Jag har nästan glömt hur jag lärde känna Greven. Det var i alla fall länge sedan nu och det måste ha börjat med dykningen. Jag tror jag fick tips av någon att ringa honom hemma uppe dom norrlänska skogarna. Han var den enda blinda som genomgått militär röjdykarutbildning och sedan en kortare tid arbetat som dykare. Det var nog så vi lärde känna varandra.
Sedan blev han Stockholmare och under mina mest intensiva krogår svingade vi många bägare pilsner, mestadels på Tre Remmare eller kvarterskrogarna runt Högalidsgatan där han bodde ett tag. Men framför allt var han min stora förebild och mycket bra lärde jag mig. Han var stark och självständig och han lärde mig att göra saker själv, att inte åka färdtjänst och delta i typiska handikappaktivteter utan göra det man själv helst ville. Ingenting var omöjligt. Det var nog mycket hans förtjänst att jag tog mig fram obehindrat i stan och när något gick snett våga fråga om hjälp.
Men när man ser tillbaka i backspegeln är det tur att jag inte tog efter allt även om jag stundtals varit mer påverkbar än jag önskat. Hans förmåga att vara direkt elak mot människor och enastående förmåga att utnyttja folks svagheter och trampa där det gör som ondast enkomst för att såra och sen — tror jag –njuta lite av det. Och en kvinnosyn som jag inte kan definiera men som varit speciell. Här om året kallade han min kära sambo för slampa av orsaker jag glömt och det kom han lindrigt undan.
Men allt det plus det som hände igår gjorde att bägaren till slut svämmade över och vi var flera som fick nog. Vi har haft som tradition att ha middagar, eller ”ungkarlsmiddagar” där jag deltar med dispens :). Mycket sprit, god mat och musik och fula ord, roliga historier och dåliga skämt, antagligen som det ska vara. Den där traditionen har inte varit oproblematisk. Vet inte hur jag ska säga, men det har vart mycket bråk och tjafs, personangrepp och trista anspelningar som vi fram tills nu konstigt nog ignorerat.
Men igår… Jag vet egentligen inte vad eller om ens något utlöste. Men helt plötsligt började han slita och dra i en inkopplad dators kablar. Och mycket ord var det väl innan det för nu fick festens värd nog och tyckte att nu får det fan vara slut på tramset. Då satte han igång och vifta med en ölflaska. Oklart om det var meningen att träffa någon — men det gjorde det.
Och här avgjordes nog slutligen en vänskap som med skiftande kvallitet varat i ungefär 10 år. Alternativet var att gå ut för egen maskin eller med poliseskort. Vi som blev kvar på festen var glada att han valde det förstnämnda. Ingen sprang efter ner i trappan och föröskte prata med honom eller be honom komma tillbaka och det kommer heller intehända i framtiden.
Festen fortsatte men samtalsämnet var såklart givet och inte alls lika uppsluppet längre. Man vill ju försöka förstå.. Särskilt jag som ställt upp i ur och sur. Jag vet inte hur många jobb och praktikplatser jag fixat åt honom, men det är så många att jag på sistone undrat var den där självständigheten och målvetenheten tagit vägen.
Så visst känns det trist denna dagen efter kvällen före men jag kan nog ärligt säga att jag inte sörjer min numera forne vän.
Andra bloggar om: Vänner