vi inte anses klara själva. Den personen existerar inte, för att behovet inte finns.

Att privata näringsidkare är lite mer heta på pengar kan jag på sätt och vis förstå. Personal är en dyr kostnad för ett företag och håller någon fram en godis framför näsan och mer eller mindre trugar på än bidragen, är det klart att man tackar ja. Är man dessutom som arbetsgivare lite tuff, kan man bara säga att sorry, får vi inte fullt lönebidrag för Kalle så har vi inget jobb att erbjuda.. Jag har varit exakt där själv och enades då med min handläggare från Arbetsförmedlingen att vi accepterar utpressningen eftersom jag ändå var på väg mot nytt jobb.

Jag hade tänkt skriva om just det sättet att utnyttja bidrag i ett annat inlägg eftersom det inte riktigt är läget här.

En delseger till jag vann var att nästa omförhandling sker om 1 år istället för om 2 år. Under den tiden kommer jag dokumentera all hjälp jag får oavsett om det är relaterat till synen eller ej. Så fort jag går och ber någon om en adressetikett eller få ett papper faxat etc, ska jag notera det. Sedan ska jag visa det och fråga vad i detta som har med synen att göra samt hur många minuter under det här året det kan ha blivit. Blir det mer än 10 minuter kommer jag bli förvånad. Nästa förhandling kommer jag se till att bli mer nöjd.

[tags]Arbete, Jobb, Lön, Lönebidrag, Bidrag, Funktionsnedsättning, Synnedästtning, Funktionshinder, Synskadade[/tags]

I början av februari är det dags för sammanslagningen av dom båda syncentralerna i Långbro och Sabbatsberg i Stockholm samt flytt till nya, gemensamma lokaler på Fleminggatan 48 ovanpå Västermalmsgallerian. Inför flytten har vi nu haft två personaldagar på Utsikten Meeting i Nynäshamn.

Under den första dagen samlades idéer in från personalen kring hur olika utmaningar kan lösas. Under eftermiddagen lyssnade vi till en föreläsning om olika personligheter indelade i färger. Grovt beskrivet skulle då röda människor ses som framåt och målinriktade, gula ha stort behov av att synas, blå väldigt noggranna och kritiskt granskande och gröna hänsynstagande och måna om andra människor. Kring detta fanns givetvis mycket detaljer och föreläsningen var väldigt underhållande.

Sättet att dela in personligheter var väldigt träffande på somliga men kanske ingen exakt vetenskap. Själv har jag i så fall drag av alla färger men kan självklart se dom mest tydliga dragen.

Under första kvällen var det middag följt av underhållning i baren. Det blev en tidig kväll för mig. Dagen efter innehöll sammanfattning av gårdagens idéinsamling och lite frågestund och information kring det man vet om flytten, vilket kanske inte var sådär väldigt mycket. Det känns som ganska mycket är lämnat till framtiden. Det är klart, det är ingen liten apparat att slå ihop två enheter till en med ca 80 medarbetare, både logistiskt och känslomässigt.

Under eftermiddagen har vi fått lyssna till Paralympics-simmaren Maja Reichard som föreläste på temat om att vända motgångar till framgång. Jag uppskattade kanske den föreläsningen mer för egen privat del än att jag kanske tyckte den hade med kommande utmaningar för oss att göra.

Nu är dagarna slut och det bär snart av hemåt.

Det är ungefär tre veckor kvar till flyttlassen går och måndagen den 9:e februari åker jag till en ny arbetsplats. I den dåliga vågskålen som förvisso väger tungt, ligger dom försämrade möjligheterna att rasta hunden. mitt i city är dom näst intill obefintliga och definitivt inte bra. I den andra vågskålen ligger många fördelar. En lite enklare resväg, eget arbetsrum och den allmänna nytändning sådant här åtminstone ger mig.

Utmaningen för enheten som sådan nämner jag inte så mycket om. Jag tror det kan bli tufft och att risken är stor att det som är mindre bra fortsätter i gamla spår för att det är för jobbigt att ändra på och att en sådan här sammanslagning kanske inte automatiskt är lösningen på alla problem.

Nu ska jag gå tillbaka till jobbet och packa det lilla som behöver packas i mitt rum och ta hand om dom sista klienterna på den här arbetsplatsen.

[tags]Arbete, Jobb[/tags]