Västerviksresa

Jag är just hemkommen från en Västerviksresa och olusten kryper i kroppen!

Det började med att min gamla skåpsäng som jag hade när jag bodde i Hökarängen skulle få en ny ägare. Den har stått här i vår lägenhet ett halvår nu och är bara i vägen och det är ingen liten pjäs! Men det har känts synd att slänga den trots att den är lite defekt med ett krökt ben.

En av brorsans polare ville ha den så jag och Uffe bestämde oss för att ta en liten nöjestripp ner till småstaden, hälsa på min mor och bror och passa på att ha lite kul.

Efter mycket om och men fick vi in den där förbannade sängen i en skåpbil. Det var ett drygt jobb på två personer men det gick till slut. När vi kom fram blev det mat och vin och sedan vidare in till stan för att festa på krogen.

Där spårade allt ur för första gången. Min och brorsans kompis fick för mycket sprit i sig och provocerad till slagsmål. Vi var tvungna att hålla honom för att han inte skulle gå emot ett gäng på säkert 10 pers för att slåss. de stod där på torget och skalderade att han var en sopa och fegis. Då gjorde jag något som säkert var väldigt dumt. Helt ensam, med blindkäppen i högsta hugg, gick jag emot dom och frågade, förvisso väldigt snällt och vänligt, om de inte fått nog och kunde låta vår vän vara ifred. Jag tror gänget blev ganska paffa och blindkäppen var nog räddningen för att inte få rejält med stryk där och då. Men resultatet är det som räknas, med rop och skrän avlägsnade de sig. Kan kalsvättas fortfarande när jag tänker på vad jag utsatte mig för. Jag är inte feg eller rädd, möjligen lite dum…

Sedan bar det tillbaka ut till orten Ankarsrum igen. Denna inskränkta skithåla där jag är uppväxt, åtminstone 5–6 år av mitt liv. Väl där blev det så klart mer vin och kalas, svartsjukedrama och elände. Brorsans flickvän gav sig iväg till en av hans ”bästa” vänner och där hittade vi henne senare på kvällen. Tjafs och bråk uppstod i trappuppgången. Oklart vad vi hade med saken att göra.

Dagens efter, idag på morgonen, drabbades vi månne av efterklokhetens kranka blekhet. Det var slut på stoj och stim, sura och bakis, lastade vi ur den svintunga skåpsängen i snön utanför killens port. Eftersom det var killen som på oklart sätt kvällen innan huserat min brors — ja nu får man väl säga dåvarande — flickvän fick bära upp skiten själv, det brydde vi oss inte om.

Efter lunch och vila bar det av hemåt igen. Ett gräsligt väder och väglag och det var ganska obehagligt att åka skåpbil i snöyran.

Hemma igen hos min älskling och dotter och jag ångrar att jag över huvud taget åkte dit!

Posted from .

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.