Det här med svensexor, tcha vad ska man säga. Finns det någon som är helt nöjd?
Ja några finns det såklart och jag hoppades bli en av dom. Helt missnöjd blev jag inte heller, men ändå tänker man på svensexan som — om det kunde blivit lite bättre. Det säger jag givetvis medveten om att en och annan kan bli besviken, men så är det. När jag var mitt uppe i det ställde jag mig frågan ”känner inte mina vänner mig bättre, eller vill dom bara jävlas eller tröt fantasin?” Så här i efterhand, om man ska va rättvis, var största delen väldigt lyckad och bra. Det är som det heter — dom små detaljerna som gör det hela. Ändå är jag nog en person som borde vara ganska lätt att glädja eftersom jag har så tydliga passioner. Dagen började vid två-tiden på jobbet, onsdagen den 12:e juni 2002. Jag visste att det var då det skulle hända, någon hade försagt sig. Men det kändes ungefär som julen, att det kvittade. Man gjorde några tappra försök några dagar innan att dramatisera en fikarast för att jag skulle tro att det var på gång. Jag måste medge att det var bra men inte tillräckligt :) Dagen D togs min hund om hand och vi tog bilen ut ur huset där vi jobbar. Redan några kvarter bort ringer någon som uppger sig vara polis i Nynäshamn och meddelar att man hittat en stulen båt som man nog kommit fram till var min. En djup suck och skakning på huvet och jag minns att jag tänkte, emdans polisen malde på och försökte övertala mig att jaja, blev den stulen just idag så må de väl vara hänt. I annat fall var det ett dåligt försök. Men jag gjorde en säkerhetsmanöver och ringde mitt varv, båten låg kvar. Det cirkuelrade uppgifter att man försökt få varvet gå med på hela plojen, men att de av naturliga skäl vägrat. Bilen stannade och vi klev av på norra delen av Drottninggatan i närheten av Tegnerlunden. Vi vandrade gatan söderut och landade på centralbadet. Det var en trevlig händelse med bad, bastu, pilsner och glada vänner. Efter badet färdades vi per fots och taxi till Kungsgatan och ner i en skivstudio. Jag som tidigare varit så glad, blev nu helt klart besviken. Mina vänner som känner mig, har slängt ut 12-15 hundra på en grej dom borde veta att jag avskyr. Jag genomförde CD-inspelningen av ”Tainted love” med tanken att ”så mycket pengar i havet, men det är ju inte mina pengar” som enda drivkraft. Jag var inte ens ”full och glad”. Men alla hade hjärtligt roligt. Efter skivinspelningen landade vi på en gräsmatta i Kronobergsparken. Där anslöt min käre ungdomsvän Magnus och jag blev grisigt glad. Vi drack några öl och duggregnet föll men det gjorde inget. Vi väntade på Martin som dessvärre var försenad. Båda mina bröder uteblev även dom av varsina skäl. Tråkigt var det hur som haver. Kvällen slutade på Stakehouse på söder och man specialbeställde en biff åt köttmarodören = jag :) Det var äckligt gott och ölen smakade inte tokigt den heller. Vi hade ruskigt trevligt. När gänget tröttnat och det var hemgång ringde jag min blivande fru som hade möhippa samma kväll. Min tanke var att kvällen skulle sluta bra och försöka få hennes ledsagare att föra henne till ett hotell som jag stod utanför. Men de ”orkade” inte eller ville inte. Så jag fick ta en taxi hem. Slutligen ett tips till dig som tänker anordna en svensexa för en nära vän. Gör det till ett minnesvärt tillfälle, enbart i positiv anda. För även om kvällen bara för mig innehöll ett negativt inslag, minns jag det mesta som trist. Har du inte råd, inga bra idéer, vad är det för fel på en kasse bärs på en filt i en park, kasta lite pil på nån pub eller bada och basta, ett parti biljard, eller precis vad som helst. Förnedring, utspökning och utskämning får dig bara att framstå som en dålig vän i framtiden och risken är att du får dubbelt igen när det är din tur. Tack till alla som var där och som anordnade de bra delarna av kvällen: Magnus, Joche, Egge, Dragan, Per, Martin, Hugge, Uffe, Jale och Wete! Hoppas jag inte glömde någon :)