Egentligen hade jag inte tänkt blogga om det här TV-programmet, men nu kunde jag inte låta bli. Jag har följt debatten kring programmet sedan starten och åsikterna om det har minst sagt gått isär.
Man har tyckt att det fokuserats för mycket på funktionshinder och skador och för lite på ”människan” och självklart är det i stort sett enbart från funktionshindrade man hört dessa argument. Man vill å ena sidan att funktionshindrade ska synas mer i media men inte prata om det folk undrar mycket över och som — oavsett vad man tycker — är ganska framträdande. Jag känner själv olika för detta beroende på vilken sida jag vaknat på, men det är ändå ofrånkomligt att det folk ser först är käppen eller ledarhunden, sen ser de en kille med något fel på ögonen och frågorna radar antagligen upp sig i huvudet på folk men få vågar fråga.
Och det är väl detta många funktionshindrade retat upp sig på när det gäller programmet Mot Alla Odds.
Den första tanken som slog mig när debatten tog fart var, att oavsett hur funktionshindrade skulle synas i media skulle dessa människor förmodligen ändå inte bli nöjda. Varianten på detta vore att man helt ignorerade problemen vilket också skulle bli väldigt konstigt. Jag menar, alla deltagare i TV-programmet pratar själva ständigt om sitt funktionshinder och det är ju inte så konstigt, det är ju en stor del av mitt liv att jag är funktionshindrad. Det innebär en massa saker i stort och smått och om jag själv inte kan leva utan att beröra det, hur ska då andra kunna göra det?
Man säger att man vill se människan bortom alla kroppsliga skador. Men jag tänker själv att i mötet med nya människor så är det ju alltid utseendet och beteendet som ger första intrycket oavsett om man är funktionshindrad eller ej. Det drabbar alla lika och det kan man tycka är missvisande att man ofta är i stort sett dömd innan man ens har öppnat munnen och att det tar lång tid att bryta ner ett första dåligt intryck.
Jag hör många säga att man vill avdramatisera funktionshindret och göra det vardagligt. Jag tror själv det är en bra idé, att prata om det, visa att man inte behöver vara så konstig bara för att man saknar synen, armar eller ben eller ordentligt brännskadad. I varje avsnitt får några deltagare berätta om just sitt funktionshinder och hur det är att leva med det och därefter får man följa dem genom vandringen och för flera av dem får då funktionshindret en stor betydelse. Jag tycker det är ett utmärkt sätt att sträva efter just att visa andra människor att man har kvaliteter trots sina skador.
Argumentet mot programmet har också varit att man borde ha blandat funktionshindrade med icke funktionshindrade. Men jag tror att de som för fram det argumentet i det läget istället hade argumenterat mot att det blev fel då också, att de icke funktionshindrade fick hjälpa till och att det skulle bidra till en bild av utsatthet och hjälplöshet. Därför tror jag den här modellen med enbart funktionshindrade är den bästa.
När uttagningen skedde, bör ha varit sommaren eller hösten 2009, övervägde jag själv att söka. Och nu när jag ser programmet önskar jag verkligen att jag gjorde det.
Det sjätte avsnittet av Mot Alla Odds väckte också en del mindre behagliga minnen till liv. Under seriens gång kämpade Dennis både med sig själv och sin kropp med utmaningen och tidigt märkte man att gruppen störde sig på hans långsamma tempo. I just detta avsnitt var gruppen direkt fientlig mot honom och det fick mig att minnas …
När jag var liten hade jag som många funktionshindrade svårt med vänner. Ingen, eller få ville vara med än och livet spenderades till stor del i sängen med böcker och musik. När jag blev lite äldre anmälde mina föräldrar mig i några handikappföreningar för att jag skulle få träffa människor i samma situation. Då skulle vi alla vara lika och förstå varandra eftersom vi delade samma handikapp.
Men det gick fort att förstå att det inte spelar någon roll i vilken grupp av människor vi befinner oss i. Det kommer alltid finnas starka och svaga, de som är förmer, bättre och det kommer alltid finnas de som inte har samma möjligheter eller haft samma förutsättningar som små. Och det kommer alltid finnas mobbing!
Jag själv är uppväxt under ganska bra förhållande ur mitt funktionshinder sett. Jag har inte haft föräldrar och syskon som överbeskyddat utan ställt samma krav, lärt mig samma saker och låtit mig göra samma saker som andra barn. Ofta var jag ensam och övergiven och det finns mycket negativt i det. Men det positiva var att jag fick lära mig att klara mig själv tidigt. Jag hade inga problem med orientering eller att föra mig socialt och så kallade ”blindismer” vandes jag av med fort.
Redan under de få och enda första engagemangen i dessa handikapporganisationer började det. Märkligt nog blev jag starkt påverkad trots att det inte direkt drabbade mig. Man hade en dryg och nedvärderande attityd mot de svaga. Det kunde röra sig om de som hade svårt att lära sig hitta på nya ställen. Min tid i dessa organisationer blev kort och jag hann aldrig betala någon medlemsavgift innan jag bestämde mig för att jag inte ville vara en del i det.
Visst fanns det bra organisationer också. Dåvarande Tomtebodaskolans idrottsförening där jag ägnade mig åt långdistanslöpning, simning och GoalballW och dåvarande BBU (Blinda Barns Utveckling) som numera heter Aktiva Synskadade där jag lärde mig att dyka och sända amatörradio.
Uppmanar alla er där ute att gå in på SVT Play och titta på serien medan den finns kvar online. Följer man programmet lär man sig både mycket om funktionshinder och människorna.
SVT – Mot Alla Odds officiella hemsida
[tags]TV, SVT, Sveriges Television, Reality-TV, Dokumentär, Media, Mot Alla Odds, Funktionsnedsättning, Funktionshinder, Handikapp, Handikappade, Tillgänglighet, Synskadade, Rörelsehindrade, Mastiff, Casting, Slutcasting, Bosön, Fystest, Träning, Psykolog, Utmaning, Äventyr, Sydamerika, Nicaragua, Regnskog[/tags]
Jag var en av dem som tyckte att det skulle finnas någon form av tävlingsmoment i programmet. Självklart inser jag att det i det här fallet skulle vara vädligt svårt, men med en mer homogen grupp kanske det hade fungerat. Jag har under de senaste dagarna sett några avsnitt och omvärderat programmet. Det här är ett underhållningsprogram och man kanske får förlägga politiken till ett annat forum. Vad gäller att vissa gärna sätter sig själva i ett överläge gentemot andra håller jag med Joachim. Tyvärr är det så gruppdynamik fungerar och i det här fallet har de pressen på sig att göra bra TV, att samarbeta med människor som man kanske i vanliga fall hade samarbetat med och inte minst ovanan vid de tuffa levnadsförhållandena. Det är nog svårt att från TV-soffan förstå helheten.
Mycket bra skrivet. Det här är nog det mest objektiva som har skrivits om ”Mot alla odds”. Jag har funderat över varför just blinda lägger så mycket energi på att varamissnöjda. Hör eller läser man något, så är det ofta som synskaderörelsen är negativ. Politik är jag själv intresserad av så jag var aktiv i bland annat USS (Unga synskadade i Stockholms och Gottlandslän) på 80-talet och då var det politik man skulle syssla med. Jag lärde mig mycket av den tiden så för mig var det helt rätt att vara med där. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, men nog kunde vi haft större acceptans för medlemmar som ville göra annat kan jag tycka.
Att vi nu får synas i TV från en annan arena än den då kommunen nekar oss ledsagning, hemtjänst, snöskottning och jag vet inte allt borde ju ses som positiv från våran sida. Jag är själv blind sedan födseln och grunnat från och till på att då journalisterna kontaktar oss så skall vi gärna ha det svårt eller vara hjältar. Synskaderörelsen kontaktar gärna medievärlden då vi skall ha igenom ”våra krav” och då passar det ju oss väldigt bra att vara offer. Jag tror att vi själva har hjälpt till med att skapa en bild av oss i media och därför ser TV-programmet ut som det gör. Jag har svårt att bli upprörd på det viset så som de negativa rösterna varit i både radio, TV och på Facebook.
Om jag skall ha någon synpunkt så tycker jag att då Dennis sade att han var trött och inte årkade längre, då borde damerna i sällskapet låtit honom åka iväg och lämna serien istället för att hålla honom kvar. Vist då hade de ju någon att beklaga sig över men jag tyckte inte det var så trevligt att Dennis skulle få rollen av bromskloss eller hur jag nu skall uttrycka mig.
Jag vill ändå tro att Tv-programmet ger oss en större vinst än den förlust som kritikerna basunerat ut. Det är ju inte bara i ”Mot alla odds” som man pratar om sina privata problem, det görs faktiskt i andra program så som Sveriges mästerkock och allt vad de nu heter.
Jag hoppas nog att vi får se flera program med människor med funktionsnedsättning i. Jag menar att folk syns ju i TV och där kan vi också gott få synas. Varför inte ett program med amatörkockar med funktionsnedsättning? Kanske så skulle jag ställa upp i ett sådant program.
Till sist vill jag säga att idén att alla hade någon form av funktionsnedsättning kanske inte var så tokig alls. Det känns som om det blev mer på lika villkor.
Bra skrivet! Det är alltid paradoxalt nog svårt att förhålla sig till detta. Samtidigt, så kan man inte undgå det.
Mycket läsvärt och en bra motvikt till de kritiska röster som höjts. Det du skriver om hur gruppen är fientlig är knappast något funkis-unikt utan skulle dyka upp i någon form i varje grupp som utsätts för påfrestningar. Jag tror att det är väldigt svårt att föreställa sig hur man själv skulle agera i såna situationer. Det var ju just det, hur grupper beter sig som nobelpristagaren William Golding ville få fram i boken Flugornas herre. Agerandet från några i gruppen, baserat på deras frustration är naturligtvis både förståligt och förkastligt på en och samma gång. Men som sagt, knappast unikt för en funkis-gruppering.
Det som jag tyckt varit intressant med hela den här debatten om Mot Alla Odds är att det i princip bara varit tre starka röster som hörts som kritiserat programmet i Studio 1 och Debatt och på webben. Alla tre är blinda. Det måste finnas någon anledning till att det är just så.
Sen tycker jag det är synd att man inte vågat ta med någon blind i programmet. Malin som är med är ju visserligen gravt synskadad, men Anna har ju i sammanhanget väldigt god syn. Inget ont om henne, men det känns lite som att hon kanske plockades med i programmet för att hon är ”halvkändis”.
Sen har ju ett av argumenten från de tre som varit emot programmet också varit själva inspelningsplatsen. Att man valt Afrika i stället för Sverige. Anledningen är väl gissar jag att det skulle bli bättre TV, och jag ser egentligen inget fel i det. När man gjorde piloten (den man sökte folk till 2009) så var ju tanken att man skulle kopiera norska Ingen Grenser och köra från Sverige till Norge, men det var kanske inte tillräckligt coolt för SVT. Och kanske har dem rätt, det blir nog bättre TV av Afrika än av svensk barrskog. :-)
Hej och trevligt med lite reaktioner på inlägget!
Har du sett något bra argument till varför man istället borde ha varit i Sverige? Nog för att det kanske finns äventyrliga stråk även i vårt eget land, men Afrika, herre gud vem vill inte åka dit?!
Att just enbart blinda hörts i debatten — så också nu — har jag också funderat över. En reaktion jag fick privat igår på inlägget var att rörelsehindrade kanske traditionellt är mer vana vid och har accepterat behovet av assistans på ett annat sätt än vad synskadade är. Vi kan ju göra mycket mer utan hjälp. En egen fundering är ocks om funktionshindret synhandikapp ofta inte är så påtagligt, det syns sällan direkt om man inte har käppen framme och det har man kanske inte vid restaurangbordet eller när man sitter på ett fik eller sitt arbete. En rörelsehindrad kommer sällan undan sin rullstol eller sina kryckor. Kanske tvingas man då att acceptera sitt funktionshinder och reagerar inte så starkt på att ”sticka ut”.
När det gäller gruppens dumamik och reaktioner håller jag helt med dig, det är samma som skulle hända i alla grupper. Jag bara funderade lite över varför de som normalt sätt kanske känner sig svaga bland icke funktionshindrade lika snabbt, eller ibland kanske extra snabbt tar på sig en översittarroll och klankar ner på andra. Det gick inte särskilt många minuter in i serien innan det började så smått även om sjette avsnittet var en kulmen.
kanske är det just det som är grejen, att det blir just så efter att alltid ha varit eller känt sig i någon sorts underläge, att ”äntligen” själv få vara lite i överläge? Kanske en mänsklig och i så fall hemsk egenskap.
Och som du säger, man vet inte hur man själv skulle reagera eller bete sig, även om jag känner mig säker på att jag skulle ha känt mig mer lik Madelene som starkare än andra visade medmänsklighet och förståelse.
Måste också kommentera det du skrev om att någon helt blind borde ha varit med i TV-serien. Ja det är lite märkligt med tanke på att man har med flera ganska gravt rörelsehindrade. Att gå är ju normalt inget problem när man inte ser, men med så goda synrester som Anna har tex är det extra lätt. Det hade varit roligt att se hur man löst det med ledsagning, rullstolsdragning etc.
Jag har också hört argumentet att det borde varit en tävling eftersom alla andra liknande program för icke funktionshindrade är det. Jag undrar lite stilla hur den tävlingen skulle gå till i så fall. Med så enormt fysiskt olika förmågor vore det ju ganska svårt att få till en rättvis modell. Ta kryckorna och göra punka på rullstolarna och sno benproteserna så hade det bara varit en promenad i parken för några att vinna, eller hur tänker man sig? En tävling på ren intelligens kanske, frågor längs vägen eller en tävling i hjälpsamhet? Någon som tycker tävling hade varit bra kanske kunde förklara hur det skulle gå till? :)
Jag tror att argumentet om att vara i Sverige väl mest handlar om att ”Sverige ju är så otillgängligt” så då kan man visa det i stället och göra politik av nöjes-TV.
Sen så kan jag ju hålla med om att det kanske vinklades som att några var oschyssta mot honom, men i de tidigare programmen så hade ju å andra sidan framförallt Anna försökt peppa Dennis väldigt mycket. Jag kan också förstå deras frustration av att han först säger ”jag kommer inte kunna hjälpa till i kväll” o så springer han in i mål. :)
Men du har säkert rätt, människan mår nog bra av att få vara ”bättre än nån annan”. Och jag kan tänka mig att du även har rätt i att det kan gå fortare att hamna där om man är van att vara i ”underläge”. Har du läst Flugornas Herre? Den handlar ju just om sånt här och man förstår mänskligheten något bättre efter att ha läst den, det är dock stundtals mycket tung läsning.
Vad gäller tävlingsmoment är jag lika frågande som du. En sån här serie går inte att göra som en tävling, och varför skulle man. Det är knappast det som är syftet. Jag tycker man har gjort ett bra format och en bra serie. Frågan är vad som händer nu. Kommer SVT att göra om formatet? Var ska man gå då, vilka egenskaper kommer man casta fram den gången och så vidare?
Jag håller med dig om att det peppades en del i början och att prestationen varierade väldigt. Jag tror mycket av begränsningarna sitter i huvudet på oss funktionshindrade, att man inte tror sig kunna saker för att man fått det inprentat direkt eller indirekt genom för mycket hjälp eller för lite peppning i livet.
Jag kan bara jämföra med allt mina syskon fått mig att våga och vilja göra som ”inte går”, segla, köra båt, åka vattenskidor, köra scooter, dyka. Men sedan kan man tappa sugen av små motgångar vilket jag tror gällde i Dennis fall. Men mitt bland all peppning dök det upp en del spydigheter då och då ganska tidigt.
Själv tänkte jag direkt — förvisso i TV-soffan — när det började gå trögt för honom att bygg en bår eller gör något annat konstruktivt, det hade varit mer rörande och trevligt att se än den nakna vanliga mänskligheten.
Att göra politik av det, när chansen ”äntligen” dyker upp att vi får synas i TV hade nog varit lite lockande. Göra politik av allt var ett av huvudskälen till att jag aldrig trivdes i en av organisationerna man ville ha med mig i som ung. Att bara göra saker föraktades medan jag tyckte att det på sitt sätt kunde leda lika långt som politik.
Jag tror det här formatet av TV öppnar en väldans massa dörrar. Vi funktionshindrade vill ju inte att funktionshindret ska vara tabu och ivägen. Och om det är centralt för många vilket det självklart är, så prata om det och visa det så frågorna lgäger sig så kan man ta människan bakom sen. Att prata om det, våga fråga tror jag är en bra nyckel till det jag tror programmets främsta motståndare önskar.